Den avgränsade krisen

En gränsdragningsanalys av Lindbeckkommissionens

rapport Nya villkor för ekonomi och politik

(SOU 1993:16)

Pär Wikman

Masteruppsats Höstterminen 2012 Institutionen för idé- och lärdomshistoria

Uppsala universitet Handledare: Frans Lundgren

Abstract During Sweden’s economic crisis in the early 1990s a governmental committee of prominent economical and political experts were gathered to produce an analysis of and suggestions to the solution of that crisis. The committee produced a report that became widely commented in the media and in parliament. The report and the reception of it gives us insights in how the boundaries between social science and politics are created and how new fields of expertise is added to a science. This thesis uses a constructivist approach to explore how the techniques of the economic science were made into credible means of knowledge production outside of the field where it traditionally holds epistemological authority. Working from the assumption that language does things to the objects that it describes I claim that the episode investigated in this thesis was shaped by the committee’s ability to define the economic crisis and thus making it into a knowable object. The cultural space of the episode was shaped by the actor’s moves to enrol the committee’s report rather than examining it, making the credibility contest stacked in favour of the committee’s concept of the social order.

Keywords: boundary work, ekonomisk vetenskap, expertis, ekonomisk kris, Ekonomikommissionen, Lindbeckkommissionen, Nya villkor för ekonomi och politik (SOU 1993:16).

!

Innehållsförteckning

Expertis, politik och trovärdighet ……..……………………………………..2

Gränsdragningsarbete: teori och studieobjekt…………………………………………….…..5

Trovärdighetstävlingens ramar ………………………………………………6

Samproduktionen av politiska makthavares auktoritet och Ekonomikommissionens

trovärdighet ……………………………………………………………………….………….7

Behovet av tydliga gränser vid samproduktion av auktoriteter ……………………………..14

Gränsen mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken ……..………16

Den kvantifierbara krisen ………………………………..………………….17

Kvantifiering och fakta ………………………………………………………………………18

Utbildning och humankapital ………………………………………………………………..20

Etablering av fakta …………………………………………………………………………..23

Kvantifiering som svart låda ...................................................................................................25

Vertikal argumentation……………………………………………………………………….27

Kvantifiering och förändring ...................................................................................................30

Vetenskapsmän och politiker ………………………………..………………35

Assar Lindbecks person och persona .......................................................................................35

Rekommendationer eller regleringar ………………………………………………………...40

Gränser som förklarar ………………….……………...…………………….48

Käll- och litteraturförteckning……………………………………………….52

!

!

"!

Expertis, politik och trovärdighet

I början av 1990-talet genomgick Sverige en ekonomisk kris som kom att prägla landet under

lång tid framöver. För att lösa krisen tillsattes en kommission bestående av experter på

ekonomi och politik. Kommissionens namn var Ekonomikommissionen men populärt blev

den känd som Lindbeckkommissionen (efter dess ordförande Nationalekonomen Assar

Lindbeck). Ekonomikommissionen skrev en rapport vid namn Nya villkor för ekonomi och

politik som offentliggjordes den 9 mars 1993 och som under en tid kom att diskuteras flitigt

inom media och politik.1 Som namnet antyder hade rapporten som ambition att undersöka

båda det ekonomiska och det politiska systemet vilket hade som bieffekt att

Ekonomikommissionen genom rapporten gjorde anspråk på expertkunskap över områden som

traditionellt sett låg utanför den ekonomiska vetenskapens kulturella gränser. Kommissionen

bestod primärt av ekonomer och de anspråk som gjordes i rapporten hade potential att utlösa

en rad konflikter. Men några sådana uppstod inte. Den politiska debatten kring rapporten

dominerades helt av föreställningen om rapporten som en epistemologisk auktoritet. Hur kom

det sig? Varför gjorde representanter för andra samhällsvetenskaper inget för att försvara de

kulturella gränserna som reglerade deras epistemologiska auktoritet? Och om nu sådana

ansatser fanns, varför fick de inget genomslag i den politiska debatten? Sedan återstår frågan

om hur det kom sig att rapporten, som blev unisont hyllad, plötsligt försvann ur debatten? I

den här uppsatsen har jag föresatt mig att undersöka vad det var som hände där i början av

1990-talet och hur detta hänger samman med förhållandet expertis-politik i bredare mening.

Den vetenskapliga expertisens roll i den liberala demokratin har länge varit ett

centralt tema för forskare inom en rad samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner.

Experten är en politisk aktör som förväntas stå utanför/över politiken samtidigt som expertens

agerande på ett mycket konkret sätt formar politiken. Denna otydliga roll gör att det uppstår

gråzoner kring expertrollen vilket skapar möjligheter att undersöka hur den definieras och

görs legitim. Ett vanligt grepp bland forskare som undersöker förhållandet mellan vetenskap

och politik är att studera hur trovärdighet skapas eftersom påståenden om världen måste vara

trovärdiga för att accepteras. Begreppet trovärdighet lyfts fram i undersökningar behandlar så

vitt skilda ämnen som vilka som fick tillträde till the Royal Society eller revisorer som

balanserar budgetar eller vetenskapliga atlasers representation av objektiv kunskap.2

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#!Hädanefter kommer SOU 1993:16, Nya villkor för ekonomi och politik att benämnas SOU 1993:16, eller enbart rapporten. "!Steven Shapin Never pure: Historical studies of science as if it was produced by people with bodies, situated in time, space, culture, and society, and struggling for credibility and authority (Baltimore Md, 2010). Theodore

!

!

$!

Trovärdighet är även ett centralt begrepp inom teorier som behandlar gränsdragningsarbete

(boundary work). Thomas Gieryn utvecklade begreppet som fyller en viktig funktion i

uppsatsen och det kommer att diskuteras närmare längre fram.3

En rad undersökningar av den ekonomiska vetenskapen har kommit fram till att

den tenderar att ha en lokal karaktär. Marion Fourcade har gjort en omfattande jämförande

studie av den ekonomiska vetenskapen i USA, Frankrike och Storbritannien som att den

ekonomiska vetenskapen utvecklat en rad lokala särdrag beroende på hur kopplingen till

statsbyråkratin och finansieringen av forskningen ser ut.4 Liknande om än mindre omfattande

undersökningar har kommit till liknande slutsatser.5 Den ekonomiska vetenskapen skiljer sig

åt mellan olika länder vilket tyder på att just den ekonomiska vetenskapen, på grund av sin

lokala egenart är ett lämpligt studieobjekt för den som vill undersöka vetenskapens roll i

kulturen och kulturens roll i vetenskapen. Denna uppsats kommer att bygga vidare på dessa

observationer men istället för att fokusera på skillnader i den ekonomiska vetenskapen inom

olika kulturella kontexter kommer jag att detaljstudera hur den ekonomiska vetenskapen

utformades inom det avgränsade sammanhang som var Ekonomikommissionens rapport och

debatten kring denna.

Ekonomikommissionens arbete kan undersökas utifrån flera angreppssätt men

den här uppsatsen kommer att fokusera på hur kommissionen formulerade trovärdiga

kunskapsanspråk och hur dessa anspråk omsattes. Detta kommer att göras utifrån ett lokalt

perspektiv, det vill säga jag kommer att undersöka hur Ekonomikommissonen utifrån de

förutsättningar som rådde 1993 kunde göra trovärdiga anspråk på att analysera och föreslå

förändringar av det svenska samhället. Bokföringsteoretikern Peter Miller och sociologen

Nikolas Rose har tillsammans och var och en för sig undersökt många av de frågor jag berör.6

Miller och Rose och andra som arbetar med det av Michel Foucault myntade begreppet

governmentality (styrningsrationalitet) har visat att det finns ett samband mellan

kunskapsproduktion, den liberala demokratin, människors självförståelse och

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!M. Porter Trust in numbers: The pursuit of objectivity in science and public life (Princeton, 1995). Lorraine Daston & Peter Galison Objectivity (New York, 2007). $!För ett exempel på svensk forskning där Gieryns teorier används se Karin Thoresson Att beräkna det goda samhället: Samhällsekonomiska analyser och gränslandet expertis-politik inom transportområdet (Linköping, 2011). %!Marion Fourcade Economists and societies: Discipline and profession in the United States, Britain, and France, 1890s to 1990s (Princeton, 2009).!&!Se t.ex. Bruno S. Frei & Reiner Eichenberger ”American and European Economics and Economists”, The Journal of Economic Perspectives 7:4 1993, s. 185-193. '!Peter Miller & Nikolas Rose, Governing the present: Administering economic, social and personal life (2008; Cambridge, 2011). Nikolas Rose, Powers of freedom: Reframing political thought (1999; Cambridge, 2010).

!

!

%!

maktförhållanden. Det jag vill göra med min undersökning är att undersöka hur det konkret

går till vetenskaplig expertis och politik samverkar. Genom att närstudera en specifik episod

och de mekanismer som driver den framåt går det att upptäcka hur detta samband fungerar,

inte bara att det finns. 7

Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka hur den ekonomiska

vetenskapen bildades i samspelet mellan vetenskapliga och politiska aktörer i episoden kring

SOU 1993:16. Undersökningen kommer att med hjälp av en gränsdragningsanalys att

undersöka hur den ekonomiska vetenskapen användes i den politiska debatten och hur detta

bruk formade den ekonomiska vetenskapen. För att genomföra analysen kommer jag, förutom

att studera var i episoden gränser drogs, att undersöka hur dessa drogs. Det vill säga

undersöka vilka ”drag” som var framgångsrika i just den här trovärdighetstävlingen och vilka

tekniker som användes för att konstruera trovärdiga påståenden. Uppsatsen är dock inte en

undersökning av retorik, de drag och tekniker jag undersöker är på intet sätt frikopplat ifrån

aktörernas huvudsakliga verksamhet. Ekonomikommissionens drag för att skapa trovärdiga

påståenden var en integrerad del av den ekonomiska vetenskapen. Den ekonomiska

vetenskapen var i min undersökning inte en metafysisk storhet som fungerade som en

trovärdighetsreserv för kommissionen och politiker. Den ekonomiska vetenskapen blev till

när den användes men också när den beskrevs eller refererades till. Sammantaget gör detta att

det går att skapa sig en ögonblicksbild av den ekonomiska vetenskapen genom att studera

bruket av rapporten.

Materialet som används i undersökning är, förutom rapporten med tillhörande

bilagor, riksdagsdebatter, departementsutfrågningar och dagstidningsartiklar ifrån den fyra

största dagstidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet.8

Majoriteten av de undersökta dagstidningsartiklarna är hämtade ifrån dagarna kring att

rapporten offentliggjordes. Detta beror på att det var under de denna period som rapporten

aktivt diskuterades. Redan efter några veckor hade rapporten både i press- och !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(!Jag använder begreppet episod för att beskriva dessa förutsättningar och den tidsperiod som uppsatsen behandlar. Begreppet episod innefattar alltså inte bara en tidsperiod utan även de aktörer och händelser som uppsatsen behandlar. Begreppet fungerar primärt som ett sätt att kunna beskriva skeendet som helhet utan att behöva presentera omständiga kvalificeringar.!)!Den undersökta perioden sträcker sig från 12/11 1992 då notiser om att kommissionen skulle skapas till 10/3 1994 då en presskonferens anordnades i samband med årsdagen av att rapporten offentliggjorts. Jag har framför allt tagit med argumenterande och utvärderande artiklar i analysen. I majoriteten av de artiklar där Ekonomikommissionen eller SOU 1993:16 nämns framkommer inga kvalificeringar som skulle vara användbara vid analysen av den ekonomiska vetenskapen. När rapporten åberopades användes den framför allt för att underbygga poänger eller göra en särskild ståndpunkt mer trovärdig. Av detta kan man dra slutsatsen att rapporten och kommissionen hade auktoritet i den politiska debatten, den här undersökningen är framför allt behjälpt av att undersöka hur denna auktoritet skapades inte att den fanns.

!

!

&!

riksdagsdebatter reducerats till en referens vars kulturella innebörd var färdigdefinierad. De

saftiga delarna av episoden, rent gränsdragningsmässigt, utspelade sig framför allt kring

rapportens offentliggörande och en utfrågning av Ekonomikommissionen som

finansdepartementet anordnade. Således kommer undersökningen att särskilt fokusera på

dessa delar.

Gränsdragningsarbete: teori och studieobjekt

Thomas Gieryns teori om gränsdragningsarbete (boundary work) har som utgångspunkt att

det är poänglöst att försöka formulera normativa kriterier för vilken kunskap som kan sägas

vara vetenskaplig, istället bör den som föresatt sig att studera vetenskap undersöka vad som

erkänns som vetenskap. Gieryn menar att man genom att studera var gränserna mellan olika

vetenskaper och mellan vetenskap och icke-vetenskap dragits också kan studera vad som är

vetenskap och inte. Vidare definieras vetenskap nedströms, det vill säga det som uppfattas

som varandes vetenskap är vetenskap.9

Gieryn använder sig av kartan som metafor för vad gränsdragningsarbete

innebär. Gränserna på en världskarta visar var gränserna mellan olika länder går, på den

”kulturella kartan” kan man till exempel se var gränserna går mellan olika epistemologiska

auktoriteter. Den kulturella kartan används liksom som andra kartor för att tolka och orientera

sig i ”verkligheten” men som när det gäller världskartan kan gränserna flyttas med eller utan

strid.10

Var gränserna kring en vetenskap går blir tydligt vid konflikter då flera

”potentiella” vetenskaper tävlar om att göra de mest trovärdiga anspråken på expertis över ett

kunskapsfält. Vid dessa konflikter kan man studera hur representanter för vetenskaperna

positionerar sig och vilka drag de gör för att vinna trovärdighetstävlingen. Gieryn hävdar att

gränsdragningsstrider enklast låter sig studeras under tre processer: uteslutning (expulsion)

som sker när en specifik form av kunskapsproduktion tvingas ut ur en specifik vetenskap eller

ur vetenskapskategorin över huvud taget; expansion (expansion) inträffar, som namnet

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*!Thomas F. Gieryn, Cultural boundaries of science: Credibility on the line (Chicago, 1999), s. 27. ”Epistemic authority is decided downstream from all that, as claims float through layers of cartographic interpretentions where credibility is attached or removed”.!#+!Ibid,, s. 7. ”Maps do to nongeographical referants what they do to the earth. Boundaries differentiate this thing from that; borders create spaces with occupants homogeneous and generalized in some respect (though they may vary in other ways). Arrangements of spaces define logical relations among sets of things: nested, overlapping, adjecent, separated. […] Most important, just as maps of earthly patches get drawn to keep travelers from getting lost, so maps of other worlds – culture, for example – are drawn or talked to help us find our way around”.!

!

!

'!

antyder, när en vetenskap gör anspråk på expertis över ett kunskapsområde som en annan

vetenskap anser sig ha auktoritet över; skydd av autonomi (protection of autonomy) som

uppstår när en vetenskap försöker skydda sin privilegierade roll gentemot andra vetenskaper

eller till exempel politikers försök att styra vetenskapens verksamhet.11

Vinnaren i en gränsdragningsstrid avgörs genom en trovärdighetstävling.

Begreppet trovärdighetstävling används för att beskriva hur en gränsdragningsstrid utkämpas

Den som kan göra de mest trovärdiga anspråken på det som står på spel kommer att vinna

tävlingen oavsett om det handlar om ekonomiska anslag eller rätten att definiera

”verkligheten”. I Gieryns studier är det ofta konflikter som står i centrum. Jag kommer dock

att studera en episod som i och för sig hade konflikter men dessa fördes i ett nedskruvat

tonläge. Det är dock inte konflikten i sig som gör vetenskapen till en auktoritet, konflikten

skapar bara en arena där den kan definieras och där denna definitionsprocess kan studeras.

Eller som Gieryn sammanfattar förhållandet mellan vetenskap och auktoritet: ”The cultural

space [min kursivering] of science is a vessel of authority, but what it holds inside can only be

known after the contest ends, when trust and credibility have been located here but not

there”.12 Att vinna en gränsdragningsstrid är inte nödvändigt för att vara en auktoritet. En

auktoritet kommer att skapas om det finns behov av en och i episoden kring

Ekonomikommissionen fanns en situation där förtroendet för de politiska partiernas förmåga

att lösa den ekonomiska krisen saknades var behovet stort av just en auktoritet utanför den

politiska sfären som kunde välsigna den enes eller den andres ekonomiska politik, för att inte

säga att det fanns ett enormt behov av att definiera själva krisen. Episoden handlar således

inte bara om gränsdragningsarbete. Trovärdighetstävlingen är större än så, men

gränsdragningsarbete var en avgörande del i skapandet av det cultural space som behövdes

för att Ekonomikommissionens expertis skulle kunna utövas.

Trovärdighetstävlingens ramar

Den 9 mars 1993 presenterade Ekonomikommissionens ordförande Assar Lindbeck den

rapport som kommissionen arbetat med sedan slutet av november 1992. Kommissionen var

tillsatt för att komma med ett expertutlåtande om den svenska ekonomin och krisens orsaker.

Kommissionen skulle även presentera konkreta förslag på hur den ekonomiska krisen skulle

lösas samt vilka förändringar av det svenska samhället som kommissionen ansåg borde

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!##!Ibid., s. 15-17. #"!Ibid., s. 15.!

!

!

(!

genomföras för att nya ekonomiska kriser inte skulle uppstå. Ekonomikommissionen bestod

av sex ekonomer och en statsvetare vilket hade kunnat resultera i att kommissionens uppdrag

att utvärdera hela det svenska samhället väckt frågor om var gränserna för den ekonomiska

vetenskapens expertis egentligen gick.13 Hur kom det sig att dessa frågor inte ställdes? Fanns

det utrymme för kritik av rapporten inom det cultural space som episoden utspelade sig?

