LUND UNIVERSITY

PO Box 117221 00 Lund+46 46-222 00 00

5, Levande universitet, och döda

Ringmar, Erik

Unpublished: 2018-01-01

Link to publication

Citation for published version (APA):Ringmar, E. 5, Levande universitet, och döda

General rightsCopyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authorsand/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by thelegal requirements associated with these rights.

• Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of privatestudy or research. • You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain • You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portalTake down policyIf you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will removeaccess to the work immediately and investigate your claim.

Download date: 15. Sep. 2018

4 juni, 2018.

Bästa läsare!

Det här är ett utkast till det femte kapitlet, ”Levande universitet, och döda,” i min kommande bok om den akademisk friheten. Det här kapitlet handlar om universitetets historia. I princip, visar det sig, är det fria universitet som är levande och statsstyrda universitet som är döda.

Referera till som:

Erik Ringmar, Befria universiteten! Den akademiska friheten vs. statens krav (Stockholm: Timbro, 2019)

Kolla in webbsidan också: http://befriauniversiteten.se Där finns det källmaterial och olika intressanta länkar och dokument.

Kommentarer tas tacksamt emot! Mejla erik@ringmar.net

trevlig läsning & sommar!

Erik

1

5. LEVANDE UNIVERSITET, OCH DÖDA

Det förra kapitlet introducerade en rad begrepp och distinktioner och tonen var generell

och lite teoretisk. Men det går också att berätta en helt vanlig historia, rakt upp och ner,

om samma ämne. Det går att berätta universitetets historia. Det är vad vi ska göra i det

här kapitlet. Universiteten, sa vi, har fått ett mandat från vad vi kallade den intellektuella

republiken och det mandatet kan förvaltas på olika sätt. En del universitet har uppfört sig

perfekt och gjort de vitala principerna till vägledande för allt de gör. Andra universitet har

istället låtit sociala och politiska principer råda och har fullkomligt misslyckats. Som ett

resultat är några universitetet mycket bra och andra mycket dåliga; en del universitet är

levande och andra fullkomligt döda. I princip, kommer vi att kunna sammanfatta, är bra

universitet de universitet som är fria från statlig påverkan medan dåliga universitet är de

där staten tagit över.

DE MEDELTIDA UNIVERSITETEN

Historien börjar egentligen i arabvärlden, något som européer sällan talar om. Det första

universitetet, Al Quaraouiyine, grundandes redan år 859, i den marockanska staden Fez,

och intressant nog av en kvinna. Under följande sekler blev Córdoba, i det muslimska

Spanien, till Europas intellektuella centrum. Här, för första gången, kom den religiösa

uppfattningen om världen att konfronteras med sekulär filosofi. Inom islam kallas det

kalam – att disputera om hur Koranen och de lärda skrifterna ska tolkas. För att hjälpa till

med kalam-mandet hade kaliferna i Bagdad låtit översätta Aristoteles till arabiska,

2

tillsammans med mycket av det övriga grekiska kulturarvet, och det var de här texterna

som sedan exporterades till Spanien. I Córdoba hade emirens bibliotek 400,000 böcker när

det största biblioteket i det kristna Europa – i St. Gallen i Schweiz – hade några fåtal tusen.

I Córdoba blandades lika delar arabisk, judisk och kristen kultur, och man undervisade i

astronomi, matematik, logik, alkemi och fysik. Plötsligt sysslade alla med kalam. I Córdoba

la Moses ben Maimon, känd som Maimonides, grunden för all senare judisk teologi och Ibn

Rushd, känd som Averroes, publicerade sina berömda kommentarer till Aristoteles. Det var

den här intellektuella traditionen, och de här institutionella formerna, som sedan långsamt

letade sig upp till det kristna Europa och blev till de europeiska universiteten. De första

två grundades i mitten av 1200-talet i Bologna och Paris. Här var det Aristoteles i

översättning från arabiskan som stod högst upp på litteraturlistan. Thomas av Aquino, den

store kyrkofadern och Paris professorn, kopierade Ibn Rushds verk men skrev om dem i en

kristen version.

