BEARMAGAZINE

Första upplagan av Bear magazine med temat djungel och streetart.En produkt av ett projektarbete gjort av Nathalie Eriksson och Sara Petersson

InnehållsförteckningKonsten i det offentliga rummet 1

Ylva howard 3

Karl-Joel Larsson 7

Hästen 11

Nathalie Eriksson 13

Sara Petersson 17

Henri Rousseau 20

Frida Kahlo 22

Knights in the jungle 31

BEARMAGAZINE

RÖDA STEN

1

- Konsten i det offentliga rummet

2

Ylva Howard1. Hur/när började du intressera dig för teckning? Jag har vart intresserad av att rita och måla så länge jag kan minnas, men det blev väl lite mer ser-iöst när jag blev äldre och skulle välja gymnasium. Jag sökte och kom in på Bild & form på Lerums gymnasium. Under gymnasietiden upptäckte jag “min stil” som jag sedan utvecklat med åren!

2. Varifrån får du din inspiration?Jag hittar min inspiration på många olika ställen och varierar i perioder! Ett bra tag inspirerades jag mest av ansikten och människor jag såg på stan eller på bussen. Ett tag ville jag enbart rita kläder. Nu får jag mest inspiration av djur och växter. Min favorit just nu är konstnären Walton Ford. Min fa-vorit under gymnasiet var Aubrey Beardsley. Hittade för några dagar sedan en barnbok med fantas-tiska illustrationer, “svarta hunden” av Levi Pinfold. Wes Andersons filmer fungerar ALLTID. Musik! En väldigt bra grej är att umgås med andra kreativa människor, det väcker mycket hos mig.

3. Vad använder du dig främst av för teknik och redskap?Jag använder mig mestadels av svarta pennor. Har ganska nyss även börjat använda promarker i olika färger. De svarta pennorna jag föredrar just nu är Steadtler pigment liner i olika tjocklekar.Jag brukar bara köra pang på med bläck, har väldigt svårt att skissa innan med blyerts tex. Har gan-ska svårt överhuvudtaget att ha allt för särskilda planer med bilden jag vill skapa. Det blir oftast bäst resultat när jag bara börjar med bläcket och så dyker idéerna upp av sig självt. Kan utgå från en bild, tex en bild på en apa. Så lämnar jag originalbilden när jag känner att jag vet vad jag vill göra med den.

3

Kontakt: ylvahoward.blogg.se

5

6

Karl-Joel Larsson1. Hur/när började du intressera dig för teckning/målning?Den korta historien: Jag har alltid målat och ritat. Att teckna har jag aldrig gillat.Den långa:Jag ritade och målade friskt som liten precis som alla andra barn gör. Men när jag började låg- och mellanstadiet så fortsatte jag. Medan alla andra killar snackade om tjejer målade jag bilar. Sen någon gång i sexan/sjuan började jag få upp ögonen för graffiti. Jag och mina kompisar åkte runt på våra skateboards kors och tvärs över hela stan och fotade graffiti på väggar och godståg, när vi kom hem studerade vi bilderna och ritade våra egna “pieces”. Under den här tiden lärde jag känna några av stadens mest kända målare och jag satt där på ungdomsgården som en liten tönt och lyssnade på deras häftiga historier om när de var ute och målade. Men de sa alla samma sak, att jag var för liten för att ens tänka tanken att måla ute.Efter högstadiet började jag i en estetklass på gymnasiet med inriktning bild. Jag försökte smälta in bland de koola kidsen på skolan vilket jag lyckades med efter ett tag. Ritade jävligt fula hipster-bilder och härjade runt. Jag försökte trycka undan alla graffititankar som snurrade i huvudet men lyckades inte. Så vid sidan av mitt gymnasie-hipster-liv hade jag ett “two man crew” med den hiphopigaste killen i klassen. Efter halva gymnasiet bytte jag till en skola där alla fick en varsin mac-book som de satt och stirrade i (friskola 4 livet). Jag började ta i tu med mitt intresse för graffiti och typografi (vilket graffiti är) och började långsamt växla över till det grafiska design spåret. Efter gymnasiet började jag på en grafisk design- och reklamutbildning som jag gick på i nästan ett år. Sedan hoppade av för att jag var förvirrad om vad jag ville. Jag älskar grafisk design men kände att jag ville göra mer än bara det. Nu går jag på konstskola i Göteborg där jag jobbar mer med design, dvs. allt möjligt. Jag har dock inte listat ut än vad jag egentligen vill göra med mitt kreativa skapande (som om man någonsin kan göra det). Som kreatör dyker det ju ständigt upp nya fält att bli intresserad av/för. Jag vet få personen som enbart tecknar och målar. Jag vill göra allt ifrån tidningar, till bordet som tidningarna ligger på, till miljön där tidningarna visas upp, samtidigt som jag vill “klottra” “sönder” allt jag by-ggt. Och ja, jag har gjort upp med mitt graffitiberoende nu, det är en del av mig och min person-lighet. Embrace your roots!

