slovo - diva portaluu.diva-portal.org/smash/get/diva2:801043/fulltext02.pdf · 2018. 12. 6. ·...

Department of Modern Languages

SLOVO Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures

Volume 55, 2014

UPPSALA UNIVERSITY

Department of Modern Languages

SlovoJournal of Slavic Languages, Literatures and Cultures

No. 55, 2014

Editors: Irina Lysén, Jussi Nuorluoto, Thomas Rosén &

Jelena Spasenić

www2.moderna.uu.se

UPPSALA UNIVERSITET Department of Modern Languages Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and CulturesNo. 55, 2014

Front cover: Uppsala University Library Carolina Rediviva with marching students in the foreground. Johan Way, 1842 (UUB).

ISSN: 2001–7359

CONTENTS EDITORIAL: PROFESSOR SVEN GUSTAVSSON IN MEMORIAM 7 THOMAS ROSÉN JOHAN GABRIEL SPARWENFELDS KYRILLISKA OCH GLAGOLITISKA 1600-TALSTRYCK UTGIVNA AV SACRA CONGREGATIO DE PROPAGANDA FIDE I ROM 9 PER AMBROSIANI FYRA MÄN OCH EN KVINNA – SVENSKA TOLKNINGAR AV EN BULGARISK POETESSA 18 DANIELA ASSENOVA EN STÄNDIG HUVUDVÄRK I RELATIONERNA MELLAN SVERIGE OCH RYSSLAND: TSARENS OCH KUNGENS TITLAR 34 ULLA BIRGEGÅRD ”DESSA ÖGONS GÅTFULLA HEMSKHET” – OM REPRESENTATIONER AV IVAN DEN FÖRSKRÄCKLIGE 47 PER-ARNE BODIN TIME AND THE VANITIES OF EXISTENCE IN ANTUN ŠOLJAN’S FICTION 60 DENIS CRNKOVIĆ TILL PUNKT OCH PRICKA? ÖVERSÄTTARSTIL, NORMER OCH INTERPUNKTION VID ÖVERSÄTTNING FRÅN BULGARISKA TILL SVENSKA 77 BIRGITTA ENGLUND DIMITROVA FINSKA LÅNORD OCH DÅLIGT ÖL 100 LARS-GUNNAR LARSSON CZASOWNIKI PLURAKCYJNE W JĘZYKU POLSKIM? 110 WITOLD MACIEJEWSKI GRIGORIJ KOTOŠICHIN – INTE BARA ”SVENSK SPION”, UTAN ÄVEN RYSKLÄRARKOLLEGA? NYTT LJUS PÅ EN GAMMAL KÄNDIS 118 INGRID MAIER SORBERNA ÅR 2014 – OM MINORITETSPOLITIK I TYSKLAND 139 MADLENA NORBERG ”SOMLIGA GILLAR POESI…” – OM FENOMENET SZYMBORSKA I SVERIGE 149 MAŁGORZATA ANNA PACKALÉN PARKMAN ”TOOTH MONEY” – A SMALL CLASH OF CIVILISATIONS 160 KJETIL RÅ HAUGE

ВЫМЫШЛЕННЫЙ «УКАЗ ТУРЕЦКОГО СУЛТАНА»: ЕВРОПЕЙСКАЯ ТРАДИЦИЯ И РУССКИЙ ПЕРЕВОД 1697 Г. 169 STEPAN ŠAMIN, CHRISTINE WATSON «ПРАВДЫ НЕ ХВАТАЕТ». «ОБИТЕЛЬ» З. ПРИЛЕПИНА: ДОКУМЕНТАЛЬНОСТЬ И РОМАН ВОСПИТАНИЯ 191 BENJAMIN M. SUTCLIFFE NEWS FROM UPPSALA 215 CHRISTINE WATSON BIBLIOGRAPHY FOR 2013 218 JOHAN MUSKALA

Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures ISSN 2001–7395 No. 55, 2014, pp. 7–8

7

Editorial: Professor Sven Gustavsson in Memoriam

Another year has passed and the time has come for a new issue of Slovo, the journal of Slavic languages, literatures and cultures published by Uppsala University’s Department of Modern Languages. This year’s issue (No. 55) is dedicated to the memory of Professor Sven Gustavsson (1938–2013).

Professor Gustavsson was Chair of Slavic Languages and Literatures at Uppsala University for a period of 25 years, from 1977 until his retirement in 2003. As a scholar he was widely known for his interest in a broad range of linguistic, literary and cultural phenomena from all over the Slavic world. The list of his publications includes works on accent paradigms in the present tense in South Slavic, Bulgarian and Polish poetry, predicative adjectives in Russian, Bosnian, Croatian and Serbian orthography, Slavic micro-languages, the history of Slavic studies and much more.

A number of the articles included in this special issue have been submitted by friends, colleagues and former students of Professor Gustavsson, all of whom, together with Uppsala’s current PhD students in Slavic studies, participated in the one-day seminar held in his memory in late May of this year (see News from Uppsala). These articles have been contributed by Per Ambrosiani, Daniela Assenova, Ulla Birgegård, Per-Arne Bodin, Birgitta Englund Dimitrova, Lars-Gunnar Larsson, Witold Maciejewski, Ingrid Maier, Madlena Norberg, M. Anna Packalén Parkman and Christine Watson.

Slovo’s front cover has been given a long-awaited update. The graphical designer behind this work is Natalia Dahnberg, a Moscow-born artist currently living and working in Uppsala. In addition to her graphical work, Natalia Dahnberg is also active as a painter, sculptor and video-artist.

The building featured on Slovo’s new front cover is the Uppsala University library, Carolina Rediviva, as it appears in an engraving from the early 1840s by Johan Way. The library’s main building, which has housed the library’s collections since 1841, was designed by the Swedish architect Carl Fredrik Sundvall in a strict and simple classical style. In the picture, students are seen marching downhill from the library, a tradition still upheld (although in greater numbers and with considerably less discipline) on the 30th of April every year.

Slovo’s editors strive to maintain a high level of academic quality of the materials published in the journal. The editors are supported by an advisory board, currently

Thomas Rosén

8

consisting of eleven experts, seven of which are active outside Sweden (for details, visit http://www2.moderna.uu.se/slovo/aboutus.html).

The annual column “News from Uppsala” has been compiled by Dr. Christine Watson, and the list of publications for 2013 by Slavists affiliated to Uppsala University was compiled by Johan Muskala.

Finally, Slovo’s editors would like to take this opportunity to convey to all our readers warmest greetings and good wishes for 2015!

Thomas Rosén

Uppsala, December 2014

Slovo. Journal of Slavic Languages, Literatures and Cultures ISSN 2001-7395 No. 55, 2014, pp. 9–17

9

Johan Gabriel Sparwenfelds kyrilliska och glagolitiska 1600-talstryck utgivna av Sacra Congregatio de

Propaganda Fide i Rom

Per Ambrosiani Institutionen för språkstudier, Umeå universitet

[email protected]

Abstract. Johan Gabriel Sparwenfeld’s 17th-Century Cyrillic and Glagolitic Texts Printed by the Sacra Congregatio de Propaganda Fide in Rome

This article describes four volumes comprising more than twenty titles printed by the Sacra Congregatio de Propaganda Fide in Rome during the seventeenth century. The volumes, originally owned by Johan Gabriel Sparwenfeld (1655–1727), were donated to Uppsala University Library in the beginning of the eighteenth century and are still included in the collection of this library. The titles include alphabets and other works in Armenian, Arabic, Georgian, Hebrew, Persian, etc., as well as five Slavic publications printed with Cyrillic and Glagolitic letters: Azbukividnêk slovinskiĵ (1629), Ispoviedaonik sabran iz pravoslavniech naučitelia (1630), Ispravnik za erei ispovidnici (1635), Ispovedanie pravoslavnoe very (1648) and, perhaps the most spectacular, a copy of Filip Stanislavov’s Abagar (1651) in the form of a scroll.

1. Av de drygt tjugo tryckta äldre kyrilliska och glagolitiska böcker som tidigare tillhört Johan Gabriel Sparwenfeld (1655–1727)1 och vilka idag bevaras vid Västerås stadsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek innehåller fyra, samtliga i Uppsala, verk tryckta i Rom under sextonhundratalet av den katolska kyrkans Sacra Congregatio de Propaganda Fide (i det följande ”Propaganda Fide”).2 1 I likhet med LIBRIS (http://libris.kb.se) och ProBok-projektet (se http://probok.alvin-portal.org) används i denna artikel genomgående den normaliserade stavningen ”Sparwenfeld”, vilket också förefaller vara den i internationella katalogiseringssammanhang mest frekvent förekommande namnformen, se http://viaf.org/viaf/88926739. 2 Sacra Congregatio de Propaganda Fide grundades 1622 för att organisera den katolska kyrkans missionsverksamhet och i samband med detta trycka biblar, katekeser, liturgiska verk m.m. samt även grammatikor, lexikon och abc-böcker på för missionsverksamheten lämpliga språk. Under Propaganda Fides första decennium trycktes en rad titlar bl.a. på latin, grekiska, arabiska, armeniska, georgiska, grekiska, japanska, kyrkslaviska och latin, och tryckeriverksamheten fortsatte aktivt under hela 1600-talet samt även under 1700-talet och senare, se bl.a. Henkel 1971: 335, 346f; 1977: 9–35.

Per Ambrosiani

10

Sparwenfeld vistades i Rom under sommaren 1692 och besökte då flera gånger Propaganda Fide (se bl.a. Jacobowsky 1932: 196–205). Dessa besök resulterade bl.a. i att Sparwenfeld kunde införliva ett antal av Propaganda Fides publikationer i sin boksamling.3

För den historiskt inriktade Uppsalaslavistiken är Sparwenfeld en självklar centralfigur, och det är min förhoppning att med föreliggande artikel i Slovo kunna komplettera bilden av Sparwenfeld som boksamlare och donator inte bara av handskrifter utan även av tryckta böcker till Uppsala universitetsbibliotek.

2. Av Sparwenfelds fyra ”slaviska” Propaganda Fide-volymer utgörs tre av bundna kolligatband (UUB Ksl. 135, 136, 139) med mellan tre och tretton ingående titlar, medan den fjärde utgörs av en knappt sex meter lång rulle med kyrillisk text på ena sidan (UUB Ksl. 158 Rulle).

Ksl. 135

Den volym som idag har beteckningen ”Ksl. 135” ingick i Sparwenfelds donation år 1721 till Uppsala universitetsbibliotek, se Catalogue 1722, avdelningen ”In octavo”, nr 16:

”Chaldeæ & Æthiopicæ Lingvæ institutiones. Romæ 1630. * item Specimina Caracterum varia linguarum orientalium ex Typographia Congregationis de propaganda fide Rom. Hyacinti Brusciotti Regulæ pro difficillimi Congensium idiomatis faciliori capth. ibid Fr. Blanchi dictionarium Latino Epiroticum Rom 1635.”4

Ksl. 135 innehåller tretton titlar: 1. […] CHALDEAE, SEV AETHIOPICAE LINGVAE INSTITVTIONES, Rom

1630, 86 ss. (se Catalogus 1793: 4 ”Victorius Marianus, Institutiones Chaldaeae, seu Aethiopicae Linguae 1630 in 8.”; Henkel 1971: 347). 3 Förutom de fyra volymer som diskuteras nedan kan t.ex. nämnas ett kolligatband innehållande tre titlar av Diego Collado tryckta 1632 (Dictionarium sive thesauri linguæ Japonicæ compendium, Niffon no cotōbani yô confesion / Modus confitendi et examinandi samt Ars grammaticae iaponicae lingvae), Jacob Wemmers Lexicon Aethiopicum (1638), Alexander Rhodes Dictionarium annamiticum lusitanum, et latinum (1651), Clemente Gallanos Grammaticæ, et logicæ institutiones linguæ literalis armenicæ (1645), Francesco Bianchis Dictionarium Latino-Epiroticum (1635), samtliga idag på Uppsala universitetsbibliotek, flera med Sparwenfelds namnteckning. Någon sammanställning över Sparwenfelds samtliga tryckta böcker och var dessa idag befinner sig känner jag inte till: för material att utgå från se bl.a. Catalogus 1706, Donation 1721, Catalogue 1722, Index 1722, samt (för de böcker som idag finns i Västerås) Gawryś 1960. Se även Birgegård 1985: 76f för en kortfattad diskussion av Sparwenfelds bokinköp i Moskva. 4 I Sparwenfelds egen förteckning över de böcker som ingick i donationen 1721 (Donation 1721) återfinns den aktuella volymen som nr 32: ”Varia Chaldaicæ, Slavicæ liti Hieronymia. misc. Slavica liti Cirulici, Græcæ, Cophticæ. s. Ægÿptiacæ, Æthiopica s abyssina. iberica s. Georgianæ, Arabica, Persica, Sÿriaca, Chaldaic. antiqva: Armena. Congentis Grammatica: Dictionar. Epiroticum. 8o, Romæ […]”.

Johan Gabriel Sparwenfelds kyrilliska och glagolitiska 1600-talstryck utgivna av Sacra Congregatio de Propaganda Fide i Rom

11

2. ⰀⰈⰁⰖⰍⰋⰂⰋⰄⰐⰡⰍ ⰔⰎⰑⰂⰋⰐⰔⰍⰋⰌ [Azbukividnêk slovinskiĵ], Rom 1629, 16 ff. (se Burić 1973: 839; Kjellberg 1951, nr 24; CGS5 435A).6

3. ALPHABETVM GRÆCVM, utan ort eller år, 4 ff. (se Catalogus 1765: 5, under rubriken ALPHABETA: ”GRÆCUM. Sine anno, in 8.” Jmf. Vatikanbibliotekets katalog: ”Alphabetum graecum, S.l, s.n., s.d., 8 p. […] Stampato probabilmente a Roma, nel sec. XVII, dalla tip. della Congregazione di "Propaganda fide"”).

4. ALPHABETVM COPHTVM SIVE AEGYPTIACVM, utan ort eller år, 4 ff. (se Catalogus 1793: 3, under rubriken ”ALPHABETA”: ”Coptum, sive Aegyptiacum. Sine anno, in 8.”).

5. ALPHABETVM AETHIOPICVM, SIVE ABYSSINVM, Rom 1631, 16 ss. (se Catalogus 1765: 5, under rubriken ALPHABETA: ”ÆTHIOPICUM, sive Abyssinum 1631. in 8.”; Henkel 1971: 347).

6. ALPHABETVM IBERICVM, SIVE GEORGIANVM, CVM ORATIONE DOMINICALI, Rom 1629, 16 ff. (se Catalogus 1793: 3, under rubriken ”ALPHABETA”: ”Ibericum, sive Georgianum 1629. in 8.”; Henkel 1971: 347).

7. ALPHABETVM ARABICVM, Rom 1633, 1 utviksblad tryckt endast på ena sidan (ej förtecknat i Catalogus 1793, men ett exemplar finns belagt i Vatikanbibliotekets katalog: ”Francesco da Malta: Alphabetum arabicum, Romae 1633”).

8. ALPHABETVM PERSICVM, utan ort eller år, 4 ff. (ej förtecknad i Catalogus 1793, men ett exemplar finns belagt i Vatikanbibliotekets katalog: ”Alphabetum persicum, S.l, s.n., s.d., 4 f. non num. […] Stampato probabilmente a Roma, nel secolo XVII, dalla tipografia della Congregazione "de propaganda fide"”).

9. ALPHABETVM CHALDAICVM ANTIQVVM ESTRANGHELO DICTVM, Rom 1636, 8 ff. (se Catalogus 1793: 3, under rubriken ”ALPHABETA”: ”Chaldaicum antiquum, Estranghelo dictum, & una Syriacum 1636. in 8.”).

10. ALPHABETVM CHALDAICVM, Rom 1634, 6 ff. (se Catalogus 1793: 3, under rubriken ”ALPHABETA”: ”Chaldaicum recens, sive Nestorianum 1634. in 8.”).

11. ALPHABETVM ARMENVM / […], Rom 1673, 8 ff. (se Catalogus 1765: 5, under rubriken ALPHABETA: ”ARMENUM 1673. in 8.”).

12. REGVLAE QVÆDAM Pro difficillimi Congensium idiomatis faciliori captu AD GRAMMATICAE NORMAM REDACTÆ, Rom 1659, 4 ff. + 98 ss. (ej förtecknad i Catalogus 1793, men ett exemplar finns belagt i Vatikanbibliotekets katalog: ”Giacinto da Vetralla […] Regulae quaedam pro difficillimi Congesium

5 Med ”CGS” markeras respektive titels nummer i databasen Cyrillic and Glagolitic Books and Manuscripts in Sweden, vilken har tillkommit inom ramen för projektet Digitaliserade beskrivningar av slaviska kyrilliska handskrifter och äldre tryckta böcker vid svenska bibliotek och arkiv, finansierat 2010–2013 av Riksbankens Jubileumsfond, se Ambrosiani & Granberg 2010, Ambrosiani 2014, Granberg 2014. 6 Azbukividnêk 1629 förtecknas varken i Catalogus 1765 eller Catalogus 1793, men ett flertal exemplar finns beskrivna, se t.ex. Crone 1957 (nr 19), Cleminson et al. 2000 (nr 81), König 2003, samt Vatikanbibliotekets on-linekatalog över tryckta böcker (http://opac.vatlib.it/iguana/www.main.cls?sUrl=homePRINT, sökord ”azbukividnjak”).

Per Ambrosiani

12

idiomatis faciliori captu ad grammaticae normam […] Romae, typis S. Congr. de prop. fide, 1659”).

13. DICTIONARIVM LATINO EPIROTICVM […] Per R.D. Franciscvm Blanchvm, Rom 1635, 8 ff. + 122 ss. + 1 f. (se Catalogus 1793: 10 ”Blanchus Franciscus Epirota. Dictionarium Latino Epiroticum. 1635. in 8.”).7

På baksidan av det första titelbladet i boken återfinns Sparwenfelds namnteckning samt texten ”Roma | Ex Collegio Propaganda | fidei”.8 För övrigt återfinns anteckningar av Sparwenfeld endast i Azbukividnêk 1629 (nr 2), där han bl.a. har transkriberat några glagolitiska texter med kyrilliska bokstäver9 eller – i ett fall – med omväxlande kyrilliska och latinska bokstäver.10 På blad [B7] recto har Sparwenfeld även rättat ett tryckfel i den glagolitiska spalten under rubriken ”Azbukiuidarium Seruianum | D. Cyrilli”: ett felaktigt ⰶ (bokstaven živěte) är överstruket, och ett korrekt ⰸ (bokstaven zemlja) har skrivits till för hand.

