himlakroppar av eleanor catton

eleanor catton

Himlakroppar

Översättning Ulla Danielsson

Brombergs

Omslag:Front cover image courtesy of The Canterbury

Auction GalleriesBack cover image Robert Blum, 1888 (oil on canvas, Chase, William Merritt (1849–1916) / National Academy Museum,

New York, USA / The Bridgeman Art GalleryCover design www.jennygrigg.comSvensk adaption Casia Bromberg

Originalets titel The LuminariesCopyright © 2013 by Eleanor Catton

Den svenska översättningen:Copyright © 2014 Brombergs Bokförlag AB

Satt hos RPform, KöpingTryckt hos Bookwell, Finland 2014

ISBN 978 91 7337 615 0www.brombergs.se

We acknowledge the support of the Canada Council for the Arts

for this translation.

INNEHÅLL

i. En sfär inom en sfär 13

ii. Teckentydare 505

iii. Självförstörelsens hus 721

iv. Paenga-wha-wha 855

v. Vikt och snöd vinning 981

vi. Änkan och ogräset 1031

vii. Härskarhus 1063

viii. Sanningen om Aurora 1079

ix. Rörligt jordtecken 1089

x. En fråga om ordningsföljd 1095

xi. Orion går ner när Skorpionen visar sig 1103

xii. Den gamla månen i den unga månens famn 1109

DEL ETTEn sfär inom en sfärDen 27 januari 1866

Balfour Gascoigne

Prit

chard

Nilss

en Devlin

Tauw

hareFrost

LöwenthalClinchM

anne

ring

Que

e

Sook

15

MERkURIUS I SKYTTENS TECKEN

Där en främling kommer till Hokitika, där ett hemligt rådslag blir stört, där Walter Moody döljer sitt senaste minne och där Thomas Balfour börjar berätta en historia.

Det verkade som om de hade träffats av en slump, de tolv män som hade samlats i rökrummet på Crown Ho-tel. De var så olika, både när det gällde uppträdande och klädsel – bonjour, frack, sportjacka med knappar av horn, gula mollskinnsbyxor, skjorta i batist eller tvills – att de skulle ha kunnat vara tolv främlingar i en järnvägsvagn, var och en på väg till olika delar av en stad med tillräckligt mycket dimma och tidvatten för att skilja på dem; i själva verket samverkade varje mans utstuderade avskildhet, när han fördjupade sig i sin tidning eller böjde sig fram för att i den öppna spisen aska av sin cigarr eller när han placerade handflatan på filtduken för att stöta med biljardkön, till den där djupa kroppsliga tystnaden som uppstår sent på kvällarna på ett tåg – fast här doldes den inte av vagnarnas slammer utan av regnets ihållande smatter.

16

En sfär inom en sfär

Detta var vad mr Walter Moody uppfattade, där han stod i dörröppningen med ena handen mot dörrkarmen. Han var inte medveten om att han hade trängt sig på under något slags privat möte, för den som talade hade tystnat redan när han hörde stegen i korridoren, och när Walter öppnade dörren hade var och en av de tolv män-nen återgått till vad han sysslat med tidigare (faktiskt helt på måfå, i alla fall när det gällde biljardspelarna, för de hade glömt bort sina tidigare platser) och de var nu så upptagna av sina sysslor att ingen ens såg upp när han kom in i rummet.

Alla männen ignorerade honom i lika hög grad, nå-got som kanske skulle ha väckt mr Moodys intresse, om han vid detta tillfälle hade varit sig själv. Som det nu var, kände han sig både illamående och störd. Han hade vetat att resan till West Canterbury i värsta fall skulle kunna bli ödesdiger; ett oändligt rullande fram genom vatten och skum, som slutade på den ensliga kyrkogården vid baren i Hokitika, men han hade inte varit förberedd på denna resas speciella fasor, något som han fortfarande inte kunde tala om, inte ens med sig själv. Moody hade mycket svårt att stå ut med några brister hos sig själv – både rädsla och sjukdom gjorde att han blev inåtvänd – och det var anledningen till att han konstigt nog inte lyckades bedöma stämningen i det rum han precis kommit in i.

För det mesta tydde Moodys ansiktsuttryck på be-redskap och uppmärksamhet. Han hade stora, grå ögon som sällan blinkade och den inställsamma, pojkaktiga munnen uttryckte oftast artig omtanke. Hans hår ville gärna krusa sig; när han var ung hade det i stora lockar hängt ner till axlarna, men numera hade han det kort-klippt, slätkammat med sidbena som med hjälp av en

17

Den 27 januari 1866

väldoftande pomada fick dess guldgula färg att snarare se oljigt brun ut. Panna och kinder var kantiga, han hade rak näsa och slät hy. Han hade ännu inte fyllt tjugoåtta, rörde sig fortfarande snabbt och exakt och han utstrålade ett slags spjuveraktig, obefläckad styrka, som varken tydde på godtrogenhet eller falskhet. Han uppträdde som en diskret och snabbtänkt betjänt, och detta gjorde att han fick förtroenden från mindre prat-samma män eller ombads att medla mellan personer som han bara känt en kort tid. Hela hans uppträdande förrådde kort sagt mycket lite om hur han innerst inne var, liksom det fick andra att omedelbart lita på honom.

Moody var inte omedveten om de fördelar som hans outgrundliga charm gav honom. Liksom de allra flesta överdrivet vackra personer, hade han in i minsta detalj studerat sin egen spegelbild, och på sätt och vis kände han sig bäst till det yttre; på något sätt iakttog han stän-digt sig själv utifrån. Han hade tillbringat många långa timmar i alkoven i sitt privata omklädningsrum, där den tredubbla spegeln återgav hans bild både i profil, halv-profil och rakt framifrån. Som van Dycks porträtt av Karl I, fast ganska mycket stiligare. Men det var något han gjorde i sin ensamhet och han skulle också bestämt ha förnekat det, eftersom vår tids moralprofeter har en tendens att grovt fördöma sådan granskning av sig själv. Som om jaget inte hade något förhållande till sig själv och man bara såg sig i spegeln för att få bekräftelse på sin egen arrogans; som om detta att iaktta sig själv inte var lika odefinierbart, laddat och föränderligt som ett band mellan två tvillingsjälar. Moody eftersträvade i sitt intresse mindre att hylla sin egen skönhet än att behärska den. Men när han fick syn på sin spegelbild i ett skyltfönster eller i en glasruta efter mörkrets inbrott,

18


upplevde han en förtjust tillfredsställelse – men han gjorde det på samma sätt som en ingenjör skulle kunna göra då han av en slump träffade på någonting som han själv hade skapat, och upptäckte att det var vackert, strålande, väloljat och att det fungerade precis så som han hade sagt att det skulle göra.

Nu kunde han se sig själv där han stod i dörröppning-en in till rökrummet, och han visste att han utgjorde en perfekt och mycket samlad gestalt. Han var visserligen så trött att han nästan darrade; han bar med sig fasan som en blyklump i magen; han kände sig skuggad, till och med förföljd; han var uppfylld av fruktan. Han såg ut över rummet med en blick fylld av respekt och artig likgiltighet. Rummet i sig gav intryck av att vara byggt ur minnet efter mycket lång tid, då en stor del hade glömts bort (eldhundar, draperier och en rejäl spiselkrans över den öppna spisen), men små detaljer fanns kvar: en bild av den senaste prinsgemålen till exempel, klippt ur en tidskrift och uppsatt med nubb på väggen mitt emot gården; sömmen tvärs över tyget på biljardbordet, något som var ett minne av att man i Sydneys hamn hade sågat av det på mitten för att det lättare skulle klara av över-farten; på sekretären låg en trave gamla broschyrer, vars sidor hade blivit tunna och suddiga eftersom så många människor bläddrat i dem. Genom de två små fönster, som fanns på var sida om den öppna spisen, kunde man se ut mot hotellets bakgård, en lerig jordplätt fylld med packlårar och tunnor, och det var bara några buskar och ett par ormbunkar som skilde den från de intill- liggande gårdarna. I norr syntes också en rad förråds-skjul, som var låsta med kedjor för att hålla inbrottstjuvar borta. På andra sidan dessa oklara gränsmarkeringar kunde man se tvättlinor, som löpte fram och tillbaka

19

Den 27 januari 1866

bakom de hus som låg ett kvarter längre österut, travar med huggen ved, svinstior, högar med skrot och bleck-plåt, trasiga byggnadsställningar och stuprör – allt såg ut att vara kvarlämnat eller som om det var så trasigt att det inte gick att reparera. Det var redan sen skymning, alla färger tycktes ha blivit mattare och regnet forsade ner; genom det bubbliga glaset såg gården blek och trist ut. I det allt svagare blågrå ljuset inomhus hade man ännu inte tänt fotogenlamporna, och det var som om de genom sin blekhet underströk den allmänna tristessen i inredningen.

För en man som var van vid sin klubb i Edinburgh, där allt var upplyst i röda och gyllene nyanser, och där de stoppade sofforna hade blankslitna fläckar som mot-svarade omfånget hos männen som brukade sitta i dem; där man, när man kom in, fick en mjuk blazer som hade en behaglig doft av anis eller pepparmint, och där man sedan bara behövde nudda lätt vid ringklockans snöre för att beställa en flaska rödvin, som bars in på en silverbricka, var scenen brutal. Men Moody var inte en man som ansåg att låg standard var någonting att bråka om; ställets enkelhet fick honom bara att rygga tillbaka i början, på samma sätt som en förmögen man snabbt stiger åt sidan och får något tomt i blicken när han mö-ter en tiggare på gatan. Hans vänliga min förändrades inte när han såg sig omkring, men inom sig märkte han hur varje detalj han såg – klumparna av smutsigt stearin under ljusstaken, kanten av damm runt spegeln – fick honom att sluta sig ännu mer inom sig själv och i ännu högre grad stålsätta sig mot scenen.

Denna omedvetna reaktion berodde mindre på en förmögen mans vanliga fördomar – i själva verket var Moody inte speciellt rik, och han skänkte ofta några

20


slantar till fattiga, fast (det måste erkännas) aldrig utan en viss tillfredsställelse över sitt eget välstånd – än på den jämvikt, som han utan att det märktes för närvarande ansträngde sig för att behålla. Det här var ju trots allt en gyllene stad som nyligen byggts upp mellan djungeln och havet i den sydligaste kanten av den civiliserade världen, och han hade inte förväntat sig någon tillvaro i lyx och överflöd.

Moody hade faktiskt för mindre än sex timmar se-dan ombord på det skepp, som hade fört honom från Port Chalmers till denna vilda kuststräcka, bevittnat en händelse som varit så ovanlig och gripande att den fick en att tvivla på det mesta. Han kunde fortfarande se scenen framför sig – det var som om en dörr hade glidit upp i hans inre och avslöjat en strimma grått ljus, och nu kunde han inte längre önska sig att det skulle bli mörkt igen. Det kostade honom en hel del möda att hindra den där dörren från att glida upp ännu mer. I detta ömtåliga tillstånd var allt okonventionellt och störande som en personlig förolämpning. Han tyckte att det kändes som om hela den sorgliga scenen framför honom var ett enda eko av de prövningar som han tvingats utstå på sista tiden, och han ryggade tillbaka från det för att hindra sina tankar att återvända till det förflutna. Man kunde ha nytta av att känna förakt. Det gav honom en känsla för proportionerna, en rättrådighet som han kunde åbe-ropa för att känna sig säker.

Han ansåg att rummet var olycksaligt och påvert och trist – och när han på så sätt hade stålsatt sig mot möb-leringen, vände han sig mot de tolv personer som befann sig där. En spegelvänd gudavärld, tänkte han, och kände sig åter lite lugnare, nu när han hade gett efter för denna åsikt. Männen var solbrända och väderbitna som alla

21

Den 27 januari 1866

nybyggare är, de hade vita flagor på läpparna, deras hållning uttryckte umbäranden och förluster. Två av dem var kineser; de var exakt likadant klädda i tygskor och gråa bomullssärkar; bakom dem stod en infödd maori som hade grönblåa spiraler tatuerade i ansiktet. Moody kunde inte räkna ut varifrån de andra kom. Han hade ännu inte förstått hur en man på ett par månader kunde åldras så mycket av att gräva; när han såg sig om i rummet upplevde han sig som den yngste av de närva-rande, trots att flera av dem i själva verket var yngre än han eller jämnåriga med honom. De hade helt förlorat ungdomens glöd och skulle för alltid vara vresiga och rastlösa; de rörde sig ryckigt, hade en grå framtoning och hostade upp damm i sina fårade händer. Moody tyckte att de var simpla, till och med märkliga; han såg dem som män med mycket litet inflytande och han tyckte inte att det var underligt att de var så tysta. Han ville ha en brandy och någonstans där han kunde sätta sig ner och sluta ögonen.