2. Varifrån och vem/vilka får du din inspiration utav?Jag får min inspiration från internet (tråkigt svar). I dagens läge finns ju allt på internet, jag hittar det mesta på Tumblr eller på Booooooom. Kan även hända att jag får inspiration av verkligheten, som t.ex. skogen/naturen, vänner eller något jag såg på en utställning någon gång.Men om jag ska name-droppa några konstnärer som alltid, i alla fall sedan några år tillbaka, har inspir-erat mig så är det Ollio, Ekta och Fredrik Åkum (Googla dom!)

3. Vad använder du dig främst av för teknik och redskap?Jag jobbar nog mest i datorn, i programmen InDesign och Illustrator. Kan som max redigera färgerna på bilder i Photoshop så då frågar jag alltid någon om hjälp… Ett tips är att lära sig dessa tre program så kommer man långt inom “design världen” (haha nej, eller jo). Jag målar med akrylfärg och snickrar ihop saker i trä också.

8

kontakt: karl-joel-lrsn.tumblr.com

Häs

ten

11

Hästen

12

Nathalie Eriksson

13

15

16

Sara Petersson

17

HenriRousseau

Djungel är ett magiskt ord, så fort man tänker på det kan man känna det och se det framför sig. Den heta fuktiga luften som får håret att klistra sig fast på pannan och i nacken. Exotiska växter i starka färger och träd i flera olika nyanser av grönt. De tunga dofterna av söt frukt och fuktig jord. Det kan också vara ett förföriskt ord, nyfikenheten får dig att vilja leta dig längre in i djun-gel, gå vilse i det som nästan är en helt egen värld omringad av allt och ingenting. Men det kan också vara ett ord för skräck, ett ord som associeras med död, förstörelse, förgiftning, att äta och bli uppäten.

Jag har aldrig varit i någon djungel, det närmsta jag kommit är väl regnskogen i Universeum. Men det är något som man känner till, något vi ser i böcker, film, bilder och också i konst. Man behöver inte ha varit i en för att kunna fantisera om det, människan känner en längtan efter skönhet vi inte har sett och kanske är det bäst om man inte har sett. Då kan man låta längtan sporra fantasin att löpa fritt och skaffa sin egna uppfattning.

Just så är fallet med konstnären Henri Rousseau en man som det sägs aldrig har sett djungel men har den som favoritmotiv och syns i nästan alla hans verk. Rousseau var en fransk tullman som målade vid sidan av och var självlärd. Han levde 1844-1910 och anses var en av de kändaste naiva målarna. Hans konst blev dock inte uppmärksammad förrän efter hans död men den blev också kritiserad. Den blev främst kritiserad för att den ansågs barnsligt gjord och platt. Men hans konst blev också uppmärksammad och det blev den av surrealisterna som värderade hans lojalitet och frihet för hans egna idé om hur djungeln såg ut. För Rousseau fanns det ingen skill-nad mellan dröm och verklighet, för honom var dem en och samma sak.

