Kriminologiska institutionen

Skälig misstanke - ”magkänsla” eller ren juridik?

En intervjustudie med poliser om skälig misstanke och stereotyper

D-uppsats i kriminologi

Höstterminen 2006 Désirée Lesger

Abstract

Reasonable suspicion – intuition or pure law? An interview study with

police officers about reasonable suspicion and stereotypes

Swedish law requires reasonable suspicion before police officers are allowed to use

discretionary powers like body search, arrest, body inspection and search of premises or cars.

Legislation on reasonable suspicion appears to be complicated, which creates the risk of it

being insulting, discriminating and could lead to misuse of these powers. A key term in the

debate is police discretion, police officers freedom to make a choice among possible courses

of action or inaction, created by the effective limits of their power. Wide police discretion

may lead to arbitrary decisions and major differences between officers concerning the

application of law. Other research has proven that Swedish born suspects are more often

charged for their crime than suspects from ethnic minority groups, which constitutes an

increased risk of ethnic minorities being innocent and exposed to constraints without legal

reasons. This can lead to a vicious circle where ethnic minorities seem to be more criminal,

which draws attention to that specific group. Therefore it seems very interesting to study the

process in which the police establishes reasonable suspicion.

The objective of the thesis is to investigate how police officers think about the concept

of reasonable suspicion and to see if a different treatment that depends on the suspects’

ethnicity exists. The different meanings of the word police discretion and the vagueness of the

concept of reasonable suspicion reflect the central questions of this thesis: what means

reasonable suspicion to police officers? Is there a difference between suspects with Swedish

or foreign background? Is there a difference between police units? Do police officers use

stereotypes in their work? How extensive is police discretion and does that lead to

discrimination? My study shows that police attention is drawn by what police officers notice

from a distance, at ‘regular spots’ and during conversations with suspects. The concept of

reasonable suspicion has proven to be hard, which could lead to wide police discretion. The

differences between the police units are extensive. Ethnicity in itself doesn’t draw police

attention. Yet, officers are convinced that ethnic minorities more often find themselves in

environments regularly surveyed by police, which results in overrepresentation in crime

statistics. Not only ethnicity and gender are used as stereotypes, but also physical signs of

intoxication, prior information, appearance, incongruity and signs of bad conscience. When

police officers can’t adequately transmit what constitutes reasonable suspicion, there is risk

for arbitrary decisions within police practices.

Innehållsförteckning

1. INLEDNING ..................................................................................................................................................... 1 1.1 ALLMÄNT ...................................................................................................................................................... 1 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ................................................................................................................... 2 1.3 DEFINITIONER ............................................................................................................................................... 2 1.4 DISPOSITION .................................................................................................................................................. 3

2. BAKGRUND ..................................................................................................................................................... 3

2.1 POLISENS ORGANISATION .............................................................................................................................. 3 2.2 JURIDISK ÖVERSIKT ....................................................................................................................................... 5 2.3 INVANDRARE OCH POLISEN ........................................................................................................................... 7

3. TEORI .............................................................................................................................................................. 12

3.1 TIDIGARE FORSKNING ................................................................................................................................. 12 3.2 STEREOTYPER ............................................................................................................................................. 15

4. METOD ........................................................................................................................................................... 17 4.1 METODVAL ................................................................................................................................................. 17 4.2 URVAL ........................................................................................................................................................ 18 4.3 TILLTRÄDE TILL FÄLTET .............................................................................................................................. 18 4.4 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ................................................................................................................................ 19 4.5 INTERVJUERNA ............................................................................................................................................ 20 4.6 VALIDITET................................................................................................................................................... 21 4.7 ETIK ............................................................................................................................................................ 23

5. RESULTAT ..................................................................................................................................................... 24

5.1 OLIKA ARBETSSÄTT..................................................................................................................................... 24 5.2 SKÄLIG MISSTANKE ..................................................................................................................................... 24 5.3 GENOMFÖRANDET AV KONTROLLER ........................................................................................................... 25 5.4 TYPFALL ..................................................................................................................................................... 26 5.5 STEREOTYPERNA ......................................................................................................................................... 28

6. ANALYS .......................................................................................................................................................... 32

6.1 OLIKA ARBETSSÄTT..................................................................................................................................... 32 6.2 SKÄLIG MISSTANKE ..................................................................................................................................... 32 6.3 KONTROLLER .............................................................................................................................................. 32 6.4 KÖN ............................................................................................................................................................ 33 6.5 ETNICITET ................................................................................................................................................... 33 6.6 STEREOTYPER ............................................................................................................................................. 35

7. DISKUSSION .................................................................................................................................................. 37

7.1 SAMMANFATTANDE RESULTAT ................................................................................................................... 37 7.2 HANDLINGSUTRYMME LIKA MED DISKRIMINERING? ................................................................................... 38 7.3 POLISENS LEGITIMITET ................................................................................................................................ 39

LITTERATUR .................................................................................................................................................... 41

BILAGA 1 INTERVJUGUIDE .................................................................................................................... 44

1

1. Inledning

1.1 Allmänt

Beviskravet skälig misstanke anses vara vagt formulerat i lagen. Begreppet är av synnerlig

vikt för förundersökningen och medför att en mängd olika tvångsmedel kan komma att

användas (Bring & Diesen, 2005, s. 148ff.). Dessutom uppfattas lagstiftningen kring skälig

misstanke som så krånglig att den lätt kan bli kränkande och bjuda in till orättvisa kontroller

(Pettersson, 2005a). Polisens handlingsutrymme har visat sig vara stort, särskilt i de

situationer där offentligheten har minst insyn och beslut måste fattas på plats (Holmberg,

2003). Ett stort handlingsutrymme hos poliser kan leda till godtycklighet och stora variationer

mellan poliser när det gäller tillämpningen av lagen. Samtidigt lyfter poliserna själva fram att

de gärna har en viss mån av handlingsutrymme (Ekman, 1999). Det innebär dock ett stort

ansvar för enskilda poliser. Lagen har för poliser minst två olika betydelser: det kan ses och

användas som en resurs, dessutom kan den innebära ett hinder (Holmberg, 2003, s. 103).

Detta handlingsutrymme innebär inte bara problem för poliser, utan också för kriminologer

eftersom skälig misstanke är skedet som utgör grunden för kvantitativ forskning.

Definitionerna ska vara likadana för att kunna jämföra, annars är uppgifterna inte likvärdiga.

Samtidigt har det kommit fram att skäligen misstänkta som är födda i Sverige, med

svenskfödda föräldrar, åtalas i högre grad för brott de misstänks för än individer med utländsk

bakgrund (Kardell, 2006, s. 96ff.). Detta innebär ökad risk för att personer med utländsk

bakgrund misstänks medan de är oskyldiga och att de blir utsatta för tvångsmedel utan rättslig

grund. Detta i sin tur kan skapa uppfattningen att personer med utländsk bakgrund är mer

brottsbenägna, vilket riktar uppmärksamheten på just den gruppen. Det blir därför intressant

att undersöka hur processen där personer blir utpekade som skäligen misstänkta ser ut. Hur

vet man när skälig misstanke uppstår? Det är inte alltid så att polisen är närvarande när ett

brott begås, vilket gör det möjligt för dem att reagera på synliga tecken på brottslig aktivitet.

De reagerar också proaktivt på misstänkt beteende. Vad är det som väcker misstänksamhet

hos poliser? Av intresse blir att undersöka vilken kunskap som polisiära ingripanden bygger

på.

2

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur poliser resonerar kring begreppet skälig

misstanke och om det finns en skillnad i förhållningssättet beroende på vilken etnicitet som

den misstänkte har. Detta görs genom att undersöka:

• Vad begreppet skälig misstanke betyder för poliserna.

• Om misstänkta med utländsk bakgrund oftare än misstänkta med svensk bakgrund

stannas av polisen.

• Om narkotikapoliser och ordningspoliser arbetar på olika sätt när det gäller skälig

misstanke.

• Om det uppstår skillnad i hur polisen bedömer misstänkta med olika kön.

• Om stereotyper spelar en roll i polisarbetet.

• Hur polisens handlingsutrymme ser ut. Kan det leda till diskriminering?

1.3 Definitioner

I denna uppsats begränsas begreppet polis, i likhet med Granér (2004, s. 15) till dem som har

genomgått grundläggande polisutbildningen på polishögskola och har avlagt examen. Polisens

funktion beskrivs av Granér (Ibid., s. 35) som att skydda det organiserade samhället, dvs.

statsapparaten och de samhälleliga domäner som omfattas av statens beskydd. För att utföra

denna uppgift förfogar polisen över befogenheten att använda tvångsmedel som

våldsanvändning och frihetsberövande.

Som personer med svensk bakgrund betraktas i den här studien de som är medborgare i

eller födda i Sverige och har minst en förälder född i eller medborgare i Sverige. Personer

med europeisk bakgrund är de som antingen är födda i eller medborgare i ett europeiskt land

(utom Sverige), eller som har minst en förälder som är född eller medborgare i ett europeiskt

land. Som personer med utomeuropeisk bakgrund räknas de som antingen är födda i eller

medborgare i ett utomeuropeiskt land, eller har minst en förälder som är född i eller

medborgare i ett utomeuropeiskt land.

Etnicitet betraktas enligt Lag (2003:307) om förbud mot diskriminering: ”att någon

tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung” (Riksdagen,

2003). Ras eller hudfärg anser jag inte är viktigt när det gäller etnicitet, så jag bortser från

dessa begrepp. Indelningen i personer per bakgrund ska inte ses som en form av avgränsning

av vilka som är ’svenskar’ och vilka inte, utan används som redskap för analysen. Jag vill

härmed undersöka om personer med utländsk bakgrund får en annan sort uppmärksamhet av

3

polisen än personer med helt svenskt bakgrund. Begreppet skälig misstanke behandlas längre

fram i denna uppsats.

1.4 Disposition

I kapitel 2 presenteras den aktuella bakgrunden till studien, där fokus ligger på polisarbetet, de

juridiska begrepp och diskriminering inom rättsväsendet. I kapitel 3 görs en genomgång av

studiens teoretiska utgångspunkter och kapitel fyra behandlar undersökningens metod. Kapitel

fem består av en genomgång av undersökningsresultaten. I kapitel 6 analyseras dessa resultat

med hjälp av teorin och litteraturen. Slutligen, i kapitel 7, förs det en avslutande diskussion

med utgångspunkt i resultaten.

2. Bakgrund

2.1 Polisens organisation

Den svenska polisen är en statlig myndighet som lyder under Justitiedepartementet och är

organiserad i tre nivåer (Ekman, 1999, s. 58ff.). Den centrala nivån utgörs av

Rikspolisstyrelsen (RPS), som har tillsyn över polisen. Den andra nivån inom polisen utgörs

av län. Länsstyrelsen är det högsta polisorganet i länet och ansvarar för verksamheten. Lägsta

nivån utgörs av den lokala polisverksamheten, som vanligtvis rymmer en

kriminalpolisverksamhet, en utryckningsverksamhet, en trafikpolisverksamhet, en

förvaltningsenhet och en närpolisverksamhet. I denna undersökning intervjuades både

närpoliser och narkotikapoliser och därför går jag lite djupare in på närpolisarbetet och arbetet

inom narkotikaroteln. Narkotikaroteln är inplacerad under olika polisverksamheter i olika län,

medan det i hela landet finns särskilda närpolisverksamheter.

2.1.1 Närpolisen

Närpolisverksamhet är organiserad i närpolisområden, vilket är ett geografiskt avgränsat

område där närpoliser ska arbeta mot ett antal mål (BRÅ, 1999). Arbetet som närpolis är

inriktat mot vardagsbrottsligheten och mot de förekommande ordningsproblemen och är en

del av ordningspolisverksamheten. Verksamheten inom hela polisväsendet ska vara proaktiv

och problemorienterad. Problemorienterat polisarbete betyder fokusering på de egentliga

problemen, dvs. de faktorer som möjliggör eller är de direkta orsakerna till brott och

ordningsstörningar (BRÅ, 2001). Detta innebär att man hela tiden ska kartlägga och analysera

4

vad som sker i ett område för att sedan kunna sätta in åtgärder som förhindrar de olika typerna

av brottslighet. Närpolisverksamheten har vuxit fram på grund av ett behov av en stark lokal

förankring hos polisen, vars arbete ska orienteras mot brottsförebyggande arbete. År 1994

infördes ett problemorienterat arbetssätt och närpolismodellen (Ibid.).

Granér (2004, s. 87ff.) kommer i sin undersökning fram till att närpolisarbete inte har en

hög status inom polisen. En orsak till detta kan vara att närpolisverksamheten och

problemorienterat polisarbete står i motsats till traditionella polisideal om att fånga ”buset”

och rädda oskyldiga genom snabba, reaktiva ingripanden. Granér hittar, i motsats till sina

tidigare uppgifter om skillnaden mellan polisarbete i städer och på landsbygden, en stor likhet

mellan närpoliser och landsortspoliser. Kännedom om och närheten till dem man arbetar med

gör, enligt honom, att både närpoliser och landsortspoliser arbetar utifrån en hög grad av

självständighet.

2.1.2 Narkotikaroteln

Det övergripande målet för den svenska narkotikapolitiken idag är enligt den svenska

regeringen ett narkotikafritt samhälle (Tham m.fl., 2003). Polisens bekämpning av

narkotikabrottsligheten bedrivs både på lokal och nationell nivå och kan fördelas i tre

delnivåer. Arbetet på den första nivån, vilket innebär bekämpning av den grova och

organiserade narkotikabrottsligheten, utförs normalt av länsnarkotikarotlar eller motsvarande

enheter, Rikskriminalpolisen och tullen. Den andra nivån kallas för gatunivån, där bland annat

polis med särskild kompetens har avsatts för att t.ex. förhindra att handel på gatunivå och att

öppna drogmarknader etableras. På den tredje nivån görs personal vid andra enheter, främst

närpolis- och ingripandeverksamheten, delaktiga i narkotikabekämpningen (BRÅ, 2003).

Narkotikabrottsbekämpningen organiseras på olika sätt vid svenska polismyndigheter.

Det finns t.ex. hos vissa polismyndigheter särskilda länsgemensamma narkotikaenheter för

bekämpning av den grova narkotikabrottsligheten, kombinerade enheter där det vid sidan om

narkotikabekämpningen även bedrivs annan verksamhet och gatulangningsgrupper för

bekämpning av narkotikabrott på gatunivå. En annan åtgärd som vissa polismyndigheter har

valt är att under vissa perioder arbeta med riktade insatser som ett komplement till

närpolisverksamheten. Nationellt sett finns det vid Rikskriminalpolisen (RKP) en

spaningsrotel som biträder polismyndigheterna med bland annat narkotikaärenden. RKP har

även en underrättelsestyrd narkotikarotel som bekämpar grov nationell och internationell

brottslighet avseende narkotika, dopning och narkotikaklassade läkemedel (Ibid.).