Ksl. 136

Den volym som idag har beteckningen ”Ksl. 136” ingick i Sparwenfelds donation år 1721 till Uppsala universitetsbibliotek, se Index 1722: 327:

”Hieronymi Panormitani tractatus de Confessione dialecto Bosnica literulis cirulicis, Romæ 1630. Directorium sacerdotum Illyrice literis Hieronymianis, Romæ 1635. Petri Ribadaneyræ de vita JEsu Christi Illyrice literis latinis, Romæ 1638.”11

Ksl. 136 innehåller tre titlar: 1. [Girolamo Panormitano:] ИСПОВѤДАѠНИК, | сабранъ | из православнѥх

наꙋ;ителꙗ | по П. Ѡ. Мещрꙋ Иеронимꙋ Панормитанꙋ | […] Принесен оу ѥзик Босански | […], Rom 1630, 102 ss. (se Catalogus 1793: 14 ”Directorium Sacerdotum. 1635. in 8. Charactere Hieronymiano, auctore P. Hieron. Panormit. Ord. Praedicatorum, &

7 I Sparwenfelds donationer till Uppsala universitetsbibliotek ingick även ett separat bundet exemplar av detta lexikon, se ovan, fotnot 3. 8 För ytterligare exempel på Sparwenfelds ägaranteckningar se t.ex. ProBok-projektet (http://probok.alvin-portal.org/alvin/record.jsf?pid=alvin-record:15266, http://probok.alvin-portal.org/alvin/record.jsf?pid=alvin-record:15089, http://probok.alvin-portal.org/alvin/record.jsf?pid=alvin-record:15343). 9 Se titelblad recto: ”азбукивиднѧк | славıнскїи. | ıже опщеннїм начином | псалтерищ назıваетсе. | пıсмом | б. јеронıма стрїдонскагѡ | пренаправлен”; blad A2 verso: ”Молитва господнѧ”, ”поздравленіе ангелско.”; blad A3 recto: ”благословенїе трапези.”. 10 Se blad [B8] recto, de två nedersta raderna: ”chvala Boгу част ї дика | Садь ї ва все веки вика.” 11 Jmf. Catalogue 1722, avdelningen ”In octavo”, nr *54: ”Hieron. Panormitanii Tractatus de Confessione dialecto Bosnica literis Cirulicis. Romæ 1630. | Directorium Sacerdotum Illyrice literis Hieronÿmianis. Romæ 1635. | Pet. Riebadaneÿræ de Vita Jesu Christi Illÿrice literis Latinis. Romæ 1638.”, samt Donation 1721, nr 38: ”Varia Illyrica Romæ Coleg. Propaganda 1630. 1635 et 1638 NB 8o”.


13

Interprete P. Stephano Matenica Franciscano. — Idem charactere Cyrilliano. 1630. in 8.”; Henkel 1971: 347; Burić 1973: 839; Kjellberg 1951, nr 27; CGS 460A).12

2. [Juan Polanco:] ⰋⰔⰒⰓⰀⰂⰐⰋⰍ ⰈⰀ ⰅⰓⰅⰋ ⰋⰔⰒⰑⰂⰋⰄⰐⰋⰜⰋ […] [Ispravnik za erei ispovidnici], Rom 1635, 159 ff. (Burić 1973: 840; Kjellberg 1951, nr 31; CGS 505B; LIBRIS http://libris.kb.se/bib/12029650). Ej förtecknad i Catalogus 1793, men flera exemplar finns belagda i Vatikanbibliotekets katalog: ”Polanco, Juan Alfonso […] Ispravnik za erei ispovidnice, i za pokornih […] Romae, Typis Sac. Congr. de Prop. Fide, 1635”).

3. [Bartol Kašić:] XIVOT GOSPODINA NASCEGA ISVKARSTA / VITA DEL SIGNOR NOSTRO GIESV CHRISTO, Rom 1638, 4 ff. + 120 ss. + 2 ff. (Burić 1973: 840). Ej förtecknad i Catalogus 1793, men flera finns belagda i Vatikanbibliotekets katalog: ”Kašić, Bartol […] Xivot Gospodina Nascega Isvarsta […] In Roma, nella Stamparia della S. Congreg. de propag. fide, 1638”).13

På titelbladet till Ispoviedaonik (nr 1) återfinns Sparwenfelds namnteckning och på titelbladet av Ispravnik za erei (nr 2) har Sparwenfeld transkriberat den glagolitiska texten med kyrilliska bokstäver: ”исправник | за ереи ıсповıднıци | ı за покорних | пренесен нıгда сE латıнскога ѧзïка | в славенскıи”, ”глаголскімі”.

Ksl. 139

Den volym som idag har beteckningen ”Ksl. 139” ingick i Sparwenfelds donation år 1705 till Uppsala universitetsbibliotek, se Catalogus 1706: 69f, nr XCV:14

”Davidis Haex Dictionarium Malaico-Latinum […]. Gentillis Angollæ fidei mysteriis […]. Dominici Germani de Silesia, Fabrica o vero dittionario della lingva vulgare Arabica, & Italiana […]. Stephani Paulini Dittionario Giorgiano e Italiano […]. Specimina characterum typographicorum, quibus utitur collegium de Propag. Fide. illustris Sparvenfeldii studio collecta sunt. Professio orthodoxæ fiedi ab orientalibus facienda […] Latine & lingva Slavonica pura, i. e. non Illyrica vel aliis dialectis corrupta, ceu annotavit harum lingvarum callentissimus Dn. Sparvenfeldius.”

Ksl. 139 innehåller sex titlar samt en samling stilprover: 1. DICTIONARIVM MALAICOLATINVM & LATINOMALAICVM, Rom 1631,

4 ff. + 146 ss. (se Catalogus 1793: 22: ”Haex David. Dictionarium Malaico-Latinum, & Latino-Malaicum. 1631. in 4.”).

12 För en detaljerad beskrivning av denna utgåva se Cleminson et al. 2000, nr 82, som också anger titeln ”Confessionario raccolto da i dottori catolici”. Det exemplar på British Library som beskrivs av Cleminson et al. är i likhet med Uppsalaexemplaret sammanbundet med ett exemplar av Kašićs Xivot Gospodina nascega Isukarsta (1638). 13 Jmf. Index 1722: 326 ”Barthol. Cassii Vitæ J. Christi & B. Virg. Mariæ. Illyrice literis latinis, Romæ 1638”, vilket tyder på att Sparwenfeld dessutom donerade ett separat bundet exemplar av samma utgåva till Uppsala universitetsbibliotek. 14 Sparwenfelds namnteckning återfinns ingenstans i denna volym, men på några sidor finns anteckningar vilka eventuellt kan vara av Sparwenfelds hand.

Per Ambrosiani

14

2. GENTILIS ANGOLLAE FIDEI MYSTERIIS, Rom 1661, 8 ff. + 118 ss. (se Catalogus 1793: 4 ”Couto de Antonius. Gentilis Angollae fidei mysteriis instructus, ex Lusitano idiomare latine redditus ab Antonio Maria Prandomontano Capuccino 1661. in 4.”).

3. FABRICA OVERO DITTIONARIO Della lingua volgare ARABICA, ET ITALIANA, Roma 1636, 5 ff. + 102 ss. (se Catalogus 1793: 6: ”Germanus Dominicus de Silesia ex Minorum Familia s. Francisci Dictionarium Linguae Arabicae vernaculae cum interpretatione Italica. 1636. in 4.”).

4. DITTIONARIO GIORGIANO E ITALIANO, Rom 1629, 4 ff. + 128 ss. + 24 ff. (se Catalogus 1793: 14: ”Paulinus Stephanus. Dictionarium Georgianum, & Italicum. 1629. in 4.”).

5. En samling odaterade stilprover med handskriven titel (av Sparwenfeld?) ”Pruebas de la stampa de Propaganda Fide en Roma”. Stilproverna är numrerade för hand, sannolikt av Sparwenfeld, i omvänd nummerordning fr.o.m. nr 74 t.o.m. nr 1, varvid nr 45–49 utgörs av glagolitiska stilar och nr 50–55 av kyrilliska stilar.

6. ALPHABETVM HEBRAICVM, Rom 1651, 8 ss. (se Catalogus 1765: 5, under rubriken ALPHABETA: ”HEBRAICUM 1651. in 4.”).

7. PROFESSIO ORTHODOXAE FIDEI AB ORIENTALIBVS Facienda / ИСПОВЕДАНIЕ ПРАВОСЛАВНОЕ ВЕРЫ ѿ ВостоK;ныхъ твориKмое, Rom 1648, 21 ss. (se Catalogus 1793: 15, under rubriken ”ILLYRICI”: ”Professio orthodoxae fidei, iussu Urbani VIII. edita. 1648.”; Kjellberg 1951, nr 56; CGS 910A).

Ksl. 158 Rulle

Den volym som idag har beteckningen ”Ksl. 158 Rulle” ingick i Sparwenfelds donation år 1705 till Uppsala universitetsbibliotek, se Catalogus 1706: 71, nr VI: ”Formulas precum quotidianarum, in usus peregrinantium, lingva Slaveno-Illyrica, Romæ, typis collegii de Prop. Fide.”. Rullen utgör ett av ett femtontal (se vidare nedan) idag kända exemplar av Filip Stanislavovs Abagar, tryckt i Rom 1651 (se Catalogus 1793: 8, under rubriken ”BULGARI”: ”Stanislarou [sic] Philippus Episcopus Nicopolitanus. Preces quaedam, sine anno, & in folio, ut aiunt, aperto”; Kjellberg 1951, nr 256; CGS 980A).15 Själva rullen har inga anteckningar som förknippar den med Sparwenfeld, men den förvaras tillsammans med en

15 Abagar av Filip Stanislavov (c:a 1608–1674), katolsk biskop i Nikopol i nuvarande Bulgarien fr.o.m. 1648, innehåller den apokryfiska berättelsen om kung Abgar V i Edessa (se bl.a. Skemer 2006: 96ff, Mirkovic 2004) samt en samling böner, och var sannolikt avsedd att bäras som en amulett. Abagar brukar betraktas som det första kända tryckta verk vars text innehåller tydliga nybulgariska språkliga drag (se bl.a. Rajkov 1979, Minčeva 2012). Uppgiften om Uppsalaexemplaret i Catalogus 1706 torde utgöra det hittills tidigast kända omnämnandet av något exemplar av Abagar (jmf. Rajkov 1979: 7, som hänvisar till ett första belägg 1738: ”Всъщност първите печатни сведения за „Абагара“ датират още от XVIII в. и се съдържат в Каталога на Propaganda Fide, издаден в Рим през 1738 г.”).


15

maskinskriven lapp med texten ”Från denna rulle borttogs i juli 1932 den gamla uppfodringen, som innehöll brev m. m. till rullens donator, J. G. Sparwenfeld. Dessa handskrifter förvaras nu på handskriftsavdelningen, X 240 [: Sparwenfeld].”, vilket i kombination med uppgifterna i Catalogus 1706 torde vara tillräckligt för att kunna fastställa proveniensen.

Trots att det förtecknas hos Kjellberg16 verkar detta exemplar av Abagar inte vara särskilt känt för den internationella forskningen. Rajkov 1979 förtecknar sammanlagt femton kända exemplar, av vilka inget dock är Sparwenfelds Uppsalaexemplar,17 och uppgiften om femton exemplar uppträder även i det år 2010 utgivna referensverket The Oxford Companion to the Book (se Krasteva Kirilova 2010). Någon säker uppgift om hur många exemplar som idag är kända och tillgängliga förefaller emellertid inte vara möjlig att få utan ytterligare utredning.18

Av de femton exemplar som kortfattat beskrivs i Rajkov 1979 anges endast ett, det i Bologna, vara i form av en rulle (jmf. Rajkov 1979: 25: ”Това е единственият известен досега екземпляр, запазен под формата на свитък с дължина на 580 см. и широчина на 10,5 см.”). Ksl. 158 förefaller därmed vara det hittills andra kända exemplaret i rullform av Abagar 1651.

16 Se Kjellberg 1951: 31, nr 256: ”[Rouleau avec des prières.] [Rome?] 568 x 8 cm. (Commence: "Pochvala ceastnomu Karstu i Troici neraslacene"...) (Grav. sur bois au commencement identique à grav. dans no 224.)”, medan uppgiften om att det rör sig om Abagar är tillskriven med blyerts först senare av Kjellberg: ”Filip [Stanislavov] Stanislavof, Abagar” med angivande av årtalet ”1651”. Kjellbergs nr 224 avser andra upplagan av Caramans Bukvar, utgiven av Propaganda Fide i Rom 1753 (jmf. Rajkov 1979: 33, som uppmärksammar förbindelsen mellan Abagar och första upplagan av Caramans Bukvar, tryckt redan 1738). 17 Uppsalaexemplaret av Abagar visades på den svensk-bulgariska utställningen Sverige – Bulgarien. Röster från sju sekel, som anordnades år 1980 vid Statens historiska museum i Stockholm i samband med 1300-årsjubiléet av Bulgariens grundande, och en kort beskrivning publicerades i utställningskatalogen (se Damyanova 1980: 123f, nr 3, med en hänvisning till Kjellberg 1951, nr 256). I katalogens förord nämns Sparwenfelds roll i sammanhanget: ”Sparwenfeld förde också hem böcker från Rom, där han hade haft den sällsynta möjligheten att arbeta i Vatikanbiblioteket. Bland dem finns […] publikationer […] av Filip Stanislavov […] som gav ut den kända boken ’Abagar’, publicerad i Rom 1641 [sic].”. Katalogen publicerades parallellt på svenska, bulgariska (Швеция – България. Гласове от седем века) och engelska (Sweden – Bulgaria. Voices from Seven Centuries), men jag har trots detta inte funnit några hänvisningar till Uppsalaexemplaret av Abagar i den senare publicerade litteraturen (jmf. t.ex. Nešev 2002, som endast nämner exemplar i Sofija och Plovdiv [s. 5] samt i Vatikanbiblioteket [s. 46] och i övrigt hänvisar till Rajkov 1979). Rajkov 1979: 24f förtecknar exemplar i Rom, Moskva, Leipzig, Berlin, Odessa, Paris, Bryssel, Wien [2 exemplar], Sofija, Leningrad [2 exemplar], Kazan, Köpenhamn och Bologna, och hänvisar också till uppgifter om ett exemplar i Plovdiv. 18 Så återfinns t.ex. i samkatalogen WorldCat (http://www.worldcat.org) i september 2014 hänvisningar till beskrivningar av tre exemplar av Abagar: ett på British Library (se http://www.worldcat.org/oclc/500346281, http://explore.bl.uk/primo_library/libweb/action/dlDisplay.do?vid=BLVU1&afterPDS=true&institution=BL&docId=BLL01014838360) vilket finns förtecknat varken i Rajkov 1979 eller i Cleminson et al. 2000 (jmf. s. 110f); ett på Bibliothèque nationale de France i Paris (se http://www.worldcat.org/oclc/459672083), varvid ytterligare utredning krävs för att fastställa huruvida detta exemplar är identiskt eller ej med det enda Parisexemplar som förtecknas i Rajkov 1979 (se s. 24: ”Парижски екземпляр, пазещ се във Френския институт за византийски проучавания под сигн. ІІІ, 1001.”); ett i Berlin (se http://www.worldcat.org/oclc/253277818), vilket förtecknas i Rajkov 1979 (se s. 24: ”Берлински екземпляр, пазен в Берлинската библиотека.”) med hänvisning till Brückner 1896: 629. I den aktuella katalogposten vid Staatsbibliothek zu Berlin (se http://stabikat.de//DB=1/LNG=EN/CLK?IKT=12&TRM=452353378) är detta exemplar emellertid noterat som ”Kriegsverlust”. Jmf. även den bulgariskspråkiga wikipediasidan https://bg.wikipedia.org/wiki/Абагар, vilken anger antalet idag bevarade exemplar av Abagar till sjutton (observation 2014-10-01).

Per Ambrosiani

16

3. Genomgången av Sparwenfelds ”slaviska” böcker från Propaganda Fide bekräftar bilden av Sparwenfeld som en man med breda språkliga intressen vilka inkluderade flera slaviska språk men också sträckte sig långt utanför de slaviska språken.19 Vikten av språklig bredd, i kombination med vetenskaplig nyfikenhet, är också något som betonades av Sven Gustavsson under hans långa verksamhetsperiod vid Uppsala universitet, och det är min förhoppning att föreliggande artikel åtminstone i någon mån kan utgöra ett bidrag till svensk och uppsaliensisk slavistik i Svens anda.

Referenser Ambrosiani, Per. 2014. Types of Books and Types of Records: A Short Presentation of

the CGS Database of Cyrillic and Glagolitic Books and Manuscripts in Sweden. Scripta & e-Scripta, vol. 13, 9–24.

Ambrosiani, Per & Antoaneta Granberg. 2010. Slavonica Glagolitica and Cyrillica in Swedish Repositories. The Project Digitalised Descriptions of Slavic Cyrillic Manuscripts and Early Printed Books in Swedish Libraries and Archives. Slovo (Uppsala), vol. 51, 107–113.

Birgegård, Ulla. 1985. Johan Gabriel Sparwenfeld and the Lexicon Slavonicum. His Contribution to 17th Century Slavonic Lexicography. Uppsala.

Birgegård, Ulla (red.). 2002. J.G. Sparwenfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684–87. Stockholm.

Brückner, Aleksander. 1896. Bibliographisches. Archiv für slavische Philologie, vol. 18, 628–630.