Samproduktionen av politiska makthavares auktoritet och Ekonomikommissionens

trovärdighet

Dagspressens rapportering om offentliggörandet av rapporten var omfattande och av

uppenbara skäl tämligen likartad. Tidningarna placerade in rapporten och kommissionen i ett

sammanhang där dess nyhetsvärde och genomslag förklarades och motiveras vilket gjorde att

dagspressen blev en viktig arena för gränsdragningsarbetet. Tidningarnas politiska färg

påverkade hur rapporteringen vinklades men i alla de undersökta tidningarna var det gränsen

mellan ekonomisk politik och ekonomisk vetenskap som stod i centrum. Den generella

hållningen från de politiska partierna var att kommissionens rapport låg nära den politik som

bedrevs av det egna partiet, det gällde samtliga partier utom vänsterpartiet. SvD skriver på sin

förstasida att:

Socialdemokraterna reagerar mot urholkad arbetsrätt men är positiv till förslagens grunddrag. Svenska Arbetsgivareföreningen tycker att förslagen överensstämmer med deras egna. Och regeringen ser kommissionens tankar som stöd för den förda politiken.14

SvD fokuserade på rapportens betydelse och legitimitet. Citatet ovan kan upplevas som trivialt

men det, och alla liknande konstateranden i andra tidningar, var helt avgörande för hur

gränsdragningsarbetet fortskred. Jag menar att expertis bara kan utövas inom en begränsad

sfär där experten har auktoritet och ifrån vilken trovärdiga utsagor kan göras. Genom att, som

SvD, låta några av de viktigaste aktörerna i den svenska ekonomiska politiken positionera sig

gentemot kommissionens rapport skapas ett utrymme för expertkunskap. Politisk och

vetenskaplig auktoritet samproduceras och av citatet ovan menar jag att det går att se hur

politiska auktoriteter genom att erkänna Ekonomikommissionen som producent av legitim !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#$!Det var framför allt fackliga representanter som uttryckte kritik emot kommissionen men fackliga representanter gavs inte utrymme att framföra någon mer utförlig kritik i pressen. Följande citat är ett av få exempel på ett uttryck av ståndpunkten at Ekonomikommissionen gjorde anspråk som inte täcktes av den ekonomiska vetenskapens epistemologiska auktoritet. ”- Assar Lindbeck är säkert en bra ekonom, men han begriper sig inte på hur arbetsmarknaden fungerar, säger Bertil Jonsson[LO:s andre ordförande]./ Han betecknar kommissionens skrivningar om ändringar i arbetsrätten, om lönebildning och försämringar av socialförsäkringarna, som rena beställningsjobb för arbetsgivarna. Det är ändringar som LO:s medlemmar kommer att få betala”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Hård kritik från två håll”. #%!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Besk medicin mot krisen”.

!

!

)!

expertkunskap i samma manöver som de legitimerar kommissionen använder de dess

expertkunskap för att göra sin egen politik mer trovärdig. Citatet ovan visar hur de politiska

aktörerna bekräftar kommissionen som en epistemologisk auktoritet och hur de i samma drag

positionerar sig för att kunna göra anspråk på att den politiska aktörens specifika ekonomisk

politiska ståndpunkt får stöd i rapporten.

När kritik framkom riktades den inte mot kommissionens eller dess anspråk utan

mot enskilda förslag. Eftersom rapporten av uppenbara skäl inte samtidigt kunde stödja

samtliga riksdagspartiers ekonomiska politik ledde detta till att det skapades utrymme för att

ta avstånd ifrån enskildheter i rapporten utan att underminera rapportens position som

epistemologisk auktoritet. Aftonbladets genomgång av rapport var överlag positiv men den

avslutas med en varning. ”Men ambitionen att gå från folkdemokrati till expertvälde bör vi

verkligen akta oss för”.15 Aftonbladet markerade mot att kommissionens förtroende för de

folkvalda politikerna var alltför lågt men, och detta anser jag var den springande punkten, det

rör sig bara om en varning mot att helt okritiskt anta rapporten som styrdokument, en åsikt

som framfördes av Ny demokrati och som jag kommer att diskutera närmare senare. Det ger

en antydan om rapportens ställning när Aftonbladet på ledarplats kände sig tvungna att

uttrycka oro för demokratins framtid. Trots att en viss skepsis gentemot kommissionen kan

utläsas i citatet ovan finner jag att citatet var en del i konstruktionen av den

trovärdighetstävling vars mål bland annat var att ta del av kommissionens legitimitet. Det var

nämligen inte kommissionen som varnas, det var politikerna som kämpar om att kunna

använda den. Aftonbladet antydde inte att Ekonomikommissionen inte var en legitim

auktoritet, de varnade för att den kunde bli en allt för stark auktoritet. Materialet har visat att

en avgörande komponent i rapportens genomslag var att de politiska aktörerna försökte

använda sig av rapportens position som epistemologisk auktoritet. Detta gjorde att de

politiska aktörerna inte tjänade på att ifrågasätta dess trovärdighet.

Denna undersökning utgår ifrån att gränsdragningsarbetet saknade intention, det

vill säga aktörerna i episoden inte aktivt drog några gränser, gränsdragningsarbetet var en

bieffekt av andra drag med andra mål. När de politiska aktörerna positionerade sig gentemot

rapporten var det sannolikt medvetna försök att öka den egna ekonomiska politikens

trovärdighet. Denna rörelse för att använda rapporten politiskt skapade en situation där

politiska aktörer tävlade med varandra om att få sin ekonomiska politik bekräftad av

rapporten vilket stärkte rapportens ställning som epistemologisk auktoritet i episoden cultural

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#&!Aftonbladet, 10/3 1993 .”Lindbeck på gott och ont”.

!

!

*!

space. Det är detta jag syftar på när jag skriver att de politiska aktörerna inte tjänade på att

ifrågasätta rapportens trovärdighet.

För att en debatt ska vara möjlig måste dess deltagare befinna sig inom samma

cultural space vilket betyder att de måste erkänna ungefär samma avgränsningar för debatten.

Aktörerna måste kort sagt vara överens om några grundläggande fakta. Jag har funnit att

Ekonomikommissionens epistemologiska auktoritet i den aktuella debatten var just ett sådant

faktum som gjorde debatten möjlig. Med andra ord var debatten kring kommissionen som den

utvecklade sig bara möjlig om rapporten förutsattes innehålla en korrekt analys av krisen. De

politiska aktörernas iver att göra rapporten till en del av sin ekonomiska politik gjorde att det

blev viktigt att dra en tydlig gräns mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska

politiken eftersom kommissionens ställning som producent av expertkunskap var beroende av

att deras arbete var skilt ifrån det politiska arbetet. Men detta kommer jag att undersöka

närmare längre fram i undersökningen.

För att återgå till hur ramarna för trovärdighetstävlingen konstruerades vill jag

uppmärksamma ytterligare några citat som hade del i att Ekonomikommissionen fick sin

privilegierade position. SvD inledde sin ledare den 10 mars med en kort beskrivning av

Ekonomikommissionens uppdrag innan de konstaterade att:

Finansministern Ann Wibble säger att Lindbeckkommissionen gör samma grundläggande analys som regeringen och betecknar rapporten som ett starkt stöd för regeringens ekonomiska politik. Statminister Carl Bildt betecknar analysen och förslagen som ett starkt stöd för ”huvudinriktningen av regeringens ekonomiska politik” och säger att rapporten nu bör ligga till grund för ”en djupgående nationell debatt om vägen att återupprätta Sverige som tillväxt- och företagarnation”.16

Återigen var det politiska stödet för kommissionen och dess förslag starkt men stödet var inte

ovillkorligt. Det viktigaste var inte att Ekonomikommissionen hade rätt utan att deras förslag

sammanfaller med den politik som regeringen förde. Denna observation sammanfaller med

mitt tidigare resonemang om de politiska aktörerna var inblandade i en trovärdighetstävling

som syftade till att värva rapporten och där det egentliga målet var att öka den egna

ekonomiska politikens trovärdighet. Det viktigaste för debatten som helhet har jag funnit att

det faktum artikeln fokuserar på att de politiska makthavarna erkänner rapporten som

auktoritet var. Citatet ovan föregicks med en beskrivning av kommissionens långtgående

planer för Sverige.

Svaret [på frågan om hur den svenska ekonomin ska förbättras] från kommissionen, som kom igår, är att det behövs förändringar på i stort sett alla områden om Sverige skall överleva som

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#'!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige.

!

!

#+!

utvecklat industriland. Det är reparations, om- och tillbyggnadsprogram för den svenska samhällsmodellen som skisserats i betänkandet.17

I det tidigare citatet erkänner politikerna Ekonomikommissionens legitimitet som arkitekter

bakom det metaforiska bygget som är det svenska samhället. Wibble och Bildt föresatte sig

att använda kommissionen för att ge sin politik större trovärdighet men det draget förutsatte

att rapporten kunde skänka trovärdighet. Materialet visar att rapporten genomgående beskrevs

som en epistemologisk auktoritet och jag argumenterar för att dessa beskrivningar resulterade

i att rapporten faktiskt blev en epistemologisk auktoritet.

SvD:s ledare har, tillsammans med andra ledarartiklar, ett förklaringsvärde i och

med att man i dem kan se var gränserna kring episoden drogs. Jag har funnit att det faktum att

kommissionen var kompetent att förklara och förbättra det svenska samhället kunde mot

denna bakgrund inte diskuteras eftersom det cultural space som gjorde debatten möjlig

förutsatte att rapporten hade rätt och. Nödvändigheten för politikerna att studera

kommissionen var ett återkommande tema i tidningarnas ledarartiklar. 18

Tidningarnas politiska färg var sylig i rapporteringen men det intressanta ur

gränsdragningssynpunkt var att rapport gavs en privilegierad position oavsett tidningens

politiska färg. Aftonbladet förespråkar nyval, men det görs mot bakgrund av

Ekonomikommissionens rapport. Aftonbladet menade att väljarna skulle ta ställning till hur

partierna tagit ställning till rapporten. SvD tar tillfället i akt att diskreditera

socialdemokraterna genom att efter några citat från ledande borgerliga politiker som

berömmer rapporten skriva att:

Socialdemokraternas ekonomiske talesman, Allan Larsson, tycks däremot ha tagits på sängen. Hans svar på en rapport som konstaterar att Sverige nu går igenom den allvarligaste krisen sedan

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#(!Ibid.!#)!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige”. ”Betänkandet från Lindbeckkommissionen är en uppfordran till politikerna att handla – och att göra det över blockgränserna så att resultatet blir riksdagsbeslut som står sig över flera mandatperioder”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Nu måste det bli nyval”. ”Partierna bör nu studera Assar Lindbecks betänkande, analysera, komplettera och förbättra förslagen och därpå, om ett par veckor, lägga fram sina program mot krisen. / Väljarna kan sedan i ett nyval på försommaren tala om hur de vill att Sverige ska möta framtiden”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Ett starkt handlingsprogram. Lindbeck-kommissionen pekar på mediernas nyckelroll om vi ska få landet på rät köl”. ”Våra ekonomiska problem består inte i knapphet på resurser; vi är inte fattiga. Sveriges tillbakagång och ekonomiska obalanser beror på förstelning, politisk splittring, föråldrade regelsystem, oklar ansvarsfördelning och oförmåga att tänka nytt. Svårigheten att vända utvecklingen är därför till största delen politisk och opinionsmässig”.

!

!

##!

1930-talet och uppfodrar politikerna till långsiktigt och genomgripande beslut är att kräva en bensinskattehöjning i slutet av månaden.19

Det anmärkningsvärda i citatet var inte det politiska utfallet utan att kritik motiveras med att

socialdemokraterna inte tagit rapporten på tillräckligt stort allvar. Aftonbladet gör ett liknande

drag men då med udden riktad mot den borgerliga regeringen.20 Jag uppfattar att hierarkin i

citatet var tydlig, kommissionen utvärderar den politiska sfären och om kommissionen inte

hade varit en legitim expert hade dess uttalanden om regering och riksdag varit obetydliga.

Jag menar att på grund av att artikeln publicerades i ett cultural space där kommissionen hade

stor auktoritet kunde uttalandet användas som ytterligare ett argument för nyval. Tas även de

föregående citaten med i diskussionen blir det än mer tydligt att kommissionens trovärdighet

inte var intressant att debattera utan endast hur dess rapport borde användas och vem som

gjort den korrekta tolkningen. De diskuterade citaten visar att det inte verkade funnits något

intresse av att diskutera huruvida Ekonomikommissionens anspråk på expertkunskap var

trovärdiga.

Ett år efter att rapporten presenterades hölls en presskonferens med delar av

Ekonomikommissionen där de diskuterade vad som skett under det gångna året, i samband

med denna presskonferens publicerade Expressen en artikel där det konstaterades att:

För ett år sedan kom professor Assar Lindbeck och hans forskarkolleger likt profeter med sina 113 budord. / De blev snabbt en bibel som både regering och opposition plockade valda citat ur. / Därmed var ursprungsavsikten med kommissionen borta - att ge underlag för ett hållbart program för att föra Sverige ur den sysselsättnings-, budget- och finanskris som senhösten 1992 hotade att djupna än mer. Förslagen hade partipolitiserats - olyckligtvis.21

Citatet ovan illustrerar väl hur episoden utvecklades. Stödet för rapporten och viljan att

använda den som slagträ i den politiska debatten gjorde rapporten till en del av det politiska

system som kommissionen hade föresatt sig att förändra. Ur ett gränsdragningsperspektiv är

det intressant att notera att Ekonomikommissionen fortfarande ett år efter att rapporten

offentliggjorts var tillräckligt trovärdig för att den uteblivna räddningen av den svenska

ekonomin förklaras med att politikerna inte förmått använda sig av rapporten på rätt sätt.22

Gieryn menar att det inte finns några ”fasta” gränser, de befinner sig alltid under !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!#*!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige”. "+!Aftonbladet, 10/3 1993. ”Underkänt”. ”Regering och riksdag får underkänt de ha inte förmått ta ansvar för Sverige. / - En svag 2:a i betyg, säger docent Olof Petersson, en av kriskommissionens sex ledamöter.” "#!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”. ""!Dagens Nyheter rapporterade också från presskonferensen men deras artikel framförde inga teorier om varför vissa förslag realiserats och andra inte, de konstaterade enbart att ”[a]v Lindbeckkommissionens 113 punkter har 50 stycken genomförts eller åtminstone fått gensvar hos regeringen. Sämst har det gått med förslagen till förändringar i politikens spelregler”. Dagens Nyheter, 10/3 1994. ”50 punkter genomförda. Ett år sedan Lindbeck presenterade sin rapport”.

!

!

#"!

omförhandling.23 Att det cultural space som etablerades i samband med att rapporten

presenterades fortfarande efter ett år var intakt visar hur robust gränsdragningsarbetet var. Jag

menar även att citatet illustrerar vilken trovärdighet ”expertsfären” sitter på i jämförelse med

”politikersfären” och hur viktigt det är att upprätta tydliga gränser mellan de två sfärerna när

en sådan saknas.

I SvD publicerades med ungefär en månads mellanrum två karikatyrer av samma

konstnär och på samma debattsida föreställande Lindbeck som på ett koncist sätt visar hur fort

rapporten gick från att vara politiskt allmängods till att infogas i, framför allt, de borgerliga

partiernas politik. Den första karikatyren publicerades den tionde mars, dagen efter att

rapporten offentliggjorts, och den andra publicerades den femte april.

Svenska dagbladet, 10/3 1993. ”En hjälpande hand”.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"$!Se särskilt Gieryn, Cultural boundaries of science, s. 6-12.

!

!

#$!

Svenska Dagbladet, 5/4 1993. ”Det vänsterkonservativa hotet”.

Den första bilden föreställer kommissionens ordförande Lindbeck som snör finansministerns

gördel i en tydlig illustration av förhållandet mellan expertis och politik. Den andra bilden är

om möjligt än mer talande med Lindbeck som med en pekpinne visar på en pil åt höger. Den

nedre bilden är en illustration till en debattartikel vilket delvis kan förklara dess tydliga

politiska ställningstagande. Det intressanta var hur kommissionens roll förändrats från att mer

generellt fostra det politiska etablissemanget till att förespråka en specifik politisk hållning. I

bilderna visas hur förhållandet till kommissionen förändrades när det kulturella klimatet kring

den förändrades. I den första bilden är kommissionen en utompolitisk maktfaktor och i den

andra bilden har kommissionen blivit en politisk aktör, en aktör som visserligen har auktoritet

som politikernas ”lärare” (med pekpinne och allt) men som nöjer sig med att läxa upp de delar

av den svenska politiken som ännu inte förstått att en borgerlig politik är nödvändig. Notera

särskilt hur skygglapparna som personerna till vänster bär var formade som pilar.

Skygglapparna begränsade deras synfält hur intensivt de än spanar. De kan inte se hur

Lindbeck, som inte har skygglappar, visar med pekpinnen på den stora pilen som indikerar

!

!

#%!

den ”objektiva” riktningen. Denna förändring av hur kommissionen användes beklagades inte

bara av Expressen utan även av Lindbeck själv som efter utfrågningen i finansdepartementet

den tretionde mars deklarerade att politikerna använder kommissionens rapport ungefär som

en berusad person använder en lyktstolpe, för stöd istället för upplysning.24 Noteras bör dock

att Lindbeck enbart var kritisk till att kommissionen används som slagträ i den politiska

debatten istället för att omsättas i praktisk politik. Att rapporten ”partipolitiserats” var, har

materialet visat, inte så enkelt som att den förlorade sin vetenskapliga trovärdighet när

politikerna började förhålla sig till den, rapporten var trots allt skriven på politikernas

uppdrag. Det var först när politikerna började använda den på ”fel” sätt som Lindbeck ansåg

det vara ett problem, det vill säga när politikerna försökte utnyttja det rapportens trovärdighet

istället för att implementera dess förslag. Här berörs återigen frågan om intentionernas roll i

gränsdragningsarbete. Som jag redan framfört argumenterar jag för att drag med mål och

intentioner utfördes och att de gränser som drogs i episoden var bieffekter av dessa. Lindbeck

beklagade att de politiska aktörerna sökte ”stöd” hos rapporten istället för ”upplysning” men

min poäng är att de politiska aktörerna oavsett om de sökte ”stöd” eller ”upplysning” deltog i

gränsdragningsarbetet genom att bekräfta de anspråk på gränser kring den ekonomiska

vetenskapen som gjordes i rapporten.

Behovet av tydliga gränser vid samproduktion av auktoriteter

I undersökningen har jag noterat att en av de viktigaste knutpunkterna i episoden var hur

aktörernas kamp för att hålla isär den vetenskapliga och den politiska sfären underströk hur

beroende de var av varandra. Å ena sidan var expertisen bara trovärdig om den stod över

partipolitiken, å andra sidan fyllde den ingen funktion om dess rapport inte fick några

politiska konsekvenser. Yaron Ezrahi för ett resonemang om hur den moderna demokratin är

beroende av experter för att skapa en ”objektiv” verklighet.