5

2.2 Juridisk översikt

Målet med förundersökning är att bedöma om brott har begåtts och i så fall av vem (Bring &

Diesen, 2005, s. 137ff.). Om förundersökningen leder till positivt resultat kommer den att

underställas en åtalsprövning, där det bedöms om åtal kan väckas eller inte. Om detta kan ske

är beroende av svaret på två frågor: Är den utredda handlingen att beteckna som brott? Kan

den bevisas? Beviskraven under brottsmålprocessen betecknas av Bring och Diesen som ”en

trappa av stegrande beviskrav” (Ibid., s. 138). När man bedömer den befintliga bevisningens

styrka relaterar man sig till den kvarstående osäkerheten, det man vet jämförs med det man

inte vet. Tanken bakom utredningsprocessen är att säkerheten i slutsatsen ska öka i proportion

till den ökade kunskapen man får om brottet som utreds. Bring och Diesen (Ibid.) illustrerar

de olika nivåerna på följande sätt:

Fullständig säkerhet Uppenbart

Ställt utom rimligt tvivel Tillräckliga skäl

Sannolika skäl Skäligen misstänkt

Kan misstänkas Anledning anta

Brott kan uteslutas

En förundersökning ska inledas om det finns anledning att anta att ett brott som faller under

allmänt åtal har begåtts. När förundersökningen kommit så långt att någon skäligen kan

misstänkas ska han underrättas om brottsmisstanken då han förhörs. Den som på sannolika

skäl misstänks för brott får under vissa ytterligare förutsättningar anhållas och häktas. För att

en åklagare får väcka åtal krävs det att han ska kunna förvänta sig en fällande dom; åklagaren

ska ha tillräckliga skäl för åtalet. En domstol ska meddela en fällande dom om det är ställt

utom rimlig tvivel att den misstänkte har begått den gärningen han åtalas för

(Ekobrottsmyndigheten, 2004, s. 8).

2.2.1 Polislagen

Poliser är, liksom alla som utövar offentlig makt, i sin myndighetsutövning bundna av sex

allmänna principer: legalitetsprincipen, likhetsprincipen, objektivitetsprincipen,

proportionalitetsprincipen, behovsprincipen och ändamålsprincipen (Norée, 2000, s. 66ff.).

Dessa principer ska garantera saklighet och opartiskhet samt skydda landets grundläggande

fri- och rättigheter. Principerna är allmängiltiga och gäller alla former av offentligt rättslig

maktutövning och alla slag av tvångsmedel. Legalitetsprincipen innebär att all maktutövning

6

ska vara lagbunden. För polisen gäller två grundläggande juridiska principer: ”inget brott utan

lag” (lat.: nullum crimen sine lege) och ”inget straff utan lag” (lat.: nulla poene sine lege)

(Ibid.). Principen innebär också att en polis inte får tillämpa en lagregel på ett sådant sätt att

han/hon i praktiken utvidgar regelns tillämpningsområde utöver vad som står i lagen.

Likhetsprincipen innebär att alla ska behandlas lika inför lagen. Objektivitetsprincipen ställer

två krav på poliser: saklighet och opartiskhet. De får således inte gynna eller missgynna

någon. Behovsprincipen innebär att ”ett polisingripande får ske endast då det är nödvändigt

för den aktuella farans eller störningens avvärjande eller underröjande” (Berggren & Munck,

1998, s. 56). Proportionalitetsprincipen innebär att det måste föreligga en rimlig proportion

mellan medel och mål. Ändamålsprincipen slutligen, bestämmer att lagarna inte får användas

i annat syfte än vad som var lagstiftarens intention (Norée, 2000, s. 72ff.).

Berggren och Munck (1998, s. 63ff.) anser att polisens grundprincip är att i valet mellan

att förhindra att brott begås och att låta det fullbordas för att få bevis, ska det förra göras. En

polis är vidare skyldig att anmäla alla brott som faller under allmänt åtal och som han/hon får

kännedom om. Att kombinera effektivitet i brottsbekämpning och ordningsupprätthållande

anses vara ett av problemen inom polisorganisationen (Granér, 2004, s. 141). Granér anser att

formuleringarna skälig misstanke och synnerliga skäl används i rättegångsbalken för att t.ex.

förhindra avvikelser mot legalitetsprincipens skydd mot husrannsakan och kroppsbesiktning.

Det räcker inte med en allmän misstanke, utan det krävs bevis. Likhetsprincipen förhindrar att

kända brottslingar eller utsatta grupper får en annorlunda behandling än andra medborgare

och ser till att alla behandlas lika inför lagen.

2.2.2 Skälig misstanke

Beviskravet skälig misstanke är av synnerlig vikt för förundersökningen och medför att en rad

olika tvångsmedel kan komma att användas (Bring & Diesen, 2005, s. 148ff.). Bland dessa

tvångsmedel finns gripande, kroppsvisitering, kroppsbesiktning och husrannsakan.

Utgångspunkten för bedömningen är att brottsmisstanken kan riktas mot en person (när man

bara har en gärningsman), vilket betyder att sannolikheten för den personens skuld är större

än risken att någon annan har begått gärningen. Bring & Diesen menar att ”beviskravet i fråga

endast borde kunna uppnås när sannolikheten för att den misstänkte begått gärningen är större

än den kvarstående osäkerheten” (Ibid., s. 149). Detta innebär att mer än 50% talar för att en

viss namngiven person begått brottet.

När Justitieombudsmannen (JO) uttalar sig om kravet på skäligen misstänkt, har den

uttryckt grunden för sannolikhetsbedömningen så att det ska finnas ”konkreta, objektivt

7

underbyggda, omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått den

gärning som misstanken avser” (Ibid., s. 149). Bring och Diesen (Ibid., s. 151) kommer fram

till att misstanken ska ha viss substans och bevisningen viss styrka. Skäligen misstänkt är ett

beviskrav som kan tillämpas för utredningshäktning, som är ett provisoriskt tvångsmedel.

Misstankegraden måste styrkas till sannolika skäl inom en vecka för att häktningen ska kunna

bestå. Vid häktning står alltid beviskravet sannolika skäl i fokus för prövningen, varigenom

skäligen misstänkt blir mindre viktigt.

Ett generellt intryck som Bring och Diesen (Ibid., s. 156) har fått av häktningspraxis är

att domstolarna i hög grad är hänvisade till åklagarens omdömen om bevisningen, att det är

svårt att finna några klara kriterier för skillnaden mellan skälig misstanke och sannolika skäl,

men att det alltid krävs ytterlig bevisning för att kunna gå från utredningshäktning till

häktning på sannolika skäl. Också JO är medveten om att det är svårt att dra gränsen mellan

de olika beviskraven. Han förklarar: ”Att lägga fast några mera bestämda riktlinjer för vad

som skall krävas för att en misstanke skall anses vara skälig är inte möjligt. Denna fråga får i

stället avgöras från fall till fall och härvid finns självfallet ofta ett visst utrymme för olika

bedömningar” (Ibid.).

Som utgångspunkt kan man säga att skälig misstanke förekommer när undersökningen

blir inriktad på viss person och att det krävs pålitliga, objektiva, faktiska, konkreta

omständigheter som pekar mot den misstänkte (Ibid.). Enligt Europadomstolen förutsätter en

skälig misstanke att det i målet ”finns fakta eller uppgifter som kan övertyga en objektiv

iakttagare om att personen kan ha begått en förbrytelse” (Ibid., s. 157). Prövningen måste

alltså vara objektiv och bevisen måste ha viss substans. Vidare anses bedömningen av

misstanken vara momentan och temporär, bedömningen görs för ögonblicket och ska

utvärderas om det tillkommer nya fakta.

2.3 Invandrare och polisen

Racial profiling, eller etnisk profilering på svenska, är en metod som polisen ofta använder

när det gäller så kallad stop and search (Pettersson, 2005a, s. 7ff.). Personer stoppas och

kontrolleras, och därför uppmärksammas, av polisen på grund av deras etnicitet, vilket kan

leda till självuppfyllande profetior (Lindholm, 2005). Holmberg (2003) har i sin studie visat

att den danska polisen delvis fokuserar mer på personer med en icke-dansk etnicitet och

Finstads undersökning (2000) ger stöd för att etniska minoriteter får mer uppmärksamhet från

polisen i Oslo. Chan (1997, s. 17ff.) pratar i sådana fall om ’polisrasism’, vilket hon beskriver

som processen i vilken polisauktoriteter stigmatiserar, trakasserar, kriminaliserar eller på

8

annat sätt diskriminerar vissa sociala grupperingar på grund av fenotypiska eller kulturella

markörer, eller nationell ursprung genom bruket av sitt speciella maktutövningssätt. Chan

uppmärksammar att poliser ofta använder sig av stereotypiska uppfattningar om brottligheten

av vissa grupper och anser att detta lätt kan leda till trakassering och allmän förbittring (Ibid.,

20). Även om hon anser att det kan hända att poliser i sitt arbete bortser från sina fördomar,

finns det bevis att några etniska minoriteter inte verkar stå i proportion mot andra grupper i

brottsstatistiken. Chan (1997, s. 39) påpekar vidare att polisrasism i Storbritannien inte bara

handlar om diskriminering av unga svarta män, utan snarare om idén om den brottslige

’andre’, varvid unga svarta män för tillfället anses vara mycket framträdande. Hon (Ibid., s.

44) anser att polisarbete ger mycket handlingsfrihet till enskilda poliser när det gäller beslut

om att stanna, kroppsvisitera eller anhålla misstänkta. Ett sådant omdöme beror ofta på

stereotyper om vad som uppfattas vara normal eller misstänkt.

Enligt Holmberg (2003, s. 58) har de flesta poliser starka åsikter om invandrare och

brottslighet. I Holmbergs undersökning bland danska poliser förknippas de så kallade andra

generationers invandrare, kallad för ’2.g’, oundvikligen med brottslighet. Den typiska ’2.g’ är

ung, har mörk hy och har föräldrar födda i Mellanöstern. Denna grupp kategoriseras av

poliserna i Holmbergs undersökning som möjliga brottslingar och karaktäriseras, enligt

poliserna, av deras fientlighet gentemot polisen. Medan de ’vanliga kunder’ beter sig neutral

eller även jovialiskt i möten med polisen, ifrågasätter ’2.g’-gruppen polisens auktoritet och

deras bevekelsegrunder. Många poliser i Holmbergs undersökning gav uttryck för åsikten att

’alla invandrare är brottslingar’ och har medgivit att deras val har influerats av den

misstänktes etnicitet (Ibid., s. 59). Holmberg konkluderar att gruppen av andra generationers

invandrare definitivt drar till sig polisers uppmärksamhet. Även om inte alla invandrare som

stoppas av polisen visar sig vara kriminella, ifrågasätts inte den allmänna åsikten bland poliser

att nästan alla unga invandrare är brottslingar (Ibid., s. 61). Denna sorts proaktivt polisarbete

är beroende på polisernas förmåga att avläsa och tolka sociala tecken. De reagerar på tecken

som, för dem, betyder ”brottsling”.

Holmberg (Ibid., s. 63ff.) menar att polisarbete baserad på typologi är naturligt

diskriminerande, men å andra sidan anser han att diskriminering också betyder skarpsinthet.

Poliserna försöker avgöra vem som är misstänkt och vem som inte är det. När man tar hänsyn

till den begränsade informationen och den oftast begränsade tiden de har att ta ett beslut,

verkar det, enligt Holmberg, ofrånkomligt att poliser måste lita på stereotypisk information

och således arbeta utifrån typologi. Kvinnor samt ordentliga medborgare löper enligt honom

mindre risk att dra till sig intresse. Poliserna ansåg själva att statistiken pekar på att vissa

9

grupper begår de flesta brotten. Holmberg anser dock att det som glöms bort då är hur polisen

är delaktig i skapandet av statistiken (Ibid., s. 150).

Pettersson (2005a, s. 29), i likhet med Granér (2004), finner i sin studie av ingripanden

mot eget bruk av narkotika att polisen i vissa avseenden tycks ingripa hårdare och på lösare

grunder mot personer med utomeuropeiskt bakgrund. Granér (Ibid., s. 243) menar att poliser

har svårare att skilja ”busar” från ”medelsvensson” när det gäller invandrare än när det gäller

svenskar. Detta kan hänga ihop med resonemanget om in- och utgruppen, där man har lättare

att särskilja mellan personer sin egen grupp än i andra grupper, personer i utgruppen uppfattas

som utbytbara med varandra, de ser alla likadana ut, vilket bäddar för generaliseringar

(Lindholm, 2005, s. 400). Detta leder till att det blir svårare för polisen att bilda sig en

uppfattning om en person med utomeuropeisk bakgrund verkar misstänkt, vilket kan leda till

ingripanden på lösare grunder. Pettersson (2005a, s. 30) påpekar att den större svårigheten att

avgöra om en person verkar misstänkt eller inte i stället borde leda till ökad försiktighet från

polisens sida. Hennes resultat stödjer dock inte en sådan tolkning. En annan förklaring till den

högre graden av ingripanden mot personer med utomeuropeiskt utseende kan enligt Pettersson

vara att poliser uppfattar vissa invandrargrupper som mer brottsliga än svenskar (Ibid.).

Polisen har då en högre misstänksamhet gentemot dessa grupper från början, vilket gör det

lättare att uppfatta en person från den gruppen som misstänkt. Detta kan kopplas ihop med

begreppet racial profiling. Tidigare studier (t.ex. Granér, 2004; Ekman 1999) stödjer denna

förklaring.

2.3.1 Diskriminering inom rättsväsendet

De flesta studier visar att invandrare begår fler brott än de skulle i förhållande till sitt antal,

dvs. det procentantal de är av befolkningen (se t.ex. von Hofer, Sarnecki & Tham, 1998).

Brott som leder till lagföring visar sig vara ett vuxenfenomen i ännu större utsträckning bland

utländska medborgare än bland svenska. Samtidigt utsätts invandrare oftare för brott.

Författarna anser att det finns flera olika hypoteser om vad skillnader i brottslighet mellan

svenskar och invandrare beror på (Ibid., s. 81ff.). Förklaringarna går ut på diskriminering,

kulturskillnader, selektiv invandring, marginalisering samt ”strain” och relativ deprivation.

Det kan dock inte uteslutas att brott som begås av invandrare oftare anmäls och bestraffas än

brott som begås av svenskar.

Kardell (2006, s. 96ff.) har i sin tur kommit fram till att skäligen misstänkta personer

med utländsk bakgrund har underrisker för att få åtalsunderlåtelse, strafförelägganden eller

åtalas för brott, jämfört med personer med svensk bakgrund. Han anser att detta resultat skulle

10

kunna bero på att människor med utländsk bakgrund lättare betraktas som skäligen misstänkta

än personer med svensk bakgrund. Enligt honom skulle polisen ogärna anteckna en person

med svensk bakgrund som skäligen misstänkt om de inte har mycket som talar för det, medan

de skulle vara mer beredd att chansa när det gäller en person med utländskt bakgrund. I steget

där beslut tas om åtalsunderlåtelse, strafföreläggande och åtal kommer bristen på bevis fram

och blir de tvungna att lägga ner misstankar som tillkommits på lösa grunder.

Holmberg och Kyvsgaard (2003) har i ett domstolsmaterial från Danmark under år 2000

funnit att personer med utländsk bakgrund oftare anhölls i samband med åtal. Däremot visade

det sig att det var en högre andel av icke-danskar som frikändes vid ett åtal. Holmberg och

Kyvsgaard tolkar detta som att personer med icke-dansk bakgrund åtalades på lösare grunder.