Ordet universitas, ”universitet,” var ursprungligen namnet en samling människor som

slutit sig samman för ett bestämt syfte. Universiteten var en del av skråväsendet, ett skrå

av lärare av precis samma typ som de sammanslutningar som förenade skomakare, bagare

eller tunntillverkare. Universitetet hade gesäller – baccalarii – som gjorde gesällprov, och

de hade mästare – magistri – som gjorde sina mästerstycken precis som inom vilket annat

skrå som helst. Universiteten var skrån som specialiserade sig på att leverera intellektuella

tjänster. Dessutom hade universiteten doctori, doktorer, den främsta titeln, och det var

doktorerna som ledde det intellektuella arbetet. Idag får man ibland höra att personer

med filosofie doktorsgrad ”inte är riktiga doktorer,” det vill säga inte riktiga läkare. Men

det är precis tvärt om. Det är läkare som inte är riktiga doktorer – om de inte har en

doktorsgrad i medicin förstås.

Eftersom universiteten bestod av lärare och studenter, men inte var knutna till en

speciell plats, var det lätt för dem att flytta på sig. Om man hamnade i konflikt med

3

myndigheterna i staden där man verkade kunde man enkelt bege sig någon annanstans.

Ofta försökte andra städer locka med bättre villkor. Att ha ett universitet i sin stad gav

prestige och det bidrog till ekonomisk utveckling – om inte annat uppmuntrades

ölindustrin och prostitutionen. På så sätt kom universiteten att sprida sig – till Padua,

Vercelli, Rom, Neapel, Orléans, Angers, Toulouse, Montpellier, Valladolid, Salamanca,

Lissabon, Vicenza, Arezzo, Cambridge, Oxford, och en mängd andra platser. År 1500 fanns

det 63 universitet runt om i Europa. För att behålla sina universitet gav myndigheterna

dem privilegier som garanterade monopol på den verksamhet de bedrev, och i vissa fall

började städerna betala lärarna en reguljär lön. Med universiteten var annars, precis som

andra skrån, självstyrande. Vad det gäller studenterna så kom de från när och fjärran. I

Bologna var det många tyskar och i Paris fanns, förutom alla franska studenter, många

engelsmän. Paris och Bologna hade kanske 7,000 studenter medan de mer nyöppnade

universiteten hade ett fåtal tusen. Studenter som kom från en viss del av Europa samlades

i studentklubbar, så kallade ”nationer” – ytterligare ett exempel på ett ord som skulle få en

mycket vidare betydelse.

Under senare tider skulle många komma att göra sig roliga över de medeltida

universiteten. De lyckades aldrig frigöra sig från den kristna världsbilden, hette det, och

dess pedagogiska metod, den så kallade ”skolastiken,” ansågs helt värdelös. Skolastik

handlade mest om logiska pussel inspirerade av teologiska spörsmål – om hur många

änglar som kunde dansa på ett nålshuvud, och så vidare – och vem behöver egentligen veta

det? Men kritikerna har fel. Under medeltiden fanns det ingenting under solen som inte

rymdes inom den kristna världsbilden och en träning i logik, även om den användes för

irrelevanta spörsmål, lärde studenterna att tänka. Den färdigheten kunde sedan appliceras

på mer världsliga, mer användbara, ämnen. Med de medeltida universitetens stora bidrag

var att de etablerade de principer genom vilka all senare intellektuell verksamhet fick sin

form. Ta föreläsningarna. Det kallades ”föreläsning,” prælectio, eftersom lärarna först

4

läste en text som de sedan förklarade för sina studenter. Förklaringarna var noggrant

strukturerade – med definition av termer, presentation av de problem som texterna gav

upphov till, och sedan lösningar på de problemen. Universiteten höll också disputatio,

disputationer. I Paris och Bologna hade man en disputation varje vecka, från morgonen

fram till lunch eller, om det var mycket folk, ända fram till kvällen. Det hölls också en årlig,

mer högtidlig, disputation som kunde hålla på i flera dagar, ibland i flera veckor. Här

presenterades teser, mot-tester, och sedan de logiska slutledningar som de gav upphov till.

De första akademiska texterna – Thomas av Aquinos Summa theologica till exempel – var

egentligen protokoll från sådana offentliga disputationer.

De medeltida universiteten kom också att standardisera den intellektuella

verksamheten. Läroplanerna, curricula, var till exempel de samma på alla europeiska

universitet. Alla studenter läste ett trivium bestående av grammatik, retorik och dialektik,

och ett quadrivium med musikteori, astronomi, aritmetik och geometri. De fick också

standardiserade betyg och diplom som gav studenter rätten att arbeta var som helst i

Europa. Redan under fjortonhundratalet kom skolåret att delas in i en höst och en

vårtermin, och vid samma tid började man dela upp universitetens verksamheten i olika

fakulteter. Det var fakulteten som bestämde vilka undervisningsmetoder som skulle

användas, schemat för undervisningen, och vilka kläder som lärare och studenter skulle ha

på sig. Att samma texter användes runt om i Europa gjorde att alla utbildade européer

kunde delta i samma intellektuella samtal. Att alla dessutom talade och skrev på latin

gjorde att det var lätt att kommunicera. Eftersom utbildningen var standardiserad fanns

det en gemensam mall enligt vilken var och ens bidrag kunde bedömas. Här har vi, för

första gången, den intellektuella republiken förkroppsligad.