När han kommit in i rummet stod han en kort stund kvar i dörröppningen för han ville att man skulle hälsa honom välkommen, men när ingen visade honom en så-dan gest men ändå inte direkt avfärdade honom, tog han ännu ett steg in i rummet och drog tyst igen dörren efter sig. Han bugade sig lätt i riktning mot fönstret och sedan mot eldstaden; det fick räcka som presentation. Därefter gick han bort till serveringsbordet och började blanda till en drink ur de karaffer som var framställda i det syftet. Han valde ut en cigarr och snoppade den, stack in den mellan tänderna och vände sig sedan åter mot rummet och studerade om igen ansiktena. Ingen tycktes ha blivit det minsta påverkad av hans närvaro. Det tyckte han var bra. Han slog sig ner i den enda lediga fåtöljen, tände

22


cigarren och lutade sig med en tyst suck tillbaka då han tyckte att han för en gångs skull verkligen hade gjort sig förtjänt av att ha det lite bekvämt.

Men han fick inte sitta där i lugn och ro särskilt länge. Han hade knappt sträckt ut benen och lagt den ena vris-ten över den andra (saltet på hans byxor hade förargligt nog torkat in till vita stråk) förrän mannen precis till höger om honom böjde sig fram i sin stol, viftade i luften med sin cigarrfimp och sa: »Hör ni, ni – har ni kommit hit till Crown i affärer?«

Detta var ganska bryskt sagt, men Moody visade inte med en min vad han tänkte. Han böjde artigt på huvu-det och förklarade att han faktiskt hade bokat ett rum en trappa upp, eftersom han kommit till den här staden så sent som samma kväll.

»Så ni menar alltså att ni nyss har klivit av båten?«Moody böjde åter på huvudet och bekräftade att

det var precis vad han menat. Men för att mannen inte skulle tycka att han var alltför tvär, tillade han att han kommit från Port Chalmers i avsikt att pröva sin lycka som guldgrävare.

»Det är bra«, sa mannen. »Mycket bra. Nya fyndig-heter längre uppåt stranden – de svämmar över av det. Svart sand: det är det rop ni kommer att höra; svart sand uppåt Charleston till; det är naturligtvis längre norrut – Charleston. Fast ni måste förstås ändå betala för att komma genom bergspasset. Har ni någon kamrat med er eller har ni kommit hit ensam?«

»Det är bara jag«, sa Moody.»Inga kamrater!« sa mannen.»Tja«, sa Moody och blev återigen förvånad över

mannens sätt att uttrycka sig. »Jag tänker skapa mig en egen förmögenhet, det är allt.«

23

Den 27 januari 1866

»Inga kamrater«, upprepade mannen. »Och inga af-färer. Ni har alltså inga affärer här i Crown?«

Det här var verkligen närgånget – att kräva samma upplysningar två gånger – men mannen verkade vän-lig, kanske lite förvirrad och han satt och fingrade på sitt kavajslag. Moody trodde att han kanske inte varit tillräckligt tydlig. »Jag har bara kommit hit till det här hotellet för att vila«, sa han. »De kommande dagarna tänker jag höra mig för i fråga om grävningarna – vilka floder som ger någon utdelning, vilka dalgångar som är torra – och så att säga bekanta mig med guldgrävarlivet. Jag tänker stanna en vecka här på Crown och sedan dra vidare inåt landet.«

»Då har ni alltså inte grävt förut?«»Nej, sir.«»Aldrig sett färgen?«»Bara hos juveleraren – i någon klocka eller pokal,

men aldrig rent.«»Men ni har drömt om det, om rent guld! Ni har

drömt om det – om att ligga på knä i vattnet och skilja metallen från gruset!«

»Skulle tro det … njä, egentligen har jag inte gjort det«, sa Moody. Han tyckte att mannens oreserverade sätt att tala var ganska egendomligt; trots att han up-penbarligen var förvirrad, talade han ivrigt, energiskt och på ett nästan påträngande sätt. Moody såg sig omkring i hopp om att uppfatta en medlidsam blick från någon av de andra, men han lyckades inte fånga uppmärksamheten hos någon av dem. Han hostade till och fortsatte: »Skulle tro att jag har drömt om det som kommer efteråt – det vill säga vad guldet skulle kunna leda till, vad som kan bli av det.«

Det verkade som om mannen gillade svaret. »Omvänd

24


alkemi är vad jag skulle vilja kalla det«, sa han, »allt det här – prospekteringen, menar jag. Omvänd alkemi. För-står ni det – förvandlingen, inte till guld utan av guld …«

»Det är en vacker tanke, sir«, – inte förrän mycket senare slog det honom att denna uppfattning i mycket hög grad liknade de tankar han själv nyligen haft om ett omvänt panteon.

»Och era förfrågningar«, sa mannen och nickade ivrigt, »era förfrågningar – för jag skulle tro att ni kom-mer att höra er för – om vilka spadar, vilka vaggor – och kartor och sådana saker.«

»Ja, just det. Jag tänker verkligen göra det på rätt sätt.«

Mannen lutade sig tillbaka i fåtöljen, uppenbarligen mycket road. »En vecka på Crown Hotel – bara för att ställa era frågor!« Han skrattade till. »Och sedan måste ni ligga två veckor i gyttjan bara för att kunna täcka utgifterna för det.«

Moody lade åter den ena foten över den andra. Han kände sig inte i form att visa sig lika ivrig som den andre, men han var alltför strängt uppfostrad för att kunna tänka sig att vara oartig. Han skulle ha kunnat be om ursäkt för sitt dåliga humör och sagt att han led av någon sjukdom – mannen verkade vara ganska vänligt inställd där han satt och trummade med fingrarna och skrattade gurglande – men Moody hade inte för vana att tala uppriktigt med främlingar, än mindre att erkänna för en annan man att han var sjuk. Han försökte rycka upp sig och fortsatte med muntrare röst:

»Och ni då, sir? Har jag rätt i mitt antagande att ni är väletablerad här?«

»Jo då«, svarade den andre. »Ni har säkert sett oss, Balfourrederiet, precis på andra sidan kreatursinhäg-

25

Den 27 januari 1866

naderna, ett perfekt läge – Wharf Street förstår ni. Det är jag som är Balfour. Thomas är mitt förnamn. Ni kommer att få använda förnamnet när ni ska ut och gräva, ingen använder titlar där uppe i bergspasset.«

»Då får jag väl träna mig i att använda mitt«, sa Moody. »Jag heter Walter. Walter Moody.«

»Visst, och sedan kommer man dessutom att kalla er för allt annat än Walter«, sa Balfour och slog sig på knäna. »Kanske Skotske Walt. Eller kanske Händige Walt. Eller varför inte Wally Guldklimpen?«

»Det är ett namn man måste göra sig förtjänt av.«Balfour skrattade. »Det är inget man måste göra sig

förtjänt av«, sa han. »De är stora som en dampistol, en del av dem som jag har sett. Stora som en dams … men det ska jag säga er, inte hälften så svåra att lägga beslag på.«

Thomas Balfour var i femtioårsåldern, och han var kortväxt och kraftig. Håret var alldeles grått, han hade kammat det tillbaka från pannan och låtit det växa långt vid öronen. Han hade helskägg och strök sig ofta om det när någonting roade honom – något som han gjorde nu då han tycktes njuta av sitt eget skämt. Moody tyckte att mannen trots sin förmögenhet upp-trädde ganska folkligt, som om han ansåg att hans egen avslappnade inställning till sin samhällsställning hängde samman med stor optimism som bekräftats av framgång. Han var klädd i bara skjortärmarna; hans slips var visserligen av siden och rikligt broderad, men den hade såsfläckar och hängde löst om halsen. Moody skulle tro att han var frihetsivrare – en harmlös man, en andlig avfälling och översvallande munter.

»Jag är er stort tack skyldig, sir«, sa han. »Jag är över-tygad om att detta är den första av många sedvänjor

26


som jag inte hade någon aning om, utan jag skulle säkert ha begått misstaget att använda mitt efternamn där i bergspasset.«

Det stämde att hans kunskaper om grävningar på Nya Zeeland var mycket ringa, och det han visste hade han huvudsakligen fått reda på genom teckningar från guld-fälten i Kalifornien – träskjul, djupa dalgångar, vagnar som rullade fram genom dammet – och en vag känsla (som han inte visste varifrån den kom) att kolonin på något sätt var en återspegling av de brittiska öarna, den oformliga, vilda motsatsen till Imperiets själ och hjärta. Två veckor tidigare hade han, då han rundade spetsen på halvön Otago, blivit förvånad över att finna herrgårdar uppe på kullen, kajer, gator och välskötta trädgårdar, och nu såg han till sin häpnad hur en välklädd herre räckte sina tändstickor till en kinesisk man och sedan lutade sig över honom för att ta tillbaka sitt glas.

Moody hade studerat i Cambridge; han var född i Edinburgh i en ganska välbärgad familj med tre an-ställda. De kretsar han umgåtts i, först vid Trinity och de senaste åren vid Inner Temple, var inte alls lika stela som inom adeln, där skillnaden mellan en man och en annan inte var särskilt stor när det gällde bakgrund och miljö; trots det hade hans utbildning gjort honom isole-rad, för han hade genom den lärt sig att det rätta sättet att förstå sig på alla sociala system är att betrakta dem uppifrån. Tillsammans med sina collegekamrater (kläd-da i cape och berusade på rhenvin) brukade han med ungdomens hela allvar och vitalitet försvara samhälls-klassernas sammansmältning, men han blev alltid lika häpen då han stötte på fenomenet i verkligheten. Han visste ännu inte att ett guldfält var ett gyttjigt och farligt ställe, där alla var främlingar för varandra, liksom de

27

Den 27 januari 1866

var främlingar här i landet; där en handlares vasktråg skulle kunna fyllas samtidigt som det tråg en advokat hade förblev tomt, där det inte fanns någon skillnad på folk och folk. Moody var ungefär tjugo år yngre än Balfour, och därför uttryckte han sig vördnadsfullt, men han var medveten om att Balfour var en man med lägre samhällsställning än han själv, och han var också medveten om den egendomliga blandningen av personer omkring honom, personer vars ställning och ursprung han absolut inte kunde gissa sig till. Därför var han artig på ett aningen klumpigt sätt; han hade precis som en man som inte ofta talar med barn, svårt att bedöma vad som var lämpligt och han höll sig därför på sin kant och uppträdde ganska stelt, trots att han innerst inne ville vara vänlig.

Thomas Balfour uppfattade detta nedlåtande tonfall och blev förtjust. Han ogillade på ett skämtsamt sätt män som uttryckte sig som han sa »alltför väl«, och han älskade att provocera dem – inte så att de blev arga, för det tråkade ut honom, utan så att de började uttrycka sig vulgärt. Han betraktade Moodys stelhet som om den var en modern krage, utformad för att passa en aristokrat, en krage som var outhärdligt begränsande för sin bärare – han betraktade alla regler hos det finare samhället på samma sätt, som om de varit oanvändbara dekorationer – och det roade honom att en mans elegans kunde göra att han blev så illa till mods.

Balfour var faktiskt, precis som Moody hade gissat, en man med enkel ställning i samhället. Hans far hade arbetat som sadelmakare i Kent, och han skulle själv ha kunnat fortsätta i det yrket om inte fadern, när Balfour bara var elva år gammal, hade omkommit i en eldsvåda som också ödelade deras stall. Han var emellertid en

28


rastlös pojke med fransiga manschetter och en otålighet som inte alls märktes i det drömmande, nästan från-varande, ansiktsuttryck som han för det mesta visade upp, och det ständiga och tunga arbetet som sadelmakare skulle hur som helst inte ha passat honom. En häst kunde ju inte springa i kapp en järnvägsvagn, som han ofta brukade säga, och affärerna hade inte mått bra av de förändrade tiderna. Balfour tyckte mycket om känslan av att han befann sig i början av en ny epok. När han talade om gångna tider, var det som om varje decennium före innevarande år var ett illa stöpt ljus som hade brunnit ner. Han upplevde ingen nostalgi i fråga om det liv han haft som pojke – den mörka vätskan i färgkaren, hyllorna med skinn, kalvskinnspåsen där fadern förvarade sina nålar och sin syl – och han tänkte sällan på den tiden, utom då han jämförde den med nyare verksamhet. Mineral: det var det man kunde tjäna pengar på. Kolgruvor, järnverk och guld.

Han började med glas. När han arbetat flera år som lärling, startade han ett eget glasbruk, en blygsam fabrik som han senare sålde för att kunna köpa en andel i en kolgruva, något som med tiden utvidgades till att bli ett system av gruvschakt som han längre fram sålde för en stor summa pengar till investerare i London. Han hade aldrig gift sig. Samma dag han fyllde trettio köpte han en enkel biljett för att kunna åka till Veracruz med en klipper, den första etappen på en nio månader lång resa som skulle föra honom tvärs över landet till guldfälten i Kalifornien. Snart bleknade glansen hos guldgrävar-livet, men det gjorde inte guldfebern och de ständiga förhoppningarna; för de första fynden köpte han aktier i en bank, byggde tre hotell på fyra år och gjorde goda förtjänster. När Kaliforniens guldfält inte gav mer, sålde

29

Den 27 januari 1866

han allt och seglade till Victoria – en ny fyndighet i ett nytt, okänt land – och eftersom han återigen hört lockropen, som med en nyckfull vind burits över havet likt en förtrollad signal, for han därefter vidare till Nya Zeeland.