20

Fight between a Tiger anda buffalo, Rousseau 1908

Tropical forest withmonkeys, Rousseau 1910

21

Frida

Kahlo22

”They thought I was a surrealist, but I wasn’t.I‘ve never painted dreams, I paint my own reality”

Frida kahlo, en av 1900-talets mest framstående konstnärer. Picasso lovordade henne och hennes målningar är kända runt om i hela världen. Hennes bilder blev en själv-biografi där hon gestaltade smärtan hon kände både fysiskt och psykiskt. Färgstarka oljebilder med inslag av hennes mexikanska rötter. Trots att Fridas bilder nästan uteslutande speglar hennes liv och smärta är hennes konst inte destruktiv. Tvärtom har den en helande verkan. Smärtan är där, men den övervinns alltid av de djupa färgerna, de växande träden, månen, aporna och modersmjölken. Anledningen till att Frida från första början ens började måla var faktiskt smärtan…

Dags att börja om, datumet är den sjätte juli år 1907. Det är idag Frida föds. Födseln tar plats i föräldrahemmet ”la casa azul” i Coyoacán, Mexico City. Det är även på denna plats Frida 47 år senare kommer dö, men mycket kommer hända där emellan.

Frida var det tredje barnet av de fyra döttrar som hennes föräldrar fick tillsammans. Vid sex års ålder upplevde hon för första gången riktigt smärta. Smärtan (eller demonen som hon kallade det) bosatte sig i hennes högra ben och blev senare diagnostiserat som polio. Hon tvingades ligga stilla i sitt rum i 9 månader, men överlevde med ett halt ben. Efter den långa tiden av sjukdom fann Frida det svårt att komma tillbaka till skolan. De andra barnen retade henne och påpekade alltid hur hennes högra ben såg ut.Hennes pappa (Guillermo Kahlo) såg detta. Guillermo själv led av epilepsi och han kände igen sig i henne. Han ville på alla sätt hjälpa henne stå emot mobbarna och ensamheten. Med hans uppmuntran började hon simma, boxas och brottas. Frida började sedan klä sig i vad som ansågs vara pojkkläder. Matilde var mycket missnöjd med detta och hon tyckte att Guillermo lärde fel. Hon var dålig på att dölja sin besvikelse över Fridas sätt och utseende.

Det var tack vare sin pappas hjälp och stöd Frida fortsatte sina studier. Hon var väldigt begåvad och vid 15 års ålder blev hon en av de första kvinnorna att komma in på ”Escuela Nacional Preparatoria”. En av de finaste sko-lorna i hela Mexiko. Hon lärde sig 3 olika språk, mötte sin första kärlek Alejandro Gómez Arias och drömde om att bli läkare.

Medan Frida gick på skolan anställdes ett antal konstnärer för att måla en muralmålning på skolan. En av dem med namnet Diego Rivera. Han var en ateistisk och kommunistisk konstnär som målade offentlig konst. Frida fascinerades av Diego och brukade ofta skoja med honom för att väcka uppmärksamhet. Hon brukade till ex-empel ofta stjäla mat från hans matlådor.Alla hennes romantiska känslor var dock helt fokuserade på Alejandro. De var alltid tillsammans och en efter-middag 1925 hade paret varit på en marknad. De väntade på att ta en buss hem till Coyocán. Vad de inte visste var att deras liv snart skulle få en drastisk ändring.

Bussen de åkte med var med om en fruktansvärd krock och flera människor dog. Alejandro klarade sig någor-lunda bra, men värre blev det för Frida. Hon bröt ryggraden, ett av nyckelbenen, bäckenbenet, fick 11 frakturer på högerbenet, hennes axel vreds ur led och samma sak gjorde hennes krossade fot.

Alejandro beskrev efteråt olyckan. Hon låg naken och blodig på marken, ett järnrör hade genomborrat hennes kropp. In i ryggen och ut genom underlivet. (Hon sa senare att det var så hon förlorade sin oskuld) Ett paket av guldpuder buren av en man hade spillts över henne under olyckan och människor skrek ”ballerina, ballerina”. En man på platsen la sitt knä på Fridas bröst och ryckte ut järnstången från hennes kropp. Hon skrek och blodet började forsa ut. Guldpudret rann med blodet i en röd glitterflod ner på marken. Detta var början på de 32 operationer Frida skulle genomlida under resten av sitt liv och det var ett under att hon överlevde från första början. Efter den första operationen skrev hon,

” A little while ago I was a child. Who went about in a world of colours. Everything was mysterious and something was hidden. Now I live in a painful planet transparent as ice. I became old in instance”

the broken column, Frida Kahlo, 1944

23

Denna gång blev hon sängliggande i ungefär ett år. Tristessen, smärtan och ensamheten gjorde henne galen. Alejandro åkte på en resa till Europa och deras förhållande dog långsamt ut. Hennes räddning blev målandet. Hon hade en spegel vid sig och började måla av sig själv. På detta sätt kunde hon fördriva tiden och sluta tänka på smärtan och ensamheten som drev henne till vansinne.