Petterssons studie av särbehandling av gärningspersoner (2006, s. 182) visade att

personer med utländsk bakgrund inte tycks bli utsatta för högre grad av ingripande än

personer med svensk bakgrund när de väl är misstänkta för ett brott. Däremot riskerar

personer med utomeuropeisk bakgrund att oftare dömas till fängelse än personer med svensk

bakgrund. Denna undersökning visar än en gång att utländsk bakgrund utgör en nackdel vid

påföljdsvalet. Hon finner dessutom att förundersökningen i vissa fall till och med läggs ned

oftare för personer med utländsk bakgrund än för dem med svensk bakgrund, vilket pekar på

att personer med utländsk bakgrund misstänks oftare på lösare grunder svenskar.

Också Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2005) har undersökt brottsligheten bland

personer födda i utlandet jämfört med personer födda i Sverige. Forskarna har kommit fram

till att majoriteten av dem som är registrerade för brott är födda i Sverige av svenskfödda

föräldrar. Andelen av dem som är misstänkta för brott är dock högre bland dem som är födda

utomlands eller har en eller två utrikes födda föräldrar, jämfört med dem som är födda i

Sverige med två svenskfödda föräldrar. Den förra kategorin har en överrisk på 2,5, vilket

skiljer sig dock mellan olika brottstyper. En studie av von Hofer, Sarnecki och Tham (1998)

visar att invandrarnas överrisk för lagföring har varit relativt konstant sedan 1970-talet.

Andelen personer som är misstänkta för brott visar sig vara större i grupper från vissa

geografiska områden, oftast från länder där levnadsbetingelserna skiljer sig från de i

västländerna (BRÅ, 2005). Dessa personer har ofta tvingats att lämna sitt hemland som

flykting medan de som kommer från västländer oftast haft ett val. Det är dock nordbor som

dominerar den misstänkta brottsligheten, eftersom invandringen från de nordiska länderna är

mycket större.

BRÅ:s förklaringar för att invandrare oftare är registrerade för brott än andra går ut på

kulturella och sociala faktorer. De utgår ifrån att det är svårt att bosätta sig i ett annat land,

11

invandrarna kan ha trauma och svårigheter med språket och kulturen. Vidare anser de att

invandrare har sämre sociala förutsättningar och en sämre social situation än den svenska

befolkningen i genomsnitt. Den tredje möjliga förklaringen är att mottagandet av invandrare

inte överbryggar deras svårigheter. Segregation och särbehandling kan innebära en ökad risk

för brottslighet.

2.3.2 Upplevd diskriminering inom rättsväsendet

Sverige är ett av de mest segregerade länderna bland industriländerna (SOU 2005:69, s. 134).

Strukturell etnisk diskriminering kan ses som en systematisk segregation mellan svenskar och

invandrare inom arbetsmarknad, rättsväsende, politik, utbildning, arbetslivet, boende, välfärd

och massmedia. För min studie är det viktigt att förhålla sig till den strukturella

diskrimineringen för att se vad detta har för konsekvenser för polisens beteende gentemot

utlandsfödda personer. Strukturell diskriminering innebär att principen om människors lika

värde inte upprätthålls och detta anses därför vara ett allvarligt demokratiskt problem för hela

samhället och inte enbart för de grupper som drabbas (SOU 2005:56, s. 75).

Under år 2005 utfördes hearingar och fokusgruppsintervjuer för att undersöka

människors erfarenheter av etnisk diskriminering bland annat inom rättsväsendet (SOU

2005:69, s. 11). Tre hearingar utfördes med deltagare med utländsk bakgrund om polis och

rättsväsendet. Den största delen av deltagarna uttryckte stor skepticism, rädsla och misstro

mot polisen och rättsväsendet i Sverige (Ibid., s. 109). Den allmänna uppfattningen var att

polisen och rättsväsendet behandlar personer med utländsk bakgrund på ett hårdare och mer

orättvist sätt än de med icke-utländsk bakgrund. Enligt deltagarna finns det en bestämd

uppfattning om ’invandrare’ som polisen agerar utifrån. Den föreställningen handlar om att

invandrarmän är brottslingar och att det är synd om invandrarkvinnor (SOU 2005:69, s. 118).

Deltagarna anser vidare att anmälningar om diskriminering försvinner eller åtgärdas aldrig

och att det förekommer trakasserier när man inte ser ut som en ’riktig svensk’ (Ibid.). Dessa

händelser, menar författarna, gör att personer med utländsk bakgrund är rädda för polisen och

inte litar på rättsväsendet. Detta legitimitetsproblem gäller enligt Pettersson (2005a) inte bara

etniska minoriteter, utan även majoriteten i samhället påverkas av detta. Deltagarna i

hearingarna anser att ”personer med utländsk bakgrund hamnar i underläge från början”

(SOU 2005:69, s. 119).

12

3. Teori

3.1 Tidigare forskning

Jag kommer här att ta upp forskning som har visat sig vara av direkt relevans för min

undersökning och som belyser ämnet utifrån polisens arbete.

3.1.1 Svensk forskning

Rolf Granér (2004) har för sitt avhandlingsarbete Patrullerande polisers yrkeskultur både följt

med poliser i deras arbete och genomfört intervjuer med poliser. Han menar att fastän

polisarbetet är omgärdat av ett betydande regelverk inskränks denna kontroll av att

patrullerande polisarbete är för komplicerat och oförutsägbart för att synas fullt ut. Liksom

tidigare polisforskning visar hans avhandling att stereotyper utgör en central del i det

praktiska polisarbetet. Poliser skiljer mellan ”bus” och ”svensson”/”allmänhet” utifrån

variabler som utseende, etnicitet, livsföring, klass, kön och förväntad brottsbenägenhet. Busen

behöver inte nödvändigtvis vara dömda och finnas i polisregister, utan det kan räcka med att

röra sig i kriminella kretsar eller att överensstämma med polisens karaktäristiska som

kännetecknar en typisk buse (Ibid., s. 105). Att poliser försöker kategorisera komplexa

situationer till enkla bilder innebär dock vissa problem, bland annat när det gäller

likhetsprincipen. Detta arbetssätt utgör en ökad risk för upptäckt hos vissa grupper, bland

annat av personerna som av polisen uppfattas som invandrare, vilket i sin tur leder till en

överrepresentation i brottstatistiken, som kan användas för att legitimera arbetssättet.

Gunnar Ekman (1999) har för sin avhandling Från text till batong, liksom Granér

(2004), både följt poliser i deras arbete och intervjuat poliser. Han kommer fram till att

polisen i vissa fall inriktar sig på personer med utländsk bakgrund, oftast afrikansk bakgrund.

Men också här återfinns kategoriseringarna ”svennar”, dvs. de som delar de ideal som

poliserna är satta att försvara, och ”busar”, dvs. de som inte delar dessa ideal. Poliserna i hans

material uttryckte sig väldigt generaliserande om olika etniska grupperingar, gambier i

synnerhet, vilket kan leda till stämpling av denna grupp i samhället.

I boken Etik i polisarbete av Rolf Granér och Maria Knutsson (2000, s. 45ff.) resonerar

författarna kring hur fördomar kopplas samman med etnicitet vid kategoriseringar i det

konkreta urvalet för kontroller. Granér och Knutsson skildrar hur processen mellan polisers

synsätt och handlingar ofta sker spontant och omedvetet. De kommer fram till att inte alla

generaliseringar är dåliga, det är snarare tvärtom, att polisen inte kan vara utan. Vid

planerade, genomtänkta bedömningar är det mindre sannolikt att man enbart styrs av sinnen.

13

Forskarna menar att om polisen skulle ge upp kategorisering som verktyg skulle de bara

kunna vidta åtgärder när man direkt kunde bevittna en brottslig handling (Ibid., s. 46).

I rapporten Polisingripanden vid eget bruk av narkotika. Särbehandlas personer med

utländsk bakgrund? undersöker Tove Pettersson (2005a) om det förekommer etnisk

diskriminering i samband med misstanke om eget bruk av narkotika. I materialet ingår

samtliga anmälningar om eget bruk av narkotika inom Stockholms stad under år 2000.

Rapporten visar att polisen oftare kroppsvisiterar personer med utomeuropeisk bakgrund vid

misstanke om narkotikabruk, men att det samtidigt är hos denna grupp som polisen mer sällan

finner narkotika (Ibid., s. 29ff.). Resultatet visar på att polisen även kroppsvisiterar en lägre

andel personer med svensk och europeisk bakgrund med ökande ålder. För personer med

utomeuropeisk bakgrund finns dock inte en sådan sjunkande andel kroppsvisiterade med

stigande ålder. Polisen har högst träffsäkerhet när de kroppsvisiterar personer över 30 år som

har svensk eller europeisk bakgrund. Huvudresultatet av Petterssons studie blir att polisen i

vissa avseenden tycks ingripa hårdare och på lösare grunder mot personer med utomeuropeisk

bakgrund.

Av stort intresse för frågan om polisen riktar mer fokus mot etniska minoriteter är

Sophie Hydén och Anna Lundbergs (2004) avhandling Inre utlänningskontroll i polisarbetet

– mellan rättsstatsideal och effektivitet i Schengens Sverige. De har undersökt polisens

kontroll av icke-EU-medborgares rätt att uppehålla sig i Sverige. Enligt lagstiftningen ska det

finnas anledning att anta att en person inte har rätt att vistas i Sverige för att en kontroll får

utföras (Ibid., s. 13). Denna anledning att anta får inte enbart grunda sig på utseende för att

inte vara etniskt diskriminerande. Som andra faktorer som stärker misstankarna nämns bland

annat klädsel och beteende. Profilering av människor borde enligt författarna ske genom

kategorisering på grund av yttre attribut. Frågan som Hydén och Lundberg ställer sig då är om

det är möjligt för poliser att göra en distinktion mellan ”utlänningar” och ”svenskar”, som

lagen föreskriver. Det finns en uppenbar risk för etnisk diskriminering. Som namnet redan

anger har utlänningspolisers arbete en tydlig fokus på att kontrollera ”utlänningar”.

Författarna påpekar att profileringarna som görs baseras i stor utsträckning på fördomar och

intuition och riskerar att vara snedvridna eller bygga på lösa grunder. Dessutom kan

profileringarna vara vilseledande och fördomsfulla gentemot vissa grupper eller människor.

3.1.2 Nordisk forskning

Lars Holmberg beskriver i boken Policing stereotypes: a qualitative study of police work in

Denmark (2003) hur polisen på gatunivå i det danska Glostrup påverkas av olika faktorer.

14

Han anser att det är police discretion, polisens omdöme, som styr polisers arbete (Ibid., s. 13).

Begreppet definieras som makten att fatta två sorters beslut: (1) polisen väljer vilka aktiviteter

de övervakar och vilka medborgare som de stoppar och kontrollerar, power of suspicion, och

(2) de har olika val angående sina reaktioner om misstanken bekräftas, power of prosecution.

Jag går i nästa avsnitt närmare in på power of suspicion och kategorierna för stereotyperna

som utvecklas.

Liv Finstads studie Politiblikket (2000), där hon har följt poliser i Oslo, ger stöd för att

etniska minoriteter till viss del väcker mer uppmärksamhet från polisen. Hon introducerar

begreppet polisblick, som utgår ifrån att poliser lägger märke till andra saker än allmänheten

genom att de utvecklar ett annat sätt att iaktta omvärlden (Ibid., s. 25). Denna tränade blick

utvecklas för att söka efter det som uppfattas som avvikande från det normala utifrån

konventionella kriterier men utan att problematisera vad som är vad. Polisblicken skapas inte

enbart genom erfarenhet, utan den konstruerar erfarenheten samtidigt (Ibid., s. 124).

Misstankeblicken riktas först och främst mot dem som uppfattas som polisens ’bekanta’.

Finstad beskriver även vissa tillfällen där poliser inte hade något uppdrag, utan själv skulle

välja eller hitta arbetsuppgifter, och där de sökte sig till de sammanhang där de förväntade sig

att något brottsligt skulle ske.

3.1.3 Utomnordisk forskning

I andra delar av världen, och då framför allt i England och USA, har det gjorts mycket

forskning kring stereotyper, profilering samt polisens arbete och dess inflytande på olika grad

av upptäcktsrisk för vissa grupper. De flesta forskarna tycker dock att det är diskutabelt att

använda dessa forskningsresultat i Sverige (se t.ex. Granér, 2004, s. 10; Ekman, 1999, s. 13).

Samhällsförhållanden i England och USA, med stor ghettoformning, å ena sidan och Sverige,

utan liknande storstadsmiljöer och slumproblem, å andra sidan skiljer sig så pass mycket att

det försvårar jämförelsen mellan dessa länder.

Trots detta har boken Changing police culture: policing in a multicultural society av

den australiensiska forskaren Janet Chan (1997) visat sig vara av intresse för mitt arbete. Hon

behandlar förändring och motstånd inom polisorganisationen när reformer introduceras för att

förbättra förhållanden mellan polis och minoriteter (Ibid., s. 1). Chan visar på att polisens

arbete påverkas av de värderingar som är inbyggda i lagar och den praxis som bildas inom

institutioner. Hon beskriver det ovan nämnda begreppet polisrasism, som handlar om idén om

den ”kriminella andra”. Poliser konstruerar en verklighet där vissa grupper är mindre

15

ordningsamma och mer brottsbenägna än andra, fast poliser faktiskt har det stora

handlingsutrymmet att själva kunna prioritera vilka de stannar och kontrollerar (Ibid., s. 39).

3.2 Stereotyper

Varje form av särbehandling på basis av grupptillhörighet tar sin början i upplevelsen om att

det finns skillnader och likheter mellan människor. Social kategorisering anses vara ett

grundläggande drag i människors sociala tänkande och sker utan någon medveten intention.

Det är först när man inte kan kategorisera en viss person att man blir medveten om denna

process. Social kategorisering går oftast ut på människors likheter och olikheter i något

framträdande drag, t.ex. kön, ålder, etnicitet. Kategorisering är en förenkling av verkligheten,

vilket kan vara till nackdel för dem som tillhör minoritetsgrupper eller andra grupper än den

kategoriserande gruppen själv. Social kategorisering utgör därmed basen för diskriminering

och bidrar till upprätthållandet av föreställningar om stereotypa skillnader mellan människor

(Lindholm, 2005, s. 393ff.).

Genom social kategorisering skapas två grupper, in- och utgruppen som kommer att stå

mitt emot varandra utifrån ”vi”- och ”dom”-tänkandet. Utgruppshomogenitet är ett fenomen

som leder till att man har svårare att särskilja personer som hör till andra grupper jämfört med

personer i den egna gruppen. Deras attityder, utseende och personliga egenskaper verkar mer

lika än hos personerna som ingår i den egna gruppen. Enligt Lindholm (Ibid., s. 398ff.)

uppfattas personer i utgruppen som utbytbara med varandra, vilket lätt kan leda till

generalisering. Det blir även lättare att distansera sig från och avhumanisera en anonym

gruppmedlem än en individ.

Stereotyper beror dels på någons egna erfarenheter, men bestäms till stor del också av

hur man i en given kultur ser på gruppen (Ibid., s. 404ff.). En stor del av polisers arbete går ut

på en kategorisering av människor i stereotyper, poliser använder sig av olika indikatorer när

de avgör att antingen stoppa någon eller inte. Utgångspunkten är idén om att det genom

iakttagelse av allmänheten går att identifiera personer ur en specifik målgrupp utifrån vissa

kriterier (Hydén & Lundberg, 2004 s. 161). Utan dessa kriterier anses poliserna vara

överlämnade åt slumpen när det gäller att hitta misstänkta personer och inte kan få till stånd

träffsäkra ingripanden. Lindholm (2005, s. 450) anser att fördomar och diskriminering uppstår

i ett socialt sammanhang där de fyller en funktion för att rättfärdiga och upprätthålla ett

maktsystem.