Under de sexton år som Thomas Balfour hade till-bringat på guldfälten, hade han mött många män som Walter Moody, och det var tack vare sitt sinnelag som han under alla dessa år hade behållit en djup tillgivenhet och vördnad för det oskuldsfulla hos män som ännu inte prövats av livet och som ännu inte blivit slutkörda. Balfour var positivt inställd till folk med framåtanda och han, som på egen hand hade arbetat sig upp, var okonventionell i sin andliga givmildhet. Han gillade framåtanda, han gillade idoghet. Det var lätt för ho-nom att tycka om Moody, helt enkelt för att denne hade gett sig in på ett äventyr som han uppenbarligen visste mycket lite om men som han måste förvänta sig skulle ge stor avkastning.

Just den här kvällen hade Balfour emellertid ett pro- gram. Moodys uppdykande hade kommit som någon-ting av en överraskning för de tolv församlade männen, som hade vidtagit noggranna förberedelser för att för-säkra sig om att de inte blev störda. Främre salongen på Crown Hotel var den kvällen stängd på grund av ett privat möte, och tjänstefolk hade placerats under baldakinen för att bevaka gatan, om nu någon hade fått för sig att gå dit och ta sig ett glas – något som var föga troligt eftersom rökrummet på Crown inte var känt vare sig för sina trevliga gäster eller för sin charm, utan i själva verket mycket ofta var tomt, till och med på kväl-larna under veckosluten när mängder av guldgrävare brukade strömma tillbaka från bergen för att på stadens

30


krogar kasta bort sina pengar på sprit. Det var Man-nerings tjänare som stod på vakt, och han hade en stor bunt läktarbiljetter att dela ut gratis. Föreställningen – Sensationer från Orienten – var ett nytt skådespel som säkert skulle kunna tilltala folk, och det fanns lådor med champagne i operans foajé, champagne som Man-nering själv hade beställt dit. När dessa förberedelser var gjorda och eftersom det var föga troligt att någon båt skulle ta risken att försöka lägga till under den dunkla kvällen efter en sådan stormig dag (de som ut-annonserats på fartygssidorna i West Coast Times hade vid denna tidpunkt redan ankommit). Sällskapet som samlats hade inte tänkt på att ta hänsyn till eventuella främlingar som kanske hade råkat checka in på hotellet en halvtimme innan natten föll på, och som alltså redan befann sig i byggnaden när Mannerings tjänare ställde sig på vakt under den regnvåta baldakinen mot gatan.

Icke desto mindre var Walter Moody, trots sitt lug-nande uppträdande och trots att han förhöll sig hövligt avvaktande, ändå en inkräktare. Männen hade ingen aning om hur de skulle bära sig åt för att övertala ho-nom att ge sig iväg, utan att klart och tydligt tala om att han hade trängt sig på och på så sätt också avslöja det subversiva syftet med denna sammankomst. Att Thomas Balfour hade påtagit sig uppgiften att tala med honom berodde bara på slumpen att de hamnat i närheten av varandra vid den öppna spisen – detta var en positiv bekantskap, för trots allt Balfours skräv-lande och hans stora begeistring var han ihärdig och ganska van vid att kunna vända en situation till sin egen fördel.

»Jo visst«, sa han nu, »man lär sig ganska snabbt seder och bruk, och alla måste börja från början, som lärling

31

Den 27 januari 1866

menar jag, en lärling som inte vet någonting. Men vem var det som sådde fröet, om ni inte misstycker att jag frågar? Det är en av de saker som jag är intresserad av att veta – vad som får en man att resa hit till världens ände – vad det är som tänder gnistan hos honom.«

Moody tog ett bloss på sin cigarr innan han svarade. »Anledningen till att jag gjorde det var komplicerad«, sa han sedan. »Det handlade om osämja inom familjen, något som är svårt att berätta om, och det är därför som jag har gjort den här resan ensam.«

»Åh, men i fråga om det är ni inte ensam«, sa Balfour muntert. »Varenda karl här är på flykt från någonting – det kan ni vara övertygad om!«

»Verkligen«, sa Moody och tänkte för sig själv att det ju lät ganska skrämmande.

»Alla kommer någon annanstans ifrån«, fortsatte Balfour. »Ja, det är faktiskt så det är; vi är alla någon annanstans ifrån. Och vad beträffar familj så kommer ni säkert att hitta fäder och bröder så att det räcker där i det trånga passet.«

»Vänligt av er att vara så tröstande.«Nu log Balfour stort. »Som man säger«, sa han och

viftade med cigarren med sådan kraft, att askan ham-nade på hans kavaj. »Tröst …! Om det här kan kallas tröst, då är ni mycket puritansk, min pojke.«

Moody kunde inte komma på något lämpligt svar på detta konstaterande, så han bugade sig igen – och som för att motsäga alla antydningar om att han skulle vara puritansk tog han sedan en stor klunk ur sitt glas. Utan-för fönstret avbröts det ihållande regnet av en kastvind, som gjorde att vatten vräktes mot de västra fönstren. Balfour, som fortfarande satt och småskrattade, studerade spetsen på sin cigarr; Moody stack in sin egen mel-

32


lan läpparna, vände bort ansiktet och tog ett litet bloss. Just då reste sig en av de elva tysta männen upp och

samtidigt som han vek ihop sin tidning gick han bort till sekretären för att byta den mot en annan. Han hade på sig en svart rock utan krage och bar vit slips – Moody insåg med viss förvåning att han var klädd som en präst. Det var egendomligt. Varför skulle en präst välja att läsa nyheterna i rökrummet på ett vanligt hotell sent en lördagskväll? Och varför skulle han göra detta i ett så tyst sällskap? Moody såg hur denne kyrkans man blädd-rade igenom traven med morgontidningar, valde bort flera nummer av Colonist och i stället med ett förnöjt mumlande tog ett nummer av Grey River Argus, höll den ett stycke bort från kroppen medan han uppskat-tande vände den mot ljuset. Men å andra sidan, tänkte Moody för sig själv, var det kanske inte så egendomligt: det var en mycket fuktig kväll och stadens offentliga lokaler och värdshus var antagligen fulla med folk. Kan-ske hade prästen av någon anledning tillfälligt tvingats söka skydd mot regnet.

»Då grälade ni alltså«, sa Balfour efter en liten stund, som om Moody hade utlovat en medryckande berättelse men sedan glömt bort att börja tala.

»Jag blev inblandad i ett gräl«, korrigerade Moody honom. »Det vill säga, grälet hade inte orsakats av mig.«

»Jag skulle tro att det var er far.«»Det är smärtsamt att tala om det, sir.« Moody

sneglade mot den andre i syfte att tysta honom med en allvarlig blick, men Balfour reagerade bara genom att luta sig ännu längre fram som om Moodys allvarliga min fick honom att tro att historien verkligen var värd att höra.

»Se så«, sa han, »lätta nu ert hjärta.«

33

Den 27 januari 1866

»Det är inte en sak man kan skaka av sig så lätt, mr Balfour.«

»Det kan jag inte tänka mig, min vän.«»Ursäkta mig att jag byter ämne …«»Men ni har gjort mig intresserad. Ni har väckt min

nyfikenhet!« Balfour log mot honom.»Jag måste säga nej«, sa Moody. Han försökte tala

dämpat så att de andra i rummet inte skulle höra deras samtal. »Ni måste respektera mitt privatliv. Och enda anledningen till det, är att jag inte vill göra dåligt in-tryck på er.«

»Men ni sa ju att det var ni som drabbats – att det inte var ni som börjat det där grälet.«

»Det stämmer.«»Ja, då så. Då behöver man inte hålla det för sig själv!«

utropade Balfour. »Har jag inte rätt? Man behöver inte hålla tyst, när det är andra som haft fel! Man behöver inte skämmas över någon annan – någon annans hand-lingar, förstår ni!« Nu talade han mycket högt.

»Det som ni talar om är en personlig skam«, sa Moo-dy med låg röst. »Och nu talar jag om den skam som drabbar en hel familj. Jag vill inte dra mitt familjenamn i smutsen, det är ju dessutom mitt namn.«

»Er far! Men har jag inte redan sagt det? Jag sa ju att ni kommer att finna tillräckligt många fäder där i bergspasset. Och det är inte bara ett talesätt – det är brukligt och nödvändigt – det är så man uppträder! Låt mig tala om för er vad som anses vara skamligt bland guldgrävare. Att felaktigt utpeka en plats som ett guld-fält – det anses fel. Att protestera mot att någon annan märkt ut en fyndighet, det är också simpelt. Att råna en man, lura en man, döda en man – allt det är också fel. Men en skam inom familjen. Säg till väktarna att

34


de ska sprida det fram och tillbaka längs med vägen till Hokitika – det kommer man att se som en nyhet. Och vad betyder skam inom familjen, om man inte har någon familj?«

Balfour avslutade dessa förmanande ord genom att snabbt slå sitt tomma glas mot fåtöljens armstöd. Han log mot Moody och slog ut med händerna som för att säga att han hade uttryckt sin åsikt så övertygande att ingenting behövde tilläggas, men att han i alla fall skulle vilja ha något slags samtycke. Moody nickade återigen kort och svarade, med ett tonfall som för första gången visade hur enerverad han var: »Ni talar mycket överty-gande, sir.«

Balfour, som fortfarande log stort, viftade bort kom-plimangen. »Övertalning beror på knep och skicklighet. Men jag talar rakt på sak.«

»Det är jag tacksam för.«»Jo visst«, sa Balfour vänligt. Det verkade som om

han njöt av situationen. »Men nu måste ni tala om mer för mig om det där familjegrälet, mr Moody, så att jag får avgöra om ert namn verkligen har dragits i smutsen.«

»Förlåt mig«, mumlade Moody. Han såg sig om och noterade att prästen hade gått tillbaka till sin stol och nu var försjunken i sin tidning. Mannen som satt bred-vid honom – en rödmosig karl med stor mustasch och rödblont hår – såg ut att ha somnat.

Thomas Balfour var emellertid inte den som lät sig avskräckas. »Frihet och säkerhet!« utropade han och viftade återigen med armen. »Är det inte det som all-ting handlar om? Frihet att vara säker, säker på sin frihet … försörjning från fadern, frihet för sonen. Fast visst kan fadern vara alltför kontrollerande – sådana sa-ker kan hända – och sonen kan vara slösaktig … alltför

35

Den 27 januari 1866

rundhänt … men det är samma gräl hela tiden. Också mellan älskande«, tillade han när Moody inte kom med några invändningar. »Samma sak gäller också mellan älskande; i grund och botten är det alltid samma gräl.«

Men Moody lyssnade inte längre. Han hade för ett ögonblick glömt bort den växande askpelaren på sin cigarr och den ljumna konjaken i botten på sitt glas. Han hade glömt bort att han var här, i rökrummet på ett hotell, i en stad som byggts vid världens ände för mindre än fem år sedan. Hans tankar hade fladdrat iväg och återvänt till det: till den blodiga slipsen, den slutna silverhanden, namnet som gång på gång flämtats fram ur mörkret, Magdalena, Magdalena, Magdalena. Trots att han inte ville det, kom hela scenen med ens tillbaka till honom, som när en skugga kallt passerar över solens yta.

Moody hade seglat från Port Chalmers ombord på barken Godspeed, ett robust litet fartyg med elegant svängd stäv och med en galjonsfigur av målad ek – en örn, efter aposteln Johannes. På kartan hade resan formen av en hårnål; barken startade norrut, seglade över det smala sundet mellan två hav, vände sedan åter söderut, mot guldfälten. Moody hade köpt biljett för att få en liten hytt under däck, men där nere i lastrummet luktade det så illa och var så trångt att han tvingades tillbringa större delen av resan uppe på däck, hopkrupen intill relingen med sin väska hårt tryckt mot bröstet och kragen uppfälld mot vattnet som stänkte. Eftersom han satt hopkrupen med ryggen mot relingen såg han inte mycket av kusten – de gula slätterna på östkusten som efter en svag sluttning övergick i grönare kullar och ovanför dem ännu längre bort i diset blåskimrande berg; längre norrut de grönskande fjordarna med stilla

36


flytande vatten; i väst syntes de slingrande floderna som ändrade färg och blev mörkare då de närmade sig strän-derna och grävde djupa klyftor i sanden.

När Godspeed rundade den norra udden och började sin färd söderut, föll barometern. Om Moody inte hade känt sig så sjuk och bedrövlig hade han kanske blivit rädd och avlagt heliga löften: Karlarna i hamnen hade talat om för honom att drunkningsdöden var vanlig på västkusten, och om han skulle kunna anse sig som en tursam man var en fråga som skulle avgöras långt innan han nådde fram till guldfälten och långt innan han för första gången föll på knä för att låta kanten på sin vask-panna vidröra stenarna. Det var lika många som gick under som överlevde. Fartygets befälhavare – kapten Carver hette han – hade från sin plats på akterdäck sett så många landkrabbor falla i vattnet och drunkna att hela fartyget egentligen skulle kunna kallas en kyrko-gård – detta sa han med dämpat allvar och uppspärrade ögon.