När hon kunde ta sig upp ur sängen och börja leva ett någorlunda vanlig liv igen tänkte hon på Diego. Mannen som hade målat muralmålningar på hennes skola. Hon bestämde sig för att besöka honom och fråga vad han tyckte om hennes målningar. Diego tyckte att både bilderna hon tog med sig likt henne själv var fantastiska. Ett par dagar senare besökte han Fridas hem för att se resten av hennes tavlor och detta var början på deras långa och invecklade kärlekshistoria. Egentligen var de ett mycket oväntat par. Diego var fyrtioett medan hon bara var tjugoett. Han var 187 centim-eter lång och vägde 136 kilo. Hon däremot vägde knappt 50 kilo och var 160 centimeter lång. Fridas mamma valde att förklara förhållandet som mellan en elefant och en duva.

1929 gifte de sig och giftermålet blev Diegos tredje äktenskap. Frida visste att de tidigare hade tagit slut på gr-und av Diegos ständiga otrohet, men hon ville inte tro att det skulle bli så med henne. Hon älskade honom mer än sitt egna skinn och kallade honom arkitekten över hennes liv. Deras relation var fylld av ömsesidig kärlek och överflödande mycket passion, men Diego trodde inte på monogami. Trots att han älskade Frida djupt så såg han henne som en diamant bland juveler. Han hade ofta sex med andra kvinnor. Oftast med kvinnor som satt modell för honom när han målade. Frida sa att hon kunde se på hans bilder vilka han bara målade av och vilka han även hade sex med.Det tärde på henne trots att hon inte ville erkänna det. Han sa att det bara var sex för honom. Att hon alltid skulle vara hans diamant, men det tärde på henne. Hon skrev att anledningen till att hon kunde leva med det var för att hon visste att han sökte efter skönhet. Inte ens den mest vackra kvinna i världen räckte för honom, han kunde inte få nog. Skönhet var hans drog och den gick inte att ta ifrån honom.

Ett år in i äktenskapet blev Frida gravid, men av medicinska skäl tvingades hon att göra en abort. Hennes kropp klarade inte av att bära på ett barn och hon började bli rädd för att hon aldrig skulle kunna föda ett. Nästan direkt efter aborten fick Diego ett jobberbjudande i USA. Han älskade tanken på att måla i vad han kallade ka-pitalisternas land. Frida tyckte också att det skulle bli roligt och ville komma bort ifrån allt. Inte tänka på aborten och alla Diegos älskarinnor. Kort efter att han tackat ja till erbjudandet begav sig de båda till San Fransisco.

De reste runt till olika ställen där Diego målade medans Frida roade sig på andra håll. Hon var ute med män-niskor hon lärde känna där och började ta del av den amerikanska kulturen. Hon trivdes för det mesta väldigt bra, men några månader in på resan fick hon reda på att hon var gravid igen. Hon ville mer än allt annat behålla barnet fast hon var rädd att det skulle kosta hennes liv. Efter att ha pratat med olika läkare bestämdes det att hon inte skulle behöva göra en abort. Det var fullt möjligt för henne att behålla barnet så länge det förlöstes med kejsarsnitt. Hon blev överlycklig av beskedet. Äntligen skulle hon få sitt efterlängtade barn.

En sommarnatt i Detroit där paret för tillfället befann sig vaknade Frida med en enorm smärta i magen. Det bör-jade blöda och hon rusades i ilfart med ambulans till Henry Fords sjukhus. Inget de gjorde hjälpte. Blödningarna slutade inte, hon förlorade sitt barn och var nära att dö. I en månad låg hon kvar på sjukhuset utan han säga något. Hon var som i en koma av sorg. Tillslut bad hon om en penna och ett papper vilket hon fick omgående. Hon började måla missfallet, aborten, sin egna födsel och sorgen lyser igenom på bilderna. Det var ett stort steg för henne rent konstmässigt. Dessa bilder är de första riktigt privata bilder från hennes liv som hon målar. Senare skulle hon börja med en serie där hon målar sina stora stunder i livet. Där är bland annat bussolyckan med.