Granér (2004, s. 142) påstår, i likhet med Finstad (2000, s. 86, 124), att poliser får en

tränad blick, polisblicken. Det är många forskare som har undersökt vilka som är faktorerna

16

som väcker polisers uppmärksamhet och jag ämnar ge en översikt av dessa i detta avsnitt. Jag

bortser ifrån profilering vid redan begångna brott som fokuserar på att identifiera eller hitta

brottslingen/brottslingarna genom gärningsmannaprofilering, dvs. en noggrann undersökning

av det begångna brottets karaktäristika (Hydén & Lundberg, 2004, s. 160). Det som är

intressant för min undersökning är kategorierna för proaktivt polisarbete som bygger på

spontana bedömningar. Angående dessa har de flesta forskarna (t.ex. Holmberg, 2003;

Granér, 2004; Finstad, 2000) kommit fram till följande:

• Oegentligheter. En förnimmelse att något inte är i ordning, vilket är en indikator av

avvikande beteende. Det kan t.ex. vara en person som inte ska vara på en specifik plats

på den specifika tidpunkten.

• Tidigare information. Information om ett begånget brott, t.ex. en personbeskrivning av

den misstänkte, eller information om människorna och så kallade ’trouble shooters’ i

området. Dessa informationstyper fördelas i specifik information, dvs. information om

ett specifikt brott eller en specifik person, och allmän information, dvs. polisernas

erfarenhet av ’typiska brottslingar’. Den senaste typen används oftast enligt Holmberg

(2003, s. 52). Detta kan bero på att de flesta poliser i besitter en utbredd

personkännedom (Granér, 2004).

• Yttre utseende. När man inte har personkännedom att gå på, använder poliser sig av

yttre karaktär. Denna är dock den mest obestämda av indikatorerna som baseras på

utbredda sociala stereotyper och uppfattningar. Ras, ålder, kön och social klass är de

mest använda kriterierna (Holmberg, 2003, s. 52). Granér (2004, s. 143)

uppmärksammar bland annat gemensamt gruppkännetecken, ett allmänt ovårdat

uttryck eller rörelsemönster som ansågs peka på narkomangrupper.

• Uttryck av dåligt samvete. Åsynen av en polisbil framkallar ofta reaktioner hos

personer. Dåligt samvete eller förmågan att känna samvetskval skiljer enligt forskarna

de ärbara från de icke-ärbara.

Dessa faktorer utgör dock ingen enkel checklista. En faktor som Lindholm (2005, s. 441)

nämner är hur lättolkad den information man har om en person är. När Granér (2004, s. 144) i

diskussion med poliser hävdade att faktorerna ”lönnfet, orakad medelålders man + risig bil +

lördagsmorgon” skulle vara lika med en presumtiv rattfylla, fick han svaret att det behövdes

något mer, något ”extra”. Granér, i likhet med Holmberg (2003), kom fram till att detta extra

är svårdefinierad och växer fram ur den polisiära erfarenheten. Granér (2004, s. 144) påpekar

17

att poliserna ”kände på sig” när de skulle agera eller inte: ”Polisblicken fick karaktär av tyst

kunskap som man måste lära sig via erfarenhet”. Hydén & Lundberg (2004, s. 160ff.)

beskriver i samband med detta att utlänningspoliser förklarar hur profilering går till med att

hänvisa till fingertoppskänsla och intuition. De hänvisar till att ”folk kan se skumma ut” eller

att en viss person ”inte passar in”. Andra påpekade att ”man läser av kön” och att ”det räcker

med att en person slår ned blicken”. En till aspekt av polisblicken som Granér (2004, s. 145)

upptäcker, en aspekt som Finstad inte nämner, är att inte se. Det betyder utöver att ha

uppmärksamhet på det ovanliga bortse från det man ser. Poliserna gör sig otillgängliga i

situationer som är krångliga, dvs. när man inte vill veta eller inte vill ingripa. Polisen har

rapporteringsskyldighet på alla brott som begås, men ibland menar de att det inte är värt

besväret eller för krångligt, så att de väljer att titta bort.

4. Metod

4.1 Metodval

Jag har valt att genomföra kvalitativa intervjuer med sex poliser som är verksamma inom

olika polisenheter. Det gäller två personer som arbetar som närpoliser, som arbetar med s.k.

anmälnings-/interaktionsbrott, två som arbetar med narkotikaspaning, dvs. spanings-

/ingripandebrott, och två poliser som arbetar på Polishögskolan (PHS), men som har arbetat

som ordnings- respektive narkotikapolis. Jag kommer att beteckna både när- och

ordningspoliser som ordningspoliser eftersom deras arbete är likartad. Jag har även intervjuat

en nyckelperson på PHS som kunde förklara begreppet skälig misstanke utifrån en mer

juridisk synpunkt, denna information har använts i avsnitt 2.2.2.

Den kvalitativa forskningen ger möjlighet att förstå beskrivningar av empiriskt material

samlat ur aktörens synvinkel. Vidare kännetecknas den av förmågan att gräva djupare i det

sociala livets komplexitet, genom att upptäcka variation och heterogenitet där kvantitativa

forskare ser likhet och homogenitet. Kvalitativa intervjuer ger undersökningen djup, nyans,

mångtydighet och är ytterst lämpad för att avslöja stereotyper (Jupp, 1993, s. 119). Min fokus

ligger på uppsökande verksamhet, dvs. de spontana initiativ som kommer från poliserna

själva. Det intressanta är vad som väcker polisens uppmärksamhet och misstänksamhet för att

stanna och kontrollera individer vid misstanke om brottslighet.

18

4.2 Urval

Urvalsmässigt kommer jag att titta på polisenheter som arbetar med olika fokus, dvs. poliser

som arbetar med spanings-/ingripandebrott och de som arbetar med anmälnings-

/interaktionsbrott Jag har studerat fem olika polisenheter i Stockholm för att få med olika

perspektiv, men även av etiska skäl för att säkerställa intervjudeltagarnas anonymitet. Urvalet

av intervjudeltagare har skett utifrån ett snöbollsurval. Ingångspersoner på olika enheter och

på PHS har föreslagit lämpliga intervjudeltagare för studien. Detta kan räknas som ett

bekvämlighetsurval, där man tar vad man råkar finna. Urvalet blir då ett strategiskt urval,

vilket står i motsats till ett representativt. I ett representativt urval anses det orealistiskt eller

onödigt att ange hur många av dem som uppvisat mönster eller en given variant. Jag utgår

ifrån den strategiska ansatsen, som utgår ifrån att det intressanta är att mönstret eller varianten

finns (Trost, 1997, s. 105 ff.).

För att få en så nyanserad och överblickbar bild som möjligt så har jag även valt att

intervjua två poliser som arbetar med utbildning på PHS som nyckelinformanter. Dessa

personer intervjuades både för att få bakgrundsinformation och om tiden då de arbetade som

poliser på gatan. Poliserna har valts utifrån olikhet beträffande kön, ålder och etnicitet. En av

de sex intervjuade poliserna är kvinna och två av poliserna har en förälder eller båda föräldrar

av utländsk härkomst, samtliga från Tyskland. Också vad gäller ålder och år i tjänst fick jag

en bra blandning av tre unga, relativt nyutbildade och tre äldre, som har varit i tjänst längre.

4.3 Tillträde till fältet

Att studera polisväsendet som akademiker utan polisbakgrund kan skapa svårigheter. Ekman

(1999, s. 53) påpekar att han förmodligen fick lättare kontakt med poliserna eftersom han är

polis själv och känner miljön, vilket gjorde att han uppfattades mer som polis än som

forskare. Han menar: ”[a]ntingen är man inne eller så är man ute” och anser det vara

nödvändigt för datainsamlingen att bete sig mer som polis än som forskare (Ibid., s. 54). Jag

anser att denna närhet å ena sidan kan ha en positiv effekt för forskningsprocessen medan den

å andra sidan kan försvåra distansen till arbetet. Holmberg (2003, s. 18), som icke-polis,

beskriver även att han anser att polisens arbete ofta komplicerades på grund av hans närvaro,

vilket också kan vara av inflytande för datamaterialet. Han tyckte dock att informanter efter

en längre tid glömmer bort att forskaren faktiskt håller på med undersökningen. Själv hade jag

ingen kännedom om eller kontakter inom den svenska polisorganisationen, utan började med

att gå på föreläsningar på PHS samt med att söka information på polisens hemsida (Polisen,

19

2006). Inte heller var min studie av sådan karaktär att jag behövde vista hos polisen under

längre tid.

Jupp (1993, s. 134) beskriver att en av svårigheterna med att få tillträde inom polisen för

att genomföra intervjuer är så kallade ”gate keepers”, människor som kontrollerar forskarens

tillträde till intervjudeltagare. Det anses vara svårt att inom rättsväsendet få tillträde till den

rätta personen (Andersson, 2003, s. 47). Jag hade dock inga nämnvärda svårigheter när det

gäller detta. Under undersökningens lopp fick jag oftast personernas mobilnummer, vilket

underlättade kontaktskapandet eftersom personerna oftast var anträffbara eller svarade direkt

på mina meddelanden. Vissa gånger var det poliser som kontaktade mig efter förfrågan hos

respektive närpolischefen eller operationschefen.

4.4 Tillvägagångssätt

Vid mina intervjuer började jag med en kort presentation av min uppsats syfte samt de etiska

kraven jag har att följa. Jag valde att inte förklara alltför detaljerat, så att deltagarna inte

styrdes tankemässigt åt ett specifikt håll (jfr. Thomsson, 2002, s. 55). Intervjudeltagarna fick

själva styra var intervjuerna tog plats. I samtliga fall blev det arbetsplatsen, dvs. på polisers

egna rum, lediga ställen på polisstationen och samlingslokaler. Vid en av polisenheterna

möttes jag av två poliser när jag trodde att jag skulle intervjua dem enskilda. Jag valde trots

detta att intervjua båda samtidigt, vilket innebar att situationen blev lite annorlunda än vid

intervjuerna med bara en polis. Jag upplevde att intervjusituationen var avslappnad och

eftersom de både poliserna svarade på varje fråga och delvis valde att förklara varandras

resonemang eller reagera på det, så visade sig också denna form vara mycket givande. Tiden

för varje intervju varierade mellan 45-90 minuter.

Fem av intervjuerna har spelats in och transkriberats i sin helhet. En intervju har inte

spelats in av tekniska skäl, vid denna intervju valde jag att anteckna. Motiveringen för att

banda där det fanns möjlighet för det kretsade kring om att kunna koncentrera mig på

följdfrågor och dynamiken i intervjuerna, samt att minimera risken för misstolkningar.

Inspelningen innebär även möjligheten att lyssna en gång till på speciella ord, pauser och

eftertryck som kan vara av betydelse för analysen av materialet. Ett problem som kan uppstå

är att bandinspelning får en hämmande effekt för intervjudeltagarna (Kvale, 1997, s. 147). Jag

har dock inte märkt något sådant under intervjuerna, där jag har använt mig av en MP3-

spelare, vars storlek liknar en tändsticksask, så att den inte var alltför påfallande och störande.

Materialet som jag kom att arbeta med i analysen bestod således av intervjumomentens

kontext, anteckningar från en intervju och transkriberingarna av de andra intervjuerna. För att

20

kunna analysera intervjuerna på rätt sätt skapades en distans till den genom att inte skriva ut

eller analysera direkt efter mötet utan att börja skriva ut efter ungefär en vecka (Trost, 1997, s.

113). Den icke-inspelade intervjun skrevs dock ut direkt efteråt för att gynna det omedelbara

minnet av intervjun. Analysmomentet började med utformningen av intervjuguiden, under

intervjuerna, i tankearbetet efteråt och inte minst när jag skrev ut intervjuerna (Karlsson &

Pettersson, 2006, s. 71ff.). Kvale (1997, s. 147) menar att arbetet med att skriva ut

intervjuerna inte är en enkel syssla, utan är en tolkande process i sig. Efter det har jag läst

igenom alla texter för att få en generell överblick. Därefter gick jag tillbaka till de olika teman

som intervjuerna strukturerats kring i intervjuguiden och analyserade dem utifrån mina

frågeställningar och utifrån de teoretiska utgångspunkter jag valt för denna uppsats.

4.5 Intervjuerna

Jag har utfört kvalitativa semistrukturerade intervjuer som varken liknar vardagliga samtal

eller hårt strukturerade frågelistor (Kvale, 1997, s. 32ff.). De semistrukturerade intervjuerna

ger möjlighet att utgå från teman och frågor som intervjudeltagarna därefter kan få besvara

med egna ord (Jupp, 1993, s. 68). Intervjuerna har till en början varit ganska generella, så att

intervjudeltagarna fick möjligheten att styra samtalet fritt och komma in i situationen på ett

avslappnat sätt. Frågornas utformning eller turordning har inte varit förutbestämda, utan det

centrala har varit att skapa en intervjusituation med öppna svar där intervjupersonerna utgör

en viktig kunskapskälla för en förståelse av deras verksamhet. Målet var att med korta, tydliga

frågor få långa, detaljrika intervjusvar och att klargöra meningen i de relevanta aspekterna av

svaren (Kvale, 1997, s. 134ff.). Jag har till stor del försökt verifiera mina tolkningar av

intervjupersonernas svar under intervjuernas lopp genom att koppla tillbaka till det som

tidigare hade sagts.

Öppenheten och flexibiliteten under intervjuerna har som fördel att frånvaron av strikta

regler om hur en intervju ska utföras gör att vi kan fånga flera olika beskrivningar av ett ämne

och skapa möjligheter till utveckling av kunskap, insikt och intuition (Ibid., s. 82). Detta

ställer samtidigt ganska stränga krav på intervjuarens förberedelser och kompetens. En

nackdel med intervjumetoden är att den är tidskrävande och bortser från att individen är en del

av ett större socialt samspel (Ibid., s. 257). Även om poliser muntligt beskriver sina

uppfattningar, känslor och tankar, betyder det inte att de faktiskt agerar på det sättet i

praktiken. Det ska man ha i åtanke vid utförandet av en intervjuundersökning. Repstad (1993,

s. 76) anser att gruppintervjuer i vissa fall ger mer realistisk information än enskilda intervjuer

eftersom intervjupersonen ingår ett socialt sammanhang med den andra intervjupersonen. Å

21

andra sidan kan det också verka hämmande, att bara de acceptabla och tillåtna åsikterna

kommer fram (Ibid.). Den uppfattningen fick jag dock inte under intervjumomentet.

Också jag som intervjuare kan tänkas ha haft inflytande på intervjusituationerna och

intervjuerna (Thomsson, 2002, s. 8; Skrinjar, 2003). Att jag är en akademiker, kriminolog,

icke-polis, ung kvinna med nederländsk etnisk bakgrund kan ha varit både positivt och

negativt under forskningsprocessen. Jag har upplevt att min bakgrund gjorde att jag inte sågs

som ett hot, medan det å andra sidan har funnits en maktobalans mellan mig och

intervjudeltagare. Jag har haft makten att välja ramarna kring hur intervjun utförs, att ställa de

frågor jag vill, medan poliserna hade makt utifrån auktoriteten som medföljer deras yrkesroll.