Ovädret bars fram på grönaktiga vindar. Det började som kopparsmak längst bak i munnen, en metallisk värk som bara blev värre när molnen mörknade och närmade sig, och när ovädret sedan slog till, var det vindarna som drabbade dem med det besinningslösa raseriets hand-flata. Det sjudande däcket, de egendomliga rörelserna hos ljuset och skuggorna som kastades av de fladdrande seglen där ovanför, den påtagliga skräcken hos sjömän-nen som kämpade för att få barken att hålla rätt kurs – det var som en mardröm, och medan barken drev allt närmare guldfälten, upplevde Moody den mardrömslika känslan av att hon på något sätt själv hade framkallat denna helvetiska storm som drabbat henne.

Walter Moody var inte vidskeplig, fast han njöt i hög

37

Den 27 januari 1866

grad av andras vidskepelse och det hände inte ofta att han fördes bakom ljuset av det första intrycket, även om han var mycket noga med det intryck han själv gjorde på andra. Detta berodde emellertid mindre på intelligens än på de erfarenheter han hade fått – erfarenheter som varken kunde anses vara stora eller skiftande – innan han begav sig ut på resa till Nya Zeeland. Under sitt hittillsvarande liv hade han endast upplevt sådant tvivel som man får räkna med och som är tryggt. Han hade antagligen endast upplevt vidskepelse och cynism – ald-rig de skräckinjagande avslöjanden som är resultatet av att man slutar att lita på sin egen förmåga för tillit; han hade aldrig drabbats av den fasansfulla panik, som är resultatet av ett sådant avslöjande; aldrig heller det dystra tomrum som blir resultatet av detta. Han hade i alla fall ända tills helt nyligen varit lyckligt omedveten om detta slags osäkerhet. Han brukade inte fantisera, och han ägnade sig sällan åt teorier om de inte hade något praktiskt syfte. Hans egen dödlighet intresserade honom bara på ett intellektuellt plan där den lyste med ett matt skimmer, och eftersom han inte var religiös trodde han inte heller på spöken.

Det är bara Moody själv som helt och hållet kan redogöra för vad som skedde under denna sista etapp av resan, och det får han också göra. Vi anser att det räcker med att säga att det vid denna tidpunkt fanns åtta passagerare ombord när Godspeed lämnade ham-nen i Dunedin, men när barken drev i land på kusten var de nio. Den nionde var inte någon baby som hade fötts under överfarten, inte heller var det en fripassage-rare och inte heller hade fartygets utkik skrikit att man skulle hjälpa någon ombord som flöt i vattnet och klam-rade sig fast vid spillrorna efter ett skeppsvrak. Men att

38


avslöja detta skulle vara som att beröva Walter Moody hans egen historia – och det skulle inte vara rättvist, för han kunde själv fortfarande inte helt och hållet minnas händelsen, än mindre utforma den till en berättelse för att förnöja någon annan.

Det hade regnat utan uppehåll under två veckor i Ho-kitika. Det första som Moody såg av staden var otydliga suddiga konturer som framträdde och försvann i takt med att dimman drog fram och tillbaka. Det fanns bara en smal korridor av slättland mellan kusten och de branta bergen, en sträcka som var utsatt för de stän-diga vågorna som förvandlades till sjörök då de träffade sanden; på grund av molnen som hängde lågt över ber-gens sidor och utgjorde ett grått valv över gyttret av tak i staden, tycktes det ännu plattare och kompaktare. Hamnen öppnade sig mot söder, den låg vid mynningen av en flod som var rik på guld, och flodvattnet blev till skum där det mötte det salta havsvattnet. Här vid kus-ten var flodvattnet brunt och sterilt, men längre uppåt floden var det kyligt och vitt och man sa att det glänste om det. Själva flodmynningen låg stilla, som en liten sjö fylld av master och av de stora ångbåtarna som låg och väntade på bättre väder; klokt nog ville ingen ta risken att ge sig ut mot den sandbank som låg dold under vat-tenytan och som ständigt flyttade sig med tidvattnet. Den stora mängd fartyg som hade gått på grund här vid sandbanken låg utspridda som ett sorgligt vittnesbörd om de risker som lurade under ytan. Sammanlagt fanns det gott och väl trettio skeppsvrak, och flera av dem hade hamnat där ganska nyligen. Dessa sönderslagna skrov utgjorde en egendomlig barrikad, som på ett sorg-ligt sätt tycktes skydda staden mot det öppna havet.

Kaptenen på barken vågade inte ta in fartyget i ham-

39

Den 27 januari 1866

nen förrän vädret hade blivit bättre, utan anropade i stället en pråm som skulle kunna föra passagerarna över de svallande bränningarna in till stranden. Pråmen hade en besättning om sex man – bistra män som likt Karon bara stirrade och inte sa någonting medan passagerarna sittande hissades ner över Godspeeds gungande sida. Det kändes fruktansvärt att sitta hopkrupen i den lilla båten och se upp genom den enorma riggen hos fartyget ovanför – hon kastade en mörk skugga där hon rullade i vågorna, och när äntligen trossen hade kastats loss och de gav sig ut över öppet vatten, kände Moody sig enormt lättad. De andra passagerarna var glada. De talade högt om vädret och hur fantastiskt det hade varit att upp-leva en riktig storm. De diskuterade varje skeppsvrak de åkte förbi, och uttalade deras namn; de talade om guldfälten och om de förmögenheter som de skulle finna där. Deras glädje var avskyvärd. En kvinna tryckte en medicinflaska med salmiak mot Moodys höftben – »Ta en försiktig klunk så att inte de andra också vill ha« – men han sköt bort hennes hand. Hon hade inte sett det han hade sett.

Ösregnet såg ut att bli ännu värre när pråmen när-made sig kusten. Stänket från bränningarna vräkte sådana mängder havsvatten över relingen att Moody måste hjälpa besättningen att ösa båten med hjälp av en hink av läder som en man, som saknade alla tänder utom kindtänderna längst bak, utan ett ord hade kastat till honom. Moody hade inte ens kraft nog att rygga tillbaka. De fördes på en skummande vit vågtopp över sandbanken och in i den stilla flodmynningen. Han blundade inte. När pråmen nådde fram till sin kajplats, var han den förste som gick i land; han var genomblöt och så yr i huvudet att han snubblade nerför stegen och

40


fick båten att kränga till i riktning bort från honom. Han stapplade bort över kajen mot fast mark; han näs-tan haltade, som om han varit förföljd.

När han sedan vände sig om kunde han nätt och jämnt urskilja den ynkliga pråmen som gungade i förtöjning-arna längst bort vid kajen. Själva barken hade redan för länge sedan försvunnit i dimman som svävade över dem som ett tak av frostat glas och dolde skeppsvraken, ångbåtarna ute på redden och det öppna havet bortom dem. Moody vacklade fram. Han var vagt medveten om att besättningen lastade väskor och kassar ur båten, att de andra passagerarna sprang omkring och att bärare och stuveriarbetare skrek instruktioner till varandra genom regnet. För honom tycktes hela scenen beslöjad, gestalterna var suddiga – det var som om resan och allt som hade med den att göra redan hade fördunklats av den gråa dimman i hans omtumlade huvud; som om hans minnesbild, där den studsade fram och tillbaka, hade mött sin motsats, förmågan att glömma, och hade frambesvärjt dimman och regnbyarna som ett slags spöklik svepning för att skydda honom mot gestalterna i det liv han nyligen haft.

Moody dröjde sig inte kvar. Han vände sig bort och skyndade upp på stranden, förbi slakthusen, uthusen och vindskydden vid den sandiga udden och vidare förbi de tält som nästan hade säckat ihop under den gråa tyngden av två veckors regn. Han gick med sänkt huvud, han höll sin väska tätt intill sig och han såg ingenting av allt detta; inte kreatursinhägnaderna, inte lagerlokalernas höga gavlar, inte de tvådelade fönst-ren på kontorsbyggnaderna vid Wharf Street, bakom vilka otydliga gestalter rörde sig i de upplysta rummen. Moody kämpade vidare genom leran, som nu nådde upp

41

Den 27 januari 1866

över anklarna, och när den falskt eleganta fasaden på Crown Hotel reste sig framför honom störtade han fram till den och slängde ifrån sig väskan för att med båda händer kunna slita upp dörren.

Crown Hotel var ett praktiskt, föga utsmyckat eta-blissemang som endast rekommenderats för att det låg nära hamnen. Men om detta var praktiskt, skulle man nog inte kunna säga att det var enbart positivt; så här nära kreatursinhägnaderna blandades blodlukten från slakterierna med den sura, salta lukten från havet som ständigt fick en att tänka på ett dåligt skött isskåp som förstörts av en trasig fog. Allt detta skulle ha gjort att Moody på rak arm avfärdat hotellet och i stället be-stämt sig för att fortsätta norrut uppför Revell Street mot vilken hotellens fasader var bredare, färggladare, hade portiker och med sina höga fönster och eleganta ornament överförde en försäkran om sådan rikedom och bekvämlighet som han, som en förmögen man, var van vid … men i barken Godspeeds gungande inre hade Moody lämnat kvar all förmåga att se klart. Han ville bara ha skydd och ensamhet.

När han väl hade stängt dörren bakom sig så att ljudet av regnet dämpats, hade stillheten i den tomma foajén omedelbart en rent fysisk effekt på honom. Vi har no-terat att Moody drog ganska stor privat nytta av sitt utseende och detta var ett faktum som han var väl med-veten om: han var inte den som ville se ut som en jagad man då han bekantade sig med människor i en stad han inte kände till. Han skakade regnvattnet från sin hatt och drog handen genom håret, stampade med fötterna för att benen skulle sluta skaka och grimaserade inten-sivt med munnen, som om han ville pröva hur elastisk den var. Han utförde dessa rörelser snabbt och utan att

42


skämmas. När tjänsteflickan dök upp hade han ordnat anletsdragen så att han som vanligt såg totalt likgiltig ut där han stod och undersökte de svetsade fogarna vid diskens ena hörn.

Tjänsteflickan såg trist ut med färglöst hår och tänder lika gula som hyn. Hon rabblade upp villkoren för att få mat och logi, befriade Moody från tio shilling (som hon med ett trist slammer lät falla ner i en låst låda under disken), och sedan visade hon honom trött vägen upp. Han var medveten om det spår av regnvatten som han lämnade efter sig och den stora pöl han hade orsakat på golvet i foajén, och gav henne sex penny; hon tog motvilligt emot dem och började gå därifrån, men sedan var det plötsligt som om hon önskat att hon hade varit vänligare. Hon rodnade och efter en kort paus undrade hon om han skulle vilja att man bar upp en bricka med mat från köket – »För att bli torr inombords«, sa hon, och drog tillbaka läpparna i ett gult leende.

Det var inte länge sedan som Crown Hotel byggdes och det hade fortfarande dammiga mjuka spår av nyli-gen hyvlat virke, på väggarna fanns det kvar droppar av sav i alla springor och det fanns ännu inte någon aska som smutsade ner den öppna spisen. Moodys rum var möblerat lite hipp som happ, som i en pantomim där ett stort och överdådigt hushåll kan frambesvärjas av en enda stol. Täcket, som låg på madrassen, var tunt och stoppat med något som kändes som smala tygstrimlor; filtarna var en aning för stora så att kanterna hängde ner på golvet, vilket fick sängen att se ganska liten ut där den kurade ihop sig under det grova överkastet. Nakenheten gjorde att stället verkade spöklikt och såg oavslutat ut, något som skulle ha kunnat vara oroande om utsikten genom de skeva glasrutorna vett mot en annan gata och

43

Den 27 januari 1866

en annan epok, men för Moody kändes denna tomhet som balsam för själen. Han placerade sin våta väska på hyllan vid sängen, vred ur och torkade kläderna så gott han kunde, drack en kanna te, åt fyra skivor mörkt bröd med skinka och när han tittat ut genom fönstret mot det ogenomträngliga ösregnet, bestämde han sig för att skjuta upp sina ärenden i staden till nästa morgon.

Tjänsteflickan hade lämnat kvar gårdagens tidning under tekannan – den var verkligen tunn för att vara en tidning som kostat sex penny! Moody log när han tog den. Han var förtjust i billiga nyheter, och det roade honom att se att stadens Mest Förtjusande Dansös också utannonserade sina tjänster som samhällets Mest Diskreta Barnmorska. En hel spalt i tidningen ägna-des åt försvunna guldletare (Om EMERY STAINES eller någon som känner till var han befinner sig skulle råka läsa detta …) och en hel sida var en platsannons där man sökte barflickor. Moody läste igenom tidningen två gånger, även sjöfartsnyheterna, annonserna för bostäder och billiga biljetter och flera mycket långtråkiga valtal som var tryckta i sin helhet. Han märkte att han blev besviken: West Coast Times var ungefär som en försam-lingstidning. Men vad hade han egentligen väntat sig? Att ett guldfält skulle vara som en exotisk drömbild, gjord av glitter och löften? Att guldgrävarna skulle vara ökända och listiga – att varenda man skulle vara en mördare om han inte var en tjuv?