5

DE NYA UNIVERSITETEN OCH STATENS BEHOV

När staten under tidig modern tid kom att växa sig allt starkare förändrades universiteten i

grunden. Staterna var styrda av kungar som kallade sig ”suveräna,” och snart tog de

makten över de medeltida institutionerna, inklusive skråväsendet, och i norra Europa också

makten över kyrkan. Alla resurser som fanns inom ett lands gränser tillhörde nu staten och

staten styrdes av kungen och hans män. Staten tog också över universiteten och snart kom

de att omorganiseras i enligt med statens krav. Vad staten behövde var statstjänare som

kunde hålla ordning i kungens domäner och se till att dess resurser slussades vidare till

kungens kassakistor. Det behövdes skattmasar men också knektar som kunde göra om

bonddrängar till soldater, och det behövdes präster som kunde se till att folket lydde den

nya överheten. Det blev universitetens uppgift att utbilda dessa funktionärer, i den mån

de nu behövde någon utbildning. Helt plötsligt hade världen blivit väldigt liten, speciellt i

det protestantiska Europa. Lärare och studenter reste inte lika ofta till utländska

universitet och intellektuell verksamhet bedrevs allt mer på respektive lands språk.

I Sverige fanns det länge bara två universitet, eller fem beroende på hur man räknar.

Uppsala är äldst och sägs ha grundats år 1477, men Reformationen vände upp och ner på

undervisningen och det var först år 1595 som verksamheten kom igång på riktigt. Nu var

Sverige på väg att bli en stormakt och kraven på utbildat folk växte snabbt. Det behövdes

byråkrater som kunde administrera, förhandla, propagera och expropriera, och Uppsala

universitet gjorde sitt bästa för att fylla efterfrågan. Ett andra universitet grundades i

Dorpat, dagens Tartu i Estland, år 1632; ett tredje i Åbo, 1640; och när Vorpommern blev

svenskt år 1648 blev universitetet i Greifswald också svenskt. Ett femte universitet

grundades i Lund år 1666, åtta år efter freden i Roskilde, där Sverige lagt sig till med Skåne.

Tanken var att Lunds universitet skulle hjälpa till att försvenska vad som dittills varit en

självskriven del av Danmark. Andra svenska universitet är betydligt yngre. Stockholms

universitet grundades först år 1878, Göteborgs universitet år 1954 och Umeå universitet år

6

1965. Idag finns femton statliga universitet i Sverige, och två med privaträttslig status –

Chalmers och Handelshögskolan.

Statskunskapen, mitt ämne, avslöjar vad det hela handlade om. I engelskspråkiga

länder heter det political science, och i franskspråkiga, science politique. Den etymologin tar

oss tillbaka till de gamla grekernas polis, de republikanska gemenskaper, i Aten och så

vidare, där fria innevånare styrde sig själva. Men i det tyskspråkiga Europa heter ämnet

istället Staatswissenshaft och alltså ”statskunskap” på svenska – eller ”statsvetenskap,” om

man nu tror att det är vetenskap man sysslar med. Sverige har faktiskt världens första

statsvetenskapliga professur – den Skytteanska professuren i statsvetenskap och

vältalighet, inrättad av ärkebyråkraten Johan Skytte vid Uppsala universitet år 1622. Allt

sedan dess har svenska statsvetare tagit staten för given och gjort vad de kunnat för att

dess intentioner skulle översättas i handling. Svensk statsvetare ser samhället från statens

perspektiv – som en fråga om hur statens verksamhet ska förbättras och undersåtarna

organiseras och reformeras.

