RECENSIONER

Agonyzone - at your service since 1996 | 17

I korthetA Life Once Lost (3) - “Iron Gag”[Ferret Music] Kraft, tyngd och groove! Bandets metal/thrash/hard-core är ett måste för dig som längtat efter ett band som låter som en blan-ding av Lamb Of God, Throwdown och The Haunted. [Roger Uddin]

Alchemist (3) – “Tripsis” [Relapse, Border] Tungt, kraftfullt och industriellt från bandet som kom-mit att bli Australiens svar på norska Red Harvest. [Matts Halmerius]

All Time Low (3) – “So Wrong, It’s Right” [Hopless Records, Sound Pollution] Medryckande punk/rock/pop som har framtiden framför sig! Bandets debut är fylld med catchiga låtar och klis-triga refränger. Givet för dig som har Blink-182, Panic At The Disco och Sum 41 i iPoden. [Roger Uddin]

Apocalyptica (3) – “Worlds Collide” [Sony/BMG] Symfoniskt och kraftfullt i vanlig ordning. Men höjdpunkten är Till Lindemanns gästspel i covern på Bowies ”Heroes”. [Matts Halmerius]

Bedlight For Blue Eyes (2) – “Life On Life’s Term” [Trustkill, Playground] Kommersiellt är detta gångbart, modern rock med inslag av college och emo. Som en blandning av Panic At The Disco och Goo Goo Dolls uppvarvat med Black Crowes komplex. Till bandets nackdel är att det är en aning för klent för att beröra och det där lilla extra saknas. Något för den som är inne på genren, annars faller plattan lätt i glömska. [Roger Uddin]

The Birthday Massacre (2) – “Walk-ing With Strangers” [RepoRecords, Sound Pollution] Taktfast rock/metal/industri/synth pop som sticker ut ur mängden. Som en synthaktig mix av The Gathering, Orgy och Lacuna Coil. [Roger Uddin]

Chaos Blood (2) – “Fragments Of A Shattered Skull”[Siege Of Amida, Sound Pollution] Tjugotvå minuters punkig grindcore, inspirerad av Napalm Death. [Matts Halmerius]

Coronatus (3) – “Lux Noctis” [Massacre, Sound Pollution] I grun-den ganska ordinär gothic metal, som lyfts rejält av dyaden mellan sånger-skorna Carmen R. Schäfer och Ada Flechtner. [Matts Halmerius]

Dead Soul Tribe (3) – “A Lullaby For The Devil” [Inside Out, Border] Varierad och at-mosfärisk alternativ progressiv metal/rock som aldrig blir tråkig. Soundgar-den-doftande “Lost In You” sätter sig direkt! För fans av Tool, Anathema och Stabbing Westward. [Roger Uddin]

Enthroned (3) – “Tetra Karcist” [Na-palm Records] På sin sjunde fulläng-dare låter Enthroned lyssnaren förstå vilken rutin bandet sitter inne med. Det ges inga utrymmen för några mis-stag vilket i sin tur kan resultera i att skivan emellanåt låter lite väl snygg och välproducerad. Snygg black metal med både tempo och atmosfär. [Anders Brorsson]

Epica (2) – “The Divine Conspiracy” [Nuclear Blast] Det är en bra produk-tion och välspelat men det är inget nytt i genren med progressiv episk, metal med operasång och det blir ganska enahanda i längden. För er som gillar Epica sedan tidigare blir ni säkert inte besvikna, men jag tycker att det blir för mycket av det goda. [Magnus Ek]

Evile (3) – “Enter The Grave” [Earache, Sound Pollution] Debut från brittiska thrashbandet, som spelar i klassisk bay area-stil. [Matts Halmerius]

Ghost Brigade (3) – “Guided By Fire” [Season Of Mist, Sound Pollution] Finsk välslipad, nerklottrad och smut-sig rock/metal/goth/death som aldrig målar in sig i ett hörn. I ena stunden kryptiskt, i andra klistrigt. Låter det splittrat? Det är det inte, bandet ger mersmak! [Roger Uddin]

Gutworm (2) – “Disfi gured Narcis-sus” [Anticulture, Sound Pollution] Skoningslös metal/death/thrash som blåser ut öronvaxet! Med mindre väsande sång och en mer detaljerad ljudbild så hade betyget åkt upp ett snäpp. Fans av Kataklysm, Bolt Thrower och Amon Amarth borde inte känna sig helt vilsna. [Roger Uddin]

Avatar “Schlacht”Gain (Sony/BMG)

Avatar har kommit att bli en snabbt växande stjärna på den svenska dödsmetallscenen. Sedan debutal-bumet, som kom för drygt ett och ett halvt år sedan, har åtminstone jag bara hört gott om det unga göteborgsbandet. Och även om jag nog tyckte att det fanns detaljer att förbättra på ”ettan”, så var det in-gen tvekan om att kollektivet hade framtiden för sig.