Moody vek långsamt ihop tidningen. Han hade i tan-karna återvänt till Godspeed och till den förbaskade kistan i lastrummet och nu började hans hjärta bulta igen. »Nu räcker det«, sa han högt, och kände sig med en gång ganska dum. Han reste sig upp och slängde den

44


hopvikta tidningen åt sidan. Hur som helst, tänkte han, höll skymningen nu på att falla och han tyckte inte om att läsa i svagt ljus.

Han lämnade sitt rum och återvände till botten- våningen. Han hittade tjänsteflickan i en alkov under trappan, där hon ensam satt och polerade ett par rid-stövlar med svart skokräm, och han frågade henne om det fanns någon salong där han skulle kunna tillbringa kvällen. Hans resa hade gjort honom ganska trött och han behövde verkligen ett glas konjak och ett lugnt ställe där han kunde vila sina ögon.

Tjänsteflickan var vänligare nu – det hände nog mycket sällan att hon fick extra dricks, tänkte Moody, och det kunde han ha nytta av längre fram, om han skulle behöva henne. Hon förklarade att hotellets salong var reserverad för en privat fest den kvällen – »De vän-skapligt sinnade katolikerna«, förklarade hon och log återigen – men om han ville skulle hon i stället kunna visa honom vägen till rökrummet.

Moody vaknade med ett ryck upp till nuet och såg att Thomas Balfour fortfarande betraktade honom med ett nyfiket och förväntansfullt ansiktsuttryck.

»Ursäkta mig«, sa Moody lätt förvirrat. »Jag tror att jag för en kort stund måste ha försjunkit i egna tankar.«

»Vad tänkte ni på?« undrade Balfour.Vad hade han tänkt på? Bara på slipsen, silverhanden

och namnet som flämtats ut i mörkret. Hela scenen var som en liten värld i sig, tänkte Moody, den var inneslu-ten i sin egen dimension. Det kunde gå hur lång normal tid som helst när han befann sig där. Det fanns den stora världen med tid som rinner bort och föränderliga rum, och det fanns den där lilla förstenade världen fylld av fasa och obehag; de passar ihop som en sfär inuti

45

Den 27 januari 1866

en annan sfär. Konstigt att Balfour hade suttit och be-traktat honom; att det hade gått verklig tid – tid som snurrade omkring honom samtidigt som –

»Jag tänkte inte på något speciellt«, sa han. »Jag har haft en besvärlig resa, ingenting annat, och jag är mycket trött.«

Bakom honom gjorde en av biljardspelarna en snabb stöt: en dubbel smäll, en duns mot sammeten och upp-skattande mummel från de andra spelarna. Prästen vecklade med ett ljudligt prasslande upp sin tidning; en annan man hostade, någon borstade bort damm från sin skjortärm och en annan flyttade på sig i stolen.

»Jag frågade er om det där grälet«, sa Balfour.»Grälet …«, började Moody, och hejdade sig sedan.

Plötsligt kände han sig alltför utmattad för att ens svara. »Den där diskussionen«, fortsatte Balfour. »Mellan

er och er far.«»Tyvärr«, sa Moody, »detaljerna är känsliga.«»Då handlar det om pengar! Har jag rätt?«»Ursäkta mig, men det har ni inte.« Moody strök med

handen över ansiktet.»Det handlar alltså inte om pengar! Då måste det

vara – en kärlekshistoria! Ni är förälskad … men er far accepterar inte den flicka ni valt.«

»Nej sir«, sa Moody. »Jag är inte förälskad.«»Det var synd«, sa Balfour. »Nåväl! Då drar jag slut-

satsen att ni redan är gift!«»Jag är inte gift.«»Då har ni kanske blivit änkling som ung?«»Jag har aldrig varit gift, sir.«Balfour brast i skratt och slog ut med händerna för att

visa att han ansåg att Moodys återhållsamhet var lustigt irriterande och helt absurd.

46


Medan han skrattade sträckte Moody på sig och vände sig om för att över fåtöljens höga rygg kasta en blick ut mot rummet bakom dem. Han hade lust att på något sätt engagera andra i samtalet och kanske på så sätt förmå den andre att byta ämne. Men ingen tit-tade upp för att möta hans blick; Moody tyckte att det verkade som om de medvetet undvek honom. Det var underligt. Hans kroppsställning var emellertid obekväm och han var oartig, så han satte sig motvilligt som han suttit tidigare och lade åter det ena benet över det andra.

»Det var inte min mening att göra er besviken«, sa han när Balfour slutat skratta.

»Besviken – absolut inte«, utropade Balfour. »Nej, nej. Ni vill behålla era hemligheter!«

»Ni missförstår mig«, sa Moody. »Jag är inte ute efter att dölja någonting. Men det är bara det att ämnet är pinsamt för mig.«

»Åh«, sa Balfour, »men det är alltid så, mr Moody, när man är ung – ni förstår, man tycker att ens egen bakgrund är pinsam – man vill förtiga den – aldrig be-rätta om den – för andra män, menar jag.«

»Det var en klok iakttagelse.«»Klok! Ingenting annat?«»Nu förstår jag er inte, mr Balfour.«»Ni har bestämt er för att reta min nyfikenhet.«»Jag erkänner att den förvånar mig en smula.«»Det här är ett guldgrävarsamhälle, sir!« sa Balfour.

»Man måste kunna lita på sina kamrater – det måste man verkligen kunna.«

Detta lät ännu konstigare. För första gången märkte Moody att hans intresse började vakna – kanske be-rodde det på den tilltagande frustration han kände och som gjorde att han i allt högre grad koncentrerade sin

47

Den 27 januari 1866

uppmärksamhet på det som fanns omkring honom. Att det var så underligt tyst i rummet kunde knappast bero på sällskapet där man delade allt med varandra och gjorde det lättare … och dessutom hade Balfour berättat mycket lite som handlade om honom själv el-ler hans ställning i staden, upplysningar som skulle ha kunnat göra att Moody kände sig säkrare på honom! Hans blick gled åt sidan mot den fete mannen som satt närmast den öppna spisen, en man vars ögonlock dar-rade då han ansträngde sig att låtsas sova, och sedan vidare till den ljushårige mannen bakom honom, som flyttade biljardkön från ena handen till den andra, men som tycktes ha tappat intresset för spelet.

Det var någonting i görningen, det blev han med ens övertygad om. Balfour spelade en roll som ombud för de andra: han gjorde en bedömning av honom, tänkte Moody. Men i vilket syfte? Det fanns en plan bakom alla dessa frågor, ett mönster som prydligt doldes av Balfours översvallande sätt, hans stora medlidande och charm. De andra männen lyssnade trots att de noncha-lant bläddrade i sina tidningar eller låtsades ha slumrat till. När han insåg detta, tycktes rummet med ens klar-na, som när en slumpvis samling stjärnor inför ens ögon bildar en stjärnbild. Nu verkade Balfour inte längre vara den glade och översvallande man som Moody först hade trott att han var; i stället tycktes han utarbetad, spänd, kanske till och med desperat. Nu frågade sig Moody om det skulle vara bättre att ge efter för mannen än att vara avvisande.

Walter Moody hade stor erfarenhet av konsten att ge och ta emot förtroenden. Han visste att man genom att erkänna något, i sin tur gjorde sig förtjänt av att bli den andres förtrogne. En hemlighet förtjänar en hemlighet,

48


och en berättelse är värd att belönas med en annan be-rättelse; den milda förväntningen på en vänlig reaktion var en påtryckning han visste hur man skulle använda. Han skulle få reda på mer, genom att låtsas anförtro sig åt Balfour, än om han öppet visade sig misstänksam mot honom, helt enkelt för att om han frivilligt och utan återhållsamhet visade sig lita på den andre, då skulle Balfour i utbyte ge honom sitt förtroende. Det fanns ingen anledning till att han inte skulle kunna berätta sin familjehistoria – även om det kanske skulle vara mycket irriterande att behöva minnas den – för att på så sätt få den andre mannens förtroende. Han hade naturligtvis inte för avsikt att berätta om det som hade hänt om-bord på Godspeed, men i fråga om det behövde han inte förställa sig, för det var inte den historia som Thomas Balfour hade bett att få höra.

När Moody hade funderat på detta bytte han spår. »Jag förstår att jag ännu inte har vunnit ert förtro-

ende, sir«, sa han, »men jag har ingenting att dölja. Jag ska berätta min historia för er.«

Balfour lutade sig mycket nöjd tillbaka i fåtöljen. »Ni säger att det är en historia«, sa han och log åter stort. »Då gör det mig förvånad, mr Moody, att den varken handlar om kärlek eller om pengar!«

»Tyvärr bara om frånvaron av båda sakerna«, sa Moody.

»Frånvaro, ja«, sa Balfour utan att sluta le. Han gjorde en gest som betydde att Moody skulle fortsätta.

»Jag måste först göra er bekant med detaljerna i min familjehistoria«, sa Moody, och försjönk sedan en kort stund i tystnad, satt med till hälften slutna ögon och trutande läppar.

Hans fåtölj stod mitt framför den öppna spisen, och

49

Den 27 januari 1866

därför befann sig nästan hälften av männen i rummet bakom honom där de satt eller stod och gav sken av att vara upptagna av olika saker. Under de sekunders frist som Moody hade skaffat sig genom att låtsas samla tankarna, lät han blicken glida från vänster till höger för att ta reda på vilka som satt närmast dem vid brasan.

Längst fram vid öppna spisen satt den fete man som låtsades sova. Han var absolut den i rummet som var mest uppseendeväckande klädd: en tung klockkedja, lika tjock som hans eget feta finger, hängde på bröstet mellan fickan i sammetskavajen och batistskjortans bröstficka, och vid denna kedja hängde guldklimpar, stora som fingerknogar, med jämna mellanrum. Man-nen som satt bredvid honom, på andra sidan om Balfour, doldes delvis av ryggstödet i öronlappsfåtöljen, så det enda Moody kunde se av honom var spetsen på hans näsa och den blanka pannan. Hans rock var sydd i tjock fiskbensmönstrad ull och den var uppenbarligen alltför varm där han satt så nära elden, så hans svet-tiga panna motsade det utstuderade välbefinnande som hans ställning i fåtöljen skulle utstråla. Han hade ingen cigarr, han satt och vände och vred på ett cigarettetui av silver. Till vänster om Moody stod en annan öron-lappsfåtölj, som placerats så nära den där han själv satt, att han kunde höra de nasala susningarna från grannens andetag. Denne man var mörkhårig, hade slank kropps-byggnad och var så lång att det såg ut som om han var dubbelvikt där han satt med knäna tätt tillsammans och båda fötterna placerade på golvet. Han höll på att läsa en tidning och lyckades mycket bättre än de andra att låtsas vara likgiltig och ointresserad, men trots det var hans blick en aning glasartad, som om den inte var helt

50


fokuserad på texten, och han hade inte vänt sida på en lång stund.

»Jag är den yngste sonen av två«, började Moody till sist. »Min bror, Frederick, är fem år äldre än jag. Vår mor dog strax innan jag slutade skolan – jag flyttade för en kort period då hem igen för att begrava henne – och strax därpå gifte min far om sig. Hans andra hustru var en för mig då helt okänd dam. Hon var – hon är – en tystlåten, späd kvinna, en som lätt blev skrämd och som ofta var sjuk. Hon är med sin klenhet helt olik min far, som är grov till sättet och har en benägenhet att dricka för mycket.

Det var inget bra parti; jag tror att de båda två ång-rade äktenskapet och ansåg att det var ett misstag, och jag måste tyvärr säga att min far behandlade sin nya hustru mycket illa. För tre år sedan försvann han och lämnade henne oförsörjd kvar i Edinburgh. Hon var med ens totalt utblottad och skulle ha kunnat bli ett fattighjon, eller något ännu värre. Då vädjade hon till mig – hon skrev ett brev, menar jag, för jag befann mig utomlands – och jag återvände genast hem. På ett blygsamt sätt blev jag på sätt och vis hennes beskyd-dare. Jag vidtog åtgärder för hennes skull som hon tog emot, även om hon gjorde det en smula bittert, för hen-nes levnadsvillkor hade i grunden förändrats.« Moody hostade generat till. »Jag såg till att hon fick en liten inkomst – en anställning, förstår ni. Sedan reste jag till London för att försöka hitta min far. Där gjorde jag allt som stod i min makt för att finna honom, och gjorde av med en hel del pengar på det. Slutligen började jag försöka använda min utbildning för att få något slags inkomst, för jag förstod att jag inte längre kunde förlita mig på att jag skulle ha ett arv som säkerhet, och mina

51

Den 27 januari 1866

tillgodohavanden i staden hade blivit mycket små.Min äldre bror kände inte till att vår styvmor hade

blivit övergiven; han hade gett sig iväg för att söka lyckan på guldfälten i Otago ett par veckor innan min far försvann. Han brukade ofta få sådana förflugna idéer – jag skulle tro att man skulle kunna säga att han var en äventyrlig själ, men vi har aldrig stått varandra nära sedan vi blivit vuxna, och jag erkänner att jag inte känner honom särskilt väl. Månaderna gick, och åren; han kom inte tillbaka och lät över huvud taget inte höra av sig. Han svarade inte på mina brev. Jag vet faktiskt fortfarande inte om han någonsin fick dem. Slutligen bokade jag också en biljett på ett fartyg som skulle till Nya Zeeland, i syfte att informera min bror om för-ändringarna i vår familjesituation, och – om han levde förstås – kanske under en period arbeta som guldgrä-vare tillsammans med honom. Min egen förmögenhet var borta, jag hade inte längre några ränteinkomster och jag hade ganska stora skulder. När jag bodde i London hade jag studerat vid Inner Temple. Jag skulle tro att jag kunde ha stannat kvar i väntan på att få arbete som jurist … men jag är egentligen inte särskilt intresserad av juridik. Jag kände inte för det. I stället seglade jag till Nya Zeeland.