The need to belittle the imput of personality, politics and context into the process of knowledge production, and the tendency to present knowledge in terms of the mirror metaphor as a reflection of the objective properties of the world, made science and scientific authority into invaluable political resorses for the construction of the democratic political order.25

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"%!Dagens Nyheter, 31/3 1993. ”Finansutskottet bekräftar Lindbeck. Förnöjdheten med egna program och beslutsformer skär mot det politiska misslyckandet”. ”[Liknelsen] var sliten men har sällan varit mer träffande. "Politikerna använder vår rapport som en berusad använder en lyktstolpe, som stöd i stället för som upplysning", utbrast professor Assar Lindbeck efter tre timmars möte med riksdagens finansutskott”. "&!Yaron Ezrahi, ”Science and the political imagination in contemporary democracies”, i States of knowledge: the co-production of science and the social order, ed. Sheila Jasanoff (London, 2004), s. 256.

!

!

#&!

Som klart framgår av citatet ovan utgör vetenskapen en fast grund som den politiska

verksamheten kan vila på när absoluta moraliska system, som exempelvis religioner, förlorat

legitimitet.26 I episoden jag undersöker var denna process mycket påtaglig om än i begränsad

omfattning. Politiska aktörer kämpade om vem som med störst trovärdighet kunde använda

rapporten för att ge legitimitet åt sina politiska projekt vilket gav rapporten som sådan en

privilegierad position. Undersökningen visar utöver detta att den vetenskapliga expertisen inte

enbart försåg politiken med en fast grund att stå på, jag hävdar att vetenskap och politik

skapas tillsammans. Den ekonomiska vetenskapen var inte bara en källa till trovärdighet för

kommissionen och kommissionen var inte bara en källa till trovärdighet för politikerna. De

politiska aktörernas mottagande av rapporten påverkade på ett mycket konkret sätt den

ekonomiska vetenskapens ställning i episoden.

Då kommissionen, till skillnad från andra aktörer i episoden, bedrev vetenskap

arbetade den under andra förutsättningar. Som jag redan diskuterat konstruerades debatten om

kommissionen kring antagandet om att dess anspråk på expertis, problemformuleringar och

förslag på reformer var trovärdiga. Kommissionens uppdrag var att ”komma med förslag om

den ekonomiska politikens utformning i ett medellångt perspektiv”.27 Detta uppdrag valde

kommissionen att operationalisera genom tre frågeställningar.

1. Att identifiera grundläggande svagheter och föreslå förbättringar i det svenska ekonomiska systemets sätt att fungera, speciellt de regelsystem och institutioner som är politiskt bestämda. Vårt syfte är att ge förslag som bidrar till ökad ekonomisk stabilitet, effektivitet och tillväxt – med respekt för allmänt accepterade mål om ekonomisk trygghet och med fördelningspolitiska hänsyn.

2. Att Föreslå förändringar i det politiska systemets sätt att fungera för att förbättra möjligheterna att åstadkomma stabila spelregler och institutioner som kan bidra till en god ekonomisk miljö för företag och hushåll.

3. Att föreslå lämpliga vägar att gå från dagens allvarliga ekonomiska läge till en mer gynnsam ekonomisk situation, och att därvid begränsa övergångsproblemen.28

Jag hävdar att kommissionen gav sig själv möjlighet att fylla en expertroll inom fält som

skulle kunna uppfattas som varandes utanför den ekonomiska vetenskapens kärnområde

genom att betona att det framför allt är de politiskt bestämda omständigheterna och de

politiska systemen som ska behandlas. Mer specifikt var kommissionens verkliga studieobjekt

den ekonomiska krisen och dess orsaker. Denna avgränsning gjorde att kommissionens

anspråk på att vara en epistemologisk auktoritet över ett område var legitima så länge de

kunde argumentera för att det aktuella området var en del av krisen.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"'!Ibid., s. 254-255.!"(!SOU 1993:16, s. 3. ")!Ibid., s. 5.!

!

!

#'!

Gieryn menar att hur en vetenskap utformas bestäms av vilka som för stunden är

inblandade i kampen om trovärdighet och inför vilken publik striden utkämpas och att det är

just den kampen och den ständiga omförhandlingen av vetenskapen som gjort den till en

sådan trovärdig auktoritet när det gäller att förklara ”verkligheten”.29 I episoden vara

Ekonomikommissionens gränsdragningsarbete framgångsrikt eftersom ”publiken” som tog

ställning till arbetet accepterade det och detta, argumenterar jag för, var ett resultat av att

”publiken” befann sig i ett cultural space i vilket rapporten (och i förlängningen

kommissionen) var en epistemologisk auktoritet. Detta speglar till viss del vad som stod på

spel i trovärdighetstävlingen. Man ville kort sagt att vetenskapen skulle finnas i politiken men

politiken fick inte finnas i vetenskapen.

Gränsen mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken

Mottagandet av rapporten formades av det cultural space som rapporten var en del av. Detta

ledde till att de politiska aktörernas försök att ge sin ekonomiska politik ökad trovärdighet

skapade en situation där rapporten var en epistemologisk auktoritet men denna position var

beroende av att det fanns en tydlig gräns mellan den ekonomiska vetenskapen och den

ekonomiska politiken. Det är karakteristiskt att Expressen beklagade att rapporten

”partipolitiserats”, när gränsen mellan vetenskap och politik blev oklar förlorade rapporten sin

trovärdighet som epistemologisk auktoritet.30 När gränsen mellan vetenskap och politik inte

längre kunde upprätthållas upphörde rapporten att vara vetenskap. Stödet från politiskt håll

som initialt gav kommissionen auktoritet blev en svaghet när gränsen mellan vetenskap och

politik inte längre upprätthölls. Om vetenskapen inte förmår försvara sin autonomi förlorar

den territorier på den kulturella kartan. Kommissionen gjorde mycket få drag för att försvara

rapporten ifrån politiska gränsöverträdelser vilket resulterade i att rapporten hamnade

innanför den politiska sfärens gränser.

Undersökningen utgår ifrån att det inte finns några sociala förhållanden som är

självklara men om allt alltid måste omförhandlas och omförhandlas skulle det sociala inte

fungera. Jag har använt mig av Gieryns begrepp cultural space för att beskriva vad som

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!"*!Gieryn, Cultural boundaries of science, s. x-xi. ”What science becomes, the borders and territories it assumes, the landmarks that give it meaning depend upon exigencies of the moment – who is struggling for credibility, what stakes are at risk, in front of which audiences, at what institutional arena? It is exactly this pliability and suppleness of the cultural space ”science” that accounts for its long-running success as the legitimate arbiter of reality: science gets streched and pulled, pinched and tucked, as its epistemic authority is reproduced time and again in a diverse array of settings”. $+!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”.!

!

!

#(!

uppstod när ramarna kring trovärdighetstävlingen skapades och en av grundstenarna till det

cultural space den var en del av rapportens epistemologiska auktoritet. Det var

Ekonomikommissionens ”stöd” som stod på spel i trovärdighetstävlingen som politikerna

utkämpade, inte huruvida Ekonomikommissionen var legitim. Man kan hävda att det hade

varit osannolikt att trovärdighetstävlingen antog en annan form eftersom den politiska sfären

på grund av sin oförmåga att lösa den ekonomiska krisen led stor brist på trovärdighet i

ekonomiska frågor. Oavsett vilka omständigheter som rådde när rapporten offentliggjordes

måste dess plats i det kulturella rummet artikuleras. ”Language is not merely contemplative or

justificatory, it is performative”.31 Språket är produktivt; att ett partis politik blir mer legitim

för att det på ett tillräckligt trovärdigt sätt gör anspråk på att dela Ekonomikommissionens

verklighetsbild är en antydan om detta. När kommissionens legitimitet behandlades som en

självklarhet blev den också det vilket gjorde vissa trovärdighetstävlingar möjliga samtidigt

som andra omöjliggjordes eftersom de inte kunde fogas in i samtalsordningen.

De politiska aktörernas medvetna drag för att framställa rapporten som ett

argument för deras ekonomiska politik skapade den omedvetna bieffekten att rapporten blev

en oomstridd epistemologisk auktoritet. Denna omständighet blev i sin tur en del av det

cultural space som episoden utspelade sig inom vilket gjorde att de anspråk som

Ekonomikommissionen gjorde å den ekonomiska vetenskapens vägnar i rapporten framstod

som trovärdiga. De gränser som drogs kring den ekonomiska vetenskapen var således

intentionslösa men gränsdragningen var beroende av drag som av allt att döma var fullt

medvetna. Baserat på detta resonemang argumenterar jag för att den ekonomiska vetenskapen

producerades i symbios med den politiska sfären.

Den kvantifierbara krisen

Ett av uppsatsens grundantaganden är att språket skapar objekten som det beskriver, detta är

på intet sätt ett nytt eller originellt antagande men det är viktigt att ha det i åtanke när krisens

roll i episoden diskuteras. Kommissionen tillkallades inte bara för att utarbeta sätt att ta sig ur

den akuta ekonomiska krisen, kommissionen skulle även beskriva och förklara krisen, kort

sagt skulle kommissionen förvandla krisen till ett hanterbart objekt. Kommissionen fick

mandat att slå fast vad krisen bestod i och orsakats av. Jag kommer inte att gå igenom hela

kommissionens resonemang då det skulle kräva att rapporten återberättades i sin helhet,

istället kommer jag att fokusera på hur kommissionens vetenskapliga arbete sammanföll med

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!$#!Miller & Rose, Governing the present, s. 57.

!

!

#)!

expansionen av den ekonomiska vetenskapens gränser när den diskuterade utbildningsfrågor.

Nedan kommer jag att undersöka hur kommissionen med hjälp av kvantifiering gjorde krisen

till ett hanterbart objekt samt hur samma tekniker användes vid gränsdragningsarbetet. Fokus

kommer, som redan nämnts, att ligga på hur kommissionen hanterade utbildningsfrågan

eftersom det där blir tydligt hur kommissionen på samma gång skapar krisen och hur den

genom krisen gör sig till en trovärdig expert på utbildningsfrågor.

Jag kommer även att diskutera hur kvantifiering användes för att beskriva

förändring. Denna fråga var intimt förknippad med hur kvantifiering användes för att skapa

krisen, den kan sägas vara en del av konstruktionen av krisen men då den har en rad särdrag

kommer frågan om förändring att behandlas separat.32 Kapitlets inledning kommer att ägnas

åt begreppsdiskussioner och jag kommer att börja med att diskutera begreppet fakta.

Utgångspunkten för resonemanget kommer att vara att fakta skapas av aktörer, det betyder

dock inte att dessa fakta skulle vara ”osanna” eller inte överensstämma med ”verkligheten”.

Jag kommer följaktligen inte att diskutera huruvida de fakta som producerades i samband med

Ekonomikommissionens arbete är ”sanna” eller inte (om det ens är en fråga som är möjlig att

besvara), jag kommer att undersöka hur Ekonomikommissionen gjorde en serie påståenden

som fyllde funktionen av fakta i episoden enligt den definition som vetenskapshistorikern

Lorraine Daston använder.33 Jag menar att dessa fakta användes för att göra kommissionens

verklighetsbeskrivning mer trovärdig och etablera dess expertis men de fakta kommissionen

producerade kom även att bestämma vad krisen bestod av vilket i förlängningen formade den

politiska debatten.

Kvantifiering och fakta

Daston har utvecklat en teori som går ut på att fakta ofta är ”korta” eftersom de är mer

användbara om de är okomplicerade och okontroversiella då de kan användas mer aktivt i en

debatt om alla aktörer är överens om deras riktighet.

[F]acts are, in principle, strictly independent of this or that explanatory framework. They can therefore be potentially mobilized in support of competing theories, and, again in principle,

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!$"!Förutom Porters redan nämnda Trust in numbers finns en uppsjö av artiklar om hur kvantifiering används för att konstruera styrbara objekt oavsett om det handlar om folkräkning eller sjukförsäkringar. Ett aktuellt exempel är antologin ed. Tom Crook & Glen O’Hara Statistics and the public sphere: Numbers and the people in modern Britain c. 1800-2000 (London, 2011). $$!Lorraine Daston, ”Why are facts short?” i Preprint 174: A history of facts, Max Planck Institute for the history of science, (Berlin, 2001), s. 6. ”The typical fact was particular rather than general, manifest rather than hidden, simple rather than complex”.!

!

!

#*!

endure the demise of any particualar way of explaining the phenomena. […] The typical fact was particular rather than general, manifest rather than hidden, simple rather than complex.34

Liksom när det gäller cultural space påverkar de fakta som erkänns av aktörerna vilken debatt

som är möjlig. Fakta behöver inte vara kvantifierbara men i den aktuella episoden var det

framför allt genom kvantifiering som fakta skapades. Den amerikanske historikern Theodore

M. Porter har undersökt kopplingen mellan objektivitet och kvantifiering i

bokföringsteoretiska texter och funnit att kvantifiering används som ett effektivt sätt att skapa

trovärdiga påståenden. Enligt Porter är revisorer ständigt inblandade i en strid med den

organisation vars räkenskaper de för eftersom det ofta finns starka önskemål om vilka resultat

som revisorerna ska presentera riskerar gränserna kring revisorernas expertis att lösas upp av

yttre påtryckningar.35 Detta behov av regler och tydlighet gör, enligt Porter, att just

bokföringsteori är ett fruktbart område för studier av hur kvantifiering används för att skapa

objektivitet. Jag menar att Dastons teori om fakta och Porters teori om sambandet mellan

kvantifiering och objektivitet går att sammanföra och använda för att bättre förstå

trovärdighetstävlingen kring Ekonomikommissionen, trots att båda dessa teorier är utvecklade

med ett inomvetenskapligt perspektiv och således inte i lika hög grad som min undersökning

tar hänsyn till kringliggande faktorer. För att återgå till Porters teori menar han vidare att

bokföringsteorin i största möjliga mån försöker minimera inflytandet från revisorernas

omdöme (judgement) i det praktiska bokföringsarbetet och därigenom minimera

subjektiviteten.36 ”This insistence on standardizability, even where it violates the best

judgment of expert practitioners, will rarely be found except in fields that are highly

vulnerable to criticism from outsiders”.37 Porter menar att bokföringsteoretikerna måste skapa

metoder och praktiker som kan vara trovärdiga även när personerna som använder sig av dem

av en eller annan anledning inte är det. Detta är ett exempel på hur ett inomvetenskapligt

perspektiv kan vara användbart för att lyfta fram hur en vetenskap genom att skydda sin

autonomi blir tvungen att utforma praktiker utifrån hur den omgivande kulturella miljön ser ut

men med det perspektivet missar man hur revisorerna och bokföringsteoretikerna påverkar

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!$%!Ibid., s. 6. 35 Theodore M. Porter, ”Quantification and the acounting ideal in science”, Social Studies of Science 22:4 (1992), s. 635. ”In accounting, objectivity means first of all rules. Accounting realists might think that these rules should be dictated by deep and abiding financial entities. Even the rest of us ought to concede that there is a logic to accountingstandards, recognizable sometimes by its presence and sometimes by its absence. There is no question but that these rules must be negotiated. That negotiation brings out the problem of replication and stability in an especially acute way. The challenges that accounting rules must withstand are often more severe than in natural science. They face unremitting efforts to take them apart, to chip away at their boundaries.” 36 Ibid., s. 639. 37 Ibid., s. 639.

!

!

"+!

företagens sätt att fungera.

Vidare menar Porter att kvantifiering är en form av kommunikation som

används för att göra komplexa frågor hanterbara.38 Liksom Dastons teori om fakta kan Porters

idéer användas för att skapa en minsta gemsam nämnare som aktörer kan enas om. Vad Porter

framför allt poängterar är dock att kvantifiering kan användas som en effektiv retorisk

strategi. ”Quantification is a powerful agency of standardization because it imposes some

order on hazy thinking, but this depends on the licence it provides to leave out much of what

is difficult or obscure”.39 Denna ”tillåtelse att förenkla” var viktig i Ekonomikommissionens

argumentation eftersom den skapade ett mandat att ”flytta” resonemang så att de befann sig

inom den ekonomiska vetenskapens gränser. Jag hävdar dock att detta inte var en retorisk

manöver som gav sken av att i det här fallet utbildningsfrågor är en del av den ekonomiska

vetenskapen, genom att kommissionens resonemang accepterades blev utbildningskategorin

en del av den ekonomiska vetenskapen. Denna undersökning utgår ifrån att hur en vetenskap

ser ut och vad den består av inte är givet på förhand, dess syfte och verksamhetsområde

befinner sig under ständig omförhandling. Jag menar att utbildningsfrågan verkligen gjordes

till en del av den ekonomiska vetenskapen när kommissionens resonemang accepterades även

utanför ekonomisk vetenskapliga kretsar. Jag kommer nu att använda de begrepp som

presenterades ovan för att närmare analysera kommissionens arbete med att skapa möjligheter

att göra trovärdiga anspråk på kunskap inom utbildningsfältet. Kommissionen skapade, enligt

detta resonemang, om inte ett nytt sätt att förstå utbildning så i alla fall förutsättningar för att

en vidare förståelse av utbildningskategorin skulle sammanfalla med den som den

ekonomiska vetenskapen hade.

Utbildning och humankapital

Tillåtelsen att förenkla var viktig för kommissionens förmåga att behandla utbildningsfrågor.

Kvantifiering kan användas för att skapa svarta lådor vilka är användbara när det gäller att

skapa och upprätthålla expertpositioner. Svarta lådor är ett analytiskt begrepp som används

av den franske vetenskapssociologen/antropologen Bruno Latour som varit en centralgestalt i

utvecklingen av Actor–Network theory. Begreppet svart låda avser en situation där

utomstående aktörer vet vad som vad som förs in i den svarta lådan och vad som kommer ut

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!38 Ibid., s. 643. ”The point is not to reduce mathematically-expressed laws of physics, biology or chemistry to accounting conventions, but to notice how quantification serves as a distinctive style of communication, and promotes the formation of a certain type of scientific community” 39 Ibid., s. 645.

!

!

"#!

men inte vad som händer i den. För att en svart låda ska uppstå krävs dock att de utomstående

aktörerna litar på processen, det vill säga de finner, trots att de inte förstår vad som händer i

den svarta lådan, ingen anledning att ifrågasätta resultatet av processen.40 Jag anser att

diskussionen kring utbildningsfrågor var den del av rapporten som blev mest kritiserad, denna

slutsats drar jag av Lindbecks sätt att uttrycka sig under utfrågningen i Finansdepartementet

som jag kommer att analysera närmare under rubriken Kvantifiering som svart låda. I

rapporten sorterades utbildningen in i kategorin humankapital som i sin tur diskuterades i

kapitlet om tillväxt, humankapital definieras som ”ett mått på individens kunskaper och

yrkesskicklighet – ackumulerad både genom yrkesverksamhet och utbildningsinsatser”.41

Humankapital och utbildning bands samman genom begreppet utbildningspremie vars

gränsdragningsfunktion jag kommer att diskutera nedan.