”Schlacht” är alltså fulläng-dare nummer två från Avatar. Och om det fanns detaljer att förbät-tra på föregående ”Thoughts Of No Tomorrow”, så är nya albumet desto mer genomarbetat. Inledande tre låtar är starka, men det är när vi kommer fram till fjärde spåret ”4 AM Breakdown” som jag blir fullkomligt frälst. Avatar har lyckats få till den starkaste refrängen inom genren i år – skulle jag vilja påstå. Ett litet bevis på bandets kreativa styrka och mod att bryta ny mark inom en genre som absolut behöver förnyelse.

Jag har inte för vana att höja melodiska dödsband till skyarna, det ska gudarna veta. Särskilt inte om det handlar om göteborgsmetal. Men, äras den som äras bör. Ava-tar kommer att bli en Sveriges nya stora dödsmetallexporter, det sätter jag en tunna skit på.

Matts Halmerius

The Accidents“Summer Dreams”Burning Heart Records(BAM)

Okej: Ramones. The Pouges. Lite oi. Massa Svensk punk, typ Perverts, KSMB, Dr Zeke och kanske lite At-tentat. Krydda med e smula country och 50-talsrock, allsångsrefränger och LÅTAR. Fy tusan vilket party! The Accidents från Örebro släpper sin andra skiva, och jag måste nog leta upp den första någonstans, för det här är bra så det stänker.

Nej då, inget revolutionerande eller nyskapande, man gör musik utifrån gamla inkörda traditioner, med rötterna djupt i vad andra re-dan gjort tidigare. Men, det verkar som -utifrån min egen reaktion på “Summer Dreams”- att gubb-pub-punk är just exakt vad vi behöver vintern 2007.

The Accidents håller skivan pre-cis lagom lång, låtarna lagom korta och missar inte en chans att slänga in en refräng jag böjrar att sjunga med i redan första gången jag hör den. Dessutom klämmer man in en å annan mid-tempo-låt (genrens motsvarighet till powerballander?) som lovar spelningar i mer folkliga radiokanaler. Jag blir på lysande humör av The Accidents.

– Ask yourself; What do you want for christmas, punk?

Johan Dahnberg

The Bones “Burnout Boulevard”Century Media

De sylvassa killarna i the Bones från Karlskrona är tillbaka med en rykande explosiv platta och bara titeln säger en hel del om innehål-let. ”Burnout Boulevard” spinner loss direkt i första låten och sedan är det fullt race genom hela albu-met. Här spelas det rak, röjjig, svet-tig, oljig, stå-inte-i-vägen-eller-få-en-käftsmäll- punk- rock’n’roll med känsla, driv och nästintill sinnesjuk energi.

Enda nackdelen med albumet är att man som lyssnare kanske inte orkar upprätthålla samma energi som grabbarna i bandet. Det känns som att öronen blir andfådda mot slutet av plattan.

Sådant går det ju att råda bot mot och till dig som behöver en ljudmässig smocka, kolla upp ”Burnout Boulevard”.

Helena Larsson

Dia Psalma “Djupa Skogen”Border

Legenderna är tillbaka. Inte en dag för sent. Det karatäristiska soundet har något så när behållts intakt samtidigt som reformeringen av det samma är ett faktum. Inledande “Norrsken” träffar mitt i prick, pre-cis så som man vill att Dia Psalma skall vara anno 2007.

Medlemmar av fanskaran mod-ell äldre kan komma att sakna insla-gen av den svenska folkmusik som på tidigare släpp varit väldigt påta-glig. Själv tycker jag det är skoj att vi får något nytt, det bevisar endast att punkband även dem kan vara framåtsträvande och utvecklas och handen på hjärtat - hur kul hade “Gryningstid 2” egentligen varit?