Intervjufrågorna om etnisk diskriminering i relation till arbetet kan ha uppfattats som kritiska

och obehagliga (Karlsson & Pettersson, 2006, s. 57ff.). Granér (2004, s. 239ff.) har kommit

fram till att trots förekomsten av rasistisk jargong bland poliser, går meningarna isär om

huruvida detta avspeglar sig i praktiskt polisarbete. Han påpekar dessutom att det inom

socialpsykologin är välbelagt att det inte finns något klart samband mellan attityder och

beteende. Granér påpekar dock att poliserna i hans studie var känsliga för att tillskrivas

rasistiska motiv.

4.6 Validitet

Sökandet efter generaliserbarhet ställer krav på antalet intervjupersoner som en generalisering

kan baseras på (Kvale, 1997, s. 260ff.). Antalet personer som forskare anser vara nödvändiga

för detta ändamål skiftar, beroende på vilken sort av undersökning det rör sig om. Kvale

(Ibid.) kritiserar tonvikten som ligger på generalisering. Han anser att målet i ett postmodernt

förhållningssätt till samhällsvetenskapen inte längre är universell generaliserbarhet, utan

lägger större vikt vid kunskapens kontextualitet och heterogenitet. Också Karlsson och

Pettersson (2006, s. 57ff.) anser att generaliserbar kunskap sällan produceras genom

kvalitativa intervjuer. Det är i stället det specifika och det speciella som eftersträvas. Jag har

genom en tydlig genomgång av studiens tillvägagångssätt, materialurval samt syfte och

frågeställning försökt redogöra för mitt arbete. Jag vill dock en gång till understryka att de

intervjuade polisernas egna åsikter är utgångspunkten för undersökningen, analysen innebär

att tolka materialet. Den så kallade ”verkligheten” är alltid redan tolkad och påverkad av

forskarens och intervjudeltagarens egen förförståelse (Karlsson & Pettersson, 2006, s. 74).

Betydelsefullt för min undersökning är att tolkningsramarna för de intervjuutskrifter

som används beskrivs och relateras till sin kontext (jfr. Kvale, 1997, s. 189). Detta görs

genom att i resultat- och analyskapitlen ge en heltäckande bild av vad som sades under

22

intervjuerna samt intervjumomentens kontext, vilket gör att jag har valt att inte presentera

alltför många citat som kan verka malplacerade, utan jag har valt att presentera intervjuerna i

deras kontext. Jag är medveten om att detta kan ha inflytande på studiens genomskinlighet,

men jag har valt att lägga betoningen på de individuella momenten i stället för på

generaliserbarheten.

Validiteten, att verkligen undersöka det man avser att undersöka, kan uppnås genom att

exempelvis intervjufrågorna är relevanta för syftet (Trost, 1997, s. 101). Trost (Ibid.) anser att

trovärdigheten utgör ett av de största problemen med kvalitativa studier. Informationen ska

insamlas på ett sådant sätt att den är seriös och relevant för den aktuella problemställningen.

Validering är ingen slutgiltig verifiering, utan den är inbyggd i forskningsprocessen med

ständig kontroll av undersökningsresultatens trovärdighet, rimlighet och tillförlitlighet (Kvale,

1997, s. 219). Jag har genom att ställa ett forskningssyfte genom flera olika

frågekonstruktioner under intervjun försökt närma mig ämnet från flera perspektiv och, om

möjligt, även försökt förbättra kvalitén på intervjun. Samtidigt har jag försökt bibehålla så

mycket som möjligt av den ursprungliga intervjusituationen genom att skriva ut intervjuerna i

sin helhet och på talspråk, vilket försvårade användbarheten av citat.

Att använda mig både av kvalitativa semistrukturerade intervjuer med enskilda poliser

och med två intervjupersoner har inte varit ett medvetet val och denna metod kan ifrågasättas.

Valet berodde på det ovannämnda bekvämlighetsurvalet när jag väl hade fått tillträde inom

polisen. Detta förfarande kan uppfattas som metodtriangulering och min studie, liksom

Karlssons (2006, s. 73ff.), får således en mer explorativ karaktär. Också de olika ansatserna

för intervjuerna med å ena sidan poliserna på gatan och å andra sidan de som arbetar med

utbildning på PHS, vars tid på gatan ligger i det förflutna, kan kritiseras. Kritiken kan gälla

tiden som de senare har haft för att kunna reflektera över arbetet på gatan, att få nya insikter

och att eventuellt kunnat romantisera det förflutna. Båda är dock utbildningsansvariga och

kommer således mycket i kontakt med den nuvarande polisrealiteten på gatan. Repstad (1993,

s. 42) anser även att ”[e]n intressant informant är den som dragit sig tillbaka från fältet eller är

i färd med att göra det”. Dessa personer anses ha större frihet att kommentera, vilket gör deras

iakttagelser särskilt värdefulla. Repstad varnar dock för att inte vara helt okritisk till en sådan

informant. Men han anser att ”den erfarne men avspände veteranen som inte lägger någon

prestige i försvar av systemet” (Ibid.) är den bästa intervjupersonen. Jag har i min studie

kombinerat intervjupersoner på fältet med dem som har dragit sig tillbaka.

23

4.7 Etik

Det Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) har sammanställt

forskningsetiska principer för humaniora och samhällsvetenskap (Vetenskapsrådet, 1990).

Principerna utgår ifrån två krav. Det första forskningskravet innebär att tillgängliga kunskaper

ska utvecklas och metoder förbättras utan att vara till skada för samhällets medlemmar. Det

andra individskyddskravet innebär att enskilda individer inte får kränkas. Detta krav kan

konkretiseras av fyra huvudkraven, nämligen informationskravet, samtyckeskravet,

konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Ibid.).

Det finns svårigheter med att bevara anonymiteten för poliserna som har intervjuats.

Intervjuerna har oftast utförts på arbetsplatsen under arbetstid och kom till stånd genom

snöbollseffekt. Ett problem som uppstår då är hur kolleger och chefer kan identifiera

intervjudeltagarna i undersökningen. Inomgruppsidentifikation blir ibland omöjligt att

undvika. Det finns dessutom enbart ett antal specialiserade, små grupper som arbetar mot

narkotikabrottslighet, vilket innebär att poliserna ofta känner till varandra och de specifika

enheterna. Ekman (1999, s. 56) har i sin studie medvetet valt att anonymisera alla inblandade

personer och närpolisområdet där han utförde undersökningen. Holmberg (2003, s. 189) valde

att inte göra på det sättet, utan namngav i vilken stad han bedrev sin forskning. Han menar att

det kan finnas regionala skillnader mellan olika polisdistrikt och om han namnger

polisdistriktet möjliggörs en jämförelse.

För att minska deltagarnas risk för identifiering utförde jag intervjuer på fyra olika

enheter. Jag har utfört intervjuerna inom Stockholms län både på grund av praktiska skäl och

på grund av de regionala skillnaderna som Holmberg (Ibid.) anger. Jag tyckte att huvudstaden

är ett ganska speciellt forskningsområde, som dessutom är tillräckligt stor för att poliserna

skulle kunna förbli anonyma. Jag har dock valt att inte nämna enheterna vid namn. För att

försvåra identifiering så har jag även valt att inte identifiera tid eller plats för intervjuerna eller

namnge vilka personer jag intervjuat (Vetenskapsrådet, 1990, s. 12). I analysen kan

intervjudeltagare lätt identifieras om långa textnära citat används med ord som specifikt kan

kopplas till enskilda individer (Trost, 1997, s. 102). Jag kommer därför att använda citat bara

för att exemplifiera och göra undersökningen mer levande, men jag har valt att ta bort

avslöjande ord i citaten, som används ofta av intervjudeltagarna och som skulle kunna avslöja

deras identitet, om det inte påverkar meningens innebörd.

24

5. Resultat

5.1 Olika arbetssätt

De olika enheterna visade sig ha ganska olika arbetssätt. Som det har framgått ovan arbetar

ordningspoliser mest reaktivt, de får upprop via radion och åker till platsen. Där är det oftast

andra personer, till exempel civila väktare eller ordningsvakter, som har gjort ett gripande och

som kontaktar polisen efteråt. En av ordningspoliserna gör kommentaren: ”Nu är vi ständigt

tvåa och är tvungna att ta till oss vad alla dessa andra människor säger”. Narkotikapoliserna

däremot arbetar på ett mer uppsökande sätt, de har mer handlingsfrihet och ”skapar sina egna

jobb”. De bedriver spanande verksamhet ute i centrum, oftast på kända platser där människor

håller på med narkotika, t.ex. på krogar. En av narkotikaspanarna berättar till exempel om

deras handlingssätt när de patrullerar på gatan: ”vi åker och småpratar och helt plötsligt

stannar vi bilen och kastar oss ut där, så tar vi tag i hans händer och sen så kör vi händerna ner

i fickorna också och gör en visitation på honom”. De väljer mer eller mindre att ingripa mot

den personen på grund av synliga tecken.

5.2 Skälig misstanke

En av lärarna vid Polishögskolan förklarar hur man lär ut själva begreppet skälig misstanke.

Det ska finnas konkreta och objektivt underbyggda bevis som kan tala för att personen ifråga

har begått gärningen som han är misstänkt för. Det finns en massa omständigheter som inte är

konkreta, som inte enbart kan ligga till grund för en skälig misstanke, detta kallas för

stödbevisning. Huvudbevisning, eller bevisfakta, utgörs av konkret bevisning. Ett exempel

som han ger är en känd missbrukare som visar fysiska tecken på påverkan. Det skulle kunna

vara en konkret omständighet som talar för att han är misstänkt för bruk. Men det är ingen

konkret omständighet som tyder på brottet innehav. En av narkotikapoliserna menar att:

”[b]ara att han är påverkad behöver inte betyda att han har narkotika i fickorna”. Så i detta

exempel kan de fysiska tecknen innebära en stödbevisning för brottet innehav, medan det kan

utgöra en huvudbevisning för brottet bruk. Som stödbevisning betecknas att någon är tidigare

känd av polisen, platsen personen befinner sig på, fysisk påverkan, beteende och umgänge

med en annan missbrukare

Det finns en mängd olika verktyg som kan användas för att bygga upp en skälig

misstanke, nämligen: miljö & kultur, tips, profiler, samtal, sociala mönster,

missbrukarbeteende, fysiska tecken och attribut. Dessa kan man blanda på olika sätt men det

viktigaste är att det måste finnas någon konkret omständighet. Missbrukarbeteende till

25

exempel kan inte vara något annat än stödbevisning, medan ett attribut eller ett samtal kan

utgöra en konkret omständighet. Bedömningen om huruvida misstanken om ett visst brott är

skälig beror på en individuell bedömning som varje enskild polis gör. När polisen har

uppmärksammat en person går de fram och pratar med personen för att kontrollera om det

finns flera tecken på att personen har begått ett brott. Oftast är de ganska övertygade, men

enligt en av narkotikapoliserna kan det ibland vara så att ”man inte är uppe i skälig misstanke

heller när man går fram och presenterar sig”. Sättet på vilket man når upp till skälig misstanke

skiljer sig mellan poliser som har varit i tjänst olika länge. Någon som är mycket erfaren

”behöver mindre byggstenar för att komma upp till skälig misstanke”, medan en yngre,

mindre erfaren polis ”måste se andra saker”. I lagstiftarens ögon ligger skälig misstanke för

alla på samma nivå, men ”vägen dit kan ju skilja beroende på vem som ser situationen”,

menar en av ordningspoliserna. Erfarenheten uttrycks bland annat i en utökad

personkännedom, större iakttagelseförmåga (av t.ex. cannabisdoft), bättre förmåga att

analysera iakttagelser och ökad kunskap.

Enligt en av ordningspoliserna krävs det att man är 20% till 30% säker att en person är

skyldig för det brottet han misstänks för att komma upp till skälig misstanke. Det betyder

enligt en av narkotikapoliserna ”om man har de här tre sakerna [den tidigare igenkända

personen, platsen och något extra, DL], så ligger man väldigt bra till”. En annan

narkotikapolis anser att ”[d]et ska vara fyra, fem konkreta saker som pekar mot personen”.

Ytterligare en narkotikapolis menar att det ligger mellan 20% och 50%. Förstnämnde

ordningspolis påpekar dock att ”skälig misstanke är endast statisk i skriven lag”, han

betecknar det polisiära arbetet som ”bedömningssport”. Också är det viktigt med en konkret

omständighet, det går inte att misstänka någon för ett brott där det inte finns bevis för. ”Finns

det inget brott, så faller allting”. När det gäller narkotikaspaning anses det vara lättare att hitta

någon konkret omständighet, ett beslag, då anses det vara ”lättare på alla steg” på

bevistrappan.

5.3 Genomförandet av kontroller

Att stoppa bilar är ett av sätten att hitta misstänkta, oftast handlar det då om misstankar om

narkotikabrott. En del av mina informanter beskriver att trafiklagen används som en enkel

metod för att kontrollera mer än bara körkort. En av narkotikapoliserna berättar att han inte

bara fokuserar på föraren, utan också observerar vilka andra som sitter i bilen, något som

enligt ändamålsprincipen inte får ske. Men denna observation utgör bara stödbevisning och

ingen konkret omständighet och kan därför inte bara ligga till grund för en skälig misstanke.

26

Som informanten säger: ”det här hjälper mig att liksom få ingång”. Han berättar att han

kanske inte kontrollerar en ”ny Audi A6 med helt schysst skattemärke” om den kör lagligt,

utan snarare en ”sänkt BMW med svarta rutor” eller ”nån med oklart trafikbeteende”. ”Det

finns ingen rättvisa i det. Det kan lika gärna vara en rattfull i Audin. Men de får man inte på

det sättet, de får man på allmänna kontroller där man stoppar alla, det går inte att välja ut en”.

Festivaler är ett annat ställe där narkotikaspanare kontrollerar efter narkotikabruk och

-innehav. En av narkotikapoliserna pratar till exempel om konserter som en typisk miljö där

polisen är aktiv. Han utgår ifrån att det finns olika subkulturer, som till exempel

reggaekulturen eller ravekulturen, där det förekommer en liberal inställning till droger. Det

händer att ”evenemanget drog till sig såna som kanske inte hörde till själva kärnan för

ravekulturen, men de gillar att ta grejer och det fanns folk som ville köpa grejer där”.

5.4 Typfall

Ett återkommande tema i polisernas resonemang är hur de uppmärksammar konstigt beteende

och att något avviker från det de förknippar vara normalt. Här ska jag dela in de olika typfall

som poliserna nämnde under intervjuerna i olika kategorier.

5.4.1 Fler killar än tjejer

I de allra flesta exemplen som poliserna använder i min studie är de misstänkta och lagförda

personerna killar eller män, andra gånger användes det ett könsneutralt uttryck om den

misstänkte. Tjejer och kvinnor togs nästan enbart upp när jag frågade om kön. Poliserna utgår

ifrån att det är killar som begår mest brott. En av narkotikapoliserna ger en annan förklaring

till kvinnors underrepresentation, nämligen faktum att manliga poliser enligt lag inte får

visitera kvinnor, vilket gör att man blir restriktiv när det gäller kvinnor. Han menar att

”eftersom man vet att det är svårare att jobba vidare på det, så blir det att man kanske riktar in

sig mer på män”, vilket resulterar i att manliga poliser undviker att gå fram till tjejer. En

annan grund till att det är svårt med kvinnliga misstänkta är att man som polis arbetar mot

klockan och transport till stationen för visitation av en kvinna där tar för mycket av deras tid.