Burić, Josip. 1973. Libri croati pubblicati a cura della S. C. di Propaganda Fide. Sacrae Congregationis de Propaganda Fide memoria rerum: 350 anni a servizio delle missioni 1622–1972, vol. II 1700–1815. Rom Freiburg Wien: Herder, 827–841.

Catalogue 1722 = Catalogue på de böcker som öfwerceremonie Mästaren Hr Sparvenfeldt förärat til Upsala Academie Bibliotheque åhr 1721 och 1722. Handskrift, UUB, Bibl. Ark A7.

Catalogus 1706 = CATALOGUS CENTURIAE LIBRORUM RARISSIMORUM MANUSCRIPT.& partim IMPRESSORUM, Arabicorum, Persicorum, Turcicorum, Græcorum, Latinorum, &c. Qua anno MDCCV Bibliothecam Publicam Academiæ UPSALENSIS auxit & exornavit […] IOAN. GABR. SPARVENFELDIUS |…]. UPSALIÆ, MDCCVI.

Catalogus 1765 = Catalogus librorum qui ex typographio Sac. congregat. de Propaganda Fide, Romæ MDCCLXV.

Catalogus 1793 = Catalogus librorum qui ex typographio Sacrae congregationis de Propaganda Fide, Romae MDCCXCIII.

Cleminson et al. 2000 = Cleminson, Ralph, Thomas, Christine, Radoslavova, Dilyana & Andrej Voznesenskij. Cyrillic Books Printed before 1701 in British and Irish Collections: a Union Catalogue. London: The British Library.

19 Sparwenfeld anses ha talat och skrivit fjorton språk samt haft passiva kunskaper i ytterligare ett antal, jmf. Birgegård 2002: 17.


17

Crone, Helene. 1957. Gamle slaviske tryk i Det kongelige Bibliotek. Fund og forskning i Det Kongelige biblioteks samlinger, 4, 1957, 58–69.

Damyanova, Zhivka (red.). 1980. Sverige–Bulgarien. Röster från sju sekel. Utställning av slaviska handskrifter, gamla kartor över Bulgarien och tillhörande områden, dagböcker av svenskar som besökt Bulgarien, officiella dokument och gamla böcker om Bulgarien i svenska arkiv och bibliotek [...]. Stockholm.

Donation 1721 = J.G. Sparwenfeldts donation av böcker och handskrifter till UB 1721. Handskrift, UUB, Bibl. Ark. K52:3.

Gawryś, Eugeniusz. 1960. Slavica Arosensia II. Västerås. Granberg, Antoaneta. 2014. Early Cyrillic Printed Books in Swedish Libraries:

Investigation and New Data. Scripta & e-Scripta, vol. 13, 25–38. Henkel, Willi. 1971. The Polyglot Printing-office of the Congregation. The Press

Apostolate as an Important Means for Communicating the Faith. I: Sacrae Congregationis de Propaganda Fide memoria rerum: 350 anni a servizio delle missioni 1622–1972, vol. I/1 1622–1700. Rom Freiburg Wien: Herder, 335–350.

Henkel, Willi. 1977. Die Druckerei der Propaganda Fide. Eine Dokumentation. München – Paderborn – Wien: Ferdinand Schöningh.

Index 1722 = Index Librorum aliquot, quibus hoc anno Bibliothecam publicam auxit Generosissimus Dn. Johannes Gabriel Sparvenfeldt. I: Acta Literaria Sveciæ, Anno MDCCXXII, ss. 324–327. Stockholm & Uppsala, 1722.

Jacobowsky, Carl Vilhelm. 1932. J.G. Sparwenfeld. Bidrag till en biografi. Stockholm.

Kjellberg, Lennart. 1951. Catalogue des imprimés slavons des XVIe, XVIIe et XVIIIe siècles conservés à la bibliothèque de l’université royale d’Uppsala. Uppsala.

Krasteva Kirilova, Rositsa. 2010. Abagar. I: Suarez, M. & H.R. Woudhuysen (red.), The Oxford Companion to the Book. Oxford, 2010. [http://www.oxfordreference.com/view/10.1093/acref/9780198606536.001.0001/acref-9780198606536-e-0054, nedladdad den 15 augusti 2014]

König, Dorothea (red.). 2003. Azbukividnek slovinskij: Einleitung, transliterierter Text, Wortindex, glagolitischer Faksimiletext. Würzburg: Institut für Slavistik [http://opus.bibliothek.uni-wuerzburg.de/volltexte/2003/671/].

Minčeva, Bojana. 2012. Двойствената същност на „Абагар“ – „шифърът“ на Филип Станиславов. I: Beati Possidentes: Юбилеен сборник, посветен на 60-годишнината на проф. дфн Боряна Христова. София, 105–115.

Mirkovic, Alexander. 2004. Prelude to Constantine: the Abgar Tradition in Early Christianity. Frankfurt am Main: Peter Lang.

Nešev, Georgi. 2002. За книгата Абагар, за автора и времето й… (По случай 350 години от отпечатването й в Рим). София: Славянското дружество.

Rajkov, Božidar. 1979. Абагар на Филип Станиславов, Рим 1651. Фототипично издание. София: Народна просвета.

Skemer, Don C. 2006. Binding Words: Textual Amulets in the Middle Ages. University Park, Pennsylvania: Pennsylvania State University Press.


18

Fyra män och en kvinna – svenska tolkningar av en bulgarisk poetessa*

Daniela Assenova Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet

[email protected]

Abstract: Four Men and a Woman – Swedish Interpretations of a Bulgarian Poet

This article considers the work of the Bulgarian poet Elisaveta Bagrjana (1893–1991) and her reception in Sweden. Her work provides an example of how poetry can be received and interpreted differently over time within one and the same literary context (in this case Swedish). Bagrjana’s reception in Sweden covers a period of almost 30 years, from 1943, when she was nominated for the Nobel Prize in Literature, to 1970, when a selection of her poetry was translated into Swedish. Different interpretations by four Swedish men, Anton Karlgren, Józef Trypućko, Artur Lundkvist and Nils Åke Nilsson, all of whom were involved in various ways with the Nobel Prize in Literature, place Bagrjana’s poetical world between two opposite poles – ranging from a view of her poetry as limited by her personal life to an emphasis on its universal significance.

1. Inledning

”[…] no single way of reading can be appropriate to all texts, or even to any one text at all times […]”

David Damrosch

För en vanlig läsare är receptionen av ett litterärt verk en akt som börjar med läsandet av en bok. Dock är intresset för boken, författaren och dennes verk sällan utan anledning och framför allt inte tidlöst. Intresse skapas genom litteraturkritikerns

*Artikeln bygger på ett föredrag som presenterades 26 maj 2014 i samband med heldagsseminariet till ”Sven Gustavssons minne”. Sven Gustavssons breda forskningsintressen inkluderade även den bulgariska litteraturen. Hans fokus var på poesin och bland hans vetenskapliga publikationer finns fyra som handlar om det poetiska språket (Gustavsson 1981; 1991; Gustavsson, Pašov & Ivanov 1999; Gustavsson & Ivanov 2007) och en antologi (Gustavsson & Ivanov 1987) som innehåller de flesta betydande bulgariska poeterna genom tiderna.

Svens intresse för den bulgariska poesin var inte uteslutande språkvetenskapligt. Under sina sista år planerade han ett nytt projekt, vars huvudmål var att sprida kännedom om nutida bulgariska kvinnliga poeter genom att presentera och popularisera deras verk via en webbportal med dikter på bulgariska och svenska. Projektet förblev bara en idé, dock har det inte förlorat sin signifikans, varken för den bulgariska poesin eller för receptionen av alla ”små litteraturer”. För deras reception krävs undantagslöst ett personligt intresse, ett starkt engagemang och en fokuserad insats, dvs. en promotor.

Fyra män och en kvinna – svenska tolkningar av en bulgarisk poetessa

19

kompetenta röst, vänners rekommendationer, och troligvis snabbast genom ett Nobelpris. Verkets litterära värden får social betydelse först genom dess tolkningar och vid själva läsandet. Tolkningarna och läsandet är inte konstanta utan beroende av tiden och av platsen. Särskilt märkbart är tids- och platsberoendet när det gäller författare av mindre kända litteraturer för vilka stort intresse saknas. Men även etablerade författares verk läses med varierande intensitet under olika tidsperioder och i olika länder. Vid en given tidpunkt och plats kan ett verk tolkas på ett visst sätt, men denna tolkning förändras ofta i en senare fas.2 Skiftningen i tolkningen reflekterar, som David Damrosch (2003) menar, inte någon intern logik i verket, utan är resultat av mer komplexa kulturella fenomen.3

Hur ett och samma verk tolkas under olika tider i Sverige kan man exemplifiera med receptionen av den bulgariska poetessan Elisaveta Bagrjana (1893–1991). I Bulgarien kallas hon ofta för ”den eviga och den heliga”, som alluderar på titeln till hennes första diktsamling från 1927, med vilken hon på en gång intog en ledande position inom den bulgariska litteraturen. I Sverige är hennes dikter föga kända. Den enda översättningsvolymen, Livet jag ville göra till dikt (Bagriana 1970),4 skapade inte stora rubriker, så som den bulgariska litteraturen sällan gör utomlands. I Sverige har intresset för den bulgariska litteraturen aldrig varit speciellt stort och nuförtiden känner även få slavister till den.

Ett sätt att introducera okända författare i det svenska litterära systemet är genom nominering till Nobelpriset i litteratur. Vid en nominering öppnas den smala dörren och författaren får åtminstone en möjlighet att få sina verk presenterade för Nobelkommittén. Själva nomineringen kan leda till översättning av författarens verk och därmed blir han eller hon en del av det svenska litterära systemet.

Bagrjana är en författare vars reception på svenska kan kopplas till Nobelpriset. Hon är den enda bulgariska författaren som har nominerats för Nobelpriset i litteratur två gånger under (nästan) tre decennier. Första gången blev hon nominerad år 1943 och stannade kvar på förslagslistorna i två år. Denna nominering kan man rekonstruera utifrån de dokument som finns i Svenska Akademiens Nobelarkiv. Den andra nomineringen kan inte granskas nu, eftersom det råder en 50-årig sekteress på alla dokument i arkivet, dvs. i nuläget får man tillgång till nomineringar t.o.m. 1963. Allt tyder på att Bagrjana blev nominerad en andra gång mellan åren 1965–1970 och att publiceringen av den ovan nämnda översättningsvolymen är en effekt av just denna nominering.

I samband med de båda nomineringarna har huvudsakligen fyra män yttrat sig om hennes poesi. De fyra männen är Anton Karlgren (1882–1973), som var den enda 2 Man läser t.ex. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump på ett sätt när man är barn, presenterar den på ett annat sätt för sina barn och återupptäcker den med sina barnbarn. I Bulgarien är Pippis hus ”Villa Villekulla” ett sagohus men i Sverige liknar det mer eller mindre grannens hus. 3 “The shifts a work may undergo, […], do not reflect the unfolding of some internal logic of the work in itself but come about through often complex dynamics of cultural change and contestation” (Damrosch 2003:6). 4 Bagrjanas namn i översättningsvolymen skrivs med ‹i› i stället för ‹j›. Anledningen till detta skrivsätt är okänd.

Daniela Assenova

20

experten för alla de slaviska litteraturerna vid Nobelinstitutet under åren 1922 till 1948; Józef Trypućko (1910–1983), som var professor i slaviska språk vid Uppsala universitet från 1967 till 1977; Artur Lundkvist (1906–1991), den kände svenske författaren som var mån om de ”små litteraturerna”; och Nils Åke Nilsson (1917–1995), som var den förste professorn i slaviska språk i Sverige med litteraturvetenskaplig profil (särskilt rysk litteratur). Av dessa fyra män är det endast Józef Trypućko som inte kan kopplas direkt till Nobelpriset i litteratur. Artur Lundkvist invaldes i Svenska Akademien år 1968 och var ledamot i Nobelkommittén 1969 till 1986. Nils Åke Nilsson skrev utlåtanden om tre slaviska författare under åren 1948 till 19635 och enligt Magnus Ljunggren var han den ”som banat väg för den ’antisovjetiske’ Boris Pasternaks Nobelpris 1958”.6

Innan tolkningarna återges är det på sin plats att kortfattat presentera Bagrjana och hennes poesi.

2. Elisaveta Bagrjanas livsresa och diktvärld (1893 – 1991)

Bagrjanas långa livsresa började 1893 och varade i nästan 100 år. Hon upplevde två världskrig, Bulgariens kommunisttid (1945–1989) och hann leva tre år i den nya demokratin. Bagrjana föddes i Sofia, tog studenten där, och avlade examen i slavisk filologi 1915 vid universitetet i Sofia. Efter studierna arbetade hon några år som gymnasielärare i Vratsa och Kjustendil, och började publicera sina första dikter i veckotidningar och tidskrifter. År 1919 gifte hon sig med en bulgarisk officer, Ivan Sjapkarev, och samma år föddes hennes enda barn, sonen Ljubomir. Äktenskapet slutade på ett dramatiskt sätt som återspeglar tidsandan och framförallt den patriarkala, konservativa synen på kvinnans roll i samhället. Bagrjana började skriva dikter redan under sina skolår och fortsatte med det som gift och mor. Men för svärmodern gav poesiskrivandet anledning till frågan: ”Finns det inte någon vettig syssla för denna kvinna?” När Bagrjana avslöjade denna händelse svarade hon på följande sätt: ”Skapandet är meningen med mitt liv.”7 Hon lämnar äktenskapet år 1925 och ägnar sig åt poesin. Priset för att få skilsmässan till stånd var att lämna sitt barn. I många år fick hon inte träffa sin son och var för honom antingen död (enligt svärmodern) eller utomlands (enligt fadern).

En annan stark upplevelse i Bagrjanas liv är frånfället av hennes ”stora kärlek”, den bulgariska litteraturkritikern Bojan Penev (1882–1927). År 1927, under sommaren, några veckor innan de har planerat att gifta sig avlider han på grund av komplikationer

5 År 1949 skrev N. Å. Nilsson utlåtandet om den ryske författaren Leonid Leonov, 1950 om den polske poeten Leopold Staff och 1955 om Michail Sjolochov som fick Nobelpriset först 1965. 6 Artikeln om N. Å. Nilsson finns i det elektroniskt publicerade Svenskt översättarlexikon. 7 Detaljerna kring Bagrjanas skilsmässa offentliggjordes först efter hennes död. De bygger på en inspelning, där Bagrjana år 1986 berättar sin livshistoria i en intervju för Nedka Slavtjeva, som var hennes sekreterare. Inspelningen bevaras i det Nationella Litteraturmuseet i Sofia.


21

efter en blindtarmsoperation. Samma år, på hösten, publicerar Bagrjana sin första diktsamling ”Den eviga och den heliga”.8

I Bagrjanas diktvärld blir friheten den drivkraft som förenar alla huvudmotiv och teman i hennes lyrik: kärleken, skapandet, plikten, ensamheten och resan, eller snarare vägarna som leder fram till friheten. Detta letande finns i alla hennes diktsamlingar som återspeglar inte bara Bagrjanas liv, utan livet i dess olika faser. Hennes första diktsamling framställer ungdomens fria flykt över alla hinder. Som ”Stormvindar” rider den unga ”Amasonen” och med ”Rop” och ”Appell”9 vill hon bryta samhällets konventioner. Dock handlar det inte endast om kvinnans befrielse utan om människans inre frihet som förenar henne med alla naturkrafter:

Как ще спреш ти мене – волната, скитницата, непокорната – родната сестра на вятъра, на водата и на виното, за която е примамица непостижното, просторното, дето все сънува пътища – недостигнати, неминати, – мене как ще спреш?

Hur skall du hejda mig – den fria, den kringströvande, den okuvliga – den infödda systern till vinden, till vattnet och till vinet, som lockas av det ouppnåeliga, av vidderna, som ständigt drömmer om vägar – ouppnådda, ovandrade – hur skall du hejda mig?10

Kärleken, den sanna kärleken, ”Den eviga” och ”Den heliga”,11 leder fram till friheten. I Bagrjanas poesi är kärleken alltid tragiskt-dramatisk. Den är på samma gång glädje och besvikelse, början och slutet. Kärleken inkluderar inte bara födelsen utan också våren och hösten, lyckan och lidelsen, sommaren och vintern, det jordiska och det sakrala:

Пълно с любов е сърцето ми слабо, човешко, пълно със земна любов и с възторг, и с умора, както лозница, отрупана с гроздове тежки, както и причастие чаша, налята догоре.

Fyllt med kärlek är mitt svaga människohjärta, fyllt med jordisk kärlek med hänförelse, och med trötthet, som en vinranka överhopad med druvklasar tunga som en nattvardspokal, fylld upp till kanten.12

8 Diktsamlingens titel på bulgariska är ”Вечната и святата”, två adjektiv i femininum bestämd form. I översättningsvolymen (Bagriana 1970) är de återgivna som ”Det eviga och det heliga” – ett missvisande genusval, då Bagrjana främst avser kärleken och kvinnan med de två epiteten. 9 De första två dikterna är översatta till svenska med samma titel (Bagriana 1970:20, 11), medan dikten ”Rop” har fått titeln ”Skriket” (Bagriana 1970:30). Dikten ”Appell” finns inte i översättningsvolymen. 10 Sista strofen i dikten ”Stormvindar”. I artikeln har jag använt mina egna översättningar, som kan jämföras med översättningarna i Bagriana (1970). Titlarna på de dikter som inte är översatta tidigare ges på bulgariska och svenska. På bulgariska finns en stor del av Bagrjanas dikter i det bulgariska virtuella biblioteket „Словото“, http://slovo.bg/showauthor.php3?ID=183&LangID=1. 11 Dikten ”Den eviga” är översatt till svenska som ”Det eviga” (Bagriana 1970:21). 12 Sista strofen ur dikten „Утринна“ / ”Morgonsång”.