Texterna träffar även dem i prick. “Blod” är en kall sanningsskildring av det svenska fotbollsvåldet som idag breder ut sig i landet, endast Dia Psalma kan skildra det såhär bra. Tyvärr håller skivans sista två spår, “Öga För Öga” och “Histo-rien”, inte riktigt samma klass som resten av alstrets spår och därför sänks betyget en aning.

Dock kan man inte vara mer än nöjd med “Djupa Skogen”.

Kristian Forsell

Eddie Vedder “Into The Wild”Sony/BMG

Detta, Eddie Vedders första soloal-bum utgör soundtrack till “Into The Wild”, det verklighetsbaserade dra-mat om toppstudenten Christopher McCandless och hans försök att hitta sig själv uppe i Alaska. Med detta som utgångspunkt accepterar jag något lättre kompositionen av denna produktion.

Jag tas mellan fi nstämda guld-korn som “Long Nights” och “So-ciety” till “I Am Mine” och “Trou-ble”, spår som vaggar fram i något högre tempo. Rakt igenom drivs allt framåt med den akustiska gitarren och förstås framför allt med Eddies karaktäristiska röst i fokus.

Förstasingeln tillika covern “Hard Sun” är ett av de svagare spåren, men skivans avslutning är desto bättre. Finstämt så det förslår är det i både näst sista “End Of The Road” och sortin “Guaranteed” vars låttext för övrigt är alldeles ly-sande.

Totalt sett är detta en bra skiva som troligt kommer växa när man ser fi lmen, och det är inte svårt att måla upp diverse tänkbara miljöer och fi lmsekvenser framför sig un-der skivans gång. Ovan nämnda “Long Nights” är tillsammans med avslutningen skivans absoluta höjd-punkter.

Ted Bengtsson

Freevil “Freevil Burning”Nastifi ed (Sound Pollution)

Min fru, som hellre lyssnar på Foo Fighters, QOTSA eller Smash-ing Pumpkins än den musik jag normalt sett recenserar, fastnade tidigare idag vid en av mina af-fi scher. En Defl eshed-affi sch med texten ”An Audial Assault In Twelve Rounds”. ”Vad betyder det där?” undrade hon. Och dum som jag är trodde jag givetvis att hon menade vad texten rent lexikalt betyder. Men när Freevils debutplatta ryker loss i stereon inser jag plötsligt vad hennes undran egentligen var och varifrån den kom. Det rör sig givet-vis om en semantisk lucka.

Vi som uppskattar extrem musik är i grunden lite konstiga. Vi gillar att bli golvade av det vi lyssnar på. Inte medryckta, uppmuntrade eller ens avslappnade. Vi vill att musiken ska kännas som en veritabel knock-out.

Och just därför går ”Freevil Burning” hem till hundra procent. Tomas Andersson och Roger Blom-berg (ex-Denata) har tillsammans med Mique Flesh (ex-Witchery/Se-ance) skapat en platta som ger be-greppet thrash en helt ny innebörd. Defl eshed korsbefruktas med King Diamond och gamla Cradle Of Filth, på ett mycket snyggt sätt. Knocken sitter direkt och jag ligger och fl äm-tar. Totalt golvad. Eller med andra ord – Freevil tar andan ur dig.

Matts Halmerius

Helstar“Sins Of The Past”AFM(Sound Pollution)

I nittonhundraåttiotalets sista fl ämtning släpptes ett album som kom att göra ett stort intryck på un-dertecknad. Albumet, ”Nosferatu”, var den sista plattan med ameri-kanska Helstar, innan bandet gick skilda vägar. På den tiden kom den mesta av min musik från bland-band, inspelade av kamrater med äldre bröder. Själv har jag inga äl-dre bröder och därmed blev bland-banden min kontakt med hårdrock och metal. Den fysiska skivan fi ck jag aldrig få tag i. Därför har Hel-star varit ett slutet kapitel för mig i många år. Fram tills nu. Helstar återförenades nämligen förra året.

Återföreningen lovas innebära ett nytt fullängdsalbum under nästa år, men som en uppvärmning släpps denna samling med nyinspelade guldkorn från åttiotalsplattorna. För mig är det ett kärt återseende, framförallt vad det gäller låtarna från ”Nosferatu”-plattan. Det var nämligen på den plattan som ban-dets mörka heavy metal (”dark metal”) nådde sin höjdpunkt. Men materialet från de föregående plat-torna ”Burning Star”, ”Remnants Of War” och ”A Distant Thunder” är givetvis också kul att höra. Liksom de båda nyskrivna spåren ”Tormen-tor” och ”Caress Of The Dead”, vil-ka bådar gott inför det kommande albumet!