Dagens svenska stat, med sina omfattande ambitioner, är sålunda ingenting som Per

Albin Hansson, Ernst Wigforss och Alva Myrdal hittade på. Redan på 1600-talet

undervisade universiteten i vad som i Tyskland kallades Kameralwissenschaft, ”kameralism,”

uppkallad efter de kammare där byråkraterna arbetade. Kameralisternas ambitioner var

att organisera samhället och ekonomin, men också undersåtarnas liv in i minsta detalj. Det

fanns få gränser för vad staten kunde lägga sig i. I så kallade Landesordnungen lades det

fast hur höga skorstenar skulle vara, hur sopor skulle omhändertas, hur barnmorskor skulle

utbildas, hur folk fick klä sig, vad de fick äta och dricka, vem som sålde vad och till vilket

pris. Kameralisterna, de första statsvetarna, och alla de statstjänare de utbildade, skulle se

till att undersåtarna kontrollerades, men alltid för deras eget bästa. Kontroll och omsorg

var två sidor av samma sak. När universitetshuset, huvudbyggnaden vid Uppsala

universitet, uppfördes år 1887, skrevs en devis i guldbokstäver över ingången till stora

7

aulan: ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större." Den fria tanken tillhör den

intellektuella republiken, men den rätta tanken tillhör staten.

Under 1900-talet kom det att kallas för ”socialt ingenjörskonst,” och det är nu som

Hansson, Wigforss och Myrdal kommer in i bilden. Tänk dig samhället som en maskin, och

tänk på staten som en ingenjör som försöker få maskinen att fungera så bra som möjligt.

Socialdemokraterna kallade det för ”reformer,” och allt skulle plötsligt reformeras,

rationaliseras och effektiviseras. Maskiner följer mekanikens lagar men

samhällsmaskineriet följer också lagar och dem kan man upptäcka genom forskning. Det

finns sålunda ingen egentlig skillnad mellan olika typer av kunskap. Samhället kan också

det förstås vetenskapligt och samhällsvetenskaperna är lika vetenskapliga som

naturvetenskaperna. Den slutsatsen gav samhällsvetare ett enormt självförtroende, och

det gav dem pengar också när de väl övertygat staten om att de besatt just den expertis

som behövdes. Det var så som universiteten blev till tekniska konsulter åt den svenska

välfärdsstaten. Eftersom behovet av reformer var oändligt, var behovet av kunskap också

oändligt. Så länge universiteten äter ur statens hand kommer de alltid ha mat för dagen.

RIKTIGT DÖDA UNIVERSITET

Det var under medeltiden, sa vi, som principerna för universitetet först kom att etableras.

När sedan staten, efter år 1500, tog makten över universiteten, förändrades de i grunden,

framför allt i norra Europa där staten vuxit sig starkast. Nu styrdes universiteten inte

längre av vitala utan av politiska principer. Det gällde att utbilda statstjänare av olika slag,

och bland statstjänarna var inga viktigare än prästerna. Präster behövdes i stora mängder

– en per församling – och universiteten förvandlades därför mer än någonting till

prästutbildningar. Präststudenterna lärde sig att sprida guds ord förstås, men också att

sprida kungens. Det gällde att lyda, men också att bli åtlydd.

8

Det är sålunda inte speciellt konstigt att ingen av de intellektuella revolutioner som

svept över Europa sedan år 1500 haft sitt ursprung på universiteten. Renässansens

humanism började till exempel inte här. Humanisterna jobbade inte på universitet utan

istället vid hoven hos furstar och adelsmän; humanisterna gjorde sig roliga över

skolastiken, professorernas dåliga latin, och föredrog retorik framför logik. Samma sak

gäller för Reformationen. Martin Luther hatade visserligen humanisterna men han delade

deras uppfattning om universitet, som han kallade för ”djävulens verkstäder.” Den

vetenskapliga revolutionen under sextonhundratalets började i sällskap och akademier där

man diskuterade experiment och andra praktiska ting, men universiteten visste ingenting

om sådana saker. På samma sätt inträffade Upplysningen under 1700-talet i kaféer,

frimurarloger och litterära salonger, inte i universitetens föreläsningssalar. Filosofer som

Voltaire, Diderot och Rousseau skulle hellre ha dött än tagit jobb på ett universitet. Och

när sedan den industriella revolutionen under slutet av 1700-talet radikalt förändrade det

engelska samhället startade den på platser som Manchester och Newcastle, inte i Oxford

eller Cambridge. De nya skolor som inrättades skulle uttryckligen inte slösa bort tid på

universitetsämnen.

Universitetens näst intill totala irrelevans för Europas intellektuella utveckling är lätt

att förklara. Intellektuella revolutioner kräver intellektuella revolutionärer och det är

precis vad de statsstyrda universiteten inte kunde producera. Revolutioner börjar alltid

med ett ifrågasättande men de statsstyrda prästutbildningarna hade ingen plats för kritik.