Diego och Frida blev kvar i USA i fyra år och hon hade sedan en längre tid blivit hemsjuk. Att vara i USA gjorde att hon mådde dåligt både fysiskt och psykiskt och hon började känna sig ensam. Diego åt andra sidan storm-trivdes och ville stanna kvar. Det hela blev ett hemskt gräl under en längre tid, men Frida fick till sist sin vilja igenom. Väl hemma var Diego fortfarande arg på henne. Han vantrivdes och tog ut sin ilska på Frida. Inom några månader hade han blivit fascinerad av en ny kvinna. Nämligen Fridas yngre syster Christina. Frida blev förkrossad när hon kom på dem i parets säng. I en brev skrev hon:

Universums, jordens, diegos, min och senor Xóltos kärleksomfat-tning, 1949

25

Universums, jordens, diegos, min och senor Xóltos kärleksomfat-tning, 1949

” I have never suffered so much and I did not think I could take so much pain. She was the sister whom I loved the most and you know what Diego means to me in all senses. He lives his complete life without this stupid emptiness of mine. But I never thought he meant everything to me and that

without him I was worth just trash”

Paret separerade och Frida klippte av sitt hår. I samma veva slutade hon ha sina mexikanska kläder som hon visste att Diego älskade. Hon flyttade ut från deras hus och bodde tillsammans med sin apa i en liten lägenhet mitt inne i Mexico city. Nu började Frida också skaffa sig älskare och hade ständigt sex med olika människor, män som kvinnor. Hennes vän berättade att hon beskrivit det perfekta livet som ”make love, take a bath, make love again”

En man som blev mer än bara en älskare för Frida var fotografen Nickolas Murray. Men det varade bara under några månader. Nickolas sa efter att han och Frida gått skilda vägar “On the three of us there where only two of you” och syftade självklart på Diego. Alla som varit med Frida visste att de inte kunde ersätta platsen som Diego haft. De kunde inte vara ifrån varandra och efter ett år isär bestämde det sig för att börja om på nytt. Frida flyttade åter in i huset men denna gång på nya termer. Deras förhållande blev mer öppet och de båda ac-cepterade varandras älskare. Frida var ofta ute och dansade med sina vänner trots ryggskadan. En av hennes vänner sa att hon älskar att göra allt som hon egentligen inte kan.

Diego var väldigt politiskt insatt och hans konst präglas ständigt av politiken till skillnad från Frida som utgår från sig själv. Han bjöd in Trotskij och hans fru att bo tillsammans med honom och Frida i deras hus och de tackade ja. De stannade där i 2 år och Frida inledde en affär med Trotskij. En dag kom hans fru på dem och Frida kunde bara tänka på sig själv i början av sitt förhållande med Diego. Hon såg smärtan i hennes ögon och bestämde sig för att avsluta affären med Trotskij.

Vid denna tid började hennes konst för första gången uppmärksammas av mänskligheten(?) Hon fick ställa ut på flera ställen i Mexiko och blev även erbjuden att åka till New York för att ställa ut. För första gången reste hon utan Diego. Utställningen blev en succé och journalister från time magazine, the new york times och Vogue var där. Hälften av alla hennes tavlor såldes den kvällen. Hon fortsatte sitt resande och sina utställningar runt om i världen, men efter några månader började hon längta hem till Mexiko. Det slutgiltiga som fick henne att återvända till Mexiko var hennes besök i Paris. Det fanns inget hon gillade med staden, allra minst människo-rna hon umgicks med.

”They are so damn “intellectual” and rotten that I can’t stand them anymore….I would rather sit on the floor in the market of Toluca and sell tortillas, than have anything to do with those “artistic”

bitches of Paris”

Trots att hon inte gillade Paris så hade utställningen där också varit en stor succé. Louvren köpte hennes tavla ”the frame” vilket blev den första mexikanska tavlan i deras kollektion. Hon hade till och med fått pryda Vogues framsida, men alla dessa framgångar hjälpte inte och det enda hon ville göra var att åka hem till Mexiko. Hon saknade sina vänner, djuren, maten, sin atelje i hennes och Diegos gemensamma hus och sin älskade Diego.

