selections 2002–08

isbn 978–91–633–2223–5

Pictures in order of apperance

1. Anette 2. Shoot-Out 3. Gymnastic 4. Inside 5. The Way

6. Gothic Lolita 7. Surrounding Area 8. Paradise Lost 9. Ghost Walk

10. Summerchild 11. Mothers Balcony 12. Black Hole Sun 13. The Wedding

14. Cherry oh Baby 15. Girl with a Stick 16. Leopard 17. The Fire

18. In the Window 19. The Beach 20. Two Addicts in the Sun

21. Playing by Myself 22. Mimic Octopus 23. Lido 24. White Tiger

25. On the Bench 26. Trying to Hide 27. Pasi, Outside the Window

Isbn 978–91–633–2223–5

For further information please contact

Crystal Palace

Telephone

+ 46 8 32 28 50

Email

info@crystalpalace.se

Internet

crystalpalace.se

jennykallman.se

Address

Karlbergsvägen 44

SE–113 62 Stockholm Sweden

Epilog

Andrzej Tichý

Design

Research and Development

Calligraphy

Marianne Pettersson–Soold

Prepress

Jeanette Andersson

Print

Kristianstads boktryckeri 2008

10. Det kontinuerliga mot det avgränsade. Oändlighet och ändlighet.

Stämmer det att oändligheten förutsätter det ändliga? Såsom kunskapen

okunskapen? Eller samvaron ensamheten? Betyder det att dessa bilders

verkligheter förutsätter dessa bilder? En grundläggande problematik:

Uppfinnande eller upptäckande?

11. Två ord dyker upp: provisorisk evighet. De återfinns i Bruno Schulz

Sanatoriet timglaset: ”Då blev världen orörlig ett ögonblick, stod där

andlös, bländad, ville hel och hållen gå in i denna bedrägliga bild,

i den provisoriska evighet som öppnats för den.”

12. Frestas att försöka återskapa själva konstruktionsmomentet – snett

uppifrån, grågrön fond bakom vita körsbärsblommor och mellan dessa

någon som tappat något, någon som firar något – liknande vinkel, en

mörk håla omgiven av grönt i skiftande nyanser och på gränsen mellan

det mörka och det gröna något rosa, något blått och något vitt, några

små människor som ser på något därinne i det mörka – så fortsätter det,

återkommande mönster, krukväxtgröna, bleka skogspartier, vitt i alla

dess skepnader, världarnas beröringsyta, kommunala anläggningars magi

(är detta en styrande princip?), och ibland mer rättframt: Någon döljer

något. Något händer mellan några som är någonstans och ser på något,

någon tar del av något, någon rör sig mot eller bort ifrån något, någon

förhåller sig till någon annan, liknar någon. Något händer här. Någon-

ting finns här.

Andrzej Tichý, bosatt i Malmö, är författare till romanerna

Sex liter luft (2005) och Fält (2008).

10. The continuous against the clearly defined. Infinity and finiteness.

Is it true that infinity presupposes the finite? As knowledge does

ignorance? Or togetherness solitude? Does it mean that the reality

of these pictures presupposes these pictures? A fundamental problem

remains: invention or discovery?

11. Two words crop up: makeshift perpetuity. They’re found in Bruno

Schulz’s The Sanatorium at the sign of the Hour-Glass: “Then the world

was momentarily still; it stood out of breath and dazzled, wanting to be

completely at one with that illusory picture, that makeshift perpetui-

ty that had opened up to it.”

12. The temptation of trying to recreate the moment of construction

– diagonally downwards, grey-green background behind white cherry

blossom, and between these someone who has lost something, someone

celebrating something – similar angles, a dark whole surrounded by green

in shifting nuances and on the border between the dark and the green,

something pink, something blue and something white. Some small peo-

ple who see something there inside the darkness – and so it continues,

repeating patterns, pot-plant green, faded woodland, white in all its

guises, a point where worlds meet, the magic of municipal construction,

(is this a governing principle?), and sometimes more straightforward:

Someone is hiding something. Something happens between someone who

is somewhere looking at something; someone takes part of something,

someone moves towards or away from something, someone remains with

someone else, resembles someone. Something happens here. Something

exists here.

Andrzej Tichý, based in Malmö, is the author of the novels

Sex liter luft (2005) and Fält (2008).

en ensamvaro, en oförmåga att fokusera det förment centrala. Förment

därför att det centrala här är just det faktum att det inte syns. Eller

kan någon peka ut en styrande princip?

3. Att likna sin verklighet. Dessa bilders mimikry?

4. Försök låta betraktaren (som händelse – som ting) avslutas eller

dö/nej/eller falla samman under sin egen tyngd och/nej/en obegriplig

tvåsamhet och en ensamhet riktad mot någonting annat än/nej.