Folk som lyder är dåliga på att tänka. Det var först långt senare, när de intellektuella

revolutionerna väl bedarrat och dess ledare etablerat sig som samhällets nya elit, som de

nu ganska gamla idéerna kom att inkorporeras i universitetens läroplaner. Revolutionerna

påverkade universiteten, men först när dess banbrytande budskap blivit till ortodoxi. Så

nådde humanismen fram till universiteten med hundra års fördröjning och protestantismen

kom med när väl kungarna och samhällets elit själva bytt religion. De vetenskapliga och

9

industriella revolutionerna nådde universiteten under 1800-talet, och det samma kan sägas

om Upplysningstidens ideal. Nu hade de ursprungliga visionerna förvandlats till

standardiserade fraser som lätt kunde memoreras av lagom intresserade, lagom

intelligenta, statstjänstemän. ”Kommer det här med frihet, jämlikhet och broderskap på

provet?” ”Ja, antagligen.”

Tyska universitet, senare så berömda, hade under 1700-talet ett mycket dåligt rykte.

Framför allt fungerade de mest som en ursäkt för vanartiga unga män att dricka och

duellera. Trots att Tysklands folkmängd fördubblades mellan år 1720 och 1800 så gick

antalet studenter i landet ner från 4,400 till 3,000. Halle och Göttingen klarade sig bra,

men de flesta av de andra 39 universiteten hade färre än hundra studenter var.

Universitetet kunde helt ha försvunnit som institution. Under Napoleonkrigen stängdes

också hälften av dem eller gjordes om till utbildningsanstalter med mycket mer praktisk

inriktning. Franska universitet klarade sig inte bättre. Kardinalerna Richelieu och Mazarin

byggde visserligen om universitetet i Paris, men restorationen gällde fasaderna, inte det

intellektuella innehållet. År 1793, under revolutionens terror, stängdes alla franska

universitet, och när de öppnade igen hade Napoleon gjort om dem till institutioner under

direkt statlig kontroll. Det var den franska staten som bestämde över läroplaner,

litteraturlistor och tjänstetillsättningar. Man bestämde också över studenter och lärares

personliga vanor – före år 1852 fanns det, till exempel, ett förbud mot att ha skägg.

Universiteten i USA var om möjligt ändå sämre. Också här var det mest

prästutbildning det gällde. Harvard grundades år 1636 med det uttryckliga syftet att

sprida nybyggarkolonins puritanska religion, och när Yale grundades 1701 skedde det av en

grupp flyktingar från Harvard som tyckte att universitetet inte var tillräckligt renlärigt.

Princeton grundades 1746 av flyktingar från Yale som förespråkade en ändå mer renlärig

lära. När sedan nya colleges kom till runt om i landet var de oftast finansierade av olika

religiösa samfund, och de nya skolorna var små, ofta med under hundra studenter var, och

10

de hade få resurser. En lärare kunde få reducerad lön om universitetet behövde pengar för

att istället måla om ett staket. Dessutom var pedagogiken fördummande och det fattades

böcker. När Henry Philip Tappan, president för University of Michigan, år 1852 skrev att ”I

vårt land har vi inga universitet,” hade han rätt. USA hade prästutbildningar och colleges,

men inga riktiga universitet.

Men de engelska universiteten verkar ändå ha varit de värsta, i alla fall om man ska tro

Adam Smith, den store ekonomen, som läste i Oxford på 1740-talet. ”Vid universitetet i

Oxford,” skrev han i The Wealth of Nations, ”har den större delen av professorerna, sedan

många år, helt slutat att ens låtsas undervisa.” Professorerna var lata och pretentiösa och

arbetade bara under hot, men inga hot i världen kunde få dem att tänka. Lärare som bara

svarar på hot, konstaterade Smith, blir underdåniga, viljelösa och dumma. Och studenterna

var knappast bättre. De flockades visserligen till universiteten, och även om alla ville ha en

examen ville ingen ha en utbildning. Studenterna kom sällan på föreläsningarna eller dök

bara upp för att ställa till ofog. I England, fortsatte Smith, är det vanligt att överklassen

skickar sina barn på turné genom Europa, men den traditionen leder mest till dryckenskap

och sedeslöshet. Den enda orsaken att the grand tour överhuvudtaget överlevt är att

alternativet – att skicka barnen till universitetet – är så mycket värre. Genom att sända

dem utomlands slipper papporna i alla fall se hur deras söner förslösar sina liv. Kvinnor har

tur, avslutade Smith, som slipper en universitetsutbildning.