Daniela Assenova

22

Under 1930-talet publicerar Bagrjana två diktsamlingar, Sjömannens stjärna (1931) och Människohjärtat (1936). Tillsammans med frihetens tema dyker frågorna upp som man ställer sig mitt i livet. ”Var är sanningen? Och var finns människans lycka?” är frågorna i dikten ”Poet”. Hennes lyriska utrymme utvidgas, både konkret och bildmässigt. Havet, ”de väldiga oceanerna”, båten, ”de transatlantiska ångarna”, världskartan, ”de fem kontinenterna”, vägarna ”de otaliga”, tåget, ”express kosmopolitisk” blir återkommande objekt i resan runt den underliga och okända världen som följer frihetsdriften. Den poetiska atmosfären berikas med urbana och tekniska element som blir kulisser för poetessans reflektioner om relationen mellan människan och civilisationen, konstnären och tekniken, och människans öde i teknikens sekel.

Som medlem i den bulgariska PEN-klubben besöker Bagrjana många europeiska länder, bland annat Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien, Slovenien och Turkiet och skriver dikter inspirerade av städerna som hon vistats i. Dock är dikterna inte resultat av den omedelbara impulsen, utan av ett minne, ”minnet som förvandlar det förflutna till här och nu” (Malinova-Dimitrova & Dimitrov 2013:89). Dessa minnen är mättade med hennes reflektioner om livets relativa värden, människans eviga irrande och strävandet efter lyckan.

Enligt Bagrjana har friheten sitt pris. Den betalas också med ensamheten. Och då blir frågan: är friheten uppnåbar? Bagrjanas svar är ja, genom ett rikligt liv. Livet, som i ungdomen är ”Stormvindar”, mitt på vägen – ett ”Hjul”13 och på slutet förvandlas till ett ”radband”, lotsar oss genom både glada och sorgliga stunder. Livets gång påverkar människan, den påverkar tydligt också tonfallet i Bagrjanas poetiska värld. I en intervju för Svenska Dagbladet hittar man hennes egen förklaring. Vid intervjun var hon 88 år gammal och på besök i Sverige i samband med 1300-årsjubileet av den bulgariska statens grundande:

Med åren blir människan mindre explosiv. Som ung uttrycker man livet i känslor – nu kommer det genom hjärnan, i tanken och filosofin. (Lagercrantz 1981)

En illustration av hennes filosofiska syn på livet är dikten „Вечерна песен“ / ”Kvällssång” från Bagrjanas sista diktsamling На брега на времето / Vid tidens strand från 1983:

13 På svenska i Bagriana (1970:51) som ”Hjulet”. Originaltiteln är „Колело“ utan bestämd artikel.


23

Вечерна песен

Изнизва се, изнизва броеницата на дните ми човешки.

Търкулват се неудържими от пръстите ми отмалели зърната черно-бели.

И все едно – били те леки или тежки,

празни или пълни, все едно –

ще ги погълне зърно подир зърно

в неразгаданата си тайна вечната безкрайност...

Да, тъжно ми е – както всекиму, поел към края...

Но не роптая, не се и плаша – благодаря:

Родих се и живях на тази наша хилядолетница земя.

И слънцето ме гря, и вкусих и най-сладкия, и най-горчивия й плод...

И радвах се, и много страдах – но никога не те проклех, а благославях те –

Живот!

Kvällssång

Träs av, träs av radbandet med mina mänskodagar.

De rullar, ohejdbara ur mina trötta fingrar, de svart-vita kornen.

Och likväl – lätta eller tunga,

tomma eller fyllda. Likväl –

korn efter korn skall uppslukas

i den eviga oändlighetens outtydda hemlighet.

Ja, ledsen är jag – som var och en på väg mot slutet.

Men knotar ej, och fruktar inte heller–

jag tackar: Jag föddes och jag levde på denna, vår

tusenåra jord.

Och solen värmde mig, och jag smakade dess sötaste

och dess bittraste frukt. Och gladdes jag, och rikligt led – Men aldrig förbannade jag dig,

utan välsignade dig – Liv!

Figur 1. Porträtt av den slovenske konstnären Božidar Jakac från 1933.

Bagrjanas poetiska språk är mycket konkret och enkelt. Orden används i deras primära betydelse, de symboliserar inte, de ”talar”, så som man berättar (eller delar med sig) något i vardagen. Tankarna och känslorna får ett konkret poetiskt uttryck utan att vara deklarativa. De utvecklas i olika omgivningar utan att man går miste om den konkreta platsen och tiden. De bulgariska kulisserna är varken nationalistiska eller patriotiska. De står för hemmets trygghet, ”det varma hemmets vrå // fyllt av ömma omsorger och den vardagliga glädjen”,14 förfädernas blodsband och traditioner,15 samt folkets och individens öde som sammansmälter med varandra.16 Bagrjanas poetiska röst är inte

14 Ur dikten ”Livet jag ville göra till dikt”. Dikten finns i Bagriana (1970:41–48). 15 Temat i dikten ”Ättlingen” (1970:22–23). 16 Temat i dikten „Бъдник“ / ”Julstock”.

Daniela Assenova

24

heller kosmopolitisk. Jorden är för henne bara ”en gammal geografisk relief”,17 där människans existens och liv bestäms av kärlekens befriande vingar.

3. Bagrjanas reception i Sverige: I skuggan av Nobelpriset

Den förste som har presenterat, tolkat och översatt Bagrjanas dikter till svenska var Anton Karlgren, i samband med hennes nominering till Nobelpriset år 1943. Bagrjana var då totalt okänd både för den svenska publiken och inom de svenska litterära kretsarna. I Sverige var det dock inte bara Bagrjana som var okänd, utan hela den bulgariska litteraturen var glömd efter Alfred Jensens insatser i slutet på 1800- och början på 1900-talet. Mellan 1916 och 1948 finns inte en enda översättning från bulgariska till svenska i bokform.18

Lika okänd som Bagrjana och den bulgariska litteraturen var för den svenska publiken, tycks Karlgren ha varit inom slavistiken, trots att han var professor i slaviska språk i 30 år vid Universitetet i Köpenhamn (1923–1953). Han var mer bekant som journalist och publicist utifrån sin verksamhet i Dagens Nyheter mellan 1908 och 1923. Från 1921 blev han anställd vid Svenska Akademiens Nobelinstitut och som sin föregångare, Alfred Jensen, var han den enda experten för alla slaviska litteraturerna. Karlgrens huvudintresse var Ryssland och det ryska samhället. När det gäller de slaviska litteraturerna kan man emellertid konstatera att hans publikationslista är mycket begränsad. Det handlar om en översättning av Dostojevskijs Onda andar (1918–20), en artikel om ”Den förrevolutionära ryska litteraturen” i två delar (Karlgren 1920–21) och en artikel om den polske författaren ”Wladislav Reymont” (Karlgren 1925) som fick Nobelpriset 1924. I Nobelsammanhang skrev han dock hela 43 utlåtanden om alla slaviska författare som blev nominerade mellan åren 1922 och 1948.

I september 1944 lämnade Karlgren sitt nästan två år försenade utlåtande om Bagrjana, en studie på 61 sidor som han i ett brev till Per Hallström med självironi betecknar som den ”lilla avhandlingen”.19 Hans utlåtande är den hittills längsta skriften på svenska om Bagrjana. Utgångspunkten i utlåtandet är Bagrjanas tre diktsamlingar som Karlgren presenterar för medlemmarna i Nobelkommittén på följande sätt:

Bagrjanas i bokform föreliggande produktion – den enda som varit mig tillgänglig – uppgår allt som allt till cirka 150 små dikter, av vilka endast ett fåtal överskrida ett 20-tal versrader. De äro fördelade på tre diktsamlingar. Hon debuterade 1927 med samlingen ”Den eviga och heliga”, ett arbete, som gjorde stor succes [sic] och i ett slag skaffade henne en ansedd plats i den bulgariska litteraturen. År

17 Ur dikten „Птицата с моторното сърце“ / ”Fågeln med motorhjärtat”. 18 Alfred Jensen (1859–1921) introducerade den bulgariska litteraturen i Sverige. Mellan 1891 och 1916 publicerade han 5 böcker med verk av två bulgariska författare Hristo Botev (Jensen 1891) och Pentjo Slavejkov (1912a; 1912b; 1913; 1916). Dessutom översattes Ivan Vazovs (1895) Under oket av E. Silverstolpe via engelska. Det dröjde 32 år innan nästa bulgariska litterära verk presenterades för den svenska publiken – Jordan Jovkovs (1948) roman Gården vid gränsen i översättning av Carl Lokrantz. 19 Karlgrens brev från 7 oktober 1944 bevaras i Svenska Akademiens Nobelarkiv.


25

1932 [sic] följde diktsamlingen ”Sjömannens stjärna”; den mottogs betydligt mindre gunstigt av kritik och publik. Slutligen kom 1936 diktsamlingen ”Människohjärtat”; den bulgariska kritik jag sett behandlar den med mycket aktning men utan någon översvallande entusiasm. (Karlgren 1944:1)20

Av de ca 150 dikterna som Karlgren nämner ovan har han kommenterat drygt en tredjedel, mer exakt 61 dikter, 27 från Bagrjanas första diktsamling och 17 ur varje av de två följande. Förutom sina egna översättningar citerar han även översättningar av Bagrjanas dikter till franska och tyska.

Karlgrens tolkning av Bagrjanas poesi visar å ena sidan på en utpräglat manlig och konservativ syn, och å den andra, på en poet från ett för honom obetydligt och avlägset land. Hans slutsats är att visserligen har denna bulgariska författarinna ett stort anseende i sitt eget land, men i den stora litterära världsorkestern förblir hennes röst bara en sidoröst, inte särskilt högklingande. För honom är Bagrjans poesi en ”intim hänsynslöst uppriktig amorös dagbok” (ibid., 7), där hon beskriver sina romanser i dikt efter dikt.

I sitt utlåtande reducerar Karlgren redan från början Bagrjanas poetiska sfär till två teman: kärleken och resan. Dessa tolkar han som: ”törsten efter kärlek och den oavlåtliga kampen att stilla den”, samt ”längtan bort till främmande luftstreck […] för att få denna törst tillfredsställd” (ibid., 7). Både experten och läsaren får, som han skriver, ”mycket snart nog och övernog” (ibid., 60) men i själva verket är inte de ”onödiga upprepningarna” huvudargumentet för den kritiska tolkningen, utan snarare Bagrjanas förmåga ”att chockera en moraliskt lagd publik” (ibid., 30).

Karlgrens tonfall är ofta ironiskt, ibland även sarkastiskt. Ett exempel är motivet för kärlekens bestående kraft i dikten ”Den eviga”, presenterat som ”just inte särskilt sensationell upptäckt”. Ett annat exempel är tolkningen av dikten ”Den heliga”, där han menar att Bagrjana skapar ett ”åttonde sakrament” (som bekant är de bara sju), med vilket hon ”vederbörligen kanoniserar den jordiska kärleken”. Att Bagrjana och Karlgren har diametralt olika syn på kärleken framgår med all tydlighet av följande citat:

[…] att kärleken, i varje fall då den går över en viss gräns, långt ifrån är helig, tvärt om är en synd […] det ser, inom parentes sagt, inte ut som om denna dess egenskap skulle förskräcka henne utan snarare som om den skulle göra kärleken ytterligare attraktiv för henne. (ibid.,19)

För den nutida läsaren är Karlgrens moraliserande tolkning av Bagrjanas poesi svårförståelig men utlåtandet är skrivet på 1940-talet, då det svenska samhället domineras av den patriarkala synen på kvinnans roll. Detta synsätt fick sitt uttryck i genusperspektivet av litteraturkritiken. Vid bedömningen av verk av kvinnliga författare recenserades snarare kvinnan än författaren. Kvinnlig poesi presenterades som en återspegling av kvinnans känslighet, som en reflexion av de personliga och kaotiska utgjutelserna av kvinnans natur. Ett exempel är hur Uppsalaprofessorn 20 I fortsättningen citeras Karlgrens utlåtande med ibid., samt hänvisning till sidan i dokumentet.

Daniela Assenova

26

Gunnar Tideström framställer den finlandssvenska poetessan Edith Södergran i sin Södergranmonografi som gavs ut 1949. Tideström erkänner hennes originalitet men samtidigt reducerar han hennes poesi utifrån ”en traditionellt manlig litteraturhistorisk syn på ett kvinnligt författarskap” (Rahikainen 2014:370). I sin bok Kampen om Edith ägnar Rahikainen ett kapitel åt Tideströms monografi och menar att han övertolkat det sparsamma biografiska materialet och skapat den mytologiska bilden av Södergran som en ”ensam”, ”olycklig”, ”fattig”, ”kärlekskrank” kvinna (Rahikainens 2014:370–371).

I samma tidsanda presenterar Karlgren Bagrjanas poesi. Liv och dikt blandas ihop. Enligt honom ”sysslar [hon] med sitt eget explosiva jag” (ibid., 15), hon framstår som en ”fjärilsflyktig och samtidigt ytterst fordringsfull älskarinna” (ibid., 13), hennes känslor är ”omedvetna”, ”expansiva”, ”mäktiga”, havet ”berusar hennes efter romantik törstande sinne”. I referatet av dikten ”Sjömannens stjärna” formulerar han i klarspråk sin generella förståelse av Bagrjanas poesi: det handlar om hennes ”egen loggbok från en stormig livsseglats” och ”det är först och främst för egen räkning hon spanar efter sjömannens stjärna” (ibid., 23). Genom denna generalisering återspeglas hans, Svenska Akademiens enda expert på slavisk litteratur, avsaknad av inlevelseförmåga, tidens fördomar om kvinnliga poeter samt en allmänt nedlåtande ton gentemot ”små” litteraturer.

Lika tidsfärgat och nedlåtande i Karlgrens bedömning är hans argument om den “opolitiska karaktären” (ibid., 59) av Bagrjanas poesi. De tre diktsamlingarna publicerades mellan det första och andra världskriget och utlåtandet skrevs då det andra fortfarande pågick. Journalisten och publicisten Karlgren ser en avsaknad av socialt och politiskt engagemang i Bagrjanas poesi och generaliserar detta på följande sätt:

På europeiska läsare verkar det något förvånande att en diktarinna från ett land, där de politiska och sociala lidelserna under mellankrigsåren gått skyhöga, kunnat undgå att låta minsta eko av dagens våldsamma strider tränga in i sin poesi och så fullständigt kunnat isolera sig i sin egen lilla privata värld. (ibid., 58)

I diktsamlingen Sjömannens stjärna konstaterar Karlgren en mer intensiv närvaro av resetemat, det andra av de två teman som han reducerat Bagrjanas poesi till. I den första diktsamlingen, Den eviga och den heliga, är Bagrjana, enligt experten, bara ”anfäktad av en resfeber”, som i den andra förvandlas till hopp att ”få en fristad undan det förtal, som förföljer henne” och ”glömska av de sorger som trycka henne” (ibid., 30). Titeln på första cykeln i Sjömannens stjärna, ”Från skilda stränder”, tolkar han som ”ett omfattande program” för en “världsvandring” och besviket konstaterar han att programmet blev ”kraftigt beskuret” (ibid., 31). ”Längre än Paris och Venedig sträcker sig inte världsvandringen”, anmärker han och sammanfattningsvis konstaterar han att det handlar om en ”respassion” som ”plågar” henne


27

genom tre diktsamlingar […] och varmed hon också i längden plågar läsaren – detta så mycket mer som man inte är övertygad om att det för poesin varit någon större förlust att resorna inte blivit av: när hon verkligen får göra en resa, visar det sig att hon inte har mycket att berätta. (ibid., 60)

Så tyckte inte Józef Trypućko när han skrev till Bagrjana 25 år senare (1969). Han avslutar sitt brev med ett citat från Bagrjanas diktcykel ”Paris” (se nedan), där hon beskriver storstaden i all sin komplexitet som en gigantisk korsning av människor och öden. Med brevet tackar han för det exemplar med personlig dedikation av hennes Избрани стихотворения / Valda dikter (Bagrjana 1968) som han hade fått via den bulgariska ambassaden.

Trypućko var i huvudsak polonist. Enligt Sven Gustavsson (1983) har han kallats för ”polskhetens encyklopedi i Sverige” och var ”mycket beläst och kunnig i polsk och slavisk litteraturvetenskap” (41). Av Trypućkos brev framgår inte bara hans personliga högaktning av Bagrjanas poesikonst, man får dessutom en glimt av händelserna kring hennes andra nominering till Nobelpriset. Fortfarande kan man inte säga mycket om denna nominering men Trypućko tycks vara en viktig länk i Bagrjanas andra nominering liksom också i översättningsprocessen av hennes enda volym på svenska. I hans brevsamling (bevarad vid Uppsala universitetsbibliotek) hittar man en inbjudan från Bulgariska ambassaden till en privat middag med den dåvarande ambassadören Lalju Gančev21 tillsammans med de två översättarna Carin Davidsson och Gun Bergman.22

I slutet på 1960-talet anser Trypućko att Bagrjana är den bästa poeten ”i den slaviska världen” och den enda som kan tävla om ”första platsen”:

SLAVISKA INSTITUTIONEN Uppsala, 30.IV.1969 VID

UPPSALA UNIVERSITET

Högt Ärade Fru!

För inte så länge sedan fick jag via den Bulgariska Ambassaden Er bok ”Izbrani stichotvorenija”, med en vacker dedikation till mig.

Jag är djupt rörd över detta minnesbevis och oändligt tacksam för denna dyrbara gåva, som kommer att bli en riktig prydnad i mitt slaviska bibliotek.

Tro mig, när jag säger att jag är en trogen och hängiven beundrare av Er poesikonst. Jag är övertygad om att det för närvarande inte finns någon annan poet i den slaviska världen som skulle kunna tävla om första platsen med Er. Jag har redan ett par gånger talat med min kollega professor N. Å. Nilsson om att föreslå er kandidatur till Nobelpriset, men valet avgörs tyvärr av några högt uppsatta personer i Stockholm, som har mycket liten kunskap om slaviska litteraturer och deras bästa representanter.

Vi minns fortfarande Ert besök i Uppsala och betraktar det som en stor händelse i vår svenska slavistiks historia. Om Ni någon gång skulle vilja återbesöka Sverige, kommer Ni att vara en av våra käraste gäster.

Än en gång sänder jag mina varmaste tackord tillsammans med försäkran om min sanna och djupa respekt.