När hon väl kom hem blev inte allt som hon hoppats. Den tid hon hade varit borta från Diego hade inte gjort dem väl. De bråkade konstant och kunde knappt vara i samma rum. Diego var avundsjuk på Fridas framgång och försökte göra henne arg med alla kvinnor. Han berätta om sina bravader och Frida blev ursinnig. Så fort ett bråk tog slut stod ett annat i kö och bara väntade på att få hugga sin klor i dem. Det hela blev ohållbart och paret bestämde sig för att för andra gången separera. Frida flyttade hem till sitt familjehem ”la casa azul” och klippte ännu en gång av sig sitt hår och slutade ha sina färgglada klänningar och kjolar. Frida började dricka minst en flaska brandy om dagen. För att dränka sorgen från sitt krossade hjärta och dämpa smärtan från sin krossade ryggrad. ”There have been two great accidents in my life. One was the trolley, and the other was Diego. Diego was by far the worst.”

På dagarna målade hon och på kvällarna var hon ute. En tavla hon målade under denna tid är ”the two Fridas” Det ska föreställa den Frida som Diego älskar och den som han hatar. Hon badade i sorgen och smärtan och målade den konstant. Precis som hon alltid gjort, men den nya hårda livsstilen tärde på hennes redan sköra kropp och hon blev snart allvarligt sjuk. Hon tvingades att ligga på sjukhuset i en stor korsett för ryggraden.

självporträtt med halsbandmed törnen, 1940

28

Under denna tid förlorade hon 9 kg på sin redan tunna kropp. Hon tycktes försvinna framför läkarnas ögon och hon själv var säker på att hon skulle dö. Diego som för tillfället befann sig i San Fransisco blev djupt oroad och åkte hem. Återföreningen då blev den återförening som Frida hade hoppats på efter att hon kom hem från Paris. De båda hade blivit dåliga och Diego sa att de skulle dö om de var ifrån varandra. De behövde varandra som dag och natt. Precis som vid deras första separation klarade de av att vara ifrån varandra i ungefär ett år.

Fridas hälsa blev bättre och paret gifte om sig. Denna gång var hon en helt annan kvinna än första och andra gången de gifte sig. Ordet kärlek var nu bara en gemensam benämning på deras inbördes beroende. Hon be-hövde inte ha hans kropp för sig själv hon ville ha hans själ. Sin sexlust riktade hon mot andra män och kvinnor, men Diego var fortfarande hennes allt. Han fyllde hålet som smärtan hade grävt åt henne. Utan honom skulle det vara omöjligt att leva med den. Nu såg hon honom mer som sitt barn och i hennes tavlor målar hon honom ofta när han ligger i hennes famn. Hon är hans beskyddare som vårdar och tar hand om honom. Sålunda förvandlades hennes make, en tjugo år äldre man till den son hon aldrig fick.

”if I had felt better health wise one could say that I am happy. But this thing of feeling such a wreck from head to toe sometimes upsets my brain and makes me have bitter thoughts”

När Frida var trettiosju år började hennes hälsa påverka hennes dagliga liv. Innan hade hon kunnat stå ut med smärtan och ändå göra de mesta av de saker som hon ville. Som att till exempel gå ut och dansa. Hennes ryg-grad blev bara svagare och från och med nu skulle hon behöva ha korsett på sig dygnet runt. Hon kallade alla sina olika korsetter för ”straff”. Trots sitt tillstånd fortsatte hon att måla som hon alltid hade gjort. Hon prydde alla korsetter med olika motiv för att få dem att verka mindre skrämmande. Hon höll även i olika konstklasser hemma i sin trädgård. På denna tid gick nästan alla konstklasser ut på att man skulle måla av klassisk konst, men Frida gick emot detta och lät sina elever måla fritt. De elever hon hade fick smeknamnet ”los Fridos” och kom varje morgon till hennes och Diegos hus för att ta del av hennes kunskap. De elever som fortfarande idag lever berättar att det var ett fantastiskt ställe att vara på. I trädgården växte träd och blommor fritt medan apor hoppade runt bland träden och skrämde papegojorna som satt i dem. Hela tiden hördes fågelkvitter och blev man trött kunde man ta en paus och gå och lägga sig vid en av hundarna.