Givet sådana omdömen är det svårt att förstå hur universiteten ens överlevt in i vår

tid. ”Universitet” var långt in på 1800-talet mest ett skällsord. Det finns egentligen bara

tre exempel på tidsperioder då universiteten varit de levande institutioner vi sagt att de

kan vara. Det första exemplet, det medeltida universitetet, har vi redan diskuterat. Det

andra och tredje exemplen ska vi diskutera nu. Det gäller de nya tyska universitet som kom

till under 1800-talets första decennier och vidare de förändringar som inträffade vid

amerikanska universitet under den senare delen av 1800-talet. Det är inte en tillfällighet

11

att det varken i Tyskland eller i USA fanns en statsmakt som bestämde vad universiteten

skulle göra.

DE NYA TYSKA UNIVERSITETEN

Efter revolutionen 1789, tog de nya franska idéerna Europa med storm och den franska

revolutionens trupper, ledda av Napoleon, tog sig till slut så långt som till Moskva. De

många små tyskspråkiga stater som utgjort det Tysk-romerska riket var chanslösa mot den

franska statens krigsmaskin. Tysklands förlust och förödmjukelse ledde till en akut kris.

Men som Gottlieb Fichte påpekade i ett tal till den tyska nationen, 1808, erbjöd nederlaget

också nya möjligheter. På sitt sätt har fransmännen gjort oss en tjänst, förklarade han.

Äntligen var den gamla eliten borta och en ny, ung, generation kunde ta över. Men det

skulle dröja ända fram till 1871 innan landet blev till en enad stat. De politiska ledare som

träffades på Wienkongressen,1815, ville inte att folkets bredare lager skulle få inflytande

på politiken, och de tyska nationalisterna fick därför vänta. Eller snarare, de

omformulerade hela det nationalistiska projektet i kulturella termer. Även om Tyskland

inte var en stat så var det ändå ett Volk förenat i en kulturell gemenskap. Det var för att

stärka den gemenskapen som en helt ny typ av universitet kom att inrättas.

Det började i Berlin där ett nytt universitet grundades år 1810. Wilhelm von Humboldt

var mannen bakom projektet. Von Humboldts var en filosof, lingvist och diplomat men

också en byråkrat i den preussiska statens tjänst, och han hade en vision av ett universitet

som kunde förkroppsliga, och förverkliga, Upplysningstidens ideal. Han ville skapa ett

universitet som kunde göra tyska medborgare av sina studenter men också

världsmedborgare som kände sig hemma i varje akademisk disciplin och i varje land. Hans

universitet skulle bli en plats där både lärare och studenter vågade tänka, i Kants anda,

utan vägledning från traditionella auktoriteter. Därför var frihet det viktigaste värdet.

Studenterna skulle ha Lernfreiheit: de skulle få lära sig vad de ville, sätta ihop sina kurser

12

själva, och det fanns inte ens krav på att de skulle komma till lektionerna. Studenterna

behövde inte bo i universitetets sovsalar om de inte ville och inga regler ställdes upp för

hur de skulle leva sina liv. Studenterna, behandlades kort och gott, som vuxna. Lärarna, å

sin sida, hade Lehrfreiheit. De hade friheten att lära ut vad de ville, på sitt eget sätt, utan

inblandning från andra. De hade det fulla ansvaret för sina kurser, föreläste på den

litteratur de själva valt och tog inte order från kollegor, institutionsstyrelser, rektorer,

studenter, eller den preussiska staten. Inspirerad av Kant, gjorde von Humboldt kritik till

en pedagogisk metod. Det handlade om att ifrågasätta grunderna för ens egen kunskap

och att undersöka hur vi kan veta vad vi tror att vi vet. Föreläsningar och seminarier måste

därför tas på allvar som intellektuella aktiviteter. Poängen med en föreläsning är att

introducera studenter till de diskussioner som redan förts om ett visst ämne, och poängen

med ett seminarium är att ge studenterna chansen att göra sina egna bidrag till de

diskussionerna.

Von Humboldts vision kan låta världsfrånvänd och överdrivet filosofisk, men så var inte

fallet. Tvärt om. Den kritiska attityden till kunskap kunde appliceras på vad som helst. Till

exempel på studiet av naturvetenskap och teknologi. Det var det som kom att kallas för

Forschung, forskning. Att forska är att söka och all framgångsrik forskning förutsätter

kritik. Att göra universiteten till platser där forskning bedrivs var ytterligare en av von

Humboldts nyskapande idéer. Tidigare hade forskning varit en esoterisk verksamhet som

bedrivits i slutna sällskap men när forskningen väl flyttat in på universiteten blev den till en

allmän angelägenhet. Samtidigt var det viktigt, som von Humboldt påpekade, att

forskning inte bara blev till en fråga om att hitta praktiska tillämpningar på tekniska

problem. Så länge universiteten var fria skulle de tekniska lösningarna komma av sig själva.