Utbildningspremie är den ”vinst” individen gör på att utbilda sig och genom att

använda sig av begreppet skapar kommissionen begränsningar för vad som behandlas när

utbildningsfrågor diskuteras. Utbildningspremien är enkel att kvantifiera; genom att jämföra

utbildningsnivåer och inkomster kan en summa räknas fram och denna summa är

utbildningspremien. Med hjälp av att placera fokus på utbildningspremien gjordes, menar jag,

utbildningsbegreppet till en fråga om investeringar. Individen investerade i utbildning för att

få en högre inkomst och den ekonomiska vetenskapen hade gott om tekniker för att beräkna

och utvärdera ekonomisk avkastning på investeringar. Genom att anlägga detta perspektiv

gjordes utbildningen till en del av den ekonomiska krisen. Brister i humankapitalet

framställdes som en av orsakerna till att krisen uppstått vilket gjorde det angeläget för

kommissionen att undersöka hur väl det svenska utbildningssystemet fungerade. Min poäng är

att den ekonomiska krisen gav kommissionen möjlighet att göra anspråk på expertkunskap

över utbildningsfrågor och den ekonomiska vetenskapens tekniker för kvantifiering gjorde att

kommissionen kunde producera trovärdiga påståenden om förhållandet mellan den

ekonomiska krisen och utbildning.

I bilagan som jämförde det svenska utbildningsväsendet med andra länders

behandlades tre frågor: 1) hur mycket pengar som spenderas på utbildningen? 2) hur många

timmar som utbildningen innefattar? 3) vilken plats Sverige hamnar på i internationella

undersökningar?42 Gemensamt för dessa aspekter på utbildningen är att de enkelt låter sig

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%+!Bruno Latour, Science in action: how to follow scientists and engineers through society (Cambridge, 1987), s. 2-3, 131. %#!SOU 1993:16, s. 129. %"!Se särskilt SOU 1993:16 bilaga 9, s. 297-298, 302-303, 306.!

!

!

""!

kvantifieras men framför allt är det viktigt att notera hur ”tillåtelsen att förenkla” användes för

att begränsa diskussionen och slutsatserna till att de svenska elevernas resultat i jämförelse

med andra länder inte motsvarar de resurser som läggs ned på utbildningar på olika nivåer.

Förhållandet mellan bilagorna och huvudrapporten var komplext och jag kommer att

diskutera det närmre längre fram i uppsatsen. I det här läget räcker det med att konstatera att

draget att göra utbildningen till en del av den ekonomiska krisen gjorde det möjligt för

kommissionen att underordna fältet sin expertis vilket gav möjligheter att foga samman

utbildningsfrågan med den ekonomiska vetenskapens redan existerande studieobjekt och

tekniker. Inbäddat i dessa menar jag att det fanns en ”tillåtelse att förenkla” som kunde

befästa kommissionens expertis över det nyannekterade epistemologiska fältet.

I bilagans inledning definieras syftet som följer: ”Det övergripande syftet med

denna studie är att beskriva och analysera de grundläggande problemen med att skapa god

kvalitet inom det svenska utbildningsväsendet och yrkesträning på arbetsplatser”.43 För denna

undersökning är det intressanta inte analysen i sig utan hur den konstruerade kvantifierbara

fakta och hur dessa fakta sedan användes i huvudrapporten. I diskussionen om

utbildningspremien konstateras i bilagan att den var förhållandevis låg vilket kom att bli en

viktig del av det resonemang om utbildning som fördes i rapporten.44 I rapporten refererades

det till ytterligare en bilaga som behandlar just utbildningspremien, eller mer precist

incitament att utbilda sig, och det är dessa båda bilagor som utgör grunden för kommissionens

argumentation. Utbildningspremien räknas ut genom att jämföra hur mycket mer de som har

en utbildning tjänar i jämförelse med de som saknar utbildningen.45 I bilagan jämförs

utbildningspremien i Sverige med andra länder och förändringar i löneskillnader diskuteras

utifrån utbildningspremieperspektivet.46

Jag har konstaterat att ”tillåtelsen att förenkla” gjorde att man kunde bortse ifrån

alla faktorer som skulle kunna påverka lönespridning utom just utbildningspremien och

utbildningspremien var en av mekanismerna bakom utvecklingen av humankapitalet vilket,

menar jag, skapade ett fält inom den ekonomiska vetenskapens gränser från vilken trovärdiga

utsagor om utbildning kunde göras. Bilaga 9 och 11 överlappade varandra, de använde sig av

samma statistik, men tillsammans lade de grunden till de diskussioner om utbildning som förs

i rapporten. Bilaga 9 etablerar genom statistiska jämförelser att den svenska skolan har relativt

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%$!Ibid., s. 294.!%%!Ibid., s. 313.!%&!SOU 1993:16 bilaga 11, s. 365.!%'!Ibid., s 369-374.!

!

!

"$!

höga kostnader i förhållande till resultaten i de standardiserade proven. Bilaga 11 konstaterar

att utbildningspremien är ett viktigt incitament för vidareutbildning och att den relativt sett

låga utbildningspremien i Sverige kan vara en förklaring till den jämförelsevis låga

utbildningsnivån i landet. Jag har funnit att bägge bilagorna byggdes upp med och kring

kvantifierbara fakta och i bägge fallen skapade bruket av fakta en ”tillåtelse att förenkla” som

användes för att undvika frågeställningar och variabler som låg utanför den ekonomiska

vetenskapens expertsfär och på så vis undvek bilagorna besvärliga gränsstrider med andra

vetenskaper. Genom att bortse från, för den ekonomiska vetenskapen, mer svårhanterliga

delar av utbildning och kunskapsinhämtning kunde bilagorna skapa just sådana

okontroversiella fakta som Daston menar är de mest användbara. Fakta som sedan

reproducerades och befästes genom att de blev en del av kommissionens rapport och

sedermera den politiska debatten.

Etablering av fakta

Undersökningen har visat att bilagorna visar hur normalvetenskap, enligt Kuhns definition av

begreppet, var en del av gränsdragningsarbetet och hur fakta aktivt skapas av aktörerna. 47

Vidare ökade dessa faktas trovärdighet när de användes i rapporten och deras trovärdighet

ökade ytterligare när rapporten offentliggjordes och den fick den speciella position den fick i

den politiska debatten. Latour menar att fakta måste användas för att fortleva, lite förenklat

kan man säga att ett påstående som används av andra lever vidare medan påståenden som inte

används försvinner.48

Latour för ett generellt hållet resonemang om vetenskap men jag hävdar att

mekanismerna i Ekonomikommissionens rapport fungerar på ett sätt som liknar de Latour

identifierar i sina studier. Jag finner att det resonemang som fördes i rapporten var beroende

av bilagorna eftersom det var i bilagorna de fakta som rapportens analys bygger på skapades.

Genom att använda bilagorna som utgångspunkt stärkte kommissionen inte bara sitt eget

resonemang, den bekräftade även bilagans påståenden som korrekta och när rapporten i ett

senare skede fått ett erkännande ifrån utomvetenskapliga auktoriteter stärkte det ytterligare

bilagornas påståenden. Det var med andra ord detta som skedde när bilagornas resonemang i

huvudrapporten omsattes till exempel i dess argumentation om att det behövs större

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%(!Thomas Kuhn, De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962; Stockholm, 2009). %)!Latour, Science in action, s. 38-39.

!

!

"%!

löneskillnader på den svenska arbetsmarknaden.49 Bilagornas resonemang om det svenska

utbildningsväsendet användes som stöd för kommissionens tes att lönespridningen på den

svenska arbetsmarknaden var för liten. I bilagorna diskuterades utbildningspremien och hur

den såg ut i Sverige visavi andra länder, kommissionen använde detta resonemang för att

argumentera för en annan om än relaterad fråga. De fakta som producerades i bilagorna var

således på intet sätt knutna till resonemanget i vilket de användes men att de användes för att

stödja andra resonemang ökade deras trovärdighet.

Det är i denna process som jag funnit att krisen tog form och utvecklas till ett

konkret objekt som både vetenskapliga och politiska auktoriteter kan förhålla sig till. När väl

”krisens beståndsdelar” fixerats genom samspelet mellan bilagorna och huvudrapporten var

det möjligt att utarbeta ett handlingsprogram utifrån den uppfattning om krisen som skapats.

Jag argumenterar inte för att den ekonomiska krisen som sådan bara existerade för att en

kommission tillsattes för att definiera den, den svenska ekonomin hade ”verkliga” bekymmer

och den skenande statsskulden och höga arbetslösheten var reella problem men kommissionen

skapade, bland annat genom dess precis undersökta bruk av kvantifiering, avgränsningar för

krisen. Kommissionen slog fast vad som var huvudsak och bisak. Jag menar dock inte att

kommissionens arbete enbart var en ideologisk produkt, kommissionen skapade inte en

föreställningsvärld som fungerade som meningsskapare åt de ekonomiska processerna och

därigenom framhöll vissa processer på andras bekostnad. Kommissionen gjorde ett urval i det

kluster av omständigheter som omgav episoden och skapade på så sätt objektet krisen och

kategorin krisens orsaker, jag menar att kommissionen enbart ”skapade” krisen i meningen att

kommissionen definierade vad som skulle räknas till krisen och inte. När sedan

kommissionens definition av krisen accepterades av utomstående aktörer gick definitionen

ifrån att vara ett anspråk på en trovärdig verklighetsbeskrivning till att faktiskt bli en sådan.

När fakta förs vidare okvalificerat (without any qualification) menar Latour att

en svart låda skapas eftersom resonemang godtas utan kännedom om hur de fakta

resonemanget bygger på kom till.50 Jag menar att det i både riksdags- och pressdebatter var

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!%*!Se t.ex. SOU 1993:16, s. 132. ”Den slutsats man kan dra av materialet [bilagorna] är att avkastningen på utbildning i Sverige länge legat under genomsnittet bland jämförbara länder; variationen mellan olika utbildningslinjer har dock varit stor. Den viktigaste förklaringen är sannolikt en generellt sett mindre inkomstspridning, som i sin tur sammanhänger med både lönepolitik och skattesystem”. &+!Latour, Science in action, s. 41. ”Localy, it happens that a few papers are always referred to by later articles with similar positive modalities, not only for one generation of articles bur for several. This event – extremely rare by all standards – is visible every time a claim made by one article is borrowed without any qualification by many others. This means that anything it did to the former literature is turned into fact by whoever borrows it later on. The discussion, at least on this point, is ended. A black box has been produced”.!

!

!

"&!

detta som skedde när rapporten och kommissionen blev en allmän hållpunkt, en hänvisning

till rapporten behövde inte några närmre kvalificeringar. Anledningen till den utvecklingen

var med största sannolikhet att det fanns ett stort behov av att göra krisen till ett hanterbart

objekt vilket gjorde att det saknades vilja att skärskåda dess argumentation. Frånvaron av krav

på kvalifikationer var hur ovidkommande det än kan upplevas, en av anledningarna till

rapportens position i samhällsdebatten blev. För att fakta okvalificerat skulle kunna

reproduceras var det avgörande att kommissionen gjort dessa fakta övertygande och

lätthanterliga. Jag menar alltså på intet sätt att det var förutbestämt att kommissionens

definition av krisen skulle godtas trots förutsättningarna, vilka redan diskuterats, var goda.

Förmågan att kvantifiera sin argumentation var bara en del av denna process.

Kvantifiering som svart låda

Fakta etableras enligt Latour genom att repeteras och när de blivit tillräckligt etablerade kan

de användas som en svart låda, vidare har jag funnit att kvantifiering kan användas för att

skapa dessa fakta. Under den utfrågning av Ekonomikommissionen som finansutskottet

anordnade några veckor efter att rapporten publicerats blev kvantifieringens användbarhet

som svart låda tydlig. Även vid det tillfället var det utbildningsfrågan som stod i centrum,

citatet nedan är hämtat ifrån inledningsanförandet från kommissionen.

Den för ekonomer vanliga analysen av tillväxten är att säga att tillväxten direkt beror på investeringar i realkapital – maskiner och byggnader –, investeringar i humankapital – mänskliga kunskaper och färdigheter – och utveckling av teknologi. Då analyserar vi faktorerna bakom tillväxten. Vår viktigaste synpunkt är naturligtvis att det är den allmänna ekonomiska miljön som blir avgörande för alla de här tre faktorerna, att det råder ekonomiska incitament, med andra ord att det lönar sig att investera i Sverige, att det lönar sig att skaffa sig utbildning i Sverige, att hög utbildning ger avkastning, exempelvis i att en yrkesarbetare kommer att tjäna mer än en person sin inte är yrkesarbetare. Det gäller också frågan om utbildningens organisation, eftersom staten där har tagit på sig ett stort ansvar. Där kommer vi in på sådana kontroversiella saker som hur man skaffar sig kunskap i skolan. Ja, det är ganska banalt. Det får man genom undervisningstimmar och läxläsning. Människor har blivit upprörda för att vi ger oss in på det. Men det är så en investering i humankapital ser ut. Det är inte annorlunda än att man får realkapital genom att bygga maskiner och byggnader. Sedan visar internationella studier att det är just antalet timmar i skolan och timmarna vid läxboken som är den viktigaste förklaringen till att elever har olika kunskaper i olika länder. Vi finner att Sverige har haft färre timmar och mindre läxläsning än andra länder. Då säger vi att slutsatsen måste vara att vill vi öka kvaliteten hos arbetskraften, får vi satsa mer på de sakerna. Det är så banalt att det är förargelseväckande att säga det.51

Genom hela citatet diskuteras mer generella investeringar i till exempel infrastruktur parallellt

med investeringar i humankapital och det görs klart att aktiviteten utbildning i sig är en

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&#!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 486-487.

!

!

"'!

investering i humankapital som individen gör men som både samhället och individen tjänar

på.52 Genom att framhålla hur viktigt humankapitalet är för den ekonomiska tillväxt anser jag

att sambandet mellan den ekonomiska vetenskapen, vars studier av ekonomisk tillväxt

knappast är kontroversiella, och utvecklingen av humankapital (det vill säga utbildning)

förstärks. Kortfattat kan draget ses som att kommissionen säger att det kan upplevas som om

utbildningsfrågor ligger utanför den ekonomiska vetenskapen men i själva verket är de en

självklar del av kunskapsproduktionen kring ekonomisk tillväxt.

Kommissionen framhåller att ”[m]änniskor har blivit upprörda för att vi ger oss

in på det. Men det är så en investering i humankapital ser ut. Det är inte annorlunda än att

man får realkapital genom att bygga maskiner och byggnader”.53 Jag tolkar kommissionens

argumentation som att det inte finns något ”upprörande” med att kommissionen uttalar sig om

vad som är viktigt och oviktigt inom skolväsendet; eftersom kommissionen tolkade

utbildningen som en investering i humankapital gjorde de, för det första, en snäv tolkning av

vad utbildning har för syfte för det andra slår kommissionen fast att investeringar är

investeringar, oavsett om det handlar om ”maskiner och byggnader” eller ”kunskaper och

färdigheter”.

Att kommissionen använder värdeord som ”banalt” beror sannolikt på att citatet

är från en muntlig framställning men att ett sådant påstående kunde göras berodde sannolikt

på att när kommissionen uttalar sig hänvisar den tillbaka till alla ”yttranden” (i vid

bemärkelse) som den redan gjort. Utbildningens ”banalitet” existerar eftersom det i den logik

kommissionen konstruerat var rimligt att utgå ifrån att det finns ett 1/1 förhållande mellan

studietimmar och studieresultat. Men det betyder inte att denna ”argumentets inre logik” var

tillräcklig för att etablera ett påstående som trovärdigt. Jag menar att resultatet från de

”internationella undersökningarna” fungerar som fakta som argumentationslinjen kan stödja

sig på. Daston menar, som jag redan har redogjort för, att fakta är korta just för att det ska

vara oproblematiska och fungera som ”byggstenar” som argument kan konstrueras av.

Detta skeende visar hur viktigt tolkningsföreträdet är vid gränsdragningsarbete,

eller snarare, gränsdragningsarbete är att skaffa sig tolkningsföreträde. Utfrågningen skedde

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&"!En intressant omständighet är att både det aktuella citatet och i rapporten diskuteras utförligt att inkomstspridningen är för liten, dvs. att inkomstklyftorna är för små mellan hög- och lågutbildade, nya och gamla på arbetsmarknaden osv. Detta krav på ökad ekonomisk ojämlikhet skulle potentiellt kunna vara politiskt problematiskt men det verkar ha gått tämligen obemärkt förbi. I citatet berörs det inte alls i samma utsträckning som kommissionens anspråk inom utbildningsfrågor. Kanhända berodde det på att lönebildning, oavsett om den är politiskt färgad eller inte, befinner sig inom den ekonomiska vetenskapens expertfält vilket utbildning uppenbarligen inte gör. &$!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 486.!

!

!

"(!

några veckor efter att rapporten offentliggjorts och infogats i samhällsdebatten. När

kommissionen gjorde anspråk på expertis i utbildningsfrågor gjordes det mot bakgrund av

dess plats i episodens cultural space men även utifrån de fakta som den skapat och vars

trovärdighet underbyggts varje gång politiker eller journalister gjort svepande referenser till

rapporten.

”Vertikal argumentation”

Latours resonemang om hur fakta etableras innehåller vad han kallar depth of vision, vilket

uppstår när en text hänvisar till andra texter som i sin tur hänvisar till ytterligare andra.54

Depth of vision är en förlängning av Latours resonemang om att fakta etableras genom att

upprepas. Jag vill återvända till frågan om upprepning och etablering av fakta eftersom

kommissionens uttalanden inför finansutskottet kretsade kring en depth of vision. Det

inledande anförandet i vilket kommissionärerna fick uttala sig om sina respektive

expertområden kretsade kring, ofta opreciserade, hänvisningar till rapporten och då framför

allt diagram.