Polisen misstänker dock att det främst är tjejer som har narkotika på sig på krogen, just på

grund av detta. Tjejer sägs dessutom vara svårt att hitta och identifiera. En av

narkotikapoliserna menar att det kan bero på att ”det finns flera killgäng ute”.

En annan narkotikapolis går in på problematiken när han menar att poliserna i hans

enhet har ”vart skitdåliga på tjejer”, framför allt när det gäller narkotika. Bilden som poliserna

har är att killarna ”raggar” och drar in tjejerna i narkotika. Samma polis ger ett exempel om

27

när han kommer in på ett uteställe: ”då sitter det killar och tjejer högt och lågt, men bland dem

sitter en enda stor jävla jugoslav liksom, då är det bara honom jag tittar på”. Förutom att vara

kille har denna misstänkte också utländsk bakgrund. Han anses utgöra det största hotet: ”om

det händer grejer, då är det honom jag kastar mig på”. Tjejerna ser han inte alls, de utgör inget

hot och slipper därför undan. Enligt honom gör det ingen skillnad om det är manliga eller

kvinnliga poliser, de får ju samma information. Han menar dock att ”[d]et krävs en mer

medveten strategi för att komma åt tjejerna”. Flera av poliserna menar att kvinnor ”möjligen

får en något mildare bedömning om de är skäligen misstänkta eller inte”.

5.4.2 Etnicitet och utländskt utseende

Bland det första som en av ordningspoliserna säger när jag har klargjort syftet med intervjun

är att ”män med utomeuropeiskt utseende kan bli bedömda som allvarligare”. Hans känsla är

att utomeuropeiska, ”mer mörkhyade” personer lättare skulle åka in för prov än personer som

ser nordiska ut. En annan ordningspolis däremot påstår att han aldrig reflekterar över

människors etniska ursprung: ”det är fullkomligt helt ointressant.” En av narkotikaspanarna

menar att det bara är besvärligt när personer har väldigt mörka bruna ögon, då är det svårt att

se tecken på påverkan som t.ex. förstorade pupiller. Det som dock påpekas av en av

ordningspoliserna är att det när det gäller personer med utländsk bakgrund oftast inte blir en

anmälan efter att polisen har kommit till plats. Han menar att ”ingen (...) säger nåt relevant”,

”[d]et kommer ingen information”.

I de flesta intervjuer är informanterna ganska försiktiga med uttalanden, rädda för att det

de säger skulle misstolkas. Poliserna är mycket medvetna om att när de använder stereotyper,

de väljer att rikta in sig mer på ”en viss kategori av människa”. Ofta består svaren på frågorna

mer i att försvara yrkesutövningen genom att betona lika behandling. Ett vanligt använt

argument hos poliserna är att människor med utländsk bakgrund generellt sett befinner i

miljöer som oftast kontrolleras av polisen, vilket resulterar i att personer med utländsk

härkomst även är överrepresenterade när polisen genomför kontroller. Ett exempel på hur

personer med utländsk härkomst sägs vara på fel plats vid fel tillfälle ges av en av

ordningspoliserna: ”Eftersom det är så att om du skulle gå ner på Plattan, så skulle 90% av de

någorlunda unga, nyrekryterade som håller på med det här, så skulle jag säga att 90% är

invandrare. Tittar du på de här som började på min tid, när jag började som polis, då skulle

det vara det tvärtom, då skulle 90% vara svenskar, för det var så då”.

28

5.4.3 Brottslighet i olika grupper

Ett intressant resonemang som flera poliser kom in på var hur olika sorter av brottslighet kan

kopplas till skilda grupper. Flera av narkotikapoliserna nämner människor med dreadlocks

som potentiella misstänkta för narkotikabrott eftersom de menar att ”dreadlocks och

reggaemusik är förknippade med rastareligionen och inom den här religionen betraktas

cannabis som ett heligt sakrament”. Han menar att sådan information ska användas för att

kunna prioritera arbetet: ”[d]ärför så är det inte konstigt att polisen bevakar en reggaekonsert

hårdare än en dans med Sven-Ingvars”. På detta sätt använder polisen stereotyper för att få

ingångar. Dreadlocks förknippas dock inte bara med specifika etniska grupperingar. En annan

grupp som uppmärksammas av samma polis är hiphoppare, som anses ”klottra en del”. Denna

grupp kan bestå av personer med en mängd olika nationaliteter, men det är gruppen i sig som

drar till sig uppmärksamheten. Polisen beskriver att när han väl har låst sig vid en särskild

grupp ”då går jag mer på detalj och letar efter mer konkreta egenskaper”. Som exempel på

påfallande grupper nämner han t.ex. ”Östermalmsbrats” och ”förortskids”, som både kan

bestå av personer med olika bakgrund.

En av narkotikapoliserna, som mest arbetar på krogar, menar att det används mest

”uppåttjack” i nattklubbar, vilket gör det svårt att dra paralleller mellan preparat och olika

grupper. Han menar att det handlar om personer från alla samhällsskick. Också en annan

narkotikapolis menar att ”det är alla typer av ungdomar som använder narkotika”. Hon menar

att ”det inte finns mer narkotikaproblem i segregerade områden än till exempel på Lidingö”.

Cannabis anses vara det populäraste preparatet bland ungdomar. Också hon nämner reggae-

och ravekulturen som grupper där det används mycket narkotika. Inga av dessa exempel pekar

dock på att det är vissa etniska grupper som betraktas som mer brottsliga än andra.

5.5 Stereotyperna

En av narkotikapoliserna i min studie menar att man ska ha en pragmatisk syn på arbetet och

att han använder stereotyper för att ”välja vart jag ska åka liksom”. Poliserna anser att det är

viktigt att minnas att ”en stereotyp inte är en skälig misstanke”.

5.5.1 Tecken

En individs synliga tecken är något som fångar polisens uppmärksamhet. För

narkotikaspanarna är det fysiska tecken på påverkan som är av störst vikt för att nå upp till

skälig misstanke. Poliserna måste därför lära sig de olika karaktäristika för de olika

preparaten. Cannabis t.ex. ger ”glansiga, rödsprängda ögon, förstorade pupiller, blekhet i

29

ansiktet, muntorrhet, mörka ringar under ögonen (går även att se på svarta), nervositet,

sväljrörelse (när de vill bli av med någonting i munnen) och beskyddande gester mot fickorna

eller gester som att de försöker kasta bort något”. Kokain däremot gör att personen ifråga ”ser

väldigt fokuserad ut, har uppspärrade ögon, hög koncentration, spända käkar, spretiga fingrar,

tål stora mängder sprit och har ett väldigt aktivt och socialt sätt att umgås”. Enligt en av

narkotikapoliserna har det hänt att någon ”snackat sig till en skälig misstanke utan att säga nåt

faktiskt”, eftersom beteendet under samtalet var viktigare än vad som faktiskt sades. Ett annat

tecken är lukter som poliser söker efter. En av narkotikapoliserna berättar: ”så står vi utanför

en dörr som är stängd och så känner du en doft. Och både du och jag tycker att det luktar

konstigt, men du identifierar det som cannabisdoft”.

Ordningspoliserna hamnar oftast på brottsplatsen utan att veta vad som precis har hänt,

det som gäller för dem är att fastställa handlingen. När de kommer till platsen får de

informationen ur andra hand och då utgår de oftast ifrån trovärdighet: ”det är därför vi pratar

om magkänsla”. Det som också framkommer är att en av ordningspoliserna lägger ner mer

arbete om en person verkar vara trovärdig än när den inte samarbetar och ljuger. Trovärdighet

handlar dock inte bara om en persons utsago, utan kan också vara en bedömning av hela

situationen: ”[ä]r det trovärdigt (...) att det här har ägt rum?”. Polisen ifråga menar att ett

scenario blir mer trovärdigt om han får en detaljerad beskrivning av händelsen som kan

kontrolleras. Också tecken på alkoholpåverkan t.ex. talar emot trovärdigheten, när ”både

sluddrar ohörbara grejer om att den ena skulle ha slagit den andra”. Då väljer

ordningspoliserna att inte lägga ner mycket tid på fallet och leder det oftast inte till en skälig

misstanke. När det gäller ett allvarligt brott läggs det ner mycket mer resurser på det.

5.5.2 Tidigare information

5.5.2.1 ”Kändisar”

En av ordningspoliserna menar att när man har att göra med en känd brottsling ”att det inte är

två vanliga konstellationer med människor”. Hans kollega försöker vara ”genommoralisk”

och anser att när en person har avtjänat sitt straff ”då är den personen redo för samhället

igen”. Senare påstår han dock att det är en indikation på den misstänkte om han är misstänkt

för ett brott som han har begått tidigare. Men bara faktum att någon tidigare har blivit dömt

för ett brott gör inte att den personen är skäligen misstänkt för ett specifikt brott. Däremot kan

historiken vara en omständighet i tid och rum, stödbevisning. Några av narkotikapoliserna

menar att det inte är så viktigt med personer som är tidigare känd hos polisen, men detta kan

30

bero på inriktningen på deras arbete, som innebär att hitta förstagångsförbrytare. De styr

medvetet bort från så kallade kändisar.

En annan narkotikapolis påpekar att det blir intressant när det rör sig om en kändis och

det blir lättare när det är två missbrukare som träffas i en lägenhet: ”misstänksamt, vad har

han gjort där?”. Men å andra sidan menar han att det inte är det viktigaste: ”det är klart att

missbrukare har kontakt med andra missbrukare”, man saknar en konkret omständighet. En

annan polis menar att det också är tvärtom, att det är han som narkotikaspanare som

igenkänns när han är på krogen och utför kontroller i civila kläder. Detta kan innebära både en

för- och en nackdel. Nackdelen är att man inte får så mycket tid att osedd spana in misstänkta

personer. Men å andra sidan menar han att ”de som direkt tar en som polis, då vet man att det

är folk som inte har rent samvete”. Han tycker vidare att det är lättare att jobba med

”vaneförbrytare”, eftersom ”de kan spelet”.

5.5.2.2 Tips

Tips nämns ofta som ett viktigt hjälpmedel för polisen: ”[n]åt som vi jobbar mycket med är

tips, uppgiftslämnare och informatörer”. På grund av nedskärningar finns det inte så många

poliser på gatan, så att de är beroende av information från allmänheten, krogpersonal eller

civila ordningsväktare. ”Det är oftast att nån tar typ en kvällsmacka och sett att det var några

mystiska figurer utanför lägenheten”. Det händer också att kollegor som har ett annat ärende

ringer, ”då är det lättare att gå in som civilklädd och skaffa sig en överblick, försöka att inte

bli igenkänd”. Tips kan också leda vidare till spaningsarbete ”kanske i nån förort eller

innerstan men inte i anslutning till själva utemiljön”.

5.5.2.3 Omgivning

En av narkotikapoliserna berättar om att deras arbete krävs att ”försöka vara där ungdomarna

är”. Fast hon menar att det inte är miljön i sig som väcker misstanke. Andra poliser är mer

begränsade när det gäller omgivning, de arbetar främst med att hitta misstänkta på krogen.

Där blir det påfallande med ”folk som inte passar in i miljön”. Andra poliser arbetar främst på

ställen där det begås många brott, ett ställe som återkommer i beskrivningarna är Plattan.

”[D]et är inte speciellt konstigt om man går ner på Plattan, för det handlar ju om vilken plats

du är på.” När brottsligheten byter plats, så gör även poliserna det. En annan menar ”att man

går och möter nån på Kungsgatan och skulle bli misstänksam bara på det, då ska det gå rätt

mycket till”.

31

5.5.3 Utseende och ålder

Poliserna i mitt material tycker inte att det finns några typiska särdrag hos de misstänkta, då

de är på många olika typer av tillställningar, utan att det beror på om människor sticker ut.

När det gäller kläder, mer specifikt säckiga byxor som pekar på hiphopkultur, menar en av

narkotikapoliserna att ”[p]å Sturehof hittar man kanske inte den typen av klädsel där, men går

man på East, rakt över Stureplan bara, så är 80% kanske klädda så”. Det som

uppmärksammas är om en person sticker ut ur mängden ”med udda kläder”, vilket jämförs

med personer som väcker uppmärksamheten när man är ute privat.

I olika enheter är det målsättningen som begränsar åldern på de misstänkta, som t.ex.

när polisen arbetar på krogen eller när arbetet riktar sig in på förstagångsförbrytare, bland

annat inom narkotika. Ordningspoliser har oftast inte så mycket att välja på när de skickas på

ett ärende. När det gäller narkotikabrott är det ganska ovanligt att fatta misstanke mot äldre

personer, enligt en av narkotikapoliserna. Han är inte säker på att det beror på att ”man har en

lägre misstanke mot äldre människor eller om det är så att man tar sitt förnuft till fånga när

man är över 40”.

5.5.4 Beteende och uttryck av dåligt samvete

Det finns en hel del beteenden som kan skapa misstanke på avstånd för poliserna. Framför allt

beteendet vid möten människor emellan uppmärksammas av polisen. En ofta använd

benämning bland narkotikapoliser är ”smusslande”, att någonting överlämnas mellan

personer. När poliser ser smusslande och misstänker att det handlar om narkotika är de oftast

”tvungna att fatta beslut fara i dröjsmal” för att kunna kroppsvisitera den misstänkte med

syftet att förhindra att den misstänkte ”droppar” eller sväljer narkotikan. Det innebär en stor

handlingsfrihet för poliserna för att de oftast ”inte hinner ringa en förundersöksledare”. Också

flyktbeteende, lögner, nervositet och andra uttryck av dåligt samvete är något som väcker

uppmärksamheten. Som en av narkotikaspanarna säger: ”[d]e är väldigt aktiva för att inte bli

upptäckta och det gör att de avslöjar sig själva”.

32

6. Analys

6.1 Olika arbetssätt

Det som har kommit fram är att arbetssättet mellan de olika enheterna skiljer sig ganska

mycket. Narkotikaspanarna kan vid minsta antydan till misstanke kasta sig ur bilen och

genomföra en kroppsvisitation. För utomstående ser det ut som om det sker godtycklig, något

som också Holmberg (2003, s. 53ff.) beskriver. Granér (2004, s. 113ff.) påpekar även att

uppdrag som kommer från ledningscentralen oftast utmynnar i någon form av serviceåtgärd,

medan hans egna informanters uppmärksamhet var mer kriminalitetsrelaterad. Detta kommer

inte fram ur mitt material, det är bara arbetssättet som skiljer sig. Det finns dock statusskillnad

mellan olika brottstyper (Ibid.). I mitt material berättar poliserna att cykelstöld till exempel

bara får få resurser och om utredningen ska vara proportionerligt i förhållande till brottet, blir

den oftast inte löst.