/Józef Trypućko/ Professor

21 Lalju Gančev var Bulgariens ambassadör i Stockholm mellan 1964 och 1972. 22 Inbjudan till ”a dinner party” är från 27 januari 1967. Trypućkos accepterande brev är från 3 februari. Datumet för middagen nämns också – 10 februari.

Daniela Assenova

28

P.S. I sommar ska jag åka till Paris. Jag ska då ha i tankarna Era vackra dikter:

[på bulgariska] Обичам твоите безбройни сиви улици, През вековете оцелели тъмни къщи… 23

Vistelsen som Trypućko syftar på i brevet är när Bagrjana besökte Uppsala 1966, samma år som hon var i Stockholm, då också Nils Åke Nilsson träffade henne. Den officiella anledningen till hennes besök var firandet av 100-årsdagen av Pentjo Slavejkovs (1866–1912) födelse, en lika okänd bulgarisk poet i Sverige som Bagrjana, dock den första bulgariska kandidaten till det litterära Nobelpriset. Slavejkov nominerades 1912, inte från Bulgarien, utan av den dåvarande experten vid Nobelinstitutet för alla de slaviska litteraturerna, den redan nämnde Alfred Jensen. Tack vare Jensens personliga insats och i samband med nomineringen finns fyra av Slavejkovs verk översatta till svenska, däribland hans stora nationalepos Sången om blodet (Slavejkov 1913). Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Jensens översättning publicerades innan Slavejkovs epos gavs ut i bokform på bulgariska och det är fortfarande den enda fullständiga översättningen till ett främmande språk. Att Nobelpriset verkar som en katalysator för populariseringen av okända författare och litteraturer även när de inte erhåller priset är onekligen ett konkret tids- och platsbundet fenomen. I Slavejkovs fall handlar det om ”ett fenomen” som börjar och slutar med Jensen. Därför tycks det minst sagt märkligt att hans 100-årsjubileum skulle leda till ett särskilt firande här i Sverige.

Även om den konkreta anledningen till Bagrjanas besök 1966 verkar egendomlig, hade intresset för de slaviska litteraturerna i Sverige ökat i slutet på 1950- och under 1960-talet. Detta märks tydligt i samband med det litterära Nobelpriset. Inom sju år (1958–1965) blev tre slaviska författare Nobelpristagare: Boris Pasternak (1958), Ivo Andrič (1961) och Michail Sjolochov (1965). Lika många som fått priset under de 57 föregående åren (1901–1957). Dock var tiden ännu inte ”mogen” för en bulgarisk Nobelpristagare, inte heller för en kvinnlig poet ur de slaviska litteraturerna. På 1960-talet levde de patriarkala föreställningarna från 1940-talet kvar både i samhället och bland litteraturkritikerna. Förvånansvärt nog, ur vår tids perspektiv, kunde Sjolochov 14 december 1965 (dagarna efter det att han hade mottagit Nobelpriset), ”inför en fullsatt universitetsaula” i Uppsala få ”skratt och applåder” för sina tankar om kvinnliga författare – ”de åstadkommer ingen verklig litteratur, endast handarbete för damer” (Krås 1965). Utan att bli motsagd kunde han påstå att ”litteraturen är en sak som är männen förbehållen” och på en fråga om Selma Lagerlöfs Nobelpris svara att ”det finns undantag” och att hon är ”ett av undantagen” (Krås 1965). Just vid den tid då Sjolochov fick Nobelpriset, var förmodligen även Anna Achmatova en av

23 Översättning från polska av M. A. Packalén Parkman. Brevet bevaras i det Nationella Litteraturmuseet i Sofia. Stort tack till översättaren och till Ljudmila Malinova-Dimitrova och Ljudmil Dimitrov för kopian av brevet!


29

kandidaterna.24 Idag hade hon varit en given huvudkandidat till priset – hon framstår (vid sidan om Marina Tsvetajeva) som en av 1900-talets allra största poeter.25

Nils Åke Nilsson argumenterar på liknande sätt i sin korta artikel i Expressen från 7 maj 1966 om Bagrjanas position som potentiell kandidat till Nobelpriset. Han genomskådar mycket väl det som verkligen var anledningen till hennes besök.26 Nilsson börjar artikeln med en fråga: ”Nobelpris för Bulgarien?”, och slutar också frågande: ”När gav vi Bulgarien ett Nobelpris senast?” (Nilsson 1966). För den svenska publiken var den bulgariska litteraturen och Bagrjanas poesi fortfarande ett ”sällsynt” fenomen:

SÄLLSYNT litterär gäst i Stockholm: en bulgarisk poet. Och inte vem som helst, det är Eliz[sic]aveta Bagrjana, Bulgariens Achmatova, nationalpoet, översatt till 22 språk (dock inte svenska) […] (Nilsson 1966).

”Sällsyntheten” överbryggar Nils Åke Nilsson genom att jämföra Bagrjanas poetiska verk med poeter kända för den svenska publiken. För att väcka intresse hos läsaren jämför han henne med Karin Boye redan i titeln: ”På Sverigebesök: Bulgariens Boye”. Som Boyes poesi var Bagrjanas rebellisk mot samhällets konventioner, en annan likhet är den mycket individuella versrytmen. Nils Åke Nilsson presenterar Bagrjana också som ”Bulgariens Achmatova” och ”den sista av den stora treklangen av skaldinnor från de slaviska litteraturerna”, Anna Achmatova, Marina Tsvetajeva och Bagrjana. På 45 rader i den enspaltiga artikeln nämner han Achmatovas namn fyra gånger, Boyes – två, Tsvetajevas – en gång och även Apollinaire. Enligt honom står Bagrjanas verk närmast den franska poesin, ”stjärnkartan och jordgloben” är två av hennes ”livs symboler” och i hennes poesi finns ”rytm och puls”. Rytmen, pulsen och symbolerna var fortfarande dolda bakom språkets slöja – det fanns ingen dikt av Bagrjana översatt till svenska. Nils Åke Nilssons artikel kunde mycket väl ha skapat rubriker – men det blev inte så. Han var den självklara auktoriteten bland 1900-talsintroduktörerna av slavisk litteratur efter Alfred Jensens berömvärda pionjärsinsats. Dock kan man inte undgå intrycket att Bagrjana presenteras ”för lite” på sina egna premisser, och ”för mycket” i jämförelse med andra kända (slaviska) kvinnliga poeter.

24 Här vill jag uttrycka min stora tacksamhet till Magnus Ljunggren som läste en tidigare version av artikeln och fick mig att inse att genusperspektivet var lika aktuellt på 1960-talet som på 1940-talet. Mer om Achmatovas nominering kommer man att kunna få reda på de närmaste åren, då Svenska Akademiens förslagslistor och utlåtanden för 1964 och 1965 öppnas för vetenskaplig forskning. 25 Först år 1996 fick en slaviskspråkig kvinnlig poet, polskan Wisława Szymborska Nobelpriset i litteratur. Mer om omständigheterna kring hennes nominering hittar man i M. A. Packalén Parkmans artikel i detta nummer av Slovo. 26 I samband med besöket publicerades den 5 maj 1966 en intervju med Bagrjana i Dagens Nyheter med titeln ”Sångfågel från Balkan”. Under intervjun berättar Bagrjana att detta är hennes första besök i Sverige fast hon var på väg hit redan 1939 i samband med PEN-klubbens kongress i Stockholm (p.g.a. Hitlers angrepp på Polen kom hon inte längre än till Berlin). Bagrjana presenteras som ”Balkans berömda sångfågel, den bulgariska skaldinnan”, ”det stora diktarnamnet på Balkan”, ”en resande poet”, som ”besjunger modern, kvinnan och fosterjorden” (Brodjaga 1966).

Daniela Assenova

30

Den hittills enda översättningsvolymen med Bagrjanas dikter, Livet jag ville göra till dikt gavs ut först 1970 med förord av Artur Lundkvist. Den inkluderar 35 dikter, översatta av Carin Davidsson och Gun Bergman. Översättningsprocessen började redan 1966, uppenbarligen initierad strax efter Bagrjanas besök i Sverige. Samarbetet mellan Bagrjana och översättarna inleddes i Bulgarien på Svartahavskusten. Detta förstår man av ett vykort från Bagrjana till Petăr Dinekov,27 skrivet 10 juli 1966 från ett hotell på semesterorten Golden Sands. Efter två veckors intensivt samarbete med de svenska översättarna, som Bagrjana med sympati kallar för ”mina svenskor”, tycks översättningen ha vilat ett tag. Förklaringen hittar man i ett brev till Dinekov från 16 mars 1967 (se nedan).

Bagrjana var verksam som översättare av poesi i många år. Hennes tolkningar inkluderar dikter av ryska, slovenska, polska, serbiska, tjeckiska, franska, italienska, tyska och lettiska poeter.28 Hon har också tolkat dikter av Pär Lagerkvist och Artur Lundkvist. Som översättare hade hon också bestämda åsikter om fördelarna av samarbete mellan författaren och översättaren, särskilt när det gäller poesi. Detta gällde också översättningen av hennes dikter till svenska. I brevet till Dinekov berättar hon om händelserna kring översättningen till svenska:

[…] Förvisso skulle det vara bäst, särskilt vid översättning av poesi, om man kunde arbeta tillsammans

med författarna! – Hoppas att det blir möjligt i framtiden! Lalju Gančev, som jag kort såg bara en gång i Sofia, sade att svenskorna ville ha en konsultant,

och det tycks att de inte har gjort något hittills, trots att jag jobbade ganska mycket med dem under de femton Varna-dagarna förra året.

Men det verkar som att de har fått en solidare [Bagrjanas understrykning] inbjudan från Sovjetunionen, eftersom jag fick därifrån ett brev från en av dem och den andra skulle också åka dit. […] (Bagrjana 2012:84–85)

Brevet ger inte ett konkret namn för den som var tilltänkt som konsultant, men man undrar om inte Artur Lundkvist är den tilltänkte. Sista meningen i översättnings-volymen öppnar för en sådan möjlighet: ”Tolkningarna har språkligt genomsetts av Artur Lundkvist.” Lundkvist kunde inte bulgariska. Han bekantade sig med Bagrjanas poesi på franska, när han för första gången besökte Bulgarien 1967. Om detta besök och om Lundkvists relation till den bulgariska litteraturen har Roger Gyllin (1998) skrivit i boken Bröd och salt.29 Som han skriver ”slås man” av Artur Lundkvists träffsäkra litteraturkänsla ”att fånga upp det väsentliga i ett författarskap” (226), även när han inte har läst verket på originalspråket. För Lundkvist är Bagrjanas poesi universell. Sitt förord avslutar han så här:

27 Petăr Dinekov (1910–1992) – bulgarisk litteraturhistoriker, kritiker och folklorist. Korrespondensen mellan Dinekov och Bagrjana vittnar om deras vänskap. Deras bekantskap kan spåras redan till 1930-talet, då båda var medarbetare i den ledande bulgariska tidskriften ”Zlatorog”. 28 En utförlig beskrivning av Bagrjanas verksamhet som översättare finns i samlingsvolymen Избрани преводи / Valda översättningar (Bagrjana 1979). 29 Boken är tillägnad Sven Gustavsson i samband med firandet av hans 60-årsdag.


31

Det är känslointensiteten och lidelsen, närheten till starka upplevelser, som bestämmer hennes poesi. Därav får den sitt omedelbara liv, sitt eldiga skimmer och sin allmängiltighet. (Lundkvist 1970:7)

Lundkvist presenterar Bagrjanas poesi på dess egna villkor. Jämfört med tolkningarna innan är hans utgångspunkt att inte jämföra Bagrjanas poesi med någon annans, utan att särskilja den. Detta märks tydligt när han skriver att den ”medvetna kvinnan” talar i hennes diktning. Enligt honom följer Bagrjana premissen ”allt eller inget” och hennes poesi utmärks av ett ”totalt känslokrav” till skillnad från den unga Edith Södergran som i sin diktning målar upp bilden ”att mannen söker en kropp och besviket finner en själ” (Lundkvist 1970:5). Lundkvist var den främste introduktören av modern utländsk litteratur i Sverige. Han är den ende som igenkänner Bagrjanas storhet även utan att kunna ett enda ord bulgariska. Lundkvist kom med de förlösande orden om en betydande poet, trots hennes kön och ursprungsland.

4. Utöver tid och rum

Bagrjana fick aldrig Nobelpriset i litteratur, men hela hennes reception i Sverige är på ett eller annat sätt förknippad med det. Efter 1970 har en enda dikt, ”Bojanaundret”, översatts till svenska, detta av Per-Arne Bodin (1981) i ett temanummer av tidskriften Artes, som ägnades helt åt den bulgariska litteraturen.

När man läser de svenska tolkningarna av hennes poesi från 1944 till 1970, ser man hur den omvärderas och får en ny plats i rummet: från en poesi med endast lokalvärde (Karlgren) till en framskjuten placering inom den slaviska poetiska traditionen (Trypućko) och bland slaviska kvinnliga poeter (Nilsson), tills den slutligen värderas som allmängiltig (Lundkvist).

Bagrjana var chanslös i Nobelkonkurransen genom sitt dubbla handikapp – som kvinna och som representant för en okänd litteratur. Under tiden för hennes två nomineringar tillerkändes priset endast två kvinnor: Gabriela Mistral (1945) och Nelly Sachs (1966). För Mistral talade hennes egen översättare och medlemmen i Nobelkommittén, Hjalmar Gullberg, för Sachs, som var landsflyktig i Sverige, talade ledande svenska litteraturspecialister inom och utom Akademien.

Efter ytterligare drygt 40 år är det oundvikligt att ställa sig frågorna: Hur skulle Bagrjanas poesi bedömas nu? Skulle hon ha en chans att få Nobelpriset? Oavsett hur svaren på dessa hypotetiska frågor lyder, är det för mig klart att Bagrjanas poesi fyller sin plats i rummet och att den inte fallit offer för tidens tand.

Referenser Bagrjana 1968: Багряна, Е. Избрани стихотворения. Под ред. на Блага Димитрова; С предг. от Петър Динеков. София: Български писател.

Daniela Assenova

32

Bagriana, E. 1970. Livet jag ville göra till dikt. I tolkning av Gun Bergman och Carin Davidsson; förord av Artur Lundkvist. Stockholm: Bonniers, ”Röster”.

Bagrjana, E. 1979: Багряна, Е. Избрани преводи. Предг. Блага Димитрова. София: Народна култура.

__________. 2012: Багряна, Е. Писма. Предговор, съставителство, редакция, коментар Людмила Христова Малинова. София: Издателска къща „Огледало“.

Bodin, P.-A. 1981. ”Elisaveta Bagrjana: Bojanaundret”, i: ”Tre bulgariska diktare om Bojanakyrkan”. Artes nr 1, 59–60.

Brodjaga. 1966. ”Sångfågel från Balkan. Elisaveta Bagrjana”. Dagens Nyheter, 5 maj 1966. Damrosch, D. 2003. What is World Literature? Princeton, N. J.: Princeton University Press. Dostojevski, F. 1918–22. Onda andar. Roman i tre delar. Övers. från ryska av A. Karlgren.

Stockholm: Norstedt. Gustavsson 1981: Густавсон, Свен. „Българският поетически език“. Език и литература

12-1, 3–11. __________. 1983. ”Józef Trypućko in memoriam”. Slovo 27, 40–42. __________. 1991: Густавсон, С. „Българският поетически език“. Българистични изследвания. Трети българо-скандинавски симпозиум, 20-26 септември 1985, София: Университетско издателство „Св. Климент Охридски“, 269–275.

Gustavsson & Ivanov 1987: Густавсон, С. & Иванов, Б. Антология на българската поезия. Упсала.

Gustavsson, Pašov & Ivanov 1999: Густавсон, С., Пашов, П. & Иванов, Б. Фреквентен речник на българската поезия. София: Университетско издателство „Св. Климент Охридски“, 226 стр.

Gustavsson & Ivanov 2007: Густавсон, С. & Иванов, Б. Българският поетически език. Народна поезия. Изходни текстове (включени в квантитативно-статистическото проучване на славянския институт при Упсалския университет. София: Университетско издателство „Св. Климент Охридски“, 607 стр.

Gyllin, R. 1998. ”Artur Lundkvist och Bulgarien”. Bröd och Salt. Svenska kulturkontakter med öst. En vänbok till Sven Gustavsson. Red. Roger Gyllin, Ingvar Scanberg & Ingmar Söhrman. Uppsala: Swedish Science Press, 216–234.

Jensen, A. 1891. Kristo Botjov. Göteborg: Wettergren & Kerber. Jovkov, J. 1948. Gården vid gränsen. Övers. Carl Lokrantz. Stockholm: Ljus. Karlgren, A. 1920–21. ”Den förrevolutionära ryska litteraturen”. Del I. Vår tid 5, 145–199;

Del II. Vår tid 6, 69–120. __________. 1925. ”Wladyslaw Reymont”, Ord och Bild 34, 85–97. __________. 1944. Elisabeth Bagrjana. Svenska Akademiens Nobelarkiv, 61 s. Krås. 1965. ”Sjolochov i Uppsala: Kvinnliga författare skriver handarbete”. Dagens Nyheter,

14 december 1965. Lagercrantz, A. 1981. ”Bulgariens nationalskald Elisaveta Bagrjanas: ’Det viktigaste nu är

fred’ ”. Svenska Dagbladet, 12 februari 1981. Ljunggren, M. ”Nils Åke Nilsson”. Svenskt översättarlexikon.

http://www.oversattarlexikon.se/artiklar/Nils_Åke_Nilsson. Lundkvist, A. 1970. ”Elisaveta Bagriana”. Förord i Bagriana, E. Livet jag ville göra till dikt.

Stockholm: Bonniers, ”Röster”, 5–7. Malinova-Dimitrova & Dimitrov 2013: Малинова-Димитрова, Л. & Димитров, Л. Багряна и Словения. София: Факел.

Nilsson, N. Å. 1949. Leonid Leonov. Svenska Akademiens Nobelarkiv, 8 s. __________.1950. Leopold Staff. Svenska Akademiens Nobelarkiv, 5 s. __________.1955. Michail Sjolochov. Svenska Akademiens Nobelarkiv, 9 s.