En annan indikation på bristande konkurrens är alla de konkurrensbegränsningar som vi kan iaktta. Det framgår av diagram 3.3 (s. 74-75 i rapporten), som visar hur konkurrensläget ser ut i en del av den s.k. konkurrensutsatta sektorn. Varje svart prick i diagrammet är en form av konkurrensbegränsning.55

I citatet identifierar jag en stratifiering av texter i och med att det tyngst vägande argumentet

för att, i det här fallet, den svenska konkurrensen inom livsmedels- och bostadssektorn är

eftersatt, finns i rapporten och inte i framställningen inför finansutskottet. Vidare hänvisar

kommissionen till ett diagram som visar tretton variabler som hindrar konkurrens och om ett

antal varor sorterade efter bransch och vid de fall där en vara omfattas av något av de tretton

konkurrenshindren fick den en svart prick, således skapades en väldigt iögonfallande bild där

vissa branschers tabeller är fyllda av svarta prickar medan andra nästan helt saknar prickar.56

Jag vill lyfta fram att i den muntliga framställningen fick åhörarna inte veta på vilka grunder

de tretton kategorierna valts eller definierats, hur information om branscherna samlats in,

vilken tid det rör sig om och så vidare. Åhörarna kan självfallet välja att förkasta

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&%!Latour, Science in action, s. 48-49. ”[T]hrough their stratification, these articles give the reader an impression of depth of vision; so many layers supporting each other create a thicket, something you cannot breach whitout strenuous efforts. This impression is present even when the text is later turned into an artefact by colleagues”. &&!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 489.!&'!Diagrammen som det refereras till verkar ha varit tillgängliga för åhörarna i form av en hand out. 1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 492. ”Jag vill här hänvisa till det diagram som finns utdelat i materialet. Det är diagram 2.6, och det finns på s. 57 i rapporten”.

!

!

")!

kommissionens påståenden men i och med den vertikala argumentationen måste ett

förkastande av påståendet även innebära ett förkastande av arbetet som ledde fram till

diagrammet samt de fakta och källor som det arbetet bygger på.57 Jag menar alltså att det är

möjligt att förkasta resonemanget, men det kräver arbete och ett förkastande gör det svårare

att själv presentera ett trovärdigt påstående eftersom man då måste inordna sig i en ny

”tradition”, det vill säga man måste referera till andra texter och skapa en egen vertikal

argumentation. Enklare då för den som är kritisk till kommissionens slutsatser att acceptera

diagrammet och den referenskedja som resulterade i det och istället dra andra slutsatser av

dem. Som jag redan har diskuterat var en av kommissionens uppgifter att göra krisen till ett

hanterbart objekt vilket gjorde att den som förkastade kommissionen och dess definition av

krisen måste skapa en definition av krisen. Materialet har visat att kommissionens tolkning av

vad krisen bestod av stabiliserades och blev mer trovärdigt ju fler som använde sig av

rapporten. Kommissionen vann, kort sagt, trovärdighetstävlingen om att definiera krisen

vilket gjorde att då kommissionen i en utfrågning hänvisade till rapportens diagram behövde

de inte ge mer information än att diagrammen hämtades från rapporten för att göra dem

trovärdiga.

Svårigheterna med att följa en argumentationslinje som var skild ifrån debattens

huvudfåra illustrerades väl av vänsterpartiets svårigheter att få gehör för sina ståndpunkter.

Riksdagsdebatten som hölls dagen efter att rapporten offentliggjorts kretsade främst kring de

olika politiska partiernas anspråk på att rapporten reflekterade deras ekonomiska politik.

Vänsterpartiet kritiserade istället kommissionen och dess anspråk, vänsterpartiet valde att inte

acceptera kommissionens resonemang vilket gjorde att de måste presentera en egen

argumentationskedja.

Igår presenterades Lindbeckkommissionens förslag. Jag, liksom Bo G Jenevall [Ny demokrati], var och lyssnade på presskonferensen. Jag förstår att Bo G Jenevall i stort sett var nöjd. Till 90 % innebar ju förslagen borgerlig regeringspolitik förklädd till opolitisk vetenskap. Därmed upprepas historien: de ledande akademiska nationalekonomerna har alltid ställt sig till höger vid de avgörande ekonomisk-politiska striderna. Assar Lindbeck – svensk nationalekonomis ärkebiskop – anförde ekonomerna också vid angreppen på Meidners löntagarfonder i mitten av 70-talet och när det gjordes ekonomupprop mot kärnkraftsavveckling dagen före omröstningen 1980. Lindbeck och de andra författarna till rapporten skall självfallet inte förmenas att delta i debatten. Men den massmediala uppmärksamheten kring rapporten saknar faktiskt proportioner. […] Angreppen på arbetsrätten eller avvisandet av skattehöjningar för höginkomsttagare är inte vetenskapligt grundade. Den ekonomiska teori som författarna hyllar kan över huvud taget inte behandla makt- och fördelningsfrågor av det här slaget på ett sätt som är oberoende av politiska värderingar. På dessa områden ägnar sig Lindbeck och hans kolleger bara åt allmänt politiskt tyckande, vilket nu högern presenterat som högsta vetenskap i mer än

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&(!Latour, Science in action, s. 42.!

!

!

"*!

ett decennium. På presskonferensen talade Assar Lindbeck mycket om att renodla roller och att man inte skall uppmuntra särintressen. Men jag tycker att både Lindbeck och andra ekonomer kunde fundera en del över om det möjligen inte är så att de akademiska samhällsvetarna i dagens Sverige också utgör en sorts särintresse.58

Argumentationen byggdes kring ett centralt tema i rapporten, nämligen att det fanns ett

motsatsförhållande mellan sär- och allmänintressen i den svenska ekonomin och att det var en

bidragande orsak till att den ekonomiska krisen uppstod. Det var talande för episoden att

vänsterpartiet stod ensam i sin kritik av kommissionen. Det var även talande att vänsterpartiet

inte helt förkastar kommissionens resonemang utan snarare försökte omtolka det till sin

fördel. Samtidigt som vänsterpartiet delvis anammade kommissionens resonemang för att

göra en retorisk poäng valde de att överge dess argumentationslinje för att istället fylla dess

slutsatser med ett nytt innehåll. När vänsterpartiet hävdade att kommissionärerna borde delta i

debatten som vilka aktörer som helst och överge sin privilegierade position blev en effekt att

vänsterpartiet inte erkände kommissionens vertikala argumentation. Vänsterpartiet

presenterar dock inget eget alternativ till denna, utöver att dess representant

nationalekonomen Johan Lönnroth som förde partiets talan refererade till en bok han själv

skrivit.59 Huruvida vänsterpartiet hade kunnat vara framgångsrika i sin argumentation om de

hade kunnat presentera mer trovärdiga vertikala argument är omöjligt att säga men av

episoden går det att dra slutsatsen att vetenskapliga auktoriteter har tillgång till mer trovärdiga

”verklighetsanspråk” än politiker och att det vetenskapliga privilegiet att producera fakta inte

kan utsträckas till politiska auktoriteter.

För att återknyta till Miller och Rose går det i citatet ovan att se hur

expertkunskap skapar vad jag valt att kalla cultural space men som Miller och Rose kallar

inhägnader (enclosures).60 Kritiken som framfördes ovan kretsade kring att

Ekonomikommissionen inte producerade expertkunskap men jag menar att den även visade

på hur viktig kopplingen mellan expertkunskap och politik var. Ekonomikommissionens

rapport var oanvändbar för vänsterpartiet eftersom den inte förespråkade deras politik, vilka

specifika orsaker som låg bakom den omständigheten är mindre intressant i det här

sammanhanget, det intressanta är att experten måste producera kunskap som politiken kan

förstå och använda för att vara expert. Miller och Rose sammanfattar relationen som följer.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!&)!Prot. 1992/93:72 10 mars 1993, s. 11. &*!Johan Lönnroth, Schamanerna (Stockholm, 1993). '+!Miller & Rose, Governing the present, s. 69.

!

!

$+!

[the experts] would ally themselves with political authorities, focusing upon their problems and problematizing new issues, translating political concerns about economic productivity, innovation, industrial unrest, social stability, law and order, normality and pathology, and so forth, into the vocabulary of management, accounting, medicine, social science and psychology.61

Miller och Rose poängterar att experten genom liknande relationer till andra grupper har

möjlighet att konstruera en samtalsordning som de politiska makthavarna inte har kontroll

över. Enligt detta resonemang, som lägger större vikt vid relationen mellan den politiska

sfären och expertsfären, menar jag att det är möjligt att Ekonomikommissionen hade en

expertroll i det cultural space som regeringen befinner sig i samtidigt som kommissionen i

vänsterpartiets kulturella utrymme helt saknade expertens privilegier. Trots att man kan få

intrycket av att ett cultural space är en hegemonisk kraft var detta inte fallet. Ingen kan dock

vara ensam om ett cultural space och att som vänsterpartiet insistera på att inte inordna sig i

det kulturella utrymme som satte upp gränserna för trovärdighetstävlingen resulterade inte i

att de på egen hand ändrade samtalsordningen, istället förlorade de trovärdighetstävlingen.

Vänsterpartiet utkämpade en ojämn kamp mot kommissionen.

Ekonomikommissionen hade tillgång till hela den ekonomiska vetenskapens verktygsarsenal

samt privilegiet att definiera vad krisen bestod av, det enda vänsterpartiet kunde göra var att

ifrågasätta kommissionen som sådan genom att försöka föra in dem i den politiska sfären.

Detta understryker hur viktigt det var för den ekonomiska vetenskapen att vara skild ifrån den

ekonomiska politiken. Det visar även vilket stöd kommissionens anspråk och utsagor hade

eftersom vänsterpartiet stod så ensamma i sin kritik.

Kvantifiering och förändring

Om man ser statistik som en pedagogisk organisering av kvantifierade fakta går resonemanget

om statistik och förändring att applicera på Ekonomikommissionens argumentation. I fallet

med utbildningsfrågan menar jag att behovet av trovärdighet klart framträder. Detta gällde

dels när kommissionen befann sig utanför sin expertsfär och måste utvidga sin

epistemologiska auktoritet men också när kommissionen befann sig inom sin expertsfär måste

påståenden göras trovärdiga.

Jag har funnit att diagrammets pedagogiska funktion användes när den

ekonomiska krisen skulle ringas in och beskrivas. Rose menar att ”a diagram is a little

machine to create conviction in others”.62 Hans poäng kan te sig självklar men siffror är

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'#!Ibid., s. 68.!'"!Rose, Powers of freedom, s. 37.

!

!

$#!

abstrakta och kvantifierade fakta som översats till siffror är inte automatiskt slagkraftiga.

Diagrammen illustrerar kommissionens resonemang om hur det ekonomiska läget gradvis

försämrats sedan 1970-talet.

SOU 1993:16, s. 8.

SOU 1993:16, s. 9.

!

!

$"!

Diagrammen ska dock inte ses som enbart illustrationer eller bihang till den verbala

argumentationen som förs i texten, diagrammen är en självständig argumentationslinje som,

precis som texten, översätter de kvantifierade fakta till mer lättillgängliga argument. I centrum

för båda diagrammen stod som redan nämnts kommissionens observation att det skett en

förändring till det sämre. Diagrammen kunde inte ge någon förklaring till varför, de kunde

heller inte problematisera utvecklingen, just därför var de effektiva verktyg att underbygga

argument med. Som jag redan flera gånger framhävt är fakta som mest användbara när de är

okontroversiella och diagrammen ovan var okontroversiella just eftersom de inte kunde

förklara eller problematisera utan bara illustrera att det skett en förändring. Jag menar att den

verbala argumentationen gav mening åt förändringen som etablerades i diagrammet och

diagrammet gjorde den verbala argumentationen trovärdig. Ekonomikommissionen var inte

ensam om att hävda att det svenska samhället genomgick en förändringsprocess men de hade

verktygen att skapa ordning i förändringen.63 När kommissionen skapade ett diagram över

förändringar i antalet arbetslösa över tid bekräftade de att det skett en förändring men framför

allt skapade kommissionen ordning. Genom sitt urval lyfte kommissionen fram faktorer som

den ekonomiska vetenskapen hade verktyg att förklara och analysera. Till skillnad från

utbildningsfrågan där kommissionen måste lägga ner ett omfattande arbete på att göra

utbildning till ett analyserbart objekt för den ekonomiska vetenskapen kunde den genom valet

av statistik placera denna förändringsprocess inom den ekonomiska vetenskapens gränser. Jag

menar inte att detta var ett drag som hade som syfte att göra kommissionens

verklighetsbeskrivning till den dominerande i debatten, snarare var det ett resultat av att

kommissionen arbetade utifrån den ekonomiska vetenskapen och således blev faktorer som

sågs som centrala av tidens ekonomer viktiga i kommissionens analys. Detta var inte

uppseendeväckande, det intressanta i episoden var att kommissionens verklighetsbeskrivning

som var anpassad efter den ekonomiska vetenskapens sätt att ordna världen kunde få fäste

utanför kommissionens tämligen homogena sfär och där argumenterar jag för att diagrammen

fyllde en pedagogisk funktion.

Förändringen av det svenska samhället kom att bli en viktig del av den politiska

debatten vilket jag kommer att gå in på nedan. Kommissionen argumenterade för att deras

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'$!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Besk medicin mot krisen”, ”Sveriges djupaste kris sedan 1930-talet skall botas med genomgripande förändringar av såväl det ekonomiska som det politiska systemet”. Svenska Dagbladet, 3/4 1993. ”Nyval är inte ett förstahandsalternativ”, ”Ett antal systemfel har under de senaste decenierna byggts in i ekonomin[…]. Lindbeckkommissionen hänvisar till studier som visar att de svenska kostnaderna i vissa fall varit dubbelt så höga enbart om man jämför med våra nordiska grannländer”.

!

!

$$!

anspråk på att analysera hela det svenska samhället var legitimt eftersom krisens orsaker var

”inbyggda” i det svenska politiska systemet.

Den svenska ekonomins kris är av dessa skäl också den politikens och institutionernas kris. Det är inte endast, eller ens i huvudsak, en fråga om specifika misstag i den ekonomiska politiken, utan om svagheter i det politiska systemets allmänna funktionssätt. 64

Denna hållning gjorde kommissionens arbete legitimt men jag menar att hållningen även

gjorde kommissionen till en konkret del av den politiska debatten vilket kunde hota gränsen

mellan vetenskap och politik. Den 10:e mars, dagen efter att rapporten offentliggjorts,

publicerades Sveriges dåvarande statsminister moderaten Carl Bildt en debattartikel där han

argumenterade för att rapporten visade att regeringens ekonomiska politik inte bara var

korrekt utan den enda möjliga. Det Bildt framförallt framhåller var att regeringens politik var

oundviklig. Han skriver att kommissionen

tecknar en realistisk bild av den långa bakgrunden till våra problem och djupet och vidden av våra svårigheter just nu. Men den är samtidigt optimistisk i sina slutsatser. Lär vi bara av misstagen som gjorts på 1970- och 1980-talen finns ingen anledning att tro att inte Sverige kommer att gå stärkt under omställningen.65

Innan dess har rapporten beskrivits som ett starkt argument för att den politik som bedrivits

fram till dess att den borgerliga regeringen tog över som grundorsaken till krisen.

Rapporten är viktig inte minst genom denna breda ansats med dess analys av såväl ekonomiska som politiska problem. Våra problem är ju till stor del resultatet av institutionella missförhållanden och illa fungerande marknader, konstateras det i rapporten.66

Bildt utgår ifrån kommissionens resonemang om de negativa förändringar över tid som skett

och fogar in resonemanget i sina politikiska ståndpunkter. Debattartikeln visar mycket

konkret hur rapporten användes politiskt. Att den kunde användas på det här sättet var, menar

jag, ett resultat av kommissionens sätt att definiera krisen. Samtidigt blev kommissionens

anspråk mer trovärdiga genom just detta bruk av den som referenspunkt. Jag finner inte att

debattartikeln refererar till någon konkret del av kommissionens arbete utan till dess

definition av krisen som helhet, det enda en läsare som inte var bekant med rapporten fick

veta om krisen var att den var resultatet av ett felaktigt politiskt system och att krisen varit

under uppsegling en längre tid. Gränsen mellan den ekonomiska vetenskapen och den

ekonomiska politiken upprätthölls hjälpligt i de aktuella citaten genom att Bildt explicit

skriver att kommissionen var ”fristående” men som jag kommer att visa i följande kapitel

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'%!SOU 1993:16, s. 15. '&!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”.!''!Ibid.!

!

!

$%!

krävdes det ett omfattande arbete för att upprätthålla denna gräns.

I föregående kapitel presenterades hur det cultural space i vilket rapporten

offentliggjordes såg ut. Där diskuterades även hur avgörande det var för episoden att det fanns

en tydlig gräns mellan den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken. I

ovanstående kapitel har jag undersökt hur Ekonomikommissionen gick till väga för att göra

sina anspråk på expertkunskap trovärdiga. Trots att det cultural space i vilket rapporten

offentliggjordes kom att bygga på att rapporten var en epistemologisk auktoritet betydde det

inte att kommissionens arbete saknade betydelse. Krisen som vetbart objekt skapades i

rapporten och de gränser som Ekonomikommissionen drog kring den ekonomiska

vetenskapen var en förutsättning för att krisen skulle få den utformning den fick. Återigen vill

jag understryka att det gränsdragningsarbete som kommissionen utförde saknaden intentionen

att utöka den ekonomiska vetenskapens kulturella område. Det var uppdragets utformning och

kommissionärernas syn på vetenskap som gjorde det nödvändigt att expandera den

ekonomiska vetenskapen. Men gränserna drogs lika fullt och de accepterades vilket gjorde

gränsdragningsarbetet framgångsrikt.

Vetenskapsmän och politiker

Assar Lindbecks person och persona

Efter att Ekonomikommissionens rapport offentliggjorts uppstod ett intresse för

kommissionärernas personer, framför allt gäller det kommissionens ordförande Assar

Lindbeck som även fick ge namn åt kommissionen. I beskrivningarna av Lindbeck bedömer

jag att SvD och Expressen stod för ytterligheterna, SvD publicerade ett mycket positivt

portträtt medan Expressen hade en anmärkningsvärt raljant ton i sin beskrivning av Lindbeck.

SvD:s artikel inleds med de undergivna raderna ”[d]et är något av Gustav Vasa

över Assar Lindbeck, ’Riks-Assar’ eller ’landets räddare’, som han kallades när han på

tisdagen köade för att komma in på sin egen presskonferens”.67 Expressen publicerade inget

regelrätt portträtt men Lindbecks person var central i dess artikel om rapporten som inleds

med meningen ”[p]rofessor Assar Lindbeck svänger med sin stav och vips hoppar 113

politiska krav ut ur hatten”.68 Jag upplever att SvD:s anslag om ”landets räddare” och

Expressens beskrivning av Lindbeck som trollkarl ger intryck av att enorma förhoppningar

sattes till kommissionen och dess rapport.