6.2 Skälig misstanke

När det gäller att beskriva hur man når upp till skälig misstanke hänvisar mina informanter

bland annat till ”magkänsla”, ”bedömningssport” och ”känslor”. Hydén och Lundberg (2004,

s. 160ff.) tar upp hur svårbeskrivna känslor, som vibbar och fingertoppskänsla ofta används

när poliserna i deras studie inte kunde förklara hur de gjorde sitt urval. Detta överensstämmer

med mitt resultat. Enligt Bring och Diesen (2005, s. 149) kan skälig misstanke bara uppnås

när sannolikheten för att den misstänkte begått gärningen är större än den kvarstående

osäkerheten. Detta innebär att mer än 50% talar för att en person begått brottet. Detta ligger

inte i linje med svaren som jag fick av poliserna i mitt material. Dessa riktar sig främst in på

att det krävs pålitliga, objektiva, faktiska, konkreta omständigheter som pekar mot den

misstänkte (Ibid., s. 156). Om det nämns procenttal, ligger dessa mellan 20% och 50%, vilket

enligt Bring och Diesen är för lite för att ha störst möjlig misstanke mot en person.

Bedömningen av misstanken görs dock för ögonblicket och ska utvärderas om det tillkommer

nya fakta, vilket uppmärksammades av poliserna i denna studie.

6.3 Kontroller

Att stoppa bilar för en kontroll är en flitigt använd metod. Enligt ändamålsprincipen får

lagarna dock inte användas till annat än det som var lagstiftningens intention.

Trafiklagstiftningen kan således inte användas för att stoppa en bil om syftet är att kontrollera

på bruk eller innehav av narkotika eller att kontrollera vilka som sitter i bilen (Granér, 2004,

33

s. 140). Bland annat bilmärke och bilens utseende används som stereotyp för att hitta

misstänkta personer (jfr. Holmberg, 2003, s. 100; Finstad, 2000, s. 92). Även Hydén &

Lundberg (2004, s. 127) beskriver hur trafiklagstiftningen används som en förevändning för

att kunna utföra en inre utlänningskontroll, där målet är att ”skaffa mig en anledning att anta”.

Författarna påpekar att polisens stora handlingsutrymme kan leda till godtycklighet och stora

variationer mellan olika poliser. Holmberg (2003, s. 64ff.) beskriver även att poliser i

Danmark inte behöver på något som helst sätt rättfärdiga sitt handlande. Följaktligen

förekommer det ofta att bilister stannas utan någon specifik misstanke, varav de flesta

kontroller inte ledde till vidare åtgärder. En liknande svensk studie av Knutsson och Partanen

(1986) har visat att denna form av kontroll inte förekom i liknande utsträckning i Sverige.

Kontroller på festivaler och liknande, som också genomförs av polisen, verkar inte krocka

med ändamålsprincipen.

6.4 Kön

Poliserna i mitt material betraktar män som de mest förekommande gärningspersoner, kvinnor

nämns nästan inte. Som nämnts ovan är kvinnor kraftigt underrepresenterade som förövare i

lagföringsstatistiken, vilket delvis kan förklaras av att män begår fler brott. En annan orsak

som nämns är att det finns flera killgäng ute. Härmed hamnar man i ett cirkelresonemang där

det viktigaste är att framföra att killar inte stoppas oftare av polisen än tjejer, genom att

betona att killar syns mer ute och därför stoppas mer frekvent. Reflektionen att tjejer

eventuellt särbehandlas positivt får här inget utrymme. I resten av mitt resultat framkommer

dock att kvinnliga misstänkta får en positiv särbehandling, vilket överensstämmer med det

Lernestedt (2005, s. 107) beskriver. I Petterssons rapport (2005a, s. 22ff.) över

polisingripanden vid eget bruk av narkotika visar det sig dock att det inte finns något enkelt

samband att kvinnor genomgående skulle behandlas mildare än män. Studien visar snarare att

det är kvinnor med helt svensk bakgrund som behandlas mildare, gentemot europeiska

kvinnor.

6.5 Etnicitet

I min studie, i likhet med Lindholm (2005, s. 430), menar poliserna att tecken som t.ex.

tvekan, pauser och sökande efter ord kanske indikerar ett sämre minne hos en person som

pratar språket flytande. Lindholm (Ibid.) menar dock att dessa tecken kan vara helt orelaterat

till minnespresentationen hos någon som inte har svenska som modersmål. Det kan också

innebära att förundersökningar gällande brott mot invandrare oftare läggs ned eftersom man

34

bedömer att offrets vittnesmål inte skulle hålla i rätten. Chan (1997, s. 115) hittar i sin

undersökning att många poliser tycker att det är svårt att övervinna språksvårigheter och att

vinna förtroendet av minoritetsgrupperingar. Hennes informanter ansågs beredda att skylla på

gruppens attityd och kulturella olikheter, utan att vilja medge att polisers attityder och

ineffektivitet delvis orsakade problemen.

Diesens studie (2005, s. 430) om huruvida förmågan att bedöma kvaliteten på ett

vittnesmål påverkades av vittnets etnicitet visade att etniciteten hos ett vittne inte spelar någon

större roll för hur trovärdig och tillförlitlig vittnet uppfattas i de fall där vittnet inte minns den

aktuella händelsen särskilt bra. Däremot kan vittnets etnicitet ha betydelse för de vittnen som

gett en mycket tillförlitlig och detaljerad redogörelse för ett brottsscenario. Svenska vittnen

som presterade bra uppfattas i Diesens studie som mycket trovärdiga, medan invandrare med

samma minnespresentation har svårt att övertyga en bedömare om att deras iakttagelser är

korrekta.

Jag anser det vara rimligt att anta att poliserna i min studie var medvetna om risken att

bli beskrivna som diskriminerande mot personer med utländsk bakgrund (jfr. Chan, 1997, s.

114ff.). Det är viktigt att ha i åtanke att polisen själv är en av aktörerna som skapar

cirkelresonemangen om att personer med utländsk bakgrund oftare skulle befinna sig i miljöer

som kontrolleras regelbundet av polisen, vilket gör att just denna grupp är överrepresenterad i

brottsstatistiken (jfr. Holmberg, 2003, s. 150). Holmberg (Ibid., s. 90) påpekar att arbetslöshet

och marginalisering bland ”invandrare” medför att unga män rör sig på offentliga platser

under tider som väcker polisens misstänksamhet, vilket är förenlig med det mina informanter

berättade. Därtill kommer att polisen oftast inte har tillgång till en persons ekonomiska

situation vid en kontroll, så att polisen oftast utgår ifrån andra faktorer och markörer för

utanförskap, som till exempel utländskt utseende, vilket leder till diskriminering av

marginaliserade grupper (Pettersson, 2005a, s. 4).

Enligt likhetsprincipen finns det ett problem med rättvisan om individer som bor i

brottstäta miljöer löper större risk att upptäckas och straffas, även om andra individer begår

brott i lika stor omfattning (Lernestedt, 2005, s. 118). Holmberg (2003, s. 149) beskriver att

han under sin deltagande observation aldrig varit med om att en ”ordentlig” medborgare

stoppades bara för att han enligt polisen var på fel plats, vilket bekräftas av mitt material.

Utifrån proportionalitetsprincipen får makt bara utövas om det är nödvändigt för att uppnå

syftet med maktutövningen och ska det finnas en rimlig proportion mellan medel och mål

(Norée, 2000, s. 72ff). I likhet med Hydén och Lundberg (2004, s. 127) menar jag att det är

ytterst relevant att diskutera de eventuellt negativa följderna som kontroller kan ha för

35

allmänheten. Enligt författarna föreligger en stor risk att människor tappar förtroendet för

polisen om de upplever att de stannas och kontrollera på grund av sitt utseende eller etniska

bakgrund (Ibid.; jfr. SOU 2005:69, s. 11).

6.6 Stereotyper

Hydén och Lundberg (2004, s. 177) menar att stereotyper har en central betydelse inom

polisarbete eftersom en polis måste bilda sig en uppfattning om en person på kort tid och

bedöma hur denna individ ska bemötas och behandlas i en viss situation. Det ingår i

polisernas arbete att bygga upp en förmåga att tyda olika situationer utifrån tecken som andra

människor inte skulle uppfatta, en polisblick (Finstad, 2000). Varje polis bedömer i möten

med allmänheten vilken risk en person utgör för sin sociala omgivning (Chan, 1997, s. 41ff.).

När det gäller omgivning är det som kommer fram i mitt material liknande det som Finstad

(2000) beskriver, att poliser, även under tiden då de inte har ett specifikt uppdrag, söker sig

till de sammanhang där de förväntade sig att något brottsligt skulle ske.

Poliserna i mitt material uppmärksammade individers synliga tecken som tecken på

påverkan och gester mot fickorna. I Petterssons material (2005a, s. 14) var en vanlig

motivering för att utföra en kroppsvisitation att händerna inte var synliga eller att personen

haft händerna i byxfickorna, vilket kan jämföras med den beskyddande gester mot fickorna,

något som också var ett av tecknen som nämndes av poliserna i mitt material. Också att en

person är tidigare känd hos polisen är något som hjälper poliserna i deras arbete. Holmberg

(2003, s. 130) påpekar att interaktionen mellan polisen och dessa ”stamkunder” ofta är

rituellmässig eller liknar ett spel. Granérs (2004, s. 107) beskriver detta som

”interkollegialitet” mellan polis och ”bus”. Han menar att polisen och kända busar beter sig

som motspelare. Ett okänt bus däremot sågs i Granérs studie inte som en person, utan

identifierades enbart utifrån yttre karaktäristika.

Mina informanter arbetar ofta utifrån en uppdelning mellan ”kändisar” och

”förstagångsförbrytare”. Ekman (1999, s. 182) beskriver hur poliser kategoriserar utifrån

begreppen ”svennar” och ”busar”. Som regel är busen tidigare dömda och återkommer i

polisiära register. Granér (2004, s. 105) påpekar dock att busen inte nödvändigtvis behöver

finnas i polisregister, utan det kan räcka med att röra sig i kriminella kretsar eller att

överensstämma med de karaktäristika av en typisk buse. Poliserna menar att förmågan att

kategorisera är livsnödvändig för att urskilja och generalisera, för att skapa ordning i

verkligheten. Kategoriseringen utgör också grunden för diskriminering då människor

uppfattas på ett sådant sätt som bekräftar våra föreställningar om gruppen de tillhör

36

(Lindholm, 2005, s. 398). Relationen mellan polis och bus är emellertid problematisk. Många

poliser i Granérs (2004, s. 109) studie valde att distansera sig från dem som de ingrep mot och

ville inte engagera sig.

Det som framkommer i mitt material är att poliserna tycker inte att det finns några

typiska kännetecken hos de misstänkta, utan att det beror på om människor sticker ut, det som

Holmberg (2003, s. 52) kallar för oegentligheter (jfr. Hydén & Lundberg, 2004, s. 177ff.). När

det gäller ålder är det några av poliserna i mitt material som bara arbetar med ungdomar,

oftast för att få de att sluta med narkotikamissbruk. Den genomsnittliga åldern på vuxna

misstänkta beräknas av mina informanter vara mellan 20 och 40 år. Detta resultat liknar

Holmbergs (2003), som hittar att det är oftast unga personer som misstänks.

Finstad (2000, s. 124) menar att polisen utvecklar en tränad blick för att söka efter det

som avviker från det normala. Holmberg (2003, s. 64), i likhet med Chan (1997, s. 112),

påpekar dock att polisens uppmärksamhet när det gäller vissa typer av kläder, bilmärken eller

etniska karaktäristiska av dem som stoppas och kontrolleras ofta interpreteras som

diskriminerande. Hur personer reagerar på frågor och hur de reagerar när de stoppas av en

polis är också viktiga komponenter i misstänksamheten (jfr. Holmberg, 2003, s. 68). Ibland

ska poliserna reagera mycket snabbt för att förhindra att bevis försvinner eller kastas bort. Då

blir behovsprincipen aktuell, vilket innebär att tvång enbart ska användas om det är

nödvändigt och enbart så mycket som krävs för att resultat ska uppnås (Hydén & Lundberg,

2004, s. 127).

Att nervositet används som ett av kriterierna när poliser bygger upp misstankegraden

kan problematiseras eftersom poliser genom sin närvaro ofta skapar nervositet och spänning

hos personer de möter (Hydén & Lundberg, 2004, s. 167). Hydén och Lundberg menar att

människor nästan alltid har något att känna skuld för. Dessutom kan människors uppfattning

om polisen påverkas av tidigare erfarenhet av polisen i andra länder. Speciellt hos personer

som kommer från länder där polisen associeras med förtryck och våld, kan uppfattningen om

svenska poliser påverkas av erfarenheter från hemlandet. Nervositet och rädsla inför polisen

behöver därmed inte kopplas till brottslighet (Ibid.; Chan 1997, s. 26).

37

7. Diskussion

7.1 Sammanfattande resultat

I detta sista kapitel gör jag först en kort genomgång av studiens resultat, för att sedan

diskutera ämnet. Poliskontroller utförs med utgångspunkt i vad poliser uppmärksammar på

håll, samt vad de upptäcker under samtal med de misstänkta. Begreppet skälig misstanke har

visat sig vara ett svårdefinierat begrepp, som ger upphov till stor handlingsfrihet. Poliserna är

inte helt eniga om hur misstanken byggs upp, bedömningen om antalet ”byggstenar” som

behövs skiljer sig bland poliserna. Deras svar överensstämmer inte med juridiska källor som

anser att man ska ha minst 50% säkerhet (jfr. Bring & Diesen, 2005, s. 149). Skillnaderna

mellan de olika polisenheterna visade sig vara stora, framför allt när det gäller

handlingsfriheten, som var mycket mindre när det gäller ordningspolisarbete. Målet med

denna studie har dock aldrig varit att generalisera utifrån mitt urval, utan det är det specifika

och det speciella som eftersträvas.

När det gäller typfall resonerar poliserna olika. Det som dock framkommer är att den

typiska gärningspersonen är manlig. Andra faktorer som nämns för att inte misstänka kvinnor

var att en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna inte får utföras eller bevittnas

av manliga poliser, vilket medför en del praktiska problem för polisarbetet. Dessutom anses

kvinnor vara svårare att hitta och identifiera än män, enligt poliserna krävs det en medveten

strategi för att komma åt kvinnor. Bilden som polisen beskriver när det gäller etnicitet är inte

heller otvetydig. Etniciteten i sig är inte det som väcker uppmärksamheten, utan det är platsen

där individerna befinner sig samt sättet att umgås med polisen och eventuella

språksvårigheter. Personer med utländsk bakgrund sägs befinna sig oftare i miljöer som

kontrolleras av polisen, vilket i sin tur gör att dessa är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Jag kommer att gå närmare in på detta nedan. Det är också olika grupperingar i samhället som

får mer uppmärksamhet av polisen, men oftast anses det dock vara svårt att dra paralleller

mellan olika grupper, etnicitet och brottslighet.

Poliserna använder sig flitigt av de stereotyper som har behandlats ovan (Holmberg,

2003; Finstad, 2000; Granér, 2004). Det var inte bara etnicitet och kön som är intressanta när

det gäller att kategorisera personer, utan även andra tecken för misstanke används. Det kan

vara fysiska tecken på påverkan, tidigare information om en specifik person, tips, allmän

information om platser, yttre utseende, beteende och uttryck av dåligt samvete. Att inte se,

dvs. att medvetet titta bort (Granér, 2004, s. 145), är inget som nämns i intervjuerna. Oftast

38

har poliserna svårt att beskriva när det föreligger en skälig misstanke, utan använder ord som

”magkänsla”, ”bedömningssport” och ”känslor”. Jag menar, i likhet med Pettersson (2005b, s.