Det samma gällde den praktiska yrkeskunskap som studenterna behövde. Att lära sig

använda det man lärt sig var lätt när man studenterna väl en gång lärt sig tänka själva.

13

Men vad händer då om en lärare använder sin Lehrfreiheit till att undervisa på

någonting som är vetenskapligt tveksamt eller kontroversiellt? Den frågan uppstod till

exempel när Darwins evolutionslära år 1877 först introducerades på tyska universitet.

Biologen Rudolph Virchow hävdade bestämt att overifierade hypoteser inte skulle vara en

del av undervisningen och att lärarna skulle hålla sig till sin vedertagna sanningar och till

området för sin egen professionella kompetens. Men Ernst Haeckel, också han biolog, höll

inte med. Man kan man aldrig på förhand veta, sa Haeckel, vad skillnaden är mellan det

subjektiva och det objektiva, och för att komma närmare sanningen måste vi ge plats åt

alla sorters idéer. Om vi inte får höra det felaktiga kan vi aldrig lära oss det rätta. Låt

därför lärarna säga vad de vill, även om det är galet och kontroversiellt. Och glöm inte bort

att studenter är vuxna. De kan protestera och argumentera emot, och om de inte vill

lyssna har de friheten att välja en annan klass.

Det von Humboldtska universitetet präglades av vad tyskarna kallat Streitkultur, en

”tvistemålskultur,” där inga påståenden får stå oemotsagda. Allting ska alltid ifrågasättas

och motsättningar, om de inte existerar, måste provoceras fram. Streit förutsätter att alla

deltagare kan argumentera för sig, att de kan försvara sig och ge igen. Visst blir det tufft

ibland, men är det inte tufft så är det inget roligt. Vi har ett gemensamt projekt – att

komma sanningen på spåren – och vi tar inte vårt ansvar om vi är snälla. Det är som tennis.

Under en tennismatch kommer även de bästa av kompisar att göra sitt yttersta för att

trycka dit varandra, och vill man inte vinna visar man ingen respekt för sin motståndare.

Men efteråt tar man sig en dusch, en öl tillsammans, och är lika bra vänner som förut,

kanske till och med bättre vänner. Tyskarnas Streitkultur, och den svenska bristen på

samma traditioner, är den främsta orsaken till varför Tyskland är precis som Sverige, fast

för vuxna.

De von Humboldtska universiteten blev fantastiskt framgångsrika och var mer än

någonting annat orsaken till Tysklands intellektuella hegemoni över resten av Europa

14

under den senare delen av 1800-talet. Det spelar ingen roll vilket ämnesområde man talar

om, de ledande forskarna var alltid tyskar eller personer utbildade i Tyskland. De nya

universiteten organiserade grundforskning i kemi, fysik och biologi, men sociologi och

psykologi var också tyska ämnen, och historia förstås, och filosofi. De vetenskapliga

genombrotten kom sedan ett efter ett, och konsekvenserna för det tyska samhället, och

för oss andra, var genomgripande och världsförändrande. Vad tyskarna uppräckt var att

fria universitet, som inte står i någons tjänst, snart kommer att tjäna alla. Ju mer

oberoende universiteten är, ju mer påverkan har de på samhället.

VARFÖR AMERIKANSKA UNIVERSITET ÄR BÄST

De här framgångarna tvingade snart fram förändringar också i andra länder. Studenter

från hela världen sökte sig till de tyska universiteten och när de kom hem ingen var de

fyllda med entusiasm och reformiver. Det var i USA som det von Humboldtska nytänkandet

fick de mest långtgående konsekvenserna. Innan landet blev självständigt år 1776, sa vi,

var de amerikanska universiteten urusla, och efter självständigheten blev de om möjligt

ändå sämre. Det gjorde att studenter med intellektuella ambitioner, och pengar, istället

sökte sig till Europa, och framför allt till Tyskland. Amerikanska studenter studerade i

Berlin, men också på andra universitet som påverkats av de Humboldtska idealen.

Universitetet i Göttingen var ett populärt mål, men också mindre universitet, som det i

Bonn, tog emot många amerikaner. Kunskaper i tyska var en självklarhet för varje

amerikansk intellektuell under slutet av 1800-talet och en tysk examen satte guldkant på

varje CV. Före år 1900 hade 9,000 amerikaner studerat vid tyska universitet och hundratals

kommit tillbaka till USA med tyska doktorsgrader.