SvD:s portträtt innehåller fler intressanta drag än dess undergivna ton, framför !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'(!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Landets räddare tvivlar på Sverige”. ')!Expressen, 10/3 1993. ”Simsalabim! Så ska professor Assar trolla bort krisen”.

!

!

$&!

allt finner jag det anmärkningsvärt att porträttet i huvudsak positionerar Lindbeck socialt

medan inget skrivs om hans forskning.

En 63-årig nationalekonom med djupa rötter i den norrbottniska arbetarklassen. I 35 år var han socialdemokrat. Men de meidnerska fonderna fick honom att tänka om 1982. […] Det är inte många som känner Assar Lindbeck personligen. Men de som gör det talar om han [sic] breda intressen. Han skrev till och med, påstår någon, en gång på en egen symfoni. […] Lindbeck har stor makt över forskningspengar i Sverige och även Nobelprisen i världen. […] Fram till igår har hans största betydelse kanske bestått i att det var han som presenterade Olof Palme för Tage Erlander när denne behövde en briljant handsekreterare. […] För honom har politik och ekonomi alltid hängt samman, vilket inte minst framgår av hans riksrecept”.69

Två saker är värda att noter, för det första berörs inte Lindbecks forskning (utöver att han är

chef för Institutet för internationell ekonomi) för det andra framställer porträttet Lindbeck

som en trovärdig politisk aktör. Att Lindbeck presenterade Palme för Erlander borde inte ha

haft särskilt stor inverkan på Lindbecks vetenskapliga arbete (vilket var hans primära merit i

sammanhanget) men anekdoten placerar honom i den svenska politikens inre cirklar vilket gör

honom mer trovärdig i politiska sammanhang. Artikeln suddade ut gränsen mellan den

ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken vilket gör artikeln tämligen otypisk

för episoden som framförallt kretsade kring att skilja dessa sfärer åt. Artikeln publicerades

dock tidigt i episoden och den besvarar den potentiella frågan vad vet ekonomer om politik?

Episoden hade kunnat utvecklas på ett sådant sätt att en gräns måste dras kring den

ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken snarare än mellan dem. Kritiken mot

kommissionen hade lika gärna kunnat anklaga den för att inte vara politisk nog som att den

var allt för politisk.

Att artikelns fokus inte ligger på Lindbecks vetenskapliga gärning kan antingen

läsas som att den är underförstådd, det vill säga läsaren förväntas känna till Lindbecks roll i

den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska vetenskapens roll i samhället vilket gör det

onödigt att beskriva den. Det kan även tolkas som att läsaren inte behöver någon närmare

kännedom om den ekonomiska vetenskapen utöver att det rör sig om vetenskap. Oavsett

vilken av läsningarna man väljer var artikelns infallsvinkel intressant just för att den

ekonomiska vetenskapen gjordes till bisak och politiken till huvudsak.

En tolkning kan vara att SvD:s insatser i episoden inte var lika höga som

Ekonomikommissionens eller de politiska partiernas vilket gjorde att tidningen inte behövde

bevaka gränsen mellan vetenskap och politik lika noggrant som de andra aktörerna eftersom

SvD inte behövde skydda sitt kulturella område ifrån dessa sfärers inflytande. Däremot måste

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!'*!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Landets räddare tvivlar på Sverige”.!

!

!

$'!

SvD försäkra sig om att rapporteringen kring kommissionens rapport hade ett allmänintresse.

Att kommissionens rapport och det ekonomiska läget för Sverige var av allmänintresse verkar

det inte råda något tvivel om med tanke på att alla större tidningar ägnade den stor

uppmärksamhet däremot verkar den ekonomiska vetenskapen som sådan inte ha bedömts

besitta särskilt stort allmänintresse då de fördjupande artiklarna främst kretsade kring hur

rapporten och kommissionen skulle kunna bli en del av politiken, porträttet av Lindbeck är ett

exempel på detta.

Likafullt vill jag framhålla att Lindbecks persona var viktig, inte bara i

rapportering om kommissionen där den erbjöd en väg in i den opersonliga expertsfären utan

även som ett sätt att göra hela frågan hanterbar. Ekonomikommissionen hade genom sin

rapport skapat en hanterlig föreställning om vad krisen var och vad som borde göras för att

lösa den och denna föreställning hade blivit en del av episodens cultural space men deras

rapport och förslag var bitvis mycket tekniska och att sätta sig in i rapportens resonemang i

dess helhet krävde specialkunskap. Här menar jag att Lindbeck kan ha fyllt en samlande

funktion för kommissionen och dess resonemang; kommissionen förklarade krisen och

Lindbeck fick förklara kommissionen. Denna fråga aktualiserades under finansdepartementets

utfrågning där Lindbeck personligen ombads förklara vilket politiskt partis politik som

egentligen låg närmast kommissionens resonemang.

Samtidigt har det sagts att denna rapport är ett stöd för regeringens ekonomiska politik. Det sade i alla fall Carl Bildt när rapporten presenterades. Vi var tillsammans i en radiostudio när det påståendet upprepades. Jag minns att du då skakade energiskt på huvudet för att avvärja detta. Nu har du chansen att inför TV-kameror upprepa detsamma och kanske också lägga ut texten. Varför skakade du på huvudet inför påståendet att rapporten var ett stöd för regeringens politik?70

I socialdemokraternas fråga och Lindbecks svar blev avståndet mellan Lindbecks persona

som sanningssägare och kommissionens roll som obunden och apolitisk expertinstans tydligt.

Socialdemokraterna försökte förmå Lindbeck att på kommissionens vägnar placera dess

rapport på den politiska kartan men att säga att ett enskilt politiskt parti låg mer eller mindre

nära kommissionens rapport skulle avgöra den politiska kampen om rapporten vilket i

förlängningen skulle reducera kommissionen till en politisk aktör och därigenom förlora sin

privilegierade position som vetenskaplig auktoritet. Oviljan, eller kanske snarare oförmågan,

att göra konkreta politiska ställningstaganden märks i Lindbecks svar på frågan.

Vi har ju inte tänkt på något politiskt parti eller någon organisation när vi har skrivit rapporten, utan det har så att säga kommit från våra egna huvuden. Det har ju blivit därefter. Men vi har

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(+!1992/93 FiU 30 Bilaga 16, s. 500.

!

!

$(!

gjort det bästa vi kan. Sedan är det ju så att olika partier kan plocka ut olika russin ur denna kaka, vilket de också gör. Om man så att säga ska tänka högt i anslutning till frågan, kanske man kan säga att våra förslag om att på lång sikt få ett fungerande marknadssystem nog ligger närmare regeringen än Socialdemokraterna, medan jag tror att våra kortsiktiga förslag om att med alla medel sätta arbetslöshetsbekämpning i fokus nog ligger närmare Socialdemokraterna. Vårt bidrag ligger egentligen i att säga att det ena inte går att genomföra utan det andra. För att klara de kortsiktiga problemen måste vi ta de långsiktiga besluten, och för att klara det på lång sikt måste man klara de kortsiktiga arbetslöshetsproblemen också. Om vi möjligen kan intala båda parterna om att ni har en koalitionsmöjlighet genom att knyta ihop det långa och det korta perspektivet, kanske dessa tre månaders arbete under natt och dag inte har varit helt förgäves.71

Ställningstagandet som socialdemokraterna försökte få fram uteblev, de referenser till

politiska partier som ändå gjordes föregicks av kvalificeringen att det stod de politiska

partierna fritt att ”plocka russinen ur kakan”, det vill säga trots att kommissionen inte stödde

något särskilt parti kunde samtliga partier anpassa sin ekonomiska politik efter

kommissionens förslag och resonemang. Genom denna förskjutning hävdar jag att den

vetenskapliga integriteten bevarades också när politiska aktörer på ett mycket påtagligt sätt

gjorde anspråk på kommissionens rapport. Rapportens syfte var att politikerna skulle ta

intryck av den vilket ger kommissionen ett sätt att, precis som ovan, påverka den ekonomiska

politiken utan att vara en del av den. Denna möjlighet att kunna ta sig ur besvärliga situationer

samtidigt som gränsen mellan vetenskap och politik upprätthölls var dock inte, som citatet

från porträttet av Lindbeck visar, inte nödvändigtvis framgångsrika.

Som redan nämnts var vänsterpartiet det enda riksdagsparti som helt motsatte

sig kommissionens analys och en av partiets företrädare, nationalekonomen Johan Lönnroth,

publicerade en debattartikel samma dag som utfrågningen hölls. Artikelns huvudtes var att

svenska nationalekonomer alltid anpassat sig efter de politiska krafterna som för tillfället varit

starkast och att de således inte kunde ses som vetenskapsmän utan snarare som politiska

aktörer.72 Det är samma ståndpunkt som redan uttryckts i riksdagen och senare i boken

Schamanerna (1993) där Lönnroth drev samma tes.73 Precis som socialdemokraterna valde

han dock att framföra kritiken av kommissionen genom att rikta sig till Lindbeck

personligen.74 Det personliga tilltalet var sannolikt ett retoriskt grepp men det är värt att

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!(#!Ibid., s. 500.!("!Dagens Nyheter, 30/3 1993. ”Borgerliga särintressen”. ($!Lönnroth, Schamanerna. (%!Dagens Nyheter, 30/3 1993. ”Borgerliga särintressen”. ”Assar Lindbeck, Du såg inte mig, men jag var där på presskonferensen i Rosenbad den 9 mars om den av Dig ledda ekonomikommissionens förslag. Jag lyckades komma in och erövra ett exemplar av utredningen som utsänd från en liten vänstertidning. I min egenskap av riksdagsledamot hade jag inte haft möjlighet att få ta del av utredningen förrän efter finansdebatten dagen därpå, som självklart till stor del kom att handla om Era förslag som då i ett dygn fyllt alla massmedier. /Jag upplevde det som meningslöst att konkurrera med dem som ställde frågor på presskonferensen. I dag, den 30 mars, skall jag i finansutskottets offentliga utfrågning äntligen få möjlighet att ställa den fråga jag ville ställa redan då. Den

!

!

$)!

notera att Lönnroth föredrog att rikta sig till Lindbeck istället för att rikta sig till

kommissionen i helhet, socialdemokraterna hade även de valt att be Lindbeck ta ställning åt

hela kommissionen och SvD och Expressen valde att använda Lindbeck som huvudperson i

sin rapportering om rapporten. Troligen handlade det i det senare fallet om att sänka

abstraktionsnivån. Det är enklare att skriva ett portträtt av Lindbeck än att förklara den

ekonomiska vetenskapens roll i det svenska samhället. Vad gäller vänsterpartiets och

socialdemokraternas drag rör det sig sannolikt om taktiska manövrar för att i

socialdemokraternas fall tvinga fram ett ställningstagande ur kommissionen och i

vänsterpartiets fall att förminska kommissionen och göra den mer mottaglig för kritik.

”Expert witnesses in the modern courtroom are there precisely because their credibility is

reckoned to go beyond what they can justiy on the witness stand. If they tried to hard to

justify everything they said with explicit appeals to evidence and the grounds of their

reasoning, that credibility would be damaged”.75 Jag menar att Lindbecks person/persona

påverkade kommissionens trovärdighet när den representerade kommissionen i massmedia.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet försökte använda denna omständighet för att

underminera kommissionen genom att tvinga fram ställningstaganden och detaljerade

förklaringar. Jag vill poängtera att inte bara obskyra vetenskapliga analysverktyg skapar

ogenomträngliga men trovärdiga utsagor.

För att återgå till finansutskottets utfrågning och relationen mellan Lindbeck och

Lönnroth var en anmärkningsvärd del av utfrågningen ett gräl dem emellan. Lönnroth

fortsatte sitt resonemang ifrån debattartikeln som berördes ovan.

Jag vill fråga Olof Petersson [den ende statsvetaren i kommissionen] följande. Anser du att det finns någon vetenskaplig teori höjd över vårt allmänna politiska tyckande om hur en konstitution skall se ut eller hur demokratin skall fungera? Finns det en sådan vetenskap?76

Det var dock inte Petersson som svarade på frågan utan Lindbeck tog ordet.

Jag undrar var du har hållit hus de senaste 30 åren. En intensiv teoretisk och empirisk forskning om skattekilarnas snedvridande effekter på samhällsekonomin. Det finns tusentals studier om detta. Att det inte skulle finnas någon teori är en fantastisk tanke. […] Detta står i alla

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!handlar om Era förslags vetenskaplighet, om Ert mot oss riksdagsledamöter kränkande påstående att vi har svårt att hävda allmänintresset gentemot olika slag av särintressen och om förslaget att vårt antal skall halveras”. (&!Peter Dear, ”Mysteries of state, mysteries of nature: Authority, knowledge and expertis in seventieenth century”, i States of knowledge: the co-production of science and the social order, ed. Sheila Jasanoff (London, 2004), s. 220. ('!1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 516.

!

!

$*!

läroböcker. Du måste ha undervisat om detta själv en gång i världen i Göteborg, om du tänker efter. Det finns oerhört många studier och inte minst teorier på detta område.77

Lönnroth replikerar att han ägnat femton av de senaste tretio åren åt att studera bland annat

Linbecks forskning i arbetet med den ovan nämnda boken.78 Lönnroth fortsätter repliken med

ytterligare en fråga till Petersson om att kommissionens förslag är borgerlig politik och inte

vetenskap på vilket Lindbeck svarar återigen svarar.

Jag tycker att Johan Lönnroth underskattar vikten av kunskap. Det bedrivs ändå en utomordentligt stor internationell forskning om samhällsekonomiska problem. Högt begåvade personer har ägnat sitt liv åt detta. Att sedan hävda att de slutsatser som de har kommit fram till inte har något värde utöver de slutsatser som andra kommit fram till som inte har ägnat sitt liv åt att studera detta, tycker jag vore samma sak som att säga att det är lika säkert att åka på en bro som har konstruerats av Johan Lönnroth som en bro som har konstruerats av en person med ingenjörsutbildning. 79

Lindbeck och Lönnroth är båda nationalekonomer och diskussionen handlar i korthet om att

debattörerna ifrågasätter varandras expertis. Lönnroth kom med svepande anklagelser om att

kommissionen enbart producerat allmänt politiskt tyckande och Lindbeck svarade med lika

svepande anklagelser om att Lönnroth var okunnig om kunskapsfältet. Min tolkning är att

debatten primärt handlade om positionering. Lindbecks påståenden stärktes av hans roll som

Ekonomikommissionens ordförande och den ställning som den gren av den ekonomiska

vetenskapen han verkade inom hade. Lönnroth kunde bara hänvisa till sin egen forskning

vilket resulterade i att han förlorade striden. Lönnroth kan ha haft en lika stark position som

Linbeck inom den del av den ekonomiska vetenskapen som han var verksam men i den

offentliga debatten stod han ensam och det var där gränsdragningsstriden avgjordes.80 Att

Lindbeck kunde ”tvåla till” Lönnroth berodde sannolikt på att Lindbeck hade mandat att tala

för Ekonomikommissionen och i förlängningen den ekonomiska vetenskapens hela expertis

medan Lönnroth bara kunde tala för sig själv. Lönnroths persona var politisk och Lindbecks

var vetenskaplig.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!((!Ibid., s. 516.!()!Ibid., s. 517. ”Du frågar var jag har hållit hus under de senaste 30 åren. Ungefär ett femtotal av dessa har jag ägnat åt att studera dina skrifter bakåt i tiden. Och jag kommer i höst att ge ut en bok som handlar om vad ekonomer har sagt om de olika ekonomiska teorierna. Det är vad jag ägnat tiden åt. […] Ni ger er på många av de djupa stridsfrågorna mellan höger och vänster i politiken och ställer er i allt väsentligt på högerns och borgerlighetens sida. Det är inte konstigt att Ian Wachtmeister vill ha er som regering”.!(*!Ibid., s. 517.!)+!Dagens Nyheter, 31/3 1993. ”Alla söker stod hos Lindbeck”. ”Assar Lindbeck fick tillfälle att tvåla till vänsterpartisten Johan Lönnroth, som frankt förklarat att kommissionen endast kommit med allmänt borgerligt tyckande, som inte är mera värt än någon annans. /- Tror du att alla vi som bedriver ekonomisk forskning är idioter? undrade Assar Lindbeck och menade att Lönnroth underskattade vikten av kunskap. /- Det är som att säga att det är lika stor risk att åka över en bro som konstruerats av Johan Lönnroth som en som byggts av en civilingenjör”.

!

!

%+!

När gränserna kring den ekonomiska vetenskapen drogs var det inte enbart upp

till kommissionen att annektera och försvara epistemologiska fält. Utomstående aktörer, som

dagspressen, tog aktiv del i definitionen av vad som var ekonomisk vetenskap och vad som

föll utanför dess expertis. Oavsett om Lindbeck lyftes fram för att förminskas eller hyllas

anser jag att det faktum att han kopplades samman med kommissionen gör att behandlingen

av honom var en del av gränsdragningsarbetet. Dagspress och politiker bedrev inte vetenskap

vilket gjorde att de inte utövade ekonomisk vetenskap men deras förhållande till och

representationer av den ekonomiska vetenskapen var med och drog upp gränserna kring vad

den ekonomiska vetenskapen kunde vara. Aktörer utanför den ekonomiska vetenskapen var

således en del av den ekonomiska vetenskapen och Lindbecks ställning speglade den

ekonomisk vetenskapliga expertisens ställning.

Rekommendationer eller regleringar

Framför allt i episodens inledning tycks det som att rollfördelningen mellan kommissionen

och politiker var oklar. Ekonomikommissionen skulle göra en sakkunnig analys av Sveriges

ekonomi och det svenska samhället vilken sedan skulle kunna ligga till grund för den

ekonomiska politikens utformning men kommissionen skulle även komma med egna konkreta

förslag på politiska förändringar. Trots att kommissionen var rådgivande ingick det alltså i

dess uppdrag att genom sina förslag aktivt bedriva politik.