5. Alain Robbe-Grillets antiessentialism. Aversionen mot (myten om)

djupet ersätts här av en dito mot fokus, klarhet och kanske mot verisi-

militude. Min hjärna travesterar: Thus the photograph functioned as a

trap in which the artist captured the universe in order to hand it over

to society. Men vi kan inte fånga in, och härska över, det som vi bara

anar. Vi låter bli det stora arbetet att erövra naturen och mångfaldiga

den mänskliga makten. Ingen hybrisproduktion, ingen expansionism. Men

hur?

6. Att vara här. Som en del av att vara där.

7. Ingen kontrollerande skoptofili, inga kvästa libidon?

8. Någonting är i vägen och jag vill att det stannar där, som en påmin-

nelse, sann eller inte, om att ögat – dess svarta rum – inte har något

med saken att göra/inte är en styrande princip.

9. Någon annanstans uppmanar man mig att lyfta blicken och se mig om-

kring i rummet: Notice how things change in appearance as they are

further away from you: parallel lines in the floor seem to move clos-

er together; horizontal edges appear to slant; textures compress; de-

tails become harder to see. Hur sant är detta? Och: hur fattbar är

skillnaden mellan ett här och ett där, mellan ett synfält och en verkli-

ghet?

At an evasive get-together, together alone, an inability to focus on the

supposed centre. Supposed because the central thing here is the fact

that it is not seen. Or can anyone point out a governing principal?

3. To resemble a reality. The mimicry of these pictures?

4. Try and let the onlooker (as an incident – as a thing) come to an end

or die/no/or collapse under its own weight and/no/an inexplicable

togetherness and a loneliness pointed at something other than/no.

5. Alain Robbe-Grillet’s anti-essentialism. The aversion of (the myth

of) depth is replaced here with ditto against focus, clarity, and also

perhaps against verisimilitude. My brain traverses: thus the photograph

functioned as a trap in which the artist captured the universe in order

to hand it over to society. But we cannot capture, and dominate that

which we merely sense. We put an end to the great work of conquering

nature and multiplying man’s power. No hubris production, no expan-

sionism. But how?

6. To be here. As a part of being there.

7. No controlling scoptophilia, no suppressed libido?

8. Something is in the way and I want it to stay there like a reminder,

true or false, of the fact that the eye – its dark chamber – has nothing

to do with it/isn’t a governing principle.

9. I’m urged to lift my gaze somewhere else and glance around the room:

notice how things change in appearance as they are further away from

you: parallel lines in the floor seem to move closer together; horizontal

edges appear to slant; textures compress; details become harder to

see. How true is this? And: how conceivable is the difference between a

here and a there, between a field of vision and a reality?

Någonting här

0. ”Händelser och ting antingen avslutas eller dör eller faller samman

under sin egen tyngd och när jag betraktar dem och beskriver dem är det

bara för att de bryter ljuset över sig, gestaltar det och ger det en

form som vi är i stånd att begripa”, skriver Andrzej Stasiuk i Världen

bortom Dukla.

1. Någonting gestaltar ljuset. Gräset möter gruset möter vattnet fig-

urer, kroppar, skuggor. En form som vi är i stånd att begripa. En röd

clownnäsa mellan flödande solljus och ett av mörker omgärdat bar-

skåp. Jag vet inte. Hur gör jag när jag vill begripa en vit tiger? Och

vilken av dem? En kvist i vägen, ett tillvarataget avstånd. Vad är det

jag frågar? Vilken fråga är begripandet ett svar på?

2. Varför är ingen fråga. Varför är en uppskrämd katt som väser åt vin-

dens lek, åt ominösa skuggors spel. Åt suddiga masker, åt en hängd män-

niska som fortsätter sin klättring, åt en hätsk bläckfiskflicka och

hennes offers mimikry – de dubbla hästsvansarna som förenar dem,

den mindre flickans förvandling från olik till lik. Åt kärleksstigma,

bortvända ansikten och ryggars tydliga tal. Åt en undanglidande samvaro,

Something Here

0. “Incidents and things either come to an end or die; or collapse under

their own weight and when I look at them and describe them, it is be-

cause they refract the light over themselves, shape it and give it a form

that we are able to grasp,” writes Andrzej Stasiuk in Världen bortom

Dukla [The World Beyond Dukla].

1. Something shapes the light. The grass meets the gravel meets the

water: figures, bodies, shadows. It is a form we are able to grasp.

A red clown’s nose between abounding sunlight and a cocktail cabinet

engulfed by darkness. I don’t know. What do I do when I want to evoke a

white tiger? And which one? A twig in the way, a utilisation of distance.

What is it I am asking? To which question is “evoking” the answer?

2. Why is not a question. Why is a frightened cat hissing at the playing

wind, at the ominous games of shadows. At blurred masks, at a person that’s

been hung but still keeps climbing, at a malicious octopus girl and the

mimicry of her victim – the double pony-tails that bring them together,

the smaller girl’s transformation from unlike to like. At the stigma of

love, a face turned away and the clear signal of a back turned towards you.

by Andrzej Tichý