Frida älskade sina konstklasser och hon älskade sitt hem. Varje gång hon tvingades vara borta från det kände hon en tomhet. Hon saknade sin elever, sin atelje och sin Diego. På sjukhuset kände hon sig som mest ensam och hennes sjukdom åt upp hennes. Tyvärr tvingades hon spendera hela år 1950 på det engelska sjukhuset i Mexico city. Hon led av huvudvärk, feber, infektioner och kallbrand i foten. Nu började hon ta morfin och blev beroende av smärtstillande. Varje morgon innan hon gick upp tog hon en spruta fylld av morfin för annars blev värken i ryggen för intensiv. Under denna tid målade hon i en bok. Denna fyllde hon med bilder till och med mer privata än hennes tavlor. Det hela var en kärleksförklaring till Diego. ”Diego is the name of love. Diego beginning, Diego my friend, Diego my mother, Diego my father, Diego my son, Diego me, Diego universe”

När hon slutligen fick flytta tillbaka till “la casa azul” var det i en rullstol. Hon lämnade nästan aldrig hemmet och ofta kunde hon inte ta sig upp ur sängen. Hon fyllde sina dagar med färg och slutade aldrig försöka. In spite of my long ilness I feel a extreme joy in living” Våren 1953 frågade Fridas gode vän ”Lola Alvarez Bravo” som ägde ett konstgalleri i Mexico city om hon skulle kunna få ställa ut Fridas tavlor. Trots alla hennes utställningar och framgångar utomlands hade hon aldrig ställt ut något i sitt hemland. Det var tydligt att Frida inte hade långt kvar och Bravo ville hedra henne genom utställ-ningen.

På kvällen för utställningen var det lilla galleriet fyllt av folk. Tavlor som inte ens nära vänner till henne hade sett fyllde denna kväll väggarna. Det enda som saknades var Frida själv. Läkarna hade förbjudit henne att lämna sängen för det skulle vara en alldeles för stor risk för henne. Istället förflyttade de hela sängen i en ambulans till galleriet. Vänner, elever, kritiker och främlingar trängdes runt hennes säng hela kvällen. Det var en stor fest med tequilla, sång, skratt och mat. Precis så som Frida älskade det. Detta var hennes sista utställning i livet och kanske också den bästa.

Två månader senare tvingades man att amputera hennes ben på grund av kallbranden som hade spridit sig. Detta var den sista operationen som gjordes på henne, den trettioandra operationen. Efter operationen satt Frida tyst och kollade mest på duvor. Hon visste inte hur länge hennes kropp skulle orka mer eller hur länge hon själv skulle orka mer.

29

”I hope the leaving is joyful and

I hope I’ll never return”

Åtta dagar innan hon dog målade hon sin sista tavla någonsin. Den föreställer. Uppskurna vattenmeloner och på en av dem är det inristat ”Viva la vida” som betyder ”länge leve livet”Hennes bortgång tog hårt på Diego och på bara några sekunder blev han en gammal man. En av hans vänner sa att när Frida dog såg han ut som en själ skuren i två. Han levde bara tre år efter hennes död och den sista målning han gjorde var ett stilleben av uppskurna vattenmeloner.

viva la vida, Frida Kahlo ca 1951-1954

30

Knights in the jungleEn utställning av konstnären Martin Solymar på galleriet Thomassen. Vi kom dit ovetandes om vad vi skulle se och vem konstnären egentligen var.Väl där såg vi att det var ganska få verk. Bara sex tavlor som alla var kopplade till varandra, som olika scener ur en film utspelad i tropikerna. Vi var lite besvikna över det få antalet tavlor, men det gav oss också mersmak att kolla upp honom mer. När vi googlade och fick upp bild på hur han såg ut insåg vi att vi hade stött på honom i galleriet. Vi fann också hans portfolio fylld med massor av hans fina verk. Många av verken var mycket olika, men tropiken känns som något som ständigt återkommer i dem. Han är en ung konstnär som precis har tagit examen och troligen kommer fortsätta göra mas-sor av fina verk. Vi hoppas att få se mer av honom i framtiden

http://martinsolymar.tumblr.com/

31

32

BEARMAGAZINE