Jag har funnit att denna oklara roll försvårade arbetet med att dra en gräns

mellan den ekonomiska politiken och den ekonomiska vetenskapen. Framförallt Ny

demokrati förslog flera gånger att statsbudgeten skulle ersättas med kommissionens förslag

och frågan verkar ha infunnit sig att om det nu fanns ett handlingsprogram framtaget av en

grupp vetenskapsmän med stor sakkunskap, varför skulle då politikerna, som är lekmän,

utverka ett eget program?81 Ny demokrati var dock i minoritet i sin syn på rapporten som ett

renodlat styrdokument, de flesta aktörer såg rapporten som framför allt en

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)#!Prot. 1992/93: 72 10 mars 1993, s. 5. ”Man skulle kunna tala om detta hur länge som helst och ta upp en mängd detaljer, men jag ser att min taletid snart är slut. Man kanske, fru finansminister, skulle kunna byta ut finansplanen mot Lindbeckkommissionens rapport”. 1992/93: FiU30 Bilaga 16, s. 504. ”Ian Wachtmeister: För det första vill jag säga att det måste vara trevligt för kommissionen att höra att alla är glada och nöjda med vad ni har gjort. Socialdemokraterna är glada, Moderaterna antar 108 av era förslag och vi nydemokrater kan väl anta allihop. Vi skulle t.o.m. kunna byta ut regeringen mot er”.

!

!

%#!

problembeskrivning.82 Men som framgår av citatet från SvD är det en problembeskrivning

som förpliktigar. Jag tycker mig se att det inte fanns tydliga gränser mellan rådgivning och

reglering i episoden vilket hade kunnat skapa osäkerhet kring vilken roll kommissionen

faktiskt hade.

Den amerikanske vetenskapssociologen Sheila Jasanoff menar att den

vetenskapliga expertisen i en liberal demokrati generellt använder sig av vetenskapliga

experter för att kompensera politikernas bristande sakkunskap och därigenom skänka mer

trovärdighet till den politik som bedrivs. Detta oavsett om experten fyller en rådgivande

funktion eller om de mer aktivt deltar i det politiska arbetet.83 Jasanoffs undersökning

fokuserar på miljö- och hälsofrågor men trots att studieobjektet skiljer sig åt finns det likheter

mellan hur vetenskaplig expertis användes i USA under 1970 och 80-talet och den aktuella

episoden. Ett konkret exempel på hur gränsdragningsstrider utkämpades mellan EPA

(Enviromental Protection Agency) och SAB (Science Advisory Board) där SAB hade till

uppgift att granska den forskning som EPA byggde sina beslut på.84 EPA löste problemet med

att vetenskap och politik blandas genom att införa ett system med fasta medlemmar i

organisationens kommittéer och tillfälliga konsulter, på så sätt kunde vetenskapsmän ägna sig

åt ”utomvetenskaplig” (extrascientific) verksamhet tillsammans med politiker och

branschrepresentanter utan att äventyra sin vetenskapliga trovärdighet.85 Jasanoff framhäver

att det som gör EPA:s och SAB:s relation intressant är att SAB lyckades med att, trots sin

reglerande roll, undvika att bli en del av den politiska sfären. Detta, menar hon, är ett resultat

av att SAB bedrivit ett framgångsrikt gränsdragningsarbete. Detta gränsdragningsarbete

bestod till stor del av att tydligt understryka att SAB ägnade sig åt rådgivning inom

forskningsfältet och inte åt rådgivning kring hur den mer generella verksamheten skulle

bedrivas, även när dessa fält sammanföll.86

EAP:s och SAB:s verksamhet skilde sig avsevärt ifrån Ekonomikommissionens

men de stod inför liknande svårigheter. Om vetenskapliga experter tar en alltför aktiv del i

politiken undergräver det den ”objektivitet” som vetenskapen förväntas besitta. Vidare menar

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)"!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”De kan inte komma ifrån ansvaret”. ”Det är en enorm ansamling av vetande och analys som nu ställts till politikernas förfogande. Dessa får också mycket tydligt sammanfattat för sig vilka riktlinjer de måste följa för att genomföra en svår men inte omöjlig ekonomisk återuppbyggnad av Sverige”. )$!Sheila Jasanoff, The fifht bransch: Science advisers as policymakers (Cambridge, 1994). s. 1-2. )%!Ibid., s. 84-85. Miljöfrågor i USA är föremål för många studier av förhållandet mellan vetenskap och politik, se bl.a. Abby J. Kinchy & Daniel Lee Kleinman ”Organizing Credibility: Discursive and Organizational Orthodoxy on the Borders of Ecology and Politics”, Social Studies of Science 33:6 (2003).!)&!Ibid., s. 93-95.!)'!Ibid., s. 95-97.!

!

!

%"!

jag att gränsdragningsarbetena liknar varandra genom att det i bägge fallen måste dras en

gräns mellan rådgivande och reglerande förslag, även när en sådan gräns inte är uppenbar.

Expertens förhållande till politiken är aldrig okomplicerat, oavsett vilka andra omständigheter

som omger förhållandet. Huruvida Ekonomikommissionen var rådgivande eller reglerande

reddes, som redan påpekats, aldrig riktigt ut, ibland behandlades dess rapport som ett

handlingsprogram, ibland som en problembeskrivning. Men till skillnad från episoden

Jasanoff beskriver var Ekonomikommissionens rapport en offentlig angelägenhet oavsett om

den hade en reglerande funktion eller inte. Den forskning som kan reglera miljöskyddet är

självklart en del av den allmänna sfären (precis som all vetenskap som reglerar den politiska

processen) men i Jasanoffs exempel pågår gränsdragningsarbetet bland tjänstemän och

forskare och i viss mån bland folkvalda, vidare menar jag att det i Jasanoffs undersökning är

den vetenskapliga experten som sådan som skapas och inte den vetenskap de stödjer sig på. I

fallet med Ekonomikommissionen anser jag att det på ett mycket konkret sätt var den

ekonomiska vetenskapens gränser som flyttas och stabiliseras, dessutom skedde detta i större

utsträckning än i Jasanoffs exempel i den offentliga sfären. Det som är gemensamt för

episoderna är dock att den vetenskapliga expertisen har en inflytelserik position i den liberala

demokratin men trots att experten som sådan är en stabil institution betyder det inte att

expertisen är statisk, för att få tillgång till expertens privilegier krävs kamp. Det intressanta

med Ekonomikommissionen är att denna kamp inte blir tydlig vid första anblick. Detta beror

inte på att den inte existerade, jag har redan visat flera exempel på det mödosamma arbete

som lades ned på att underbygga kommissionens trovärdighet och den ekonomiska

vetenskapens relevans för det svenska samhället. Däremot tillät episodens inre logik inte att

kommissionens expertstatus ifrågasattes. Samtliga aktörer erkände kommissionen som en

expert, även om det inte rådde koncensus kring vad denna expertroll innebar.

Det riktades generell kritik emot det ”expertvälde” som Ekonomikommissionen

enligt vissa aktörer representerade men den kritiken tog sin utgångspunkt i att ”expertvälde” i

sig var odemokratiskt, inte att det skulle finnas någon motsättning mellan vetenskaplig

expertis och politisk aktivitet.87 Aftonbladets kritik syftar inte på den ekonomiska

vetenskapens inblandning i politiken utan på att det fanns risker med att låta icke folkvalda

makthavare få inflytande över politiken. Jag hävdar således att det inte var kommissionens

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!)(!Aftonbladet, 10/3 193. ”På slak lina”. ”Konservativa debattörer brukar föredra expertvälde framför demokrati. Det har alltid varit så. Högern motsatte sig allmän och lika rösträtt därför att den hade för sig att demokrati innebar pöbelvälde eller massans diktatur. Säkrast var att eliten, de bästa huvudena, styrde tillsammans med förmögna som vet vad ekonomiskt ansvar innebär”.

!

!

%$!

legitimitet som expert som ifrågasätts utan dess legitimitet som icke folkvald makthavare,

men att Aftonbladet såg ett behov av att utfärda en varning om experters maktposition tyder

på att det inte var uppenbart huruvida kommissionen var rådgivande eller reglerande.

Aftonbladet visar att även politiken var behjälpt av tydliga gränser mellan vetenskap och

politik. När politiker ägnar sig åt avancerade manövrar för att bibehålla kommissionens

trovärdighet och därigenom dess användbarhet som verktyg i den politiska debatten

upprätthåller de gränsen för att kommissionen inte skulle absorberas av den politiska sfären,

de dragen skiljer sig ifrån de drag som Aftonbladet gör. I Aftonbladets framställning är det den

politiska sfären som är hotad och måste om inte försvaras så i alla fall uppmärksammas.88 En

bisak i Aftonbladets resonemang var att kommissionens kompetens ifrågasattes, detta var inte

artikelns huvudtes och av allt att döma var argumentationslinjen att vårdbiträde och

industriarbetare var lika kompetenta som ekonomiprofessorer att avgöra hur den nya

samhällsordningen borde se ut. Det var dock gränsen mellan vetenskap och politik som skulle

upprätthållas och inte, som i fallet med vänsterpartiets kritik, kommissionen som skulle

undermineras vilket gör att uttalandet om vårdbiträde och industriarbetare inte blev mer än en

dramatisk avslutningsmening i en ledarartikel.

Den något otydliga rollen kommissionen tilldelats kommenterades i liten

utsträckning, om man bortser från ledarartikeln i Aftonbladet, i DN framställdes det som något

positivt att experter tog aktiv del i politiken.

Det [att Sveriges finanser misskötts] anser ekonomikommissionen, den sjuhövdade skara experter med professor Assar Lindbeck i spetsen som på tisdagen presenterade ett 113-punktersprogram för att få Moder Svea på fötter. Kommissionen har på regeringens uppdrag under knappt tre månader gjort en inventering av Sveriges problem och vad som krävs för att lägga om kursen. Det som andra regeringar låter sina departement utreda och föreslå - har i Sverige anförtrotts en samling utomstående experter. /Ett politikens och politikernas misslyckande, anser kritikerna. När regeringen inte kan enas om en handlingens väg vädjar den om stöd och argument från experter för det som den egentligen vill föreslå själv. Kommissionen ser sig också som stående ovanför de politiska grupperingarna. Genom Assar Lindbeck talar sakkunskapen: /- Decenniers misstag går inte att rätta till på några få år. Men det finns hopp.89

I DN:s återgivning av förloppet framstår Ekonomikommissionen som en tydlig politisk aktör

och dess förslag var betydligt mer reglerande än rådgivande men kommissionens aktiva

deltagande i politiken undergräver på intet sätt dess trovärdighet. DN noterar att politiska

aktörer kan använda kommissionen för att göra sin egen politik mer trovärdig men detta

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!))!Ibid., ”Det är en vanföreställning att tro att den ekonomiska krisen och de otrevliga frågorna den aktualiserar är så stora och komplicerade att varken vanliga människor eller folkrörelser kan ta ställning till dem. I grunden är de avgörande besluten beroende av värderingar om vilken samhällsutveckling som är önskvärd, och därvidlag besitter en ekonomiprofessor inte högre visdom än ett vårdbiträde eller en industriarbetare”. )*!Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Sverige ordineras tuff kur”.

!

!

%%!

framställs som en kritik emot de politiska aktörerna och inte som ett hot mot kommissionens

trovärdighet. Betyder då detta att det inte fanns något behov av en gräns mellan den

ekonomiska politiken och den ekonomiska vetenskapen? Svaret är självklart nej, gränsen

behövdes mer än någonsin. Om det inte fanns någon gräns mellan den ekonomiska

vetenskapen och den ekonomiska politiken skulle Ekonomikommissionen varken stå utanför

eller över det partipolitiska spelet. I citatet ovan förutsattes att gränserna mellan den politiska

och den vetenskapliga sfären var tillräckligt robusta för att vetenskapsmän i sin roll som

sakkunnig skulle kunna detaljstyra de politiska besluten och fortfarande befinna sig utanför

politiken.

När kommissionen själv beskrev rapporten gjorde de heller inga försök att

framställa den som något annat än ett politiskt dokument, men kommissionen valde en annan

infallsvinkel. DN framställde kommissionen som att den genom att stå utanför/över politiken

med hjälp av sin sakkunskap skulle kunna skapa ordning i de statliga finanserna. I citatet

nedan presenterade kommissionen sitt ”ingrepp” i det politiska arbetet som en del av sin

vetenskapliga verksamhet. Detta var på intet sätt unikt, många samhällsvetenskaper skulle om

de gavs normativa möjligheter påverka det politiska arbetet. Men jag hävdar att

samhällsvetenskaper förfogar över en teoretisk möjlighet att påverka det politiska arbetet inte

var samma sak som att faktiskt göra det. Ekonomikommissionen fyllde inte en unik funktion

men faktum kvarstår att det var Ekonomikommissionen som tilläts dominera debatten och

föreslå politiska förändringar vilket gör det än mer angeläget att undersöka hur episoden

spelades ut för att därigenom försöka skapa en bild av varför kommissionens position var så

stark.

Jag hävdar inte att det faktum att kommissionen menar att det var nödvändigt att

föreslå förändringar av hela samhällsorganisationen ska ses som ett medvetet försök att utöva

”makt”. Kommissionen agerade, enligt sitt sätt att tolka situationen, inom ramarna för den

ekonomiska vetenskapen och i enlighet med dess teorier om institutionernas betydelse för

ekonomin.

Vad är karaktäristiskt för den här rapporten? Först och främst är det att vi betonar de politiska beslutens betydelse för utvecklingen. […] Det andra som är karaktäristiskt är att vi säger så här: Ekonomer har traditionellt rekommenderat politikerna att dra i den ena eller andra spaken; skatteförändring, utgiftsförändring. Men nu har vi så småningom lärt oss att det inte räcker. Man måste förändra de institutioner, de regelsystem och de mekanismer genom vilka politiska beslut kommer till. Politikerna kan inte följa råd utan att det finns incitament i deras eget politiska system för att fatta ett långsiktigt beslut. […] När en kris är så här djup och inbäddad i den institutionella strukturen på olika områden finns det inte en enda mirakelmedicin som kan lösa våra problem. Man kan inte plocka ned en medicinburk från medicinskåpet. Det fodras åtgärder

!

!

%&!

över ett brett spektrum. Det är därför vi ger oss in på en analys av både det ekonomiska och det politiska systemet.90

Anspråken i citatet ovan var stora och trots att de inte förverkligades ifrågasattes de inte i

någon större utsträckning vilket sannolikt innebär att de sågs som legitima. Det är även värt

att notera att kommissionen befann sig i en mycket gynnsam position eftersom den inte kunde

hållas ansvarig för dessa anspråk. När rapporten så småningom försvunnit ur den politiska

debatten var det inte kommissionen som hölls ansvarig utan politikerna. Vidare framställdes

det inte som den ekonomiska vetenskapens misslyckande att krisen inte löstes utan det sågs

som ett politiskt misslyckande.91 Expressen påpekade visserligen att kommissionen backat lite

i sina anspråk från att vilja göra om det svenska samhället från grunden till att påverka den

allmänna opinionen, även om man skulle kunna läsa uttalandena om mirakelmediciner som en

brasklapp inför sådana situationer. Kommissionen gjorde tidigt markeringar gentemot

politiken när det gällde att omsätta deras förslag till politiska beslut.92 Utfrågningen som

citatet är hämtat ifrån skedde den 30e mars, mindre än en månad efter att rapporten

offentliggjorts. Jag menar att uttalandet visar att det inom kommissionen fanns en

medvetenhet om att trots förslagens reglerande karaktär så krävdes det inte speciellt mycket

arbete för att förslagen skulle bli rådgivande. Kommissionen kunde, trots Aftonbladets

farhågor, inte ge sig in i den politiska processen direkt. Noteras bör dock att kommissionen

närmar sig frågan om hur dess rapport omvandlas till praktisk politik helt oförsiktigt,

kommissionen argumenterar utifrån ståndpunkten att förslagen som presenteras i rapporten är

helt avgörande för Sveriges möjligheter att ta sig ur krisen. Denna ståndpunkt bör jämföras

med uttalandet om att kommissionen primärt ville påverka den allmänna opinionen som

gjordes ett knappt år senare. Att kommissionen ansåg sig ha påverkat den allmänna opinionen

tyder dock, skulle jag vilja hävda, på att den upplevt sig haft något slags genomslag.

Frågan om huruvida rapporten var rådgivande eller reglerande handlar i

förlängningen om kommissionens mandat och tar man hänsyn till hur episoden utvecklades

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*+!1992/93 FiU30 Bilaga 16, s. 485-486. *#!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”. ”För ett år sedan kom professor Assar Lindbeck och hans forskarkolleger likt profeter med sina 113 budord. /De blev snabbt en bibel som både regering och opposition plockade valda citat ur. /Därmed var ursprungsavsikten med kommissionen borta - att ge underlag för ett hållbart program för att föra Sverige ur den sysselsättnings-, budget- och finanskris som senhösten 1992 hotade att djupna än mer. Förslagen hade partipolitiserats - olyckligtvis. /Men i går hade kommissionen gjort en dygd av nödvändigheten och Assar Lindbeck betonade att kommissionens arbete i första hand gällde att påverka opinionen, inte de direkta politiska besluten”. *"!1992/93 FiU30 Bilaga 16, s. 508. ”Min teori [ang. bristen på politiskt agerande] är att det inte beror på oss utan på dem som lyssnar. Det här är något som vi tjatar genom hela utredningen. I varje presskommuniké och på varje presskonferens drar vi historien om att åtgärder på lång och kort sikt måste knytas ihop. Om det inte går in i huvudet på åhörarna måste det bero på deras öron och inte på våra munnar”.!

!

!

%'!

var kommissionens mandat begränsat. Trots att det går att ur kommentarerna till rapporten

kan utläsa en önskan om att överlåta den ekonomiska politiken helt och hållet till

kommissionen blev det inte så. Det var inte bara vetenskapsmän som måste försvara sina

auktoritetsgränser, politikerna hade ett intresse av att inte överlåta allt för mycket makt till

vetenskapliga experter. Från politiskt håll var kommissionen användbar för att ge trovärdighet

åt den ekonomiska politiken men inget tyder på att det fanns någon verklig önskan bland de

etablerade riksdagspartierna att ersätta sin ekonomiska politik med kommissionens förslag.

Men jag vill inte påstå att avsaknaden av den politiska viljan att genomföra hela det program

kommissionen föreslog betydde att kommissionens arbete var irrelevant. Att politikerna

förebråddes för sin ovilja att förverkliga rapportens förslag tyder på att kommissionens

trovärdighet i ekonomiska frågor var starkare än politikernas vilket i förlängningen betyder att

den ekonomiska vetenskapens ställning var fortsatt stark.