33

__________.1966. ”Nobelpris till Bulgarien? På Sverigebesök: Elizaveta Bagrjana, Bulgariens Boye”. Expressen, 7 maj 1966.

Rahikainen, A. 2014. Kampen om Edith – biografi och myt om Edith Södergran. Stockholm: Atlantis, 2014.

Slavejkov, Pentjo. 1912a. Skaldeöden. Några dikter. Övers. Alfred Jensen. Göteborg: Wald. Zachrisson.

__________. 1912b. Koledari. Övers. Alfred Jensen. Göteborg: Wald. Zachrisson. __________. 1913. Sången om blodet. Övers. Alfred Jensen. Stockholm: Norstedt. __________. 1916. Hymner vid övermänniskans död. Övers. Alfred Jensen. Göteborg: Wald.

Zachrisson. Tideström, G. 1949. Edith Södergran. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Vazov, I. 1894. Under oket. Övers. E. Silfverstolpe. Stockholm: Hierta.


34

En ständig huvudvärk i relationerna mellan Sverige och Ryssland: Tsarens och kungens titlar

Ulla Birgegård Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet

[email protected]

Abstract. The Titles of Tsar and King: A Constant Headache in Relations between Sweden and Russia

This paper constitutes a small part of a larger future study of Swedish and Russian translators and interpreters working at the Chancellery for Foreign Affairs and Posol’skij prikaz around 1650-1725. As the two countries had no common language, such as Latin in the rest of Europe, for use in their diplomatic relations, the professionalism and competence of the translators and interpreters were of utmost importance. One of the most sensitive areas in relations was the titles of the tsar and the king. Both sides saw it as crucial to defend the honor of their own potentate in relation to the other side. There were endless quarrels and discussions concerning which titles were correct, and a misspelling or a forgotten territory could lead to grave consequences in diplomatic relations. This paper focuses on the content of a memorandum, found at the Swedish National Archives in Stockholm, discussing different disagreements over such matters between 1684 and the first half of the 1690s. The problem with titles of deceased monarchs is also presented, in accordance with a study by the Russian historian A. V. Tolstikov.

Sedan ett antal år ägnar jag mig till och från åt att samla material till en bok om rysstolkar och svensktolkar under perioden 1650-1725 (Birgegård 2012). Jag blev intresserad av tolkarnas verksamhet i samband med mitt arbete med utgåvan av Johan Gabriel Sparwenfelds dagbok från Ryska resan 1684-87 (Sparwenfeld 2002). I dagboken framskymtar dessa tolkar, både de svenska och de ryska, i olika sammanhang, ofta mycket viktiga, och jag fick lust att undersöka närmare vilka de


35

var, vilken utbildning de kan ha fått, och vilken kompetens de hade, d.v.s. jag blev intresserad av deras översättningar. Generellt var ju tolkarna centrala i kontakterna mellan Sverige och Ryssland, liksom mellan Ryssland och det övriga Europa, eftersom man inte hade något gemensamt språk, som latinet, att använda sig av. Jag har också inspirerats av den finske historikern Kari Tarkiainens arbeten om rysstolkar 1595-1661 (Tarkiainen 1972) . Han visar i sina arbeten att det finns gott om information om dessa tolkar i olika källor. Däremot kan han inte ryska och har följaktligen inte kunnat undersöka de aktuella texterna närmare i relation till varandra. En central källa för mig i mitt arbete är Grigorij Kotošichins redogörelse över den ryska staten under tsar Aleksej Michajlovičs regering (Kotošichin 1980). Den översattes snabbt till svenska av en rysstolk, Olof Barckhusen, t.o.m. två gånger, och är en formlig guldgruva när det gäller att ringa in de svårigheter som var förknippade med att förmedla den ena kulturen med dess omfattande byråkrati till den andra (Adde, red. 1908) . Men här skall behandlas ett av de politiskt mest känsliga ämnena för en rysstolk/svensktolk (el. översättare), nämligen hur man hanterar kungens och tsarens titlar i brevväxlingen mellan de båda länderna, i fördrag o. likn., och vid direkt tolkning. Frågan om titlarna var som ingen annan en markering av maktförhållandet mellan kungen och tsaren, av den respekt som man visade sitt eget lands härskare i förhållande till det andra landets. Här blommade semiotiken och de symboliska markeringarna ut i full kraft.

Det som först väckte min nyfikenhet vad gällde titulaturen var att jag i dagboken plötsligt stötte på uttrycken ”stora” och ”lilla” titeln. När den ambassad som Sparwenfeld reste med till Ryssland på våren 1684 skulle gå över den ryska gränsen, börjar han plötsligt prata om titlarna. Så här står det: ”Мирон Грегоревичь1 commenca ainsij: Theras Czariska (läste ur paperet) majestetz etc och så först den stoora tijttelen så närmaste Bojar ock uoyvod i Novograd Knes Федорь Семеновичь Урусовь2 har sänt oss prestauer, att emothtaga, Kongl: Mayttz: /: den stoora tijtelen :/ stora legater, ock föra dhem till Novograd. Lät ock fråga effter dheras hälsa. dhetta translateradhe Hyttner3 som stod emellan de andra 2. Sedan suaradhe Hr. Con. G.S.4 med dh stora tijtteln alt uthan till, reent, uthan att stapla så Zarens, som Kongens att Kongl. Maytz. Stora legater betatakar[!] dhem, ock beer dhem att the med flijt söka att hielpa dh fort repeterandes voyuodens

1 Miron Grigor'evič Baiščev var pristav, utsänd av tsarerna för att ta emot den svenska ambassaden vid gränsen. 2 Furst Fedor Semenovič Urusov var vojevod (воевода) i Novgorod och alltså värd för den svenska ambassaden när den befann sig inom hans domäner. 3 Jakob Hyttner, svensk överlöpare som arbetade som svensktolk i Novgorod (Sparwenfeld 2002: not 144). 4 Conrad Gyllenstierna, förste ambassadör i den svenska ambassaden till Ryssland 1684.

Ulla Birgegård

36

tijttel ock sijna nembl: ambassadeurernas alla tijttlar, huilket Hafman5 translateradhe, ehuru något orichtigt, dog, utan till, memoriter” (Sparwenfeld 2002:74).

Man förstår på formuleringarna att detta första möte vid gränsen innebar något av ett kraftprov. Sparwenfeld noterar att pristaven läste tsarernas stora titel - liksom den svenske kungens - från ett papper (alltså inte utantill) och detta översattes av den ”ryske” tolken (som råkade vara svensk). Så är det Conrad Gyllenstiernas tur att ta sig igenom hälsningsceremonielet, och han gör det utantill, utan att haka upp sig, vilket man förstår är en bedrift. Den svenske tolken har heller inget papper, men gör vissa fel i översättningen. Det är dessutom inte bara de två tsarernas (Ivan Alekseevičs och Petr Alekseevičs) och Karl XI´s titlar som skall tas med, utan också den lokale värdens, vojevodens i Novgorod, och de tre svenska ambassadörernas.

Vad innehöll då den stora titeln? Ett exempel på kungens resp. tsarens stora, d.v.s. fullständiga titlar, kan vi få i ett brev från Karl XI till tsarerna daterat den 30 januari 1685: ”Wij Stormächtigste Högborne Furste och Herre, Herr Carl, med Gudz Nåde Sweriges, Gothes och Wändes Konungh, Storfurste till Finlandh, Hertigh uthi Skåne, Estland, Lijfflandh, Carelen, Brehmen, Vehrden, Stettin, Pommern, Cassuben och Wänden, Furste till Rugen, Herre öfwer Ingermanland och Wissmar, så och Pfaltsgreffwe wedh Rhein i Beijern, till Gulich, Clewe och Bergen Hertigh, Wår Kongl. May:t helsse Eder med Gudz Nåde Store Herrar Tzarer och Storfurstar Joann Alexeiewitz, Petr Alexeiewitz öfwer alt Store, Mindre och Hwijt Ryssland Samodertzeter, till Muskou, Kijoff, Wladimer, Nougården, Tzarer till Casan, Tzarer till Astrakan, Tzarer till Siberien, Herrar till Pleskou, Storfurstar till Smolensko, Twär, Jugorien, Permsh, Wiatsh, Bolgarien och Andre, Herrar och Storfurstar till Nougården i de Nedrige länder, Tzernigoff, Resan, Rostoff, Jeroslaw, Bieloser, Udorien, Obdorien, Condinien och heele Norre Sijdones Påbiudare och Herrar till Iwerski land Cartalinski och Grusinski Tzarers och Cabardinski lands Tzerkasers och Gorski Furstars, sampt månge andre Herskapers och Landskapers i Öster, Wäster och Norr, fädernes och förfädernes Efterfölliare Herrar och Oblaadatler, Eders Tzariske May:t, Nabo- Wän- och Kärligen.”

I rysk översättning ser hälsningsfraserna ut så här:

«Мы, велеможнейший и высокорожденный князь и государь, государь Каролус [...] наше королевское величество, поздравляем божиею милостию великим государем царем и

5 Erik Hoffman (Hafman) arbetade som rysstolk vid Översättarkansliet i Stockholm och deltog i ambassaden som en av de två ”Kongl: Maytz Translatorer” (Sparwenfeld 2002:349).


37

великим князем Иоанну Алексеевичю, Петру Алексеевичю [...] вашему царскому величеству, соседственно и дружелюбительно объявляем.»6

Tsarens stora titel på ryska (under Aleksej Michajlovičs regering) ser ut så här:

«Божиею милостию Мы, Великий государь царь и великий князь Алексей Михайловичь Всеа Великия и Малыя и Белыя Росии самодержец, Московский, Киевский, Владимерский, Новгородцкий, царь Казанский, царь Астраханский, царь Сибирский, государь Псковский, и великий князь Литовский, Смоленский, Тверский, Волынский, Подолский, Югорский, Пермский, Вятцкий, Болгарский и иных, государь и великий князь Новагорода Низовские земли, Черниговский, Резанский, Полотцкий, Ростовский, Ярославский, Белозерский, Удорский, Обдорский, Кондинский, Витебский, Мстиславский, и Всеа Северныя страны повелитель, и государь Иверские земли Карталинских и Грузинских царей и Кабардинские земли черкасских и горских князей и иным многим государствам и землям восточным и западным и северным отчич и дедич и наследник и государь и облаадатель.»7

Svenske kungens stora titel på ryska från samma tid ser ut så här:

«Велеможнейшему и высокорожденному князю и государю, государю Карлусу, Божиею милостию Свейскому, Готцкому и Вендейскому королю, и отчинному князю, великому князю Финские земли, арцуху Шконскому, Эстлянскому, Лифлянскому, Корелскому, Бременскому, Ферденскому, Стетинскому, Померскому, Касубскому и Вендехскому, князю Рюгенскому, государю над Ижерскою землею и в Висмаре, так же палцграфу Ринскому, Байернскому, Гюллихскому, Клевскому и Бергенскому арцуху – Нашего царского величества любительное поздравление.»8

Man måste konstatera att tsarens besittningar var ännu mer imponerande än de svenska, men det förståeligt att passerandet av gränsen föranledde en viss nervositet från båda sidor.

*

Man lade i umgänget mellan de båda länderna mycket stor vikt vid att den stora titeln användes vid rätt tillfällen, att tsarens och kungens namn och titlar skrevs korrekt och att man inte hoppade över något i uppräkningen av de landområden som de båda potentaterna härskade över. En felskrivning kunde bli föremål för upprörda kommentarer i brevväxlingen mellan de båda länderna i decennier och tolkades genomgående som ett tecken på bristande respekt för den egna sidans

6 Русско-шведские экономические отношения в XVII веке. Сборник документов, Москва-Ленинград 1960, No 271, 460-462. 7 Царский титулярник, Книга 2 , Москва 2007, 47. Om denna bok, se not 14. 8 ibid.: 95-96.

Ulla Birgegård

38

potentat. Den som gjorde sig skyldig till felet, en översättare eller skrivare, riskerade stränga straff.

En annan deltagare i en ambassad till Ryssland, den framtida borgmästaren i Amsterdam Nicolaas Witsen - som för övrigt också var en bekant till Sparwenfeld - har också skrivit en mycket intressant resedagbok (Витсен 1996).9 Han redogör för ett tillfälle när de holländska legaterna satt till bords. Det var tsaren som bjöd men en därtill utsedd furste fullgjorde plikterna som värd. Inför att det blev dags att skåla med gästerna hände följande: ”Перед этим он перечислил титулы Его Царского Величества, которые он прочитал по записке, как русские читают все: даже во время приема большие господа ничего не могут сказать наизусть, а смотрят вниз перед собой, когда говорят» (ibid.:100). Han beskriver också vilka stränga straff som utdöms i Ryssland, bl.a. för felskrivningar i tsarens titel, där han hävdar: «Кто описку сделает в титуле царя, хотя бы в одной букве, того лишают руки» (ibid.:133).

Men det fanns också – som väl var – en kortare titel. Den svenske kungens lilla titel kunde se ut så här: ”Sveriges, Götes och Vendes

konung, storfurste till Finland, hertig uti Estland och Karelen, herre över Ingermanland” (Nordwall 1890: s.11, not 1).

På ryska kunde den se ut så här: «божиею милостию свейского, готцкого и вендейского короля, великого князя Финские земли, арцуха эстлянского, корельского, государя над Ижерскою землею и иных».10

Tsarens (tsarernas) lilla titel kunde se ut så här: «великих государей царей и великих князей […] божиею милостью всеа Великия и Малыя и Белыя Росии самодержцев и многих государств и земель восточных и западных и северных отчичей и дедичей и наследников и государей и облаадателей,» 11

På svenska kunde den se ut så här: ”samoderzjets öfver hela Stora, Lilla och Hvita Ryssland, samt till många andra länder och herradömen uti öster, vester och norr sin faders och farfaders efterföljare (arfvinge) och öfver storfurstendömet Litthauen en herre och obladatel” (Nordwall 1890: s.11, not 1).

9 En utgåva på holländska kom 1966: Nicolaas Witsen, Moscovische Reyse 1664-1665. Journaal en aentekeningen, Uitgegeven door Th. J. G. Locher en P. de Buck, ’s-Gravenhage 1966. Den nederländska ambassadens viktigaste ärende var att förmå Aleksej Michajlovič att erkänna Generalstaternas (regenternas) nya titel ”Высокие Могущественные Господа”. Ryssarna höll emellertid fast vid den gamla titeln: «Почетные регенты». Först år 1670 gav de med sig och övergick till den nya titeln ( Витсен 1996:6). 10 Русско-шведские экономические отношения No 288, 485. 11 ibid.


39

När användes då den stora resp. lilla titeln? Klaus Zernack publicerar i sitt värdefulla arbete ett intressant dokument (i tysk översättning) som han hade hittat på Riksarkivet i Stockholm. Det finns i samlingen Muscovitica, Varia. ”Förhandlingar mellan Sverige och Ryssland, Carl XI:tes tid., Titulatur med Ryssland” (Zernack 1958: 163-170).12 Texten inleds på följande sätt:

”Såssom i den Cardiske Tractatens under § 2 förmäles att dhe bägge Stoore Potentaternes nampn och titlar skohle å begge sijdor uthi deras bref och allehanda skrifter efter dhe Stoore herrarnas dignitet och wärde uthan någon förminskelse skrefne warda som begge Stoore herrarna dem sielfwe skrifwa etc.;” Direkt därpå kommer en uppgift om att ”dhe Ryske Conference herrarne” i ett dokument klagat på att Kungl. Maj:ts guvernörer i en skrivelse stavat Tsarens namn ”Ioan”, i stället för det korrekta ”Ioann”. De kungliga legaterna svarar med att klaga på att vojevoderna i sina brev benämnt den svenske kungen ”Carlus” i stället för det korrekta ”Carolus”. Man kom gemensamt fram till att dessa fel hädanefter inte skulle få förekomma. Icke desto mindre hade det vid tre tillfällen, 1684 och 1685, förekommit skrivningen ”Carlus”. Vojvoden i Novgorod hade till och med skrivit ”Corolus” i ett brev daterat den 1 september 1690.

I dokumentet står vidare att kungens lilla titel, enligt punkt 2 i Kardisavtalet, fick användas endast i fall då brevskrivaren inte kände till den stora. Att så skulle vara fallet med vojevoder, eller djaker och sekreterare i de olika kanslierna, verkade föga troligt. Därför tvingades man tolka det som ett tecken på ”föracht” från den ryska sidan (så ges exempel på tre fall där den lilla titeln använts i stället för den stora). Det var så mycket mer anmärkningsvärt ”hälst emedan af den Polniske tractaten klart slutas kan att alle Woywoder befehlhafwande och Officerare skohle bruka de store titlarna”. Man anmärker också bl.a. på att det är iögonenfallande att den ryska sidan alltid satte Kungl. Maj:ts titlar efter tsarens, liksom kungens guvernörer efter tsarens vojevoder. Tsaren betitlade de dessutom ”wåhr stoore herre hans Tzar: May:t” eller ”wår aller Erlauchtigste och wäldigste stoore here” eller ”aller gudfruchtigste och wäldigste storre here”, medan de någon gång benämnde svenske kungen ”Eder Stoormächtigste here” men oftast ”eder herre hans Kongl. May:t eller bara Kongl. May:t.”

12 Dokumentet har varken adressat eller underskrift. Zernack sluter sig till att det måste röra sig om en avskrift av ett Memorial skrivet av någon med erfarenhet av diplomati gentemot Ryssland och med tillgång till Kungliga kansliets arkiv. Innehållet är en sammanfattning av titulaturstriderna mellan Sverige och Ryssland alltifrån ratificeringen av fredsfördragen i Kardis och Pljussa 1684. Memorialet måste ha tillkommit efter år 1691 - författaren hänvisar till dokument från det året – men före tsar Ivans död 1696, eftersom man i texten vänder sig till tsarer i pluralis. Han måste ha varit kunnig i ryska (Zernack 1958:163.).