När jag för mindre än två veckor sedan gick i land i Dunedin, fick jag höra att guldfälten i Otago hade ham-nat helt i skuggan av nya fyndigheter här vid kusten. Jag tvekade och visste inte riktigt vart jag först skulle bege mig, och min vacklan belönades på det mest oväntade sätt: jag träffade min far.«

Balfour mumlade något, men han avbröt inte berättel-sen. Han satt och såg in i elden med läpparna förståndigt trutande runt cigarren och handen lätt vilande mot

52


hans glas. De elva andra männen var också de alldeles tysta. Man hade tydligen slutat spela biljard, för Moody kunde inte längre höra klickandet från biljardbollarna bakom sig. Tystnaden verkade spänd, som om lyssnarna väntade sig att han skulle avslöja någonting mycket spe-ciellt … eller som om de fruktade att han kanske skulle göra det.

»Vår återförening blev inte speciellt positiv«, fortsatte Moody. Han talade med hög röst för att överrösta reg-nets smattrande; tillräckligt högt för att varenda man i rummet skulle kunna höra honom, men inte så högt att det skulle verka som om han var medveten om deras uppmärksamhet. »Han var berusad, och blev oerhört arg för att jag hade hittat honom. Jag fick reda på att han hade blivit ofantligt rik och att han var omgift med en kvinna som utan tvekan inte kände till hans bakgrund och faktiskt inte visste om att han var juridiskt bun-den vid en annan hustru. Sorgligt nog förvånade detta mig inte alls. Mitt förhållande till min far hade aldrig varit kärleksfullt och det här var inte första gången jag hade avslöjat honom i diskutabla omständigheter … fast jag måste dock säga, aldrig i en situation som var lika brottslig som den här.

Verkligen häpen blev jag då jag hörde mig för om min bror, och fick reda på att han från början hade varit den som låg bakom min fars agerande; att de tillsammans hade planerat flykten och hade rest söderut som kom-panjoner. Jag stannade inte kvar för att träffa Frederick också – jag skulle inte ha stått ut med att se dem båda tillsammans – och gjorde en ansats att ge mig iväg. Min far blev aggressiv och försökte hålla kvar mig. Jag flydde och bestämde mig omedelbart för att resa hit. Jag hade tillräckligt mycket pengar för att direkt återvända till

53

Den 27 januari 1866

London om jag så hade velat, men min sorg var så stor att …« Moody hejdade sig och gjorde en hjälplös gest med handen. »Jag vet inte«, sa han till sist. »Jag trodde kanske att det hårda arbetet på guldfälten under en period skulle göra mig gott. Och dessutom vill jag inte vara advokat.«

Det blev tyst. Moody skakade på huvudet och lutade sig framåt i fåtöljen. »Det är en sorglig historia«, sa han lite piggare. »Jag skäms för mina släktingar, mr Balfour, men jag tänker inte grubbla över det. Jag tänker skapa mig ett eget liv.«

»Ja, verkligen sorgligt!« utropade Balfour och tog äntligen cigarren ur munnen och viftade med den. »Jag beklagar er, och samtidigt tycker jag att ni är beröm-värd. Men ni är alltså på väg till guldfälten, eller hur? För att skapa er ett nytt liv! Eller ska jag säga för att göra uppror? Tänka sig att en man skulle kunna börja om på nytt – skapa sig ett nytt liv – nytt på allvar!«

»Det var mycket uppmuntrande ord«, sa Moody.»Er far – jag antar att han också heter Moody.«»Det gör han«, svarade Moody. »Hans förnamn är

Adrian, ni har kanske hört talas om honom.«»Nej, det har jag inte«, sa Balfour, och när han sedan

märkte att den andre mannen hade blivit besviken till- lade han: »Men det betyder förstås ingenting. Som jag sa sysslar jag med sjöfart; nu för tiden umgås jag inte med männen på guldfälten. Jag har varit i Dunedin. Jag har varit där i nästan tre år. Men om er far hade tur som guldgrävare, då var han antagligen inåt landet. Uppe i höglandet. Han kan ha varit var som helst – i Tuapeka eller i Clyde – precis var som helst. Men lyssna nu på mig, mr Moody. Ni är väl inte rädd att han ska följa efter er?«

54


»Nej«, var det enda Moody sa. »Den dag jag gav mig av var jag noga med att ge honom intryck av att jag genast skulle bege mig till England igen. I hamnen hittade jag en man som ville komma till Liverpool. Jag förklarade för honom hur det låg till och efter lite förhandlingar bytte vi våra papper med varandra. Han uppgav mitt namn när han visade sin biljett och jag ut-gav mig för att vara han. Om min far kom till tullhuset, skulle tjänstemännen där kunna visa upp bevis för att jag redan har lämnat de här öarna och att jag är på väg hem.«

»Men kanske kommer er far – och er bror – att själva bege sig till kusten. För att gräva.«

»Det är ingenting jag kan förutsäga«, instämde Moo-dy. »Men efter vad jag har förstått av hur de lever för närvarande, fann de tillräckligt mycket guld i Otago.«

»Tillräckligt mycket guld!« Balfour tycktes börja skratta igen.

Moody ryckte på axlarna. »Nåja«, sa han kyligt, »jag ska naturligtvis vara förberedd på möjligheten att de dyker upp. Men jag väntar mig inte det.«

»Nej, naturligtvis inte«, sa Balfour och klappade Moody på ärmen med sin stora hand. »Låt oss nu tala om trevligare saker. Berätta vad ni tänker göra med era pengar, när ni väl har fått ihop en anständig summa. Tänker ni åka tillbaka till Skottland då, för att använda pengarna där?«

»Det hoppas jag«, sa Moody. »Jag har hört att man kan få ihop tillräckligt mycket på mindre än fyra må-nader, och då skulle jag kunna komma härifrån före de värsta vintermånaderna. Skulle ni anse att det är en rimlig tanke?«

»Helt rimlig«, sa Balfour och log, vänd mot brasan.

55

Den 27 januari 1866

»Verkligen helt rimlig – jag, det skulle man kunna tänka sig. Så ni har alltså inga kamrater här i samhället? Folk att träffa i hamnen, slå er ihop med – karlar hemifrån?«

»Inga alls«, sa Moody för tredje gången den kvällen. »Jag har rest hit ensam, och som jag redan har sagt, tänker jag skapa mig en förmögenhet på egen hand, utan hjälp från andra män.«

»Jo visst«, sa Balfour, »klara er på egen hand – tja, ta itu med saken själv, så som man gör nu för tiden. Men en guldgrävares kamrat är som hans skugga – det bör man också tänka på – som hans skugga eller hans hustru …«

När han sa detta märktes en road krusning i rummet men inga öppna skratt, snarare en djup utandning, som samtidigt kom från flera håll. Moody såg sig försiktigt omkring. Han hade fått en känsla av att stämningen blivit lättare, som om alla hade andats ut när han av-slutat sin berättelse. Männen hade fruktat någonting, tänkte han, och hans berättelse hade gjort att de kunnat lägga sin rädsla åt sidan. Han undrade för första gången om denna rädsla hade någonting att göra med de fasor han hade bevittnat ombord på Godspeed. Tanken var egendomligt obehaglig. Han ville inte gärna tro att nå-gon annan skulle kunna förstå hans privata minnen, än mindre att någon annan skulle kunna dela dem. (Han tänkte att lidanden skulle kunna beröva en man all hans förmåga till medkänsla, göra honom självisk, få honom att förakta alla andra som kanske också led. Och när denna tanke dök upp förvånade den honom.)

Balfour log. »Just det – hans skugga eller hans fru«, upprepade han och nickade uppskattande mot Moody, som om det hade varit dennes lustighet, inte Balfours. Han strök sig småskrattande flera gånger med handfla-tan över skägget.

56


Han var nämligen verkligen lättad. Ett förlorat arv, äktenskaplig otrohet, en kvinna av fin familj som tving-ats arbeta – sådana svek tillhörde en totalt annorlunda värld, tänkte Balfour, en värld med salonger, visitkort och vackra kläder. Han tyckte det var lustigt att sådana förändringar i en persons öde skulle kunna anses som tragedier – att den unge mannen kunde erkänna dem med den allvarliga behärskade förlägenheten hos en man som från det ögonblick då han föddes hade fått lära sig att tro att hans ställning aldrig skulle förändras. Att tala om det här ute – i utkanten av den civiliserade världen. Man skrev i tidningarna att Hokitika växte snabbare än San Francisco, och gjorde det ur ingenting … ur det uråldriga, förfallna livet i djungeln … ur tidvattenträs-ken och de föränderliga ravinerna och dimman … ur de hemlighetsfulla vatten som var så rika på guldsand. Här hade männen inte själva skapat sina framgångar, de höll på att skapa den medan de satt på huk i smutsen för att tvätta den ren. Balfour rörde vid sitt kavajslag. Moodys berättelse var patetisk, och den hade hos honom fram-kallat en överseende, faderlig känsla – Balfour tyckte nämligen om att intala sig själv att han var en modern man (en företagsam man som inte var belastad av några band till andra) samtidigt som andra män fortfarande traskade omkring i fällorna hos en förlegad epok.

Detta var naturligtvis en dom som sa mindre om fången än om domaren. Balfour hade en alltför stark vilja för att kunna erkänna sanningen hos något slags filosofi, om den inte var helt igenom erfarenhetsmässig; han tyckte i sin generositet att det inte tjänade något till att förtvivla, för honom var det som att kasta sig ner i en bottenlös avgrund, som hade stort djup men inget utrymme, som var stelnad i sin avskildhet, där man

57

Den 27 januari 1866

bara kunde ta sig fram med hjälp av känseln och där man saknade allt slags nyfikenhet. Han var egentligen inte det minsta intresserad av själen, och ansåg att den bara var en ursäkt för humörets och äventyrets större och vitalare mysterier. Dessutom hade han inga åsikter om själens dunkla nätter. Han sa ofta att det enda inre tomrum som han brydde sig om, var den egna aptiten, och även om han skrattade då han sa det och verkade mycket förnöjd, var det sant att hans medlidande sällan omfattade situationer dit man förväntade sig att medli-dandet skulle sträcka sig. Han var välvilligt inställd till de öppna vidderna hos andra mäns framtid, men han hade inte stor fördragsamhet med de trånga utrymmena i deras förflutna.

»Hur som helst«, fortsatte han, »ta det här som ännu ett råd, mr Moody; ni bör skaffa er en god vän. Det finns många sällskap här där man skulle vara glad för ett par extra händer. Ni förstår, det är så man ska göra – man skaffar sig en kamrat och sedan bildar man ett sällskap. Jag har aldrig hört talas om någon som lyckats på egen hand. Har ni utrustning och packning med er?«

»Jag är rädd att jag i fråga om det är utlämnad till vädrets makter«, sa Moody. »Mitt bagage är fortfarande ombord på skeppet, vädret var alltför hårt för att man skulle våga ta sig över revet i kväll, och jag fick höra att jag skulle kunna vänta mig att mina tillhörigheter fanns i tullhuset i morgon eftermiddag. Jag blev själv hitforslad med en pråm – det var en liten besättning som tappert hämtade passagerarna.«

»Ja visst ja«, sa Balfour allvarligt. »Bara under den senaste månaden har vi upplevt tre förlisningar, då man försökt ta sig över revet. Det är en skrämmande sys-selsättning. Men glöm inte bort att man kan göra sig

58


pengar på det. När fartygen anlöper är folk inte särskilt uppmärksamma. Men när de avseglar – då finns det guld ombord.«

»Jag har hört att landstigningen här i Hokitika är ökänd på grund av riskerna.«

»Ökänd, visst är den det. Och det finns ingenting man kan göra åt det, om det gäller ett stort fartyg vars långsida är på mer än trettio meter. Även om hon gick för full maskin, skulle det inte räcka för att tvinga henne över. Det skulle bli ett stort fyrverkeri med fladdrande lågor överallt. Men å andra sidan – det är ju inte bara ångbåtarna. Inte bara de stora. Vem som helst kan gå på grund här utanför Hokitika, Walter. När tidvattnet drar sig tillbaka kan en skonare lätt fastna i sanden.«

»Det kan jag mycket väl tro«, sa Moody. »Vårt fartyg var en bark – hon var inte för stor men hon var smidig och tillräckligt stabil för att kunna rida ut även de värsta stormar – trots det ville kaptenen inte ta risken att gå in med henne. Han valde att ankra ute på redden och vänta till nästa morgon.«

»Waterloo, är det inte så hon heter? Hon går i reguljär trafik fram och tillbaka från Chalmers.«

»Nej«, det var faktiskt ett privatägt fartyg med char-terpassagerare«, sa Moody. »Hon heter Godspeed.«

Detta namn framkallade en sådan chock att han lika gärna skulle ha kunnat dra upp en pistol ur fickan. Moo- dy såg sig omkring (hans ansiktsuttryck var fortfarande vänligt) och märkte att alla i rummet nu öppet riktade sin uppmärksamhet mot honom. Flera av männen lade ifrån sig sina tidningar; de som suttit och nickat till öppnade ögonen och en av biljardspelarna hamnade i skenet från lampan då han tog ett steg fram mot honom.