För att återgå till Bildts debattartikel går det klart att se hur ansträngande det var

att både upprätthålla gränsen mellan den ekonomiska politiken och den ekonomiska

vetenskapen och samtidigt göra anspråk på rapporten. Bildt var tydlig med att kommissionen

arbetade på direkt uppdrag av regeringen och att kommissionen framför allt fungerade som en

bekräftelse på att den politik som regeringen förde inte bara var korrekt utan den enda möjliga

politiken. Artikeln inleddes med ett ”klarläggande” om relationen mellan kommissionen och

regeringen. 93 I citatet placerar Bildt in sig själv som en aktiv aktör i arbetet med rapporten,

speciellt anser jag att det är intressant att notera hur han positionerade sig för att kunna ta

kontroll över den kris som kommissionen kom att definiera. Tvärtemot den dramaturgi som i

övrigt rådde i episodens inledning där politikerna framställdes som tämligen hjälplösa medan

kommissionen framställdes som kunnig och handlingskraftig presenterar Bildt kommissionen

som en integrerad del av regeringens ekonomiska politik. Den rådande uppfattningen verkar

ha varit att kommissionen tillsattes som ett resultat av att man bytte från en fast till en

flytande kronkurs vilket resulterade i att kronans värde sjönk kraftigt vilket i sin tur gjorde att

statsskulden blev avsevärt mycket dyrare. Den flytande kronkursen fick markera den

brytpunkt då politikerna helt förlorade kontrollen över den svenska ekonomin.94 Det är den

uppfattningen Bildt tar spjärn emot när han understryker att kommissionen redan från början

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*$!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. ”När jag den 18 november förra året tog kontakt med professor Assar Lindbeck för att fråga honom om han ville leda en kommission för att analysera Sveriges grundläggande ekonomiska problem var detta ett utflöde av diskussioner som förts i regeringskretsen sedan en tid tillbaka”. 94 Se t.ex. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige” ”– Vad ska vi göra nu när kronan börjat flyta? frågade regeringen. Bygg om landet svarar Lindbeckkommissionen”.

!

!

%(!

var en del av regeringens ekonomiska politik.95 I citatet framställs kommissionens syfte

primärt som pedagogiskt. Med sin trovärdighet som ”fristående” expert skulle kommissionen

kunna förklara för folket varför regeringens politik inte bara är nödvändig utan den enda

möjliga. I Bildts skildring av förloppet var det inte kommissionen som skapade en kris som

politikerna kunde förhålla sig till, snarare bekräftade kommissionen regeringens analys av

krisen. Jag vill understryka att Bildts position överträder gränsen mellan vetenskap och politik

i det att den placerar regeringen över kommissionen men det var ingen hemlighet att

kommissionen arbetade på finansutskottets uppdrag. Det anmärkningsvärda i Bildts

ställningstagande var att den antyder att ingen ny information framkommit genom

kommissionens arbete, bara bekräftelser på vad regeringen redan visste. Noteras bör dock att

draget att inordna kommissionen i regeringens ekonomiska politik misslyckades. Hade Bildt

varit framgångsrik hade Socialdemokraterna inte försökt få Lindbeck att bekänna politisk färg

i finansutskottets utfrågning och Expressen hade inte beklagat att rapporten partipolitiserats,

eftersom den redan från början enligt Bildt var ett partipolitiskt dokument.

I debattartikeln gjordes anspråk på kommissionen och på krisen men jag har

funnit att mycket lite gjordes för att skapa en definition av krisen. Krisen skylldes på

systemfel och artikeln bekräftade att ekonomiska problem varit under uppsegling en längre tid

men utöver detta resonemang erbjöds få förklaringar. Den vertikala argumentation som

kommissionen hade möjlighet att ägna sig åt saknades vilket gjorde det svårt att göra

anspråken trovärdiga. Jag hävdar att istället för att regeringen lyckades lägga kommissionen

under sig blev resultatet att regeringen gav sitt stöd åt kommissionen. Med detta vill jag inte

ha sagt att regeringen inte eftersträvade kommissionens stöd men att enbart ställa sig bakom

kommissionen skulle ha underminerat gränsen mellan vetenskap och politik i större

utsträckning än att försöka inordna kommissionen i den politiska sfären. Som Miller och Rose

skrev kan experten bli ett hot mot politikerna om den ges för stor rörelsefrihet.96 Och då

artikeln inte presenterade någon ny definition av krisen utan nöjde sig med att använda

kommissionens resonemang för att göra politiska poänger menar jag att kommissionen vann !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!95 Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. ”[D]et var mot denna bakgrund som Lindbeckkommissionen kom till. Vi ville ha en fristående, sakkunnig och av så många som möjligt respekterad analys av Sveriges långsiktiga problem i förening med genomtänkta förslag på hur de kunde angripas. /Vi trodde att detta skulle skapa bättre och bredare förståelse för de uppgifter regering och riksdag står inför och att det skulle underlätta ett samförstånd kring den ekonomiska politiken. /Detta – och således icke beslutet att låta kronan flyta fritt den 19 november – var bakgrunden till uppdraget till Lindbeckkommissionen.95 !*'!Miller & Rose, Governing the present, s. 69. ”Experts nonehteless poses problems for political authority. Experts have the capacity to generate enclosures: relatively bounded locales or types of judgement within which their power and authority is concentrated, intensified and defended”.

!

!

%)!

kampen om tolkningsföreträdet. Framför allt var det behovet, eller snarare oundvikligheten,

av förändring som artikeln tryckte på.97

Jag har funnit att kommissionens oklara roll var viktig ur ett

gränsdragningsperspektiv eftersom en reglerande expertinstans, av nämnda orsaker, varken

önskvärd eller möjlig i en liberal demokrati. Kommissionen måste således vara rådgivande

men genom att enbart vara rådgivande kunde kommissionen inte leva upp till de

förväntningar som satts till den. Det cultural space som omgav kommissionen förutsatte att

den inte bara hade definierat och undersökt krisen utan att den även hade utverkat en lösning

på den. Då kommissionen inte själv kunde bedriva politik fanns det ett tryck på politikerna att

genomdriva kommissionens program men detta var omöjligt eftersom den ekonomiska

vetenskapen då skulle annektera om inte hela så i alla fall delar av den politiska sfären.

Kampen mellan vetenskapliga experter och politiska makthavare var ojämn men trots att

kommissionen inte hade möjligheter att förverkliga sitt handlingsprogram var det ändå dess

definition av krisen som kanoniserades.

Kommissionen fyllde sitt primära syfte att undersöka de ekonomiska

svårigheternas orsaker och genom detta arbete skapades en hanterbar kris som i förlängningen

gav upphov till det krismedvetande som Lindbeck såg som kommissionens största

prestation.98 Ekonomikommissionen förändrade den politik som var möjlig att bedriva genom

att dess definition av krisen blev den kris som politikerna hade möjlighet att hantera.

Ekonomikommissionen blev en epistemologisk auktoritet i dess mest bokstavliga definition,

den satte gränserna för vad som var ekonomi och vad som inte var det.

Gränser som förklarar

Gränser gör världen begriplig men inga gränser uppstår av sig självt, de skapas genom att ett

behov av att skilja eller förena kända objekt uppstår. För att gränsdragning ska kunna ske

måste det alltså finnas en uppfattning om objekten som definieras med hjälp av gränserna.

Min undersökning har visat att den ekonomiska vetenskapen och den ekonomiska politiken

närmade sig varandra på ett sätt som utmanade den ekonomiska vetenskapens trovärdighet när

Ekonomikommissionen tillkallades för att ge konkreta förslag på hur den ekonomiska krisen

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!*(!Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. ”Det vi behöver allra minst just nu i den politiska debatten är de förändringspolitikens drivankare som ständigt bara blickar bakåt och bromsar den nödvändiga omställningen. Men krav på ny- och omtänkande kommer att ställas på samtliga politiska partier. Inget parti är alldeles fritt från rester av gammalt tänkande”.!*)!Expressen, 10/3 1994. ”Profetens återkomst”.!

!

!

%*!

skulle lösas. För att kommissionens förslag skulle framstå som trovärdiga har jag funnit att

det krävdes att två kriterier uppfylldes. 1) Den ekonomiska vetenskapen måste skiljas ifrån

den ekonomiska politiken. 2) Den ekonomiska vetenskapens anspråk på epistemologisk

auktoritet måste vara trovärdig. Dessa båda krav var sammankopplade eftersom det första

kriteriet behövde uppfyllas för att det andra skulle vara möjligt att uppfylla. Eller rättare sagt,

när det första kriteriet inte längre uppfylldes kunde det andra inte heller uppfyllas.

Jag har funnit att anledningen till att kommissonen inte ifrågasattes i någon

större utsträckning berodde på att episoden utspelade sig i ett cultural space som förutsatte att

rapporten innehöll legitim expertkunskap. Undersökningen har visat att förutsättningen för

debatten var att rapporten hade rätt i sina påståenden, varför dess anspråk på epistemologisk

auktoritet såg som trovärdiga. Kommissionens rapport riktade sig framför allt till den

politiska sfären och då aktörerna inom den var mer angelägna om att rapporten skulle stödja

deras politik än att kritiskt granska vad den innehöll blev varje drag som gjordes för att värva

rapporten på samma gång drag som gjorde rapporten mer trovärdig. En förutsättning för

rapportens position var det breda och ibland oreserverade stödet ifrån politiskt håll men detta

stöd var beroende av att rapporten inte var ett politiskt dokument. Undersökningen har visat

att den politiska balansakten såg ut så att rapporten måste vara av sådan art att politikerna inte

själva kunnat producera den samtidigt som dess slutsatser måste sammanfalla med den politik

som de förde. Detta ledde till att rapporten förlorade sin politiska användbarhet när en politisk

sida vann striden om den. Jag har funnit att när de borgerliga partierna slutligen lyckades

värva rapporten förlorade den sin position som ståendes utanför/över politiken och blev en del

av den. Den vetenskapliga experten har en stark position i den liberala demokratin men som

förloppet jag beskrev ovan antyder är den vetenskapliga expertens auktoritet beroende av att

experten ägnar sig åt vetenskap och inte politik.

Ekonomikommissionen förlorade genomslagskraft när den allt för starkt

förknippades med en politisk hållning men i och med att trovärdighetstävlingen inte hade

utkämpats kring kommissionens arbete utan om förmågan att göra anspråk på dess stöd

producerades inga alternativa förklaringar till krisen. Kommissionens huvudsakliga

arbetsuppgift var inte att skänka trovärdighet åt riksdagspartiernas ekonomiska politik utan att

undersöka vad den ekonomiska krisen bestod av och hur den skulle lösas. Undersökningen

har visat att detta uppdrag gjorde att kommissionens epistemologiska auktoritet sträckte sig

lika långt som krisen på den kulturella kartan. Kommissionen var därigenom kapabel att göra

trovärdiga utsagor om alla kunskapsfält som var en del av denna kris. Kommissionen kunde

således genom att till exempel göra den ekonomiska vetenskapens analysverktyg giltiga för

!

!

&+!

utbildningsfrågor genom krisen infoga detta kunskapsfält i den ekonomiska vetenskapen.

Denna process ska dock inte ses som ett medvetet försök att expandera den ekonomiska

vetenskapen utan en följd av att kommissionen främst besatt ekonomisk vetenskaplig expertis.

Att de anspråk som kommissionen indirekt gjorde å den ekonomiska vetenskapens vägnar

sågs som trovärdiga även utanför kommissionen stabiliserade denna gränsdragning. Som jag

redan har påpekat var rapportens legitimitet en del av den trovärdighetstävling som

utkämpades inom den politiska sfären vilket i det här fallet ledde till Ekonomikommissionens

anspråk på expertkunskap över utbildningsfrågor accepterades nedströms och det är där

trovärdighetstävlingar avgörs.

Ekonomikommissionens anspråk på expertkunskap kunde inte ifrågasattes

eftersom det inte fanns något utrymme för att ifrågasätta den. Undersökningen visar däremot

att detta inte betyder att kommissionens rapport hade godtagits oavsett vad den innehöll. Jag

har funnit att kommissionen förmåga att presentera en trovärdig definition av krisen var en

förutsättning för att rapporten skulle vara trovärdig och därigenom värd att kämpa om. Att

rapporten småningom försvann ur den politiska debatten betydde inte att den undersökta

episoden blev ogjord. Föreställningen om krisen som kommissionen presenterat levde vidare

och blev en förutsättning för den ekonomiska politik som kunde föras och den ekonomiska

vetenskapens epistemologiska auktoritet stärktes av episoden.

Som jag skrev i inledningen är förhållandet mellan vetenskaplig expertis och

politik ett tema som upptar många forskare och det råder ett visst är att dessa sfärer

samproduceras, det vill säga politik måste bedrivas på vetenskapliga grunder. Min

undersökning har visat att det på intet sätt är en okomplicerad relation där vetenskapen

fungerar som en källa till trovärdighet för experter och politiker. Den ekonomiska

vetenskapen blir till bland annat genom den funktion den fyller inom den politiska sfären och

just därför är det beroende av att en tydlig gräns mellan ekonomisk vetenskap och ekonomisk

politik upprätthålls. Detta är inte ett okomplicerat förhållande, när nya kopplingar mellan

vetenskapen och politiken skapas uppstår också nya konfliktytor som måste regleras. Trots att

den ekonomiska vetenskapen i det här fallet på ett mycket konkret sätt påverkade vilken

ekonomisk politik som blev möjlig att bedriva i relation till krisen saknade kommissionen

möjligheter att driva igenom de förslag som den utarbetat. Vetenskapliga experter har ett stort

inflytande i den liberala demokratin men de är beroende av att de politiska beslutsfattarna har

den politiska viljan att, i det här fallet, implementera förslagen.

Det jag i den här uppsatsen tycker mig ha kunnat visa är hur vetenskapliga

experter konkret arbetar för att dra upp nya gränser på den kulturella kartan samt hur

!

!

&#!

vetenskap på ett mycket handgripligt sätt blir till i samverkan med den omgivande kulturen, i

det här fallet den politiska kulturen. Dessa resultat har givit ytterligare ett perspektiv till

förståelsen av hur den ekonomiska krisen under 1990-talets början förstods och hur

Ekonomikommissionen kunde framträda som en i det närmaste oemotsagd auktoritet över

epistemologiska fält där man kunnat förvänta sig att dess anspråk ifrågasattes.

Undersökningen har även visat hur den ekonomiska vetenskapen kunde producera trovärdig

kunskap inom fält som befinner sig utanför dess gränser på den kulturella kartan.

!

!

&"!

Käll- och litteraturförteckning Riksdagstryck: SOU 1993:16 Nya villkor för ekonomi och politik. SOU 1993:16 bilaga 9 Utbildning i Sverige och det mänskliga kapitalet. SOU 1993:16 bilaga 11 Humankapital, produktivitet och tillväxt. 1992/93: FiU30 Bilaga 16. Prot. 1992/93:72 10 mars 1993. Dagstidningsartiklar: ”Lindbeck på gott och ont”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Nu måste det bli nyval”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”På slak lina”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Underkänt”. Aftonbladet, 10/3 1993. ”Ett starkt handlingsprogram. Lindbeck-kommissionen pekar på mediernas nyckelroll om vi ska få landet på rät köl”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Hård kritik från två håll”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Sverige ordineras tuff kur”. Dagens Nyheter, 10/3 1993. ”Borgerliga särintressen”. Dagens Nyheter 30/3 1993. ”Finansutskottet bekräftar Lindbeck. Förnöjdheten med egna program och beslutsformer skär mot det politiska misslyckandet”. Dagens Nyheter, 31/3 1993. ”50 punkter genomförda. Ett år sedan Lindbeck presenterade sin rapport”. Dagens Nyheter, 10/3 1994. ”Simsalabim! Så ska professor Assar trolla bort krisen”. Expressen, 10/3 1993. ”Profetens återkomst”. Expressen, 10/3 1994. ”Besk medicin mot krisen”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”De kan inte komma ifrån ansvaret”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Ny start för den enda vägens ekonomiska politik”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Landets räddare tvivlar på Sverige”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”ROT-program för Sverige”. Svenska Dagbladet, 10/3 1993. ”Nyval är inte ett förstahandsalternativ”, Svenska Dagbladet, 3/4 1993.

Frei, Bruno S. & Eichenberger, Reiner, ”American and European Economics and Economists”, The Journal of Economic Perspectives 7:4 1993. s. 185-193. Crook, Tom & O’Hara, Glen (ed.), Statistics and the public sphere: Numbers and the people in modern Britain c. 1800-2000 (London, 2011).

Daston, Lorraine, ”Why are facts short?” i Preprint 174: A history of facts, Max Planck Institute for the history of science, (Berlin, 2001)

Daston, Lorraine & Galison, Peter, Objectivity (New York, 2007). Gieryn, Thomas F. Cultural boundaries of science: Credibility on the line (Chicago, 1999). Dear, Peter ”Mysteries of state, mysteries of nature: Authority, knowledge and expertise in seventeenth century” i States of knowledge: the co-production of science and the social order ed. Sheila Jasanoff (2004; London, 2006). Ezrahi, Yaron ”Science and the political imagination in contemporary democracies” i States of knowledge: the co-production of science and the social order ed. Sheila Jasanoff (2004;

!

!

&$!

London, 2006). Jasanoff, Sheila The fifht bransch: Science advisers as policymakers (Cambridge, 1994). Kinchy, Abby J. & Kleinman, Daniel Lee, ”Organizing Credibility: Discursive and Organizational Orthodoxy on the Borders of Ecology and Politics”, Social Studies of Science 33:6 (2003).

Kuhn, Thomas, De vetenskapliga revolutionernas struktur (1962; Stockholm, 2009). Latour, Bruno Science in action: How to follow scientists and engineers through society (Cambridge, 1987). Miller, Peter & Rose, Nikolas Governing the present: Administering economic, social and personal life (2008; Cambridge, 2011). Porter, Theodore M., ”Quantification and the acounting ideal in science”, Social Studies of Science, 22:4 (1992).

Porter, Theodore M., Trust in numbers: The pursuit of objectivity in science and public life (Princeton, 1995). Rose, Nikolas Powers of freedom: Reframing political thought (1999; Cambridge, 2010).

Shapin, Steven, Never pure: Historical studies of science as if it was produced by people with bodies, situated in time, space, culture, and society, and struggling for credibility and authority (Baltimore Md, 2010). Thoresson, Karin, Att beräkna det goda samhället: Samhällsekonomiska analyser och gränslandet expertis-politik inom transportområdet (Linköping, 2011).