Ulla Birgegård

40

Dokumentet innehåller under punkt 6 ett par intressanta språkliga kommentar: I kungens titel används på ryska ”Wysokorozdenn”, för svenskans ”högbohrne”: ”dock såssom det mer angår Locum nativitatis naturalis än praestantiam generis så tyckes det intet hafwa den kraft som praedicatet högborne, hwilket den senare bemärkelssen hafwer, och fördenskull rättare kunde gifwas medh Wysokorodnyi, hälst ordet rodnoi af Ryssarne sielfwa in sensu morali et civili mehrendels brukat warda nähr det medh något annat är Comparerat såssom blaghorodnoi wälborne etc.” Ryska Vetenskapsakademiens ordbok över ryska språket (Словарь русского языка XI-XVII вв.) har följande: Высокородный, прил. Происходящий из знатного рода.; Высокорожденный и Высокороженный, прил. То же, что Высокородный. Där anförs alltså ingen skillnad i betydelse mellan de båda varianterna.

Vidare står under punkt 6: ”Praedicatet Welemozneichye betyder och intet så just någon excellentiam Majestatis seu potestatis summae in imperio uthan emedan motsch bemärkes en naturlig macht och kraft, kunnandes bättre lämpas till en bondedrängh den der har stora naturlige krafter än en konung och Potentat hwars macht och wällde begriper i sig ett särdeles jus imperandi och på Ryska egentel. heeter dersjawa, och (således) wohre Weledersjawneischji i den mehningen rättare Stoormächtigste eller wälldigste.” Ryska Vetenskaps-akademiens ordbok har varianterna Велеможный, Велемочный och Велемощный med definitionen прил. Могучий, могущественный. Något Веледержавный finns däremot inte belagt.

Punkterna 7 och 8 innehåller också språkliga kommentarer av intresse: Som exempel på hur ryssarna försöker förringa kungens titel och upphöja tsarens anförs ”i synnerhet af dee Ao. 1686 antagne praedicater Preswetlejschji i derschawnejschji hwilke och kunnat bädste Swahra emoth det hoos alla Christeliga Potentater i Europa brukelige Serenissimus et Potentissimus om particula intensiva Pre warit därifrån emedan Swetlejschji ändå är Superlativus gradus af swetlji och betyder Serenissimus. Men som i bem:te particula besticker sig en Särdehles kraft och quasi divinum quid wahrandes tillagt uthi Gudz och Helgones och stoore Hieltars epithetij så hafwa dhe till att dess mehra giöra Tzarens nampn stort welat sättia den föruth imiterandes jämwähl i det måhlet så wähl som uthi mykit annat Romerske keysaren hwilken kallar sig Allerdurchleuchtigste.

Det andra praedicatet Dersjawnejschji kan bäst uttydas med ordet wäldigste. Ty dersjawa är ett konungzligit wälde eller en sådan macht som Mayestetet allena tillkommer hwaruthinnan det ordet alldeles öfwerens stämmer medh det grekiske


41

Cratos hwar af formae rerum pub: Aristocratia och Democratia item Autocrator hwilket i Tzarens titel uthtydes medh Samoderschetz och intet annat är än en Souverain eller Enwäldig konung. Pantocrator alzwåldig som Gudi allena tillkommer etc.” Härigenom framkommer vilken stor skillnad det är mellan kungens och tsarens “praedicater” och det är så mycket mer beklagansvärt som tsarerna i sina brev till kungen i Polen och till andra kungar och furstar ”honorera dem medh samma praedicater som dhe sielfwa antagit hafwa, hwilket intet skier emoth konungen i Swerje.”

Under punkt 9 konstateras att de båda adjektiven ”preswetlejschji” och ”dersjawnejschji” användes av tsarerna för första gången i fredstraktaten med Polen som slöts den 26 april/6 maj 1686. De polska legaterna hade inga svårigheter att acceptera det, eftersom samma titlar användes av tsarerna om den polske kungen i fredsfördraget. Och de titlarna skulle därefter användas. Svenske kungen och de svenska guvernörerna gick dock inte över till de nya titlarna fastän de kände till dem, utan väntade på att bli notifierade om förändringen i laga ordning. Ett ryskt sändebud från Novgorod kom i mars 1688 med en formell anmodan om att tsaren hädanefter av svenskarna skulle betitlas med de nya epiteten. Guvernören i Narva svarade att han inte vågade göra en sådan förändring utan Kungl. May:ts uttryckliga order. Men om Kungl. May:t gav sitt samtycke och gav en sådan order hade han inget att invända. Guvernören passade också på att påpeka att vojevoderna i sina brev betitlade kungen ”Eder herre” i stället för ”Eder Stormächtigste herre”. Det vore kanske nu ett lägligt tillfälle att ”sökia en lijkheet å både sijdor i praedicaterna”. Kungen förklarade sig villig att övergå till de nya titlarna endast om tsaren hädanefter använde ”allerstormäktigste” och ”högstborne” om den svenske kungen. Frågan drog ut på tiden med ständiga markeringar från båda sidor. Så småningom framkom också att ett skäl till fördröjningen var att Posol’skij prikaz ibland agerade på eget bevåg. Med tiden tycks man ändå ha kommit överens.

*

Ett annat ämne som var mycket infekterat, i synnerhet på 1640-talet, var frågan om hur man skulle betitla sina avlidna monarker. Den ryske historikern Aleksandr Tolstikov har skrivit en intressant avhandling där han kort kommenterar denna

Ulla Birgegård

42

strid (Толстиков 2002: 61-64). Han har återkommit till frågan och nyligen publicerat en uppdaterad artikel i ämnet.13

Trätan bröt ut i samband med att fredsavtalet i Stolbova från 1617 skulle bekräftas av den nytillträdde tsaren, Aleksej Michajlovič. Diskussionerna rörde hur man skulle betitla de avlidna monarkerna Michail Fedorovič, far till Aleksej Michajlovič, och Gustav II Adolf, far till den då regerande drottning Christina. Det hela började med att Aleksej Michajlovič i ett brev till den svenska drottningen av den 19 augusti 1645 konsekvent kallar sin avlidne far för «блаженным отцом нашим», medan han benämner Gustav Adolf «отцом вашим славные (великославные) памяти». Detta noterades i Stockholm, och i sitt svarsbrev av den 12 december benämnde Christina genomgående bara Gustav Adolf som ”Sahlig” «блаженный») medan hon angående Michail Fedorovič, eller när båda monarkerna nämndes tillsammans, använde formuleringen ”Högloflig uthi åminnelse” («высокославные памяти»). Trätan tog verklig fart året därpå, när en ambassad från Ryssland anlände till Stockholm med ett ratifikationsbrev från den ryske tsaren. Legaterna medförde också förslag till ett ratifikationsbrev som skulle undertecknas av drottning Christina. Det visade sig att båda sidor var otillfredsställda med texterna. Båda klagade på att den andra sidan omnämnde sin egen monark ”с повышеньем» medan den omnämnde den andre monarken «с умаленьем». Svenskarna klagade på att ryssarna i fråga om Aleksej Michajlovič använde den stora titeln, medan Christina ofta betitlades med den lilla, något som störde pariteten mellan de båda härskarna och deras stater. Den svenska sidan eftersträvade genomgående paritet, det var därför man krävde «блаженной памяти» även om Gustav Adolf. Ryssarna, däremot, hänvisade till tidigare praxis och hävdade att ett sådant ordval skulle vara till förfång för tsarens «государское достоинство». De ville heller inte gå med på att kalla både Michail Fedorovič och Gustav Adolf «великославной памяти великими государями». Ingen av sidorna ville ge med sig. När de ryska och svenska översättarna den 11 juni satte sig ner och kontrollerade de båda texterna, framkom att man i den svenska texten hade strukit över «блаженные памяти» vid Michail Fedorovič och i stället skrivit dit «великославные памяти». Ingen av sidorna gav efter, och det slutade med att de ryska legaterna skulle åka hem och rapportera till tsaren att svenskarna var missnöjda med hur Gustav Adolf titulerades. Sekreteraren Johan Månsson sade att han hade förmått drottning Christina att gå med på att i det svenska brevet betitla Michail Fedorovič «блаженной памяти великим государем». Men i brevet 13 А. В. Толстиков. «Честь покойного монарха как предмет дипломатического спора: Эпизод из истории российско-шведских отношений XVII в.» Studia Humanitatis Borealis, Выпуск 1 (http://sthb.petrsu.ru/journal/atricle.php?id=2901).


43

tituleras Gustav Adolf inte sämre: ”Högstähradhe Salige Herr Fader glorwärdigst uthi åminnelse” (высокопочтенным блаженным государем отцом славы достоинеишим памяти). Michail Fedorovič betitlades sålunda: «вашего царского величества государем отцом блаженной памяти». Det tycks som om svenskarna lyckades bevara pariteten i detta fall.

När de ryska legaterna återvände hem hade de med sig ett brev från Christina, daterat den 30 juni, där hon uttryckte sin otillfredsställelse med avsaknaden av formell paritet mellan titlarna och med att den lilla titeln användes ojämlikt («меншие титлы неровно писаны»), men hon förutsatte att detta inte hade skett med avsikt utan genom ett förbiseende på Posol’skij prikaz. I brevet användes genomgående samma formulering (båda varianterna) om båda härskarna. Men konflikten var inte slut med detta. Vid en senare ambassad till Moskva hösten 1647 blev det helt klart för svenskarna att ryssarna inte strävade efter någon paritet utan att de ansåg att tsaren hade en särskild status . De höll fast vid att «блаженные памяти» kunde användas enbart om ryska avlidna monarker. De hänvisade därvid till praxis, men en tolk vid Posol’skij prikaz, Ulf Jakobsson (Vol’f Jakovlev) avslöjade vid ett privat samtal med de svenska legaterna att det skulle vara emot den ryska religionen och emot samvetet att kalla den svenske kungen eller någon annan av främmande religion för «блаженный». Svenskarna svarade att ordet salig hade använts om Gustav Adolf i tidigare dokument, utan invändningar från rysk sida. De påpekade också att Gustav Adolf i sanning hade varit kristen, både i teorin och praktiken, därom kunde det inte råda något tvivel. Svenskarna hade inga svårigheter att kalla Michail Fedorovič ”salig” och betrakta honom som kristen. Ryssarna försökte förklara att användandet av ”salig” i förhållande till ryska tsarer inte betydde att man ansåg dem ha högre status, man försökte också förklara att ordet блаженный var kulturspecifikt, om en person som vände denna världen ryggen. Svenskarna gav upp tillfälligt.

Men år 1649, när en rysk ambassad anlände till Stockholm, tog dispyten fart på nytt. Från rysk sida var ärendet nog i första hand att opponera mot hur den ryske tsaren omnämndes i två i Sverige tryckta dokument: fredstraktaten mellan Sverige och Habsburg efter trettioåriga krigets slut samt i den nya svenska Tullförordningen. I båda dessa dokument omnämndes den ryske tsaren bara som «великий князь». Denna fråga skall inte behandlas närmare här, men svenskarna lyckades klargöra för ryssarna att det var omöjligt att ändra ordalydelsen i Westfaliska freden. Vad Tullförordningen anbelangade lovade svenskarna att ändra texten i de exemplar de kunde uppbringa. Men i detta sammanhang kom den gamla frågan om ”salig i åminnelse” åter upp. Här skall bara i korthet sägas att

Ulla Birgegård

44

båda sidor hänvisar till tidigare dokument och precedens och tolkar dessa olika. Det var också så att original och översättning i själva fredsfördraget (Stolbova 1617) inte stämde överens just på denna punkt, något som man inte reagerat på då. Svenskarna tog åter upp frågan om det inte i själva verkat var så att ryssarna inte betraktade svenskarna som kristna. Ryssarna svarade: vi kallar inte svenskarna inte kristna, och för övrigt är vi inte här för att diskutera trosfrågor… Christina skrev i ett privat brev till de svenska förhandlarna (i juni 1649) och kritiserade dem för att de gett sig in i dessa meningslösa diskussioner medan det fanns andra och större bekymmer. De svenska förhandlarna fortsatte icke desto mindre att kräva paritet. Frågan tycks emellertid ha förlorat i aktualitet med tiden. I en svensk översättning av en text skriven av ryska legater i april 1662 står om Michail Fedorovič ”högloflig i åminnelse” fastän det i den ryska texten står «блаженные памяти». Översättaren valde så att säga att göra en fri översättning.

Hur förhöll det sig egentligen med de båda ländernas syn på det andra landets religion? Svenskarna misstänkte alltså att ryssarna inte betraktade dem som kristna. Fanns det något fog för sådana misstankar? Ja, det gjorde det nog. Efter Konstantinopels fall 1453 betraktade sig ryssarna som de enda återstående försvararna av den sanna tron (”Moskva – tredje Rom”). Det första Rom hade fallit, det andra (Konstantinopel) likaså. Nu var det Moskva som var garanten för den enda sanna tron, något fjärde Rom skulle aldrig komma. Därifrån härstammade också myten om att de ryska härskarna var släkt i rakt nedstigande led med kejsar Augustus14 (jämför uttalandet i memorialet om att ryssarna imiterade den romerske kejsarens titlar). Den ryske tsaren hade alltså en särskild status. Ett tecken på att rysarna betraktade enbart sig själva som bärare av den sanna tron var, att om någon ville omvända sig till den rysk-ortodoxa tron krävde de omdop för att omvändelsen skulle vara giltig.

Svenskarna hade ett speciellt, konkret skäl att göra klart för sig huruvida ryssarna var att betrakta som kristna. I och med fredsfördraget mellan Sverige och Ryssland i Stolbova 1617, då Ryssland tvingades avträda Ingermanland och 14 Detta framgår t.ex. i Ivan den Förskräckliges andra brev till Johan III av Sverige från år 1573: «А то правда, истинная, а не ложь, что ты мужичей род, а не государской […] ты скажи, отец твой Густав, чей сын и как деда твоего звали, и где на государстве сидел, и с которыми государи был в братстве, и которого ты роду государского? Пришли родству твоему писмо, и мы по тому розсудим ...»… «Мы от Августа Кесаря родством ведемся ...» (Лихачев & Лурье 1951: 153, 158), citerat från Сазонова 2006:s. 382, not 28. För att befästa de dynastiska anspråken initierade tsar Aleksej Michajlovič sammanställandet av den praktfulla Tituljarnik, som innehöll porträtt av alla storfurstar och tsarer alltifrån Rurik, porträtt av andra länders potentater, patriarker, riksvapen, åtföljande texter m.m. Tituljarnik har nyligen blivit utgiven i en verklig praktutgåva bestående av två böcker (Царский титулярник 2007). Där står följande: «Монархия Великого Росийского царствия Великих государей царей и великих князей корень изыде от превысочайшаго цесарского престола и прекрасно цветущаго и пресветлаго Августа кесаря, обладающаго всею вселенною» (Титулярник 2007: Книга 2, 38).


45

Kexholms län till Sverige, fick Sverige inom sina gränser nya rysk-ortodoxa undersåtar. En viktig fråga för svenska myndigheter var hur man skulle försäkra sig om dessa undersåtars lojalitet. Man ville om möjligt omvända dem till protestantismen och inledde försök att missionera bland dem, bl.a. genom att trycka en översättning av Luthers lilla katekes på Peter van Selows nyinrättade ryska tryckeri i Stockholm år 1628. Man beställde också en utredning av huruvida ryssarna var kristna av Gustav Adolfs själasörjare, regementspastorn Johannes Bothvidi. Denne försvarade år 1620 i Uppsala en avhandling med titeln: Theses de quaestione, utrum Muschovitae sint Christiani? Slutsatsen var att ryssarna var kristna, även om deras tro innehöll vissa irrläror som borde rättas till (Мокробородова 2013). Resultatet blev att de svenska myndigheterna inte ansåg att det var nödvändigt med omdop av de rysk-ortodoxa undersåtarna.15 Tolstikovs slutsats är också att ryssarna ville hävda de ryska tsarernas överhöghet genom att skapa precedenser. Relationerna mellan de två länderna var icke-symmetriska, det förelåg ingen paritet, beroende på att svenskarna betraktade ryssarna som kristna och godtog deras dop som giltigt, medan ryssarna inte kunde betrakta lutheraner som kristna. Dessa förutsättningar är viktiga att ta i beaktande vid studiet av titulaturstriderna mellan de båda länderna. Otryckt källa: RA /Riksarkivet): Muscovitica: Varia. ”Förhandlingar mellan Sverige och Ryssland, Carl XI:tes tid., Titulatur med Ryssland”.

Referenser Birgegård, Ulla. 2002. Protestantismens irrläror i en ortodox trosbekännares ögon. P.

Ambrosiani, E. Löfstrand, L. Nordquist, E. Teodorowicz-Hellman (eds.). Explorare necesse est. Hyllningsskrift till Barbro Nilsson. Stockholm Slavic Studies 28. Stockholm: Stockholm University Press, 35–47.

Birgegård, Ulla. 2012. Ryska. B. Andersson, R. Raag (eds.). Från Nyens skans till Nya Sverige. Språken i det Svenska Riket under 1600-talet. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Konferenser 78, 296–314.

Carskij tituljarnik 2007: Царский титулярник (под общ. ред. Ю. М. Эскина). Книга 1. Титулярник 1672 г., Книга 2. Тексты, исследования, комментарии. Москва: Фонд Столярова.

15 Se även Birgegård 2002: 35-47.

Ulla Birgegård

46

Mokroborodova 2013: Мокробородова, Лариса. Quaestio nostro saeculo inusitata. Русское православие в тезисах Йоханнеса Ботвиди «Христиане ли Московиты?», Åbo: Åbo Akademis förlag.

Nordwall, John E. 1890. Svensk-ryska underhandlingar före freden i Kardis (1658-61). Uppsala: Josephsons antikv.

Russko-švedskie otnošenija: Русско-шведские экономические отношения в XVII веке. Сборник документов. 1960. Москва-Ленинград: Издательство Академии Наук СССР.

Sazonova 2006: Сазонова, Лидия Ивановна. Литературная культура России. Раннее Новое время. Москва: Языки славянских культур.