Matts Halmerius

Lizzy Borden “Appointment With Death”Metal Blade(Border)

Lizzy Borden är ett band med anor. Ända tillbaka till 1890… förlåt 1980-talet för att vara exakt. Det första årtiondet i bandets historia skulle också utgöra guldåldern. På den tiden var Lizzy Borden ett stolt skepp på Los Angeles glam-scen. Men också en pionjär inom thrash-powergenren. Frågan är hur bra re-ceptet håller till dags dato.

Det börjar bra. ”Abnormal” är en stark inledare, med vibbar till ett annat thrashinspirerat power met-alband – nämligen åttiotalets Hel-loween. Titelspåret håller också hög kvalitet, liksom de närmast efterföl-jande spåren. Hela första halvan av plattan är faktiskt ganska okej.

Men liksom åttiotalsmusiken en gång i tiden blev förbisprungen av tiden, tråkig och förklarad obsolet, så tappar albumet efterhand mark. Åttiotalsglam är stundtals väldigt charmigt. Men bara om låtarna är riktigt bra. Och bara en liten stund åt gången. ”Appointment With Death” håller inte hela vägen. Väl framme vid avslutande ”The Darker Side” har jag hunnit bli ordentligt uttråkad. Ska det här kollektivet fortsätta försöket att rida på de senaste årens glamnostalgivåg, så är jag rädd att bandnamnet åtmin-stone i min bok kommer att ändras till Lizzy Boredom.

Matts Halmerius

Greenleaf “Agents Of Ahriman”Small Stone records(Border)

Har följt detta Borlänge band sedan demodagar.

Debuten var ren stoner och en smula spacerock, ungefär som de fl esta svenska band lät i början av millenniet. Uppföljaren var spretig-are. Garage, psyk, stoner och 70-rock i en och samma förpackning.

Klart injektionsframkallande. Nu är det då dags för trean.

Inledande ”Highway Offi cer” drar tankarna till jänkarna i Clutch vilket även gäller stämningarna i många låtar. Annars undviker Greenleaf ef-fektivt de vanligaste stonerhindren.

Musiken är intelligent. Det fi nns en plan bakom låtarna. Riffen glider snarare in i låtarna än domin-erar, geniallt framförda av gitarris-ten Tommi Holappa (Dozer).

Glädjande är att även Hammon-dorgeln hittat tillbaka till bandet och bidrar till ett fylligare sound. På sångfronten har det också hänt saker, ny bakom micken är numera Oskar Cedermalm (Truckfi ghters/turnéaktuella med Fu Manchu) och även ansvarig för skivbolaget Fuzzorama Records. Ett lyckat ny-förvärv.

Thomas Olsson

Hardcore Superstar“Dreaming In A Casket”GAIN

Uppföljaren kritikerrosade självbe-titlade föregångaren är äntligen här. Bandets sentida mer hårdrocksorien-terade sound är något man verkligen tagit stadga på här men att följa upp en så komplett skiva som förra bör ses som en näst intill omöjlig upp-gift. Som att följa upp “Dr Feelgood” eller “Apetite For Destruction” un-gefär, ni som har förra skivan förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att de fyra grabbarna från Göteborg inte lyckas. “Dreaming In A Casket” är en klockren hårdrocksskiva med in-your-face-riff, sing-a-long-refränger och en stenhård produktion och det känns äntligen som om bandet verk-ligen fokuserat på vad de är bäst på och framförallt så känns spelglädjen 100% genuin och går nästan att ta på emellanåt.

“Sensitive To The Light”, “Dreaming In A Casket” och “So-phisticated Ladies” är givna hits men jag saknar litegrann en “We Dont Celebrate Sundays”, en sådan där riktig topp som etsar sig fast efter bara en halv lyssning. Jocke Berg kniper härmed platsen som Sveriges i absolut särklass bästa rocksångare, en mer värdig ersät-tare till Steven Tyler har aldrig skå-dats!

“Dreaming In A Casket” kom-mer inte att göra någon besviken! En “World Domination Tour” kom-mer snart att bli faktum!

Kristian Forsell