168), att även om kategoriseringar är nödvändiga för polisarbetet, betyder det inte att de inte

kan diskuteras och problematiseras. Jag anser att det är viktigt att understryka att det finns

utrymme för godtycklighet om poliser inte kan sätta ord på när en skälig misstanke föreligger.

7.2 Handlingsutrymme lika med diskriminering?

Mina informanter tar upp hur en del i det effektiva polisarbetet bygger på diskursen att

individer från etniska minoriteter begår mer brott än majoritetsbefolkningen om vi tittar på

brottsstatistiken, något som också Pettersson (2005b, s. 150) uppmärksammar. Problematiskt

blir hur en cirkelargumentering kan uppstå när statistiken är en social konstruktion som till

stor del påverkas av polisens prioriteringar. Om poliser ingriper oftare mot etniska

minoriteter, så kommer de att hitta misstänkta personer som tillhör etniska minoriteter och

detta i sin tur motiverar fokuseringen på just etniska minoriteter. Här blir problematiken

mycket tydlig, att etnicitet har lätt att bli en riskfaktor, som tillsammans med andra

riskfaktorer väcker misstänksamhet. Holmberg (2003, s. 121) påpekar dock att poliser inte är

de enda som ohämmad använder sig av antaganden om misstänkta personer; sådana

kategoriseringar existerar också bland allmänheten. När polisen agerar mot ”stamkunder” är

det inte bara ett budskap till kunderna, utan även till befolkningen som helhet.

Mitt resultat har visat att polisens misstänksamhet är länkad till den sociala

informationen som poliserna får på plats. Personer som passar in på vissa av polisernas

stereotyper får mer övervakning och stoppas oftare än andra medborgare. Problemet med

denna strategi är att en stor kategori av människor, med liknande ålder, etnicitet och kön, som

är på samma plats och tider, som de individer som stoppas om och om igen, också kommer att

kontrolleras av polisen, trots att de inte kan misstänkas begå kriminella handlingar. Detta gör

att risken finns att personer som överensstämmer med polisens uppfattning om en typisk buse

kontrolleras oftare. En av mina informanter menar att ”en stor erfarenhet av nånting kan både

hämma dig eller vara positivt. Försöker man hålla till det där att bedöma varje ny situation för

vad det är, då kan man ha en nytta av att man har varit i den situationen tidigare. Men det kan

också vara så att man har bilden klar för sig: samma skit igen på nåt sätt, då blir du ju

hämmad av din tidigare erfarenhet”.

Jag anser att både den selektiva kontrollen och den selektiva tillämpningen är baserade

på den tillgängliga sociala informationen, speciellt i mindre allvarliga fall. Den vanliga

medborgaren märker ingenting av dessa kontroller, medan dessa är mycket tydliga för de

39

individerna som blir utsatta för kontrollerna. Men faktum att polisen riktar sig på vad som av

både allmänheten och polisen uppfattas som de mest sannolika brottslingar, verkar enligt både

mina informanter och Holmberg (2003, s. 153) inget annat än rationell. Dessutom menar han

att ”stamkunderna” vänjer sig vid kontrollerna och fäster inte så mycket uppmärksamhet vid

dem, det tillhör ”spelet”. Jag anser dock att kategorisering kan ge upphov till problem. Dels

riskerar polisens arbete att bli ineffektivt till följd av missvisande stereotyper. Dels kan

personer som blir utsatta för regelbundna kontroller känna sig kränkta och diskriminerade. Jag

anser att det är viktigt att försöka medvetandegöra, formulera och diskutera polisers

användning av kategorisering för att motverka fördomar.

7.3 Polisens legitimitet

Eftersom poliser är individer i maktposition blir de mindre benägna, medan de utan makt blir

mer benägna, att försöka se bortom stereotypa uppfattningar (Lindholm, 2005, s. 443). Om

man på något sätt är beroende av en person brukar det vara viktigt att inte missta sig på vem

personen är, vilket kan öka motivationen att lägga ner extra arbete på en individualiserad

bedömning. Eftersom det vanligtvis är personer från majoritetsgruppen som innehar makten

betyder det att majoritetsgruppsmedlemmar förväntas oftare att påverkas av negativa

fördomar, även om dessa fördomar om utgruppen finns hos både majoriteten och minoriteten,

För att polisen kan upprätthålla legitimiteten är det inte bara viktigt att behandla alla på

ett rättvist sätt, det är också av stor vikt att allmänheten uppfattar det på det sättet (jfr.

Holmberg, 2003, s. 160). För att kunna sprida en sådan uppfattning är det viktigt att

allmänheten får en inblick i polisarbetet, vilket gör att det är viktigt med studier som ger en

sådan inblick. Lagstiftningen om polisers handlingsfrihet är ett annat problem. Holmberg

(Ibid., s. 152) påpekar att grunden för problemet med handlingsfrihet är att lagen, tolkning av

lagen och diskriminering är länkade på ett invecklat sätt. Tillämpningen av lagen kräver alltid

en viss mängd tolkning, vilket gör att en enkel, mekanisk jämförelse av regler och incident är

omöjligt och att det alltid behövs en viss bedömande när det gäller att tillämpa abstrakta

mönster på faktiska fall. Härigenom menar jag att lagen alltid till viss del är diskriminerande.

Frågan blir då om det är möjligt att minska de negativa konsekvenserna av polisens omdöme

på andra sätt än genom en utökning av föreskrifterna, vilket skulle kunna ge upphov till ännu

flera bedömningar. Den individuella handlingsfriheten visar sig i min studie vara mindre

intressant än de kollektiva attityderna. Jag anser att denna gemensamma förståelse kan ha ett

problematiskt inflytande på polisarbetet och är ännu svårare att reglera.

40

Planlös patrullering utan några som helst stereotyper tycker jag dock inte heller är en

lösning. Detta ger poliser inga möjligheten att samla konkret information annat än den

information de får när de stannar och kontrollerar personer. Jag anser att om poliserna skulle

försöka få individuell information, i stället för att lita på sociala stereotyper, då skulle kanske

antalet planlösa kontroller, och därigenom diskrimineringen, minskas betydligt. Vissa

forskare menar att mer kontakt mellan polis och allmänheten skulle motverka diskriminering.

Lindholms kontakthypotes (2005, s. 451ff.) utgår dock ifrån att kontakten kan reducera

fördomar genom att man ändrar sin kategorisering, genom en förskjutning av in- och

utgruppen, snarare än att man bryter ner kategoriseringen.

Jag tror att det är viktigt att förstå att polisens användning av stereotyper får en

självuppfyllande effekt. Den typ av personer som polisen utifrån sina, och samhällets,

föreställningar av människors brottsbenägenhet finner mest meningsfullt att kontrollera,

kommer att dominera brottsstatistiken. Tyvärr är den faktiska brottsfrekvensen något som är

okänd. Som en av mina informanter säger: ”skulle jag liksom vara en robot och kunna

betrakta alla precis lika mycket så skulle naturligtvis urvalet bli ett annat”.

41

Litteratur

Andersson, S. (2003): Ordnade praktiker: en studie av status, homosocialitet och

maskuliniteter utifrån två närpolisorganisationer. Pedagogiska institutionen,

Stockholms universitet, Stockholm.

Berggren, N-O & Munck, J. (1998): Polislagen. En kommentar. Nordstedts Juridik,

Stockholm.

Bring, T. & Diesen, C. (2005): Förundersökning. Nordstedts Juridik, Stockholm.

BRÅ (2005): Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Rapport 17.

Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

BRÅ (2003): Polisens insatser mot narkotikabrottsligheten. Omfattning, karaktär och

effekter. Rapport 12. Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

BRÅ (2001): Hur- Var- Närpolis. En granskning av närpolisreformen. Rapport 5.

Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

BRÅ (1999): Svensk polis i förändring. En granskning av närpolisreformen.

Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

Chan, J.B.L. (1997): Changing Police Culture. Policing in a Multicultural Society.

Cambridge University Press, Cambridge.

Diesen, C. (2005). “Processrättsligt perspektiv. Om positive och negative särbehandling I

straffprocessen.” I: Diesen, C., Lernestedt, C., Lindholm, T. & Pettersson T. (2005).

Likhet inför lagen. Natur och Kultur, Stockholm.

Ekman, G. (1999): Från text till batong. Om poliser, busar och svennar. Ekonomiska

forskningsinstitutet vid Handelshögskolan, Stockholm.

Ekobrottsmyndigheten (2004): Revisorers åtgärder vid misstanke om brott. Vissa praktiska

tillämpningsfrågor. Rapport 2004:3. Ekobrottsmyndigheten, Stockholm.

Finstad, L. (2000): Politiblikket. Pax, Oslo.

Granér, R. (2004): Patrullerande polisers yrkeskultur. Socialhögskolan, Lund.

Granér, R. & Knutsson, M. (2000): Etik i polisarbetet. Studentlitteratur, Lund.

von Hofer, H., Sarnecki, J. & Tham, H. (1998): Invandrare och brottsligheten. I: von Hofer

[red.]: Brottsligheten i Europa. Studentlitteratur, Lund.

Holmberg, L. & Kyvsgaard, B. (2003). ”Are immigrants and their descendants discriminated

against in the Danish criminal justice system?”, Journal of Scandinavian Studies in

Criminology and Crime Prevention. Vol. 4(2), s. 125–142.

42

Holmberg, L. (2003): Policing stereotypes. A qualitive study of police work in Denmark.

Galda & Wilch Verlag, Berlin.

Hydén, S. & Lundberg, A. (2004): Inre utlänningskontroll i polisarbete. Mellan rättsideal och

effektivitet i Schengens Sverige. IMER, Malmö högskola, Malmö; Tema Etnicitet,

Linköpings universitet, Linköping.

Jupp, V. (1993): Methods of criminological research. Routledge, London.

Kardell, J. (2006): ”Diskriminering av personer med utländsk bakgrund i rättsväsendet – en

kvantitativ analys”. I: SOU 2006:30: Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på

diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet. Fritzes

offentliga publikationer, Stockholm.

Karlsson, J. & Pettersson, T. (2006): ”Det blir vad vi gör det till! Om att skapa och analysera

ett undersöksmaterial” I: Roxell, L. & Tiby, E. [red.] (2006): Frågor, fält och filter.

Kriminologisk metodbok. Studentlitteratur, Lund.

Knutsson, J. & Partanen, P. (1986): Vad Gör Polisen? BRÅ, Stockholm.

Kvale, S. (1997): Den kvalitativa forskningsintervjun. Studentlitteratur, Lund.

Lernestedt, C. (2005): ”Principen om likhet inför lagen”. I: Diesen, C., Lernestedt, C.,

Lindholm, T. & Pettersson T. (2005): Likhet inför lagen. Natur & Kultur, Stockholm.

Lindholm, T. (2005): ”Fördomar och diskriminering – klassiska problem i modern skepnad”.

I: Diesen, C., Lernestedt, C., Lindholm, T. & Pettersson T. (2005): Likhet inför lagen.

Natur & Kultur, Stockholm.

Norée, A. (2000): Laga befogenhet. Polisens rätt att använda våld. Jure AB, Stockholm.

Pettersson, T. (2006): ”Särbehandlas gärningspersoner med utländsk bakgrund vid

anmälningar om våldtäkter, grov misshandel och eget bruk av narkotika?” I: SOU

2006:30: Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa

minoriteter inom rättssystemet. Fritzes offentliga publikationer, Stockholm.

Pettersson, T. (2005a): Polisingripanden vid eget bruk av narkotika. Särbehandlas personer

med utländsk bakgrund? Rapport 2005:2. Kriminologiska institutionen, Stockholm.

Pettersson, T. (2005b): ”Diskrimineras personer med utländsk bakgrund av rättsväsendet?” I:

Diesen, C., Lernestedt, C., Lindholm, T. & Pettersson T. (2005): Likhet inför lagen.

Natur & Kultur, Stockholm.

Polisen (2006): Så arbetar polisen. http://www.polisen.se/inter/nodeid=34127&pageversion

=1.html, 2006-12-06.

Repstad, P. (1993): Närhet och distans. Studentlitteratur, Lund.

43

Riksdagen (2003): Lag om förbud mot diskriminering. http://rixlex.riksdagen.se/htbin/thw?%

24%7BOOHTML%7D=SFST_DOK&%24%7BSNHTML%7D=SFSR_ERR&%24%7

BBASE%7D=SFST&BET=2003%3A307&%24%7BTRIPSHOW%7D=format%3DTH

W, 2007-01-03.

Skrinjar, M. (2003). “Forskare eller ‘babe’? Om genuskonstruktionen i intervjusituationer”. I:

Lander, I., Pettersson, T. & Tiby, E. [red.]: Femininiteter, maskuliniteter och

kriminalitet. Genusperspektiv inom svensk kriminologi. Studentlitteratur, Lund.

SOU 2005:69: Sverige inifrån. Röster om etnisk diskriminering. Fritzes offentliga

publikationer, Stockholm.

SOU 2005:56: Det blågula glashuset: strukturell diskriminering i Sverige. Fritzes offentliga

publikationer, Stockholm.

Tham, H. [red.] (2003): Forskare om narkotikapolitiken. Rapport 2003:1. Kriminologiska

institutionen, Stockholm.

Thomsson, H. (2002): Reflexiva Intervjuer. Studentlitteratur, Lund.

Trost, J. (1997): Kvalitativa intervjuer. Studentlitteratur, Lund.

Vetenskapsrådet (1990): Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning. Elanders Gotab, Stockholm.

44

Bilaga 1 Intervjuguide

BAKGRUNDSINFORMATION

Namn

Ålder

Etnicitet

Hur länge har du arbetat som polis?

Hur länge har du jobbat för enheten?

ENHETEN

Berätta om enhetens arbete

Hur är ni organiserade?

Vad anser du är utmärkande för denna enhet?

Arbetstider? Jobbar ni i par?

Självständigt arbete?

Vilka geografiska platser arbetar ni på?

UTBILDNING

Hur lär ni (ut) om skälig misstanke?

Varpå bygger ni skälig misstanke?

Vilka är kriterierna för att ingripa vid skälig misstanke?

METOD

Hur ser ert arbetssätt ut?

Kan du beskriva ett ’typiskt fall’? Finns sådana?

Finns det s.k. fasta kunder?

Hur tar du kontakt med en person?

Hur/varför genomför ni kontroller där personer stannas och kontrolleras?

Kan du beskriva enhetens arbetssätt eller metoder? För och nackdelar?

Handlingsutrymme? Självständighet?

45

TECKNEN FÖR ATT MISSTANKE OM BROTT SKA UPPSTÅ

Vad grundar ni era kontroller på?

Vad gör dig misstänksam?

Utgår ni från profiler när ni gör era kontroller/bedömningar? (Stereotyper? Ideala

gärningsmannen/offret)

Hur mycket beror på tidigare info om individen?

Spelar sannolikheten om lagföring en roll?

Vilka riskfaktorer hos en individ lägger grund/skäl för en kontroll?

Hur resonerar du kring de här olika faktorerna? / Hur tror du andra ser på dessa?

- kön

- ”utländskt utseende”/etnicitet

- beteende (t.ex. tecken på påverkan, dåligt samvete)

- omgivning

- ålder

- utseende

- tidigare erfarenhet/igenkänd (”kändisar”)

DE MISSTÄNKTA

Vilka är ”de misstänkta” som ni söker? (stereotyper)

Kön, ”ras”/etnicitet och social klass?

Hur upplever du att reaktionerna är från ”de misstänkta” när de stannas?