Även Balfour hade ryckt till när han hörde barkens

59

Den 27 januari 1866

namn, men hans gråa ögon betraktade lugnt Moody. »Verkligen?« sa han och tycktes för en kort stund göra sig av med den hjärtlighet och den frispråkighet som hit-tills varit utmärkande för hans sätt. »Jag måste erkänna att barkens namn inte är helt okänt för mig – men jag skulle gärna också vilja ha reda på kaptenens namn, om ni inte har något emot att tala om det.«

Moody studerade hans ansiktsuttryck för att se om det fanns någonting där – något som han skulle ha tyckt vara pinsamt att nämna högt om man hade frågat honom. Han försökte avgöra om Balfour verkade besvä- rad. Han var övertygad om att ifall den andre mannen föreställde sig eller kanske mindes det slags över- naturliga fasor som Moody själv hade mött ombord på Godspeed, skulle man bara alltför väl kunna se det på honom. Men Balfour vände bara bort blicken, som när en man får höra att en av hans fordringsägare kommit tillbaka och för sig själv börjar hitta på ursäkter och olika sätt att komma undan – han såg varken plågad eller rädd ut. Moody var säker på att alla som hade varit med om samma sak som han skulle bära spår av det. Men Balfour hade ändå förändrats – han verkade mer skärpt och hans blick var vassare. Moody kände sig styrkt av denna förändring. Han insåg med en viss glädje att han hade underskattat den andre.

»Jag tror att kaptenen hette Carver«, sa han långsamt. »Francis Carver, om jag minns rätt; en ganska stark man med dyster min och ett vitt ärr på kinden – stäm-mer den beskrivningen med den man ni tänker på?«

»Det gör den.« Balfour studerade i sin tur Moodys ansikte. »Jag skulle mycket gärna vilja veta hur ni och mr Carver blev bekanta«, sa han efter en stund. »Om ni ursäktar min nyfikenhet, förstås.«

60


»Ursäkta mig, men vi är inte bekanta«, sa Moody. »Det vill säga, jag är säker på att han inte skulle känna igen mig, om han fick syn på mig igen.«

Han hade i enlighet med sin strategi bestämt sig för att besvara Balfours frågor artigt och förbehållslöst: det skulle längre fram ge honom rätt att själv kräva vissa svar. Moody var inte alls främmande för diplomatins konster. Redan som barn hade han förstått att det alltid var bättre att till synes frivilligt berätta en halvsanning, än att motvilligt tvingas tala om hela sanningen. Det var värt en hel del att verka samarbetsvillig, även om det bara var för att det tvingade fram en ömsesidighet, lika för lika. Han såg sig inte om igen, utan höll i stället blicken fast och ansiktet öppet och vände sig helt och hållet till Balfour, som om de elva stirrande männen runt dem inte besvärade honom det minsta.

»I så fall«, sa Balfour, »måste jag anta att ni köpte er biljett av en medpassagerare.«

»Gav honom pengarna i handen, sir.«»Hade ni någon personlig överenskommelse med

mannen?«»Planen hade bestämts av besättningen, med kapte-

nens samtycke«, svarade Moody. »Skulle tro att det är ett ganska lätt sätt att förtjäna en extra slant. Det fanns inget slags britsar – man tilldelades en plats under däck och fick tillsägelse att hålla sig vaken och inte vara i vägen. Det var naturligtvis ingen idealisk situation, men som ni vet gjorde min belägenhet att jag var tvungen att omedelbart lämna Dunedin, och Godspeed var det enda fartyg som skulle segla därifrån den dag jag ville ge mig iväg. Jag kände inte min skeppskamrat före vårt avtal, och inte någon av de andra passagerarna heller, och inte någon i besättningen.«

61

Den 27 januari 1866

»Hur många passagerare var det som följde med un-der dessa betingelser?«

Moody mötte lugnt Balfours blick. »Åtta«, sa han och stack cigarren i munnen.

Detta var en sak som Balfour snabbt slog ner på. »Då var det alltså ni och sju till. Åtta allt som allt?«

Moody ville inte genast svara på frågan. »Passagerar-listan kommer att publiceras i tidningen på måndag; ni kan ju naturligtvis själv studera den«, sa han med en lätt undrande min, som om Balfours behov av upplysningar inte bara var onödigt, utan också opassande. Han till- lade: »Mitt egentliga namn kommer självfallet inte att stå i tidningen. Jag reste under namnet Philip de Lacy, det var namnet på den man vars identitetshandlingar jag köpte i Dunedin. Walter Moody befinner sig, enligt vad myndigheterna tror, för närvarande någonstans i Stilla havet – på väg österut skulle jag tro, mot Kap Horn.«

Balfours min var fortfarande lika lugn. »Låt mig få fråga er ytterligare en sak«, sa han. »Jag skulle – helt enkelt – vilja veta om ni har anledning att uppskatta eller tycka illa om honom. Mr Carver, menar jag.«

»Jag är inte säker på att jag riktigt förstår vad ni menar«, sa Moody. »För min del har jag endast mina egna misstankar. Jag tror att han var tvingad att lämna Dunedin, för han var angelägen om att lätta ankar trots att man förutsade att det skulle bli storm, men jag vet absolut ingenting om de affärer som tvingade fram hans brådska. Jag blev aldrig formellt presenterad för honom och såg honom under resans gång bara på avstånd, och det hände mycket sällan, för han höll sig under större delen av tiden i sin hytt. Så ni måste förstå att mina åsikter inte är mycket värda. Men ändå …«

62


»Men ändå …«, upprepade Balfour när Moody inte fortsatte. Han väntade.

»Ärligt talat, sir«, sa Moody och vände sig för att se den andre rakt i ögonen, »så upptäckte jag, medan jag befann mig ombord, vissa egendomligheter i fråga om skeppslasten, och det fick mig att tvivla på att uppdraget var helt ärligt. Men en sak är jag säker på, nämligen att jag aldrig skulle vilja ha mr Carver till ovän, om det står i min makt att undvika det.«

Den mörkhårige mannen, som satt till vänster om Moody, stelnade till. »Säger ni att ni hittade någonting i lasten?« insköt han och lutade sig fram.

Aha! tänkte Moody och sedan: nu är det dags för mig att utnyttja mitt överläge. Han vände sig till den man som senast yttrat sig: »Ursäkta mig om jag inte förklarar mig närmare«, sa han. »Med all respekt är vi ju trots allt främlingar för varandra, eller snarare känner jag inte er, för mitt samtal med mr Balfour i kväll har nått fler öron än hans. I fråga om detta är jag i underläge, inte i förhållande till mig själv, eftersom jag har framställt mig själv sanningsenligt, men i förhållande till er, för ni har bekantat er med mig utan att presentera er, och ni har hört min berättelse, utan att vara inbjuden och utan att svara. Jag har ingenting att dölja i fråga om den här resan eller några andra resor jag företagit, men jag erkänner«, (han vände sig åter till Balfour) »att det är irriterande att bli så ihärdigt utfrågad av någon som inte berättar någonting om sina egna avsikter.«

Detta var mer aggressivt formulerat än vad Moody brukade göra, men han hade uttryckt sig lugnt och vär-digt och han visste att han hade rätt. Han blinkade inte utan betraktade Balfour, och väntade med vänlig min på att den andre skulle svara.

63

Den 27 januari 1866

Balfour kastade en blick åt sidan på den mörkhårige mannen som hade avbrutit dem, och sedan såg han åter Moody i ögonen. Han andades ut. Han reste sig ur sto-len, slängde cigarrfimpen i den öppna elden och sträckte fram handen. »Ert glas behöver fyllas på, mr Moo- dy«, sa han lugnt. »Kan ni vara snäll och låta mig göra det.«

Han gick under tystnad bort till serveringsbordet, följd av den mörkhårige mannen som, när han rätade på sig till sin fulla längd, nästan nådde upp till rum-mets låga tak. Han lutade sig fram mot Balfour och började hastigt mumla någonting i hans öra. Balfour nickade och mumlade något till svar. Det måste ha varit en instruktion för den långe mannen gick sedan bort till biljardbordet, vinkade till sig den blonde mannen och viskade fram ett meddelande till honom. När Moody betraktade dem, märkte han hur hans normala skärpa återvände. Konjaken hade piggat upp honom, han var varm och torr och ingenting fick honom på bättre hu-mör än tanken på att få höra en historia.

När en plågad själ tvingas ta itu med en annan svå-righet, en som inte alls rör honom, händer det ofta att denna andra svårighet fungerar som ett slags lindrande salva på den första. Detta var vad Moody nu upplevde. För första gången sedan han gått i land från pråmen, märkte han att han kunde tänka ganska klart på de obehagliga händelser han upplevt på sista tiden. Hans personliga minnen blev på något sätt befriade när de jämfördes med den här nya hemligheten. Han kunde fortfarande minnas den scen som hemsökt honom – den döde mannen som rest sig upp, hans blodiga hals, hans skrik – och han kunde tycka att det var otroligt, sensationellt: fortfarande fasansfullt men på något sätt

64


mycket mer förklarligt. Historien hade fått ett slags värde; han kunde förvandla den till sin fördel.

Han såg hur det viskade meddelandet gick från man till man. Han kunde inte urskilja några egentliga stavel-ser – den obekanta accenten gjorde detta omöjligt – men det framgick klart att det man diskuterade var något som berörde varenda man i rummet. Han tvingade sig till att i tankarna utvärdera situationen noggrant och rationellt. Hans ouppmärksamhet hade redan en gång den kvällen fått honom att göra en felbedömning, och han skulle inte göra om samma misstag. Han antog att det handlade om något slags kupp, eller kanske höll de på att gadda sig samman mot någon annan. Kanske mot mr Carver. De var tolv till antalet, och det fick Moody att tänka på en jury … men närvaron av de kinesiska männen och av den infödde maorin gjorde att detta var uteslutet. Hade han avbrutit något slags hemligt rådslag? Men vad slags rådsförsamling skulle kunna utgöras av en så splittrad grupp både i fråga om ras, inkomst och samhällsställning?

Det behöver inte sägas att Walter Moody med sitt uppträdande inte förrådde vad han tänkte på. Han hade sett till att hans min inte avslöjade någonting annat än ett mellanting av förvirring och urskuldande, som om han ville tala om att han var medveten om vilka problem han gav dem, och trots att han inte hade någon aning om vad slags problem det kunde röra sig om eller hur han skulle kunna gå vidare, var han ändå villig att följa alla anvisningar utom sina egna.

Där utanför ändrade vinden riktning och sände ner en fuktig vindil genom skorstenen, så att glöden flammade upp, och för en kort stund kunde Moody känna doften av hav. Den uppflammande glöden tycktes väcka den

65

Den 27 januari 1866

fete mannen som satt närmast brasan. Han reste sig ur fåtöljen, stönade av ansträngningen och släpade sig bort till de andra vid serveringsbordet. När han hade gått, var Moody ensam vid brasan tillsammans med mannen i fiskbensmönstrad kostym. Nu böjde sig denne fram för att tala.

»Jag skulle vilja presentera mig, om ni inte har något emot det«, sa han och öppnade för första gången ciga-rettetuiet av silver och valde en cigarett. Han talade med en accent som var tydligt fransk, och hade ett hövligt, kortfattat sätt. »Jag heter Aubert Gascoigne. Jag hoppas att ni ursäktar att jag redan vet vad ni heter.«

»Tja, nu råkar det vara så«, sa Moody med en viss förvåning, »att jag tror att jag också känner till er.«

»Då var det bra att vi träffades«, sa Aubert Gas-coigne. Han hade suttit och letat efter sina tändstickor; nu hejdade han sig med handen i bröstfickan, som en elegant överste som poserade för en tavla. »Men det gör mig nyfiken. Hur kommer det sig att ni känner till mig, mr Moody?«

»Jag läste ert inlägg i tidningen, i fredagsupplagan av West Coast Times – det var väl i den? Om jag minns rätt, formulerade ni en åsikt å distriktsdomstolens väg-nar.«

Gascoigne log och plockade fram sina tändstickor. »Nu förstår jag. Jag är gårdagens nyheter.« Han plock-ade fram en tändsticka, placerade sidan av sin ena känga mot knäet och drog eld på tändstickan mot skosulan.