De som inte själva kunde resa till Tyskland sökte sig till amerikanska universitet som

erbjöd en tyskinspirerad utbildning. Det främsta exemplet var John Hopkins University,

grundat 1876, som var en direkt kopia av tyska förebilder och som till att börja med bara

15

hade lärare med tyska examina. Inte konstigt att det ofta kallades ”Göttingen i Baltimore.”

Johns Hopkins var också ett forskningsuniversitet där man kombinerade filosofi med

naturvetenskap och teknologi, och precis som i Tyskland förväntades forskare undervisa

och studenter förväntades tänka. Modellen blev en enorm succé. Bland de första

doktoranderna på Johns Hopkins fanns namn som John Dewey, Josiah Royce, Thorstein

Veblen och Woodrow Wilson – en ny generation av amerikaner helt olika de timida präster

som amerikanska skolor tidigare producerat. Johns Hopkins framgångar inspirerade

liknande reformer på universitet runt om i USA och som ett resultat expanderade Ph.D.

programmen snabbt. År 1871 fanns det två hundra forskarstuderande på amerikanska

universitet men trettio år senare fanns det närmare tre tusen.

I USA fanns det ingen statsmakt som kontrollerade universiteten, men ofta försökte

rektorer och universitetsstyrelser bestämma om innehållet i kurser och i en rad

uppmärksammade fall kring åren före Första världskriget hade universitetslärare avskedats

för sina okonventionella, ofta politiskt radikala, åsikter. Det var det här som John Dewey

och hans American Association of University Professors ville sätta stopp för. På ett riktigt

universitet, påpekade Dewey vid dess första möte i december 1915, måste det precis som i

Tyskland finnas både Lern- och Lehrfreihet. Lärarna är visserligen anställda och avlönade av

universiteten men det innebär inte att de jobbar åt dem. Istället jobbar de för det

allmänna bästa och det allmänna tjänas bäst av lärare som undervisar som de vill och på

vad de vill. Precis som domare, som också arbetar för det allmänna bästa, måste lärarna

lita till sitt eget omdöme. Universitetslärare som inte är kritiska och ifrågasättande är inte

längre universitetslärare. ”Det är bättre för studenter att tänka på villoläror än att inte

tänka alls; bättre för dem att tjuvåka på nya tåg, och snubbla över felaktigheter, om det så

skulle vara, än att för evigt resa i den uppstoppade komfort som erbjuds av den överfulla

förstaklassvagnen.”

16

Resultatet känner vi till. Det sägs att Harvard grundades år 1636, Yale år 1701,

Princeton 1746 , och så vidare, men det stämmer inte. Alla de berömda amerikanska

universiteten som vi känner dem idag är produkter av det sena 1800-talet. Det var först

under det sena 1800-talet som förbättringar kom till stånd, men då, å andra sida, kom de

väldigt snabbt. Sedan det andra världskriget är det på amerikanska universitet som alla

studenter vill studera och forskare med ambitioner vill ha jobb; det är amerikansk

forskning, och forskning av folk med amerikanska examina, som citeras mest. Det är på

amerikanska universitet det händer. Amerikanska universitet är bäst i världen, ingen

tvekan om saken, och orsaken är att det är de amerikanska universiteten som bäst

försvarar universitetets vitala principer. Vi kan tacka von Humboldt för det, och alla

amerikanska studenter som på 1800-talet sökte sig till Tyskland. Amerikanska universitet

är bäst eftersom de är de mest tyska.

Det sägs ibland att det är konstigt att så många personer av judisk börd fått nobelpris

– 22.5 procent av alla nobelpris har gått till judar, fast de bara motsvarar 0.2 procent av

jordens befolkning. Men trots en mycket tragisk historia, har judarna haft en väldig tur vad

det gäller intellektuell verksamhet. Det judiska folket var ofta förtryckt, inte associerat

med någon stat, och istället förenat i religiösa och kulturella termer. De var ett statslöst

folk som ofta sökte skydd i en intellektuell gemenskap. Redan i Nordafrika på 800-talet,

och sedan i det muslimska Spanien, blev de aktiva deltagare i den arabiska kalam kulturen; i

Tyskland, under 1800-talet, blev de aktiva deltagare i den tyska Streitkulturen; och när de

som klarade sig undan Hitler sedan fortsatte till USA, gjorde de fundamentala bidrag till de

nya, dynamiska, amerikanska universiteten. Nobelprisen är bara den naturliga bekräftelsen

på den historien. Judar är inte smartare än andra, men som statslösa och förtryckta, har de

varit i en bättre position än andra att upprätthålla principerna för intellektuell verksamhet.

17