»Ni får förlåta mig«, började Moody, som var rädd att han hade förnärmat den andre, men Gascoigne skakade på huvudet.

»Jag är inte förolämpad«, sa han när cigaretten var tänd. »Ni kommer alltså som en främling till en obekant

66


stad, och vad är det första ni gör? Ni hittar en gammal tidning och läser rapporten från domstolen. Ni lär er namnen på lagbrytarna å ena sidan, och dessutom på la-gens väktare. Det är ett intressant handlingsprogram.«

»Jag gjorde det inte i något speciellt syfte«, sa Moody blygsamt.

Gascoignes namn hade funnits på tidningens tredje sida under en kort predikan, som var kanske en spalt lång, om det skamliga med brott. Inlägget föregicks av en lista på alla de arresteringar som hade gjorts den månaden. (Han kunde inte påminna sig något av de namnen, och ärligt talat var den enda anledningen till att han hade noterat Gascoignes namn att hans tidigare latinlärare hade varit från Gascogne – hans blick hade fastnat vid det välbekanta namnet.)

»Kanske inte«, svarade Gascoigne, »men det har icke desto mindre fört er till kärnan för våra bekymmer; ett ämne som under två veckors tid har varit på allas läppar.«

Moody rynkade pannan: »Simpla brottslingar?«»Speciellt en.«»Får jag gissa?« undrade Moody när den andre inte

fortsatte. Gascoigne ryckte på axlarna. »Det spelar ingen roll.

Jag talar om den där gatflickan.«Moody höjde på ögonbrynen. Han försökte påminna

sig de uppräknade arresteringarna – ja, kanske hade ett av namnen på listan varit ett kvinnonamn. Han und-rade vad alla män i Hokitika hade att säga om att en hora blivit arresterad. Det tog en liten stund innan han kunde formulera ett lämpligt svar, och till hans förvå-ning skrattade Gascoigne. »Jag bara retas med er«, sa han. »Ni får inte låta mig retas med er. Hennes brott

67

Den 27 januari 1866

fanns naturligtvis inte med på listan, men om ni läser med lite fantasi kommer ni att se det. Det namn hon uppger är Anna Wetherell.«

»Jag vet inte riktigt om jag kan läsa med fantasi.«Nu skrattade Gascoigne åter och blåste ut ett stort

rökmoln. »Men ni är väl advokat, eller hur?«»Jag är utbildad till det, ingenting annat«, sa Moody

stelt. »Jag har ännu inte utövat yrket.«»Nåväl, se här: det finns alltid en överton i det en

domare säger«, förklarade Gascoigne. »Herrar från Westland – där har ni den första ledtråden. Skamliga och förnedrande brott – det är den andra.«

»Jag förstår«, sa Moody trots att han inte gjorde det. Han kastade en snabb blick över Gascoignes axel: den fete mannen hade flyttat sig bort till de båda kineserna, och höll på att skriva ner någonting på försättsbladet till sin anteckningsbok, för att de skulle läsa det. »Kanske har kvinnan blivit felaktigt utpekad. Kanske är det där-för det har fångat allas uppmärksamhet?«

»Nej, hon greps inte för prostitution«, sa Gascoigne. »Polisen bryr sig inte ett skvatt om sådana saker. Så länge bara en man är tillräckligt diskret, nöjer de sig gärna med att titta åt andra hållet.«

Moody väntade. Det var någonting oroande i Gas-coignes sätt att uttrycka sig; han var på samma gång uppriktig och på sin vakt. Moody hade en känsla av att han inte kunde lita på honom. Mannen var kanske mellan trettio och fyrtio år gammal. Hans ljusa hår hade börjat gråna vid tinningarna och han hade en ljus mustasch, som var lagd åt sidorna från mitten. Hans fiskbensmönstrade kostym var skuren så att den satt ganska trångt.

»Det är därför«, tillade Gascoigne efter en stund,

68


»som polisinspektören själv gjorde ett uttalande om henne, direkt efter häktningen!«

»Häktningen«, ekade Moody och kände sig dum. Han önskade att den andre inte skulle tala så kryptiskt, utan vara mer detaljerad. Gascoigne hade en förfinad ut-strålning (han fick Thomas Balfour att verka avtrubbad som en dörrstopp) men det var en något sorgsen för- fining. Det lät som om han var en besviken människa, som om perfektionen för honom endast existerade som någonting han mindes – och sedan saknade eftersom han hade förlorat det.

»Hon ställdes inför rätta och blev häktad för att hon hade försökt hänga sig«, sa Gascoigne. »Tycker ni inte att det passar ihop? Häktad för försök till hängning.«

Moody tyckte inte det var lämpligt att instämma och hur som helst hade han inte lust att fortsätta i dessa tankegångar. För att byta samtalsämne sa han: »Och kaptenen på mitt fartyg – mr Carver? Jag antar att han har något slags anknytning till den här kvinnan?«

»Jo visst har Carver anknytning till henne«, sa Gas-coigne. Han betraktade cigaretten i sin hand, och det verkade med ens som om den äcklade honom för han kastade in den i brasan. »Han dödade sitt eget barn.«

Moody ryggade tillbaka av fasa. »Ursäkta mig, men vad sa ni?«

»Naturligtvis kan de inte bevisa det«, sa Gascoigne dystert. »Men den där mannen är en brutal knöl. Ni gör helt rätt i att försöka undvika honom.«

Moody stirrade på honom och visste återigen inte vad han skulle svara.

»Varenda man har sin egen valuta«, tillade Gascoigne efter en stund. »Kanske är det guld, kanske är det kvin-nor. Och ni förstår, Anna Wetherell var båda delarna.«

69

Den 27 januari 1866

Nu kom den fete mannen tillbaka med ett påfyllt glas; han slog sig ner, tittade först på Gascoigne och sedan på Moody och tycktes på ett dunkelt sätt anse att han var tvungen att presentera sig. Han böjde sig fram och sträckte fram handen. »Jag heter Dick Mannering.«

»Angenämt«, sa Moody automatiskt. Han kände sig förvirrad och önskade att Gascoigne inte hade blivit avbruten just då, utan att han skulle ha kunnat ställa ytterligare frågor om den där horan. Det var taktlöst att om igen försöka ta upp ämnet; hur som helst hade Gascoigne lutat sig tillbaka i sin fåtölj och hans ansikts-uttryck var slutet. Han började åter vrida och vända på cigarettetuiet.

»Prince of Wales Opera House, det är jag«, tillade Mannering samtidigt som han lutade sig tillbaka.

»Fantastiskt«, sa Moody.»Enda teatern i den här staden.« Mannering knackade

på sitt armstöd med knogarna som om han funderade på hur han skulle fortsätta. Moody sneglade mot Gas-coigne, men denne stirrade bara dystert ner i knäet. Det märktes tydligt att han hade blivit mycket illa berörd av att den fete mannen åter dykt upp; det märktes dessutom att han inte såg någon anledning till att dölja detta för honom – och Moody såg generat att den fete mannens ansikte hade blivit mycket mörkrött.

»Jag kunde för en stund sedan inte undgå att beundra er klockkedja«, sa Moody slutligen, och vände sig till Mannering. »Är det guld från Hokitika?«

»Stilig, eller hur?« sa Mannering utan att se ner mot bröstet eller lyfta handen för att röra vid det beundrade föremålet. Han knackade återigen mot armstödet till sin fåtölj. »Faktiskt guldklimpar från Clutha. Jag har varit både i Kawarau, i Dunstan och sedan i Clutha.«

70


»Jag måste erkänna att jag inte känner till de nam-nen«, sa Moody. »Men jag antar att det är guldfält i Otago?«

Mannering bekräftade att så var fallet, och började sedan diskutera gruvdrift och värdet av ett mudderverk. »Håller ni alla på och gräver efter guld här?« sa Moody när den andre tystnat, och rörde fingertopparna i en liten cirkel för att visa att han menade alla i rummet.

»Ingen – utom kineserna förstås«, sa Mannering. »Påhäng kallas de, fast de flesta av oss började i det trånga passet. Var hittar man mest guld vid guldfälten? På hotellen. På krogarna. Grabbarna gör av med det, så fort de hittat något. Jag ska bara säga er en sak: ni skulle kunna tjäna mer på att öppna en affär, än på att ge er upp i bergen. Skaffa en licens och börja sälja toddy.«

»Det måste vara ett klokt råd om ni själv har följt det«, sa Moody.

Mannering lutade sig tillbaka i fåtöljen och verkade uppskatta komplimangen. Jo, han hade lämnat guldfäl-ten och betalade nu andra mindre procent av vinsten för att de skulle bearbeta hans inmutningar; han kom från Sussex; Hokitika var ett bra ställe, men här fanns färre flickor än som var lämpligt i en stad av den här storleken; han ville att det skulle råda harmoni på alla områden; han hade byggt sitt operahus med Adel-phiteatern i West End som modell; han tyckte inte att någonting överträffade det där gamla musikstället, han stod inte ut med pubar och han blev illamående av lättöl; översvämningarna i Dunstan hade varit fruktansvärda – fruktansvärda; regnet i Hokitika var svårt att stå ut med; han skulle gärna upprepa att det inte fanns något som var vackrare än ett fyrstämmigt musikstycke där rösterna slingrade sig som silkestrådar runt varandra.

71

Den 27 januari 1866

»Fantastiskt«, mumlade Moody. Gascoigne hade inte rört sig alls under detta samtal om man bortser från de tvångsmässiga rörelserna hos hans långa bleka händer där han satt och vände och vred på silverföremålet han hade i knäet; Mannering hade för sin del inte alls noterat juristens närvaro och hade i själva verket, då han talade, vänt sig mot en punkt ungefär en meter ovanför Moodys huvud, som om han egentligen inte alls brydde sig om att Moody var där.

Så småningom tycktes det dramatiska, viskande sam-tal som utspelade sig ett stycke bort närma sig något slags lösning, och den fete mannen slutade fingra på cigarettetuiet. Den mörkhårige mannen återvände till sin plats och slog sig åter ner till vänster om Moody; Bal-four följde efter honom med två rejäla glas med konjak. Han räckte det ena till Moody, viftade med handen då denne tackade honom, och slog sig ner.

»Jag måste förklara varför jag alldeles nyss frågade ut er så närgånget, mr Moody – ni behöver inte protestera, det är alldeles sant. Sanningen är den – sanningen är den – nåväl, sanningen, sir, är en lång historia, men jag ska göra den så kort jag kan.«

»Om ni skulle vilja vara vänlig nog att ta emot vårt förtroende«, tillade Gascoigne, som satt på andra sidan om Balfour, i en ganska dålig uppvisning av falsk hövlig-het. Den mörkhårige mannen lutade sig plötsligt fram i sin stol och tillade: »Är det någon av er som är här i kväll som vill framföra några reservationer?«

Moody såg sig omkring, blinkade med ögonen men ingen yttrade sig.

Balfour nickade; han väntade ytterligare ett ögonblick, som om han ville visa sig lika hövlig som den andre, och fortsatte sedan.

72


»Låt mig genast tala om för er«, sa han till Moody, »att det är en man som blivit mördad. Den där skur-ken ni känner – Carver menar jag; jag tänker inte kalla honom kaptenen – det är han som är mördaren, fast banne mig om jag kan tala om hur eller varför. Jag bara vet det, lika säkert som jag ser att ni håller ett glas i handen. Om ni nu skulle vilja vara vänlig att lyssna när jag berättar om den där skurkens bakgrund, då kanske ni sedan … tja, ni skulle kanske vilja hjälpa oss, eftersom ni har den ställning som ni har.«

»Ursäkta mig, sir«, sa Moody. Hans hjärta hade bör-jat banka mycket snabbt vid omnämnandet av mordet; kanske hade det trots allt någonting med spöket ombord på Godspeed att göra. »Hur är jag placerad?«

»Med er koffert fortfarande ombord på skeppet, me-nar han«, sa den mörkhårige mannen. »Och med ert möte i tullhuset i morgon eftermiddag.«

Balfour såg en smula irriterad ut och viftade med han-den. »Det kan vi diskutera om en stund«, sa han. »Men jag ber er att först lyssna på hela historien.«

»Visst ska jag lyssna«, svarade Moody och betonade det sista ordet en smula som om han inte ville att de andra männen skulle förvänta sig eller kräva någonting annat. Han tyckte att han såg skuggan av ett hånfullt leende skymta fram i Gascoignes bleka ansikte, men i nästa ögonblick hade mannens ansiktsdrag åter stelnat till.

»Visst – naturligtvis«, sa Balfour som förstod. Han ställde ifrån sig sin konjakskupa, knäppte händerna och knakade med knogarna. »Tja, då ska jag försöka göra er bekant med syftet med vår sammankomst, mr Moody.«

himlakroppar av eleanor catton

Documents

p kvllarna p

frberedd p

rkrummet p

handflatan p filtduken

etten sfr

support of

gllde upptrdande

gllde biljardspelarna