Sparwenfeld, Johan Gabriel. 2002. J. G. Sparwenfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684-87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård, Slavica Suecana, Series A – Publications 1. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Tarkiainen, Kari. 1972. ”Rysstolkarna som yrkeskår 1595-1661”, Historisk tidskrift 92. Stockholm: Svenska historiska föreningen, 132–167.

Tolstikov 2002: Толстиков, Александр Владимирович. Русское православие в политике и политической риторике Швеции (первая половина XVII в.), Москва: Российская Академия Наук. Институт всеобщей истории.

Tolstikov 2014: Толстиков, A. В. «Честь покойного монарха как предмет дипломатического спора: Эпизод из истории российско-шведских отношений XVII в.» Studia Humanitatis Borealis 1, http://sthb.petrsu.ru/journal/atricle.php?id=2901, 2013-12-20.

Witsen 1996: Витсен, Николаас. Путешествие в Московию 1664-1665, Дневник, Перевод со староголландского В. Г. Трисман. Редакторы: Й. Й. Дриссен-ван хэт Реве, Н. П. Копанева. Санкт-Петербург: SymposiuM

Zernack, Klaus. 1958. Studien zu den schwedisch-russischen Beziehungen in der 2. Hälfte des 17. Jahrhunderts. Teil I: Die diplomatischen Beziehungen zwischen Schweden und Moskau von 1675 bis 1689. Giessener Abhandlungen zur Agrar- und Wirtschaftsforschung des Europäischen Ostens, Band 7, Giessen: Im Kommissionsverlag Wilhelm Schmitz Giessen.


47

”Dessa ögons gåtfulla hemskhet” – Om representationer av Ivan den förskräcklige

Per-Arne Bodin Slaviska institutionen, Stockholms universitet

[email protected]

Abstract. “The Mysterious Horror in These Eyes”: On Representations of Ivan the Terrible

On March 6, 2014 the final judgment was issued in a strange and for the Russian cultural history very interesting lawsuit. The Russian dancer Pavel Dmitričenko had then admitted that he was behind the sulphuric acid attack on 17 January 2013 against Sergei Filin, artistic director of the Bolšoj Theatre's ballet. He was sentenced to five and a half years in prison. At that time Dmitričenko danced the lead role in the ballet "Ivan the Terrible", with music taken from various compositions of Sergei Prokof’ev and choreography by Jurij Grigorovič. In the article the theme violence in relation to Ivan the Terrible is studied as manifested in different arts and between arts with the focus on the ballet and Repin’s painting “Ivan the terrible and his son”. Texts of Maksimilian Vološin, Selma Lagerlöf and Dmitrij Prigov are also used. The article demonstrates a complicated interrelation between “real” and mediated violence.

Figur 1. Repins målning. Källa: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6c/REPIN_Ivan_Terrible%26Ivan.jpg?uselang=sv,

2014-11-20 Den sjätte mars 2014 föll den slutgiltiga domen i en märklig och för den ryska kulturhistorien mycket intressant rättsprocess. Den ryske dansaren Pavel Dmitričenko

Per-Arne Bodin

48

hade då erkänt att han legat bakom svavelsyreattacken den 17 januari 2013 mot Sergej Filin, den konstnärlige ledaren för Bolsjojteaterns balett. Han dömdes till fem och ett halvt års fängelse.1 Dmitričenko hade lejt en yrkesförbrytare som skulle misshandla Filin men menade att denne sedan hade gått för långt. Vid tidpunkten dansade Dmitričenko huvudrollen i baletten ”Ivan den förskräcklige”, med musik hämtad från olika kompositioner av Sergej Prokof’ev och koreografi av Jurij Grigorovič (Prigovor 2014). Baletten ger en positiv bild av tsaren som modigt kämpar mot bojarerna som intrigerar mot honom. Ivan den förskräcklige är en av de mest kontroversiella gestalterna i den ryska historien. Han var Rysslands förste krönte tsar, som regerade på 1500-talet under mer än fyrtio år och lämnade efter sig ett starkare och mera enat Ryssland. Samtidigt är han den ryska historiens demon, som utövade ett skräckvälde med sitt livgarde, med sina opričniki. Han förödde Novgorod och lät mörda kyrkans överhuvud, metropoliten Filipp, liksom senare sin son tsarevitj även han med namnet Ivan. Omständigheterna kring dråpet på sonen är kända genom den ryske 1700-talshistorikern Nikolaj Karamzins beskrivning, men framför allt genom vandrarkonstnären Il’ja Repins målning. Il’ja Repin målade sitt konstverk ”Ivan den förskräcklige och hans son 16 november 1581” mellan åren 1883 och 1885. Inspirationen hade han, enligt egen utsago, fått från ett musikstycke av Rimskij-Korsakov med österländskt sagomotiv, ”Hämnden”, och han skrev i en anteckning att han ville återskapa stämningen från detta musikstycke (Ljaskovskaja 1962:187-188). Som en annan inspirationskälla talade konstnären själv om mordet på Aleksandr II, som skedde 1881. Det gäller alltså våld och makt i rysk historia.2 Ivan mördade sin son i ett vredesutbrott som, enligt Karamzin, utlösts av att tsaren misstänkte att sonen stod på bojarernas sida och ville avsätta honom. (Karamzin 2005: 156-157) Karamzin hade i sin tur kunnat få denna berättelse från den italienske 1500-talsjesuiten och diplomaten Antonio Possevino (Possevino 1977:36-38). Denne anger dock ett annat motiv för mordet (eller dråpet), nämligen att tsaren hade brusat upp mot tsarevitjs gemål för att hon var opassande klädd. Hon var gravid och gemaken i Kreml var kraftigt uppvärmda. Hon tog därför av sig sitt skärp och tsaren hade blivit ursinnig över hennes opassande klädsel. Hon klagade då för sin man, som ställde till med ett uppträde som slutade med att Ivan slog ihjäl honom med sin stav. Tavlan skildrar ögonblicket efter dådet, då tsaren ångrar sin handling och håller den döende tsarevitj i sin famn. I berättelserna om tsaren beskrivs ofta hur han intensivt ångrar sina dåd och ber för dem som han mördat eller låtit avrätta. Säkert är att tsaren bad för sina offer

1 Sud otmenil prigovor Dmitričenko po delu o napadenii na Filina. 2014. http://www.metronews.ru/novosti/sud-izmenil-prigovor-dmitrichenko-po-delu-o-napadenii-na-filina/Tponcf---P9XTFjbYFOAg/. 2014-06-24. 2 Allmänt om målningen och dennas bakgrund: Goodwin 2007: 112-122. On Blood, Scandal, Renunciation and Russian History: Ilya Repin’s “Ivan the Terrible and his Son Ivan”. Marcus Levitt and Tatyana Novikov (eds.) Violence in Russian Literature and Culture, Madison: University of Wisconsin Press.


49

och en minnesbok finns bevarad med alla namnen på de mördade. Tsaren använde den i sina böner över sina egna offer. Tjarevitj finns över huvud taget inte i denna långa lista. Tavlan uppfattades genast som kritisk mot det ryska enväldet och förbjöds i förstone för visning av censuren. Den köptes av Pavel Tret’jakov, grundaren av det stora konstgalleriet, som fortfarande bär hans namn och där tavlan hänger än idag. I Repins målning framträder Ivans galenskap tydligt, särskilt i det vansinniga uttrycket i hans ögon. Den absoluta makten förenas med den absoluta galenskapen.

1. Abram Balašovs attentat mot målningen I januari 1913 utsattes tavlan för ett attentat. Det skedde samtidigt som Romanovdynastin firade sitt trehundraårsjubileum. En ung man, Abram Balašov, kom till museet, gick fram till Repins målning, tog fram en kniv och gjorde tre långa hugg i duken och utropade: ”Det är tillräckligt med blod” eller något liknande (Fomin 2007). Olika sagespersoner har nedtecknat olika varianter av repliken. Ryssland hade just genomlevt ett krig, ett revolutionsförsök, en period av terror och repression. Balašov ville alltså bekämpa våldet i sitt hemland genom att angripa ett konstverk som visar våldet. Han menade i senare förhör att knivstötarna skulle minska familjeosämjan i hans eget liv. Huggen var riktade mot självhärskardömet, men de hade för honom även en familjeterapeutisk funktion. De var kanske riktade mot hans egen far. Repin försökte själv reparera skadan när han strax efter dådet anlände till museet. Han målade över den i en helt annan stil än han hade haft trettio år tidigare: i mycket ljusare färger. Museets restauratör, den kände konsthistorikern och konstnären Igor’ Grabar’, tog emellertid bort Repins övermålning och lyckades återställa tavlan i ursprungligt skick. Repin hade inte längre makten över sin egen målning och Grabar’ tycks ha sett Repins övermålning som ännu en åverkan på konstverket (Grabar’ 1963: 270-271). Attentatet mot målningen väckte en omfattande debatt i Ryssland om konstens väsen. Frågan om konstverkets materialitet (de tre huggen i duken) förvandlades till ett estetiskt och maktkritiskt spörsmål. Poeten Maksimilian Vološin höll strax efter händelsen ett mot målningen mycket kritiskt föredrag vari han menade att detta konstverk uppammade våld. Det var inte Balašov som skulle be om förlåtelse utan Repin själv som skulle göra det. Han hävdade vidare att Repins målning var ett tidigt exempel på en ny estetik som inte var realistisk utan enbart intresserad av att framkalla skräck hos betraktaren. Mängden av blod var onaturlig med tanke på arten av skada som tillfogats tsarevitj, och sådana stora ögon som Repin målat på Ivan kunde inte finnas i verkligheten. Om en konstnär likt Repin övergav realismen för skräckeffektens skull kunde detta till och med leda till att betraktaren blev galen, menade poeten. Vološin anklagar Repin för att vara både naturalist och expressionist. Han jämför hans konst med den expressionistiske författaren Leonid Andreevs verk

Per-Arne Bodin

50

som var mycket i ropet vid denna tid och som skildrade krig, terrorism och sinnessjukdom på ett sätt som påminner om senare tiders skräckfilm. Balašovs reaktion var psykologiskt motiverad och egentligen adekvat (Vološin 2005:307-362). Vološins inlägg gällde förhållandet mellan konst och galenskap som hade med tidsandan att göra. Repin var själv med på föreläsningen och försökte försvara sig. Han hävdade nog helt grundlöst att futuristerna låg bakom attentatet och hade betalat Balašov för att utföra det. Vološin hade rätt i att blodet varit viktigt för Repin. I sina memoarer uppfattar han sin målning mot bakgrund av mordet på tsaren Aleksandr II 1881, samma år som han fick idén till målningen. Det fanns också en mera cynisk bakgrund. Efter en resa i Västeuropa hade Repin förstått att blod gick hem som konstnärligt motiv. Blodet var en del av tidens upplevelsekultur och konstverket hade kanske samma dragningskraft som dåtidens panoptikon eller skräckkabinett.

Olyckor, personer som är levande döda, mord och blod /…/ har en tilldragande kraft. Under denna tid visades blodiga målningar i stort antal på utställningar i Europa. Och jag smittades nog också av denna blodtörst, och så fort jag kommit hem tog jag mig an den blodiga scenen med Ivan den förskräcklige och hans son. Och den blodiga tavlan hade stor framgång. (Repin 1961:292)

Несчастья, живая смерть, убийства и кровь составляют /…/ влекущую к себе силу/…/ В то время на всех выставках Европы в большом количестве выставлялись кровавые картины. И я, заразившись, вероятно, этой кровавостью, по приезде домой, сейчас же принялся за кровавую сцену Иван Грозный с сыном. И картина крови имела большой успех.

Balašov kom från en gammaltroende köpmannafamilj och hans far liksom han själv målade ikoner. Denna konservativa grupp inom den ortodoxa kyrkan var mycket kritisk mot tsarmakten. De gammaltroende fanns som en folklig dissidentrörelse i det gamla Ryssland. Balašovs handling kan alltså också ses ifrån ikonmåleriets praktik: det gäller att avlägsna ögonen på en kättersk ikon. Det förefaller också som om det verkligen var detta som han önskade åstadkomma, men han misslyckades. Han missade ögonen, tavlan blev restaurerad och Ivan stirrar nu lika mycket som tidigare på sina betraktare.

De ryska futuristerna deltog också i debatten. I ett av deras manifest från denna tid, ”Marsianernas trumpet”, ”Труба Марсиан”, heter det att Balašovs knivhugg var riktade mot den gamla konsten och mot självhärskardömet: ”Var modigare! Bort med gårdagens beniga händer, må de förfärliga pupillerna slitas loss av Balašovs hugg.”, ”Смелее! Прочь костлявые руки вчера, перед ударом Балашова пусть будут искромсаны ужасные зрачки” (Chlebnikov 1986:603). Knivhuggen i tavlan blev en såväl politisk som estetisk, ja rent av religiös handling.


51

Figur 2. Repins målning efter Balajsovs hugg. Källa: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Repin_groznuy_vandalizm.gif?uselang=sv, 2014-11-20

2. Ivan den förskräcklige i kulturhistorien På Svenska Akademiens högtidssammanträde 1926 höll Selma Lagerlöf ett föredrag om en resa hon gjorde till Ryssland 1912. Hon ägnar stort utrymme åt ett besök på Tretjakovgalleriet och Repins målning av Ivan den förskräcklige. Selma Lagerlöf beskriver tavlan och fortsätter med att berätta att Ivans ögon fortsatte förfölja henne långt efter att hon lämnat galleriet:

Så där tedde sig tavlan vid första påseendet, just som en vanlig historiemålning. Men så kom jag att betrakta Ivan den förskräckliges ögon. De voro grumliga, lystna, fulla av vansinne. Det var inte ögonen av en människa utan av en tiger, en varulv. Och sedan jag hade sett in i ögonen, förstod jag, att mördaren ännu mitt i sin sorg erfor en hemsk njutning av att se blodet, som kvällde fram ur såren, och bevittna livets utslocknande.

Dessa ögons gåtfulla hemskhet kvarhöll mig länge. Det var grymheten, denna besynnerliga mänskliga förmåga att finna njutning vid åsynen av lidande och blod, som återspeglades i dem. (Lagerlöf 1945:53-54)

Författarinnan berättar vidare att hon i en tidning läst om Balašovs dåd och nämner att det just var Ivans ögon på tavlan som tvingade fram hans handling:

Men några år senare fick jag läsa i en tidning, att Repintavlan hade varit utsatt för skadegörelse. Tsar Ivans ögon hade blivit utstungna. Gärningsmannen hade blivit upptäckt och fasttagen, och han hade förklarat, att anblicken av ögonen pinade honom så oerhört, att han hade känt sig tvungen att förstöra dem. (Lagerlöf 1945:54)

Selma Lagerlöf avslutar sitt föredrag med att säga att dessa ögon för henne varit ett varsel om Lenins kommande revolution med all dess blodsutgjutelse. Lagerlöfs berättelse innehåller inte bara en beskrivning av konstverket utan också en återgivning av dess intryck och verkan på betraktaren. Den är en ekfras. Selma Lagerlöf och konstvandalen Balašov är eniga om det skrämmande i Ivans ögon och att dessa symboliserar självhärskardömets Ryssland.

Per-Arne Bodin

52

Under några år strax före andra världskriget försökte Stalin lansera Ivan den förskräcklige som en positiv hjälte i den ryska historien. Han uppmuntrade Sergej Eisenstein i dennes arbete med en film om tsaren. Eisenstein visar Ivan som både vettvilling och mäktig härskare värd all aktning och filmen börjar med en text som hyllar tsaren för att sedan på flera sätt fördjupa ett psykologiskt porträtt av denne:

Filmen handlar om den man som på 1500-talet först enade vårt land.

Om storfursten av Moskva

som av skilda stridande och självständiga fursteriken

skapade en mäktig enhetsstat.

Om överbefälhavaren som spred vårt fosterlands militära ära till öst och till väst.

Om härskaren som, för att åstadkomma dessa stora uppgifter, först antog kronan och titeln Tsar av hela Rus. 3

Filmen satte stopp långt tidigare i historien än vid det påstådda mordet. Repins målning finns inte närvarande i filmen utom kanske i Ivan-gestaltens enorma ögon som direkt torde hänvisa till Repin. Stalin tog emot Eisenstein och diskuterade Ivan den förskräcklige med honom. Stalin såg både den politiska styrkan hos Ivan och dennes våldsutövning och menade att denne skulle ha varit ännu mera beslutsam i sin kamp mot bojarerna (Stalin 2012). På ryska betyder hans tillnamn, ”groznyj” just ”den hotfulle”. Stalin förordnade att man skulle ta bort Repins målning som illustration i de sovjetiska barnens skolböcker i historia. Målningen är betydelsebärande också in absentia.

Långt senare på 1980-talet skriver den ryske konceptualistpoeten Dmitrij Prigov en dikt om Repins målning. Prigov ägnade ett helt konstnärsliv åt att göra upp med auktoritärt och totalitärt tänkande. I denna dikt skildras ett barn som vid besök på Tretjakovgalleriet förhäxas av målningen. Barnet dras till slut in i tavlan av Ivans blick och Ivans arm. Precis som hos Selma Lagerlöf är det fråga om självhärskarens ögon. Prigovs dikt uttrycker samma reaktion inför målningen som Selma Lagerlöf:

Han går nära, stelnar till,

blir rädd, vill fly, men det är för sent

för sent

3 Citeras från Gourov. 2014. ”Stalinist Visions of Empire: Sergei Eisenstein’s Ivan The Terrible, Part I”, Strife Journal, Issue 3, Trinity Term. 9.


53

och han stirrar med sitt öga på ögat (R. Khodel' 2002:28)

Подходит близко, замирает

Пугается, хочет бежать, но поздно

Поздно

И глазом в глаз упирается

Regissören Pavel Lungin gjorde 2009 en film ”Tsaren”, som visade Ivans grymhet på ett mycket plågsamt sätt. Handlingen byggs upp på förhållandet mellan tsaren och metropoliten Filipp, som försökte kritisera tsaren för hans grymhet. I recensionerna av filmen påminde man om Repins målning. De ryska nationalisterna kallade filmen för en paskill riktad mot tsaren. En kommentator menade att Lungins film var en levande tablå gjord med utgångspunkt i Repins förljugna målning. Den är gjord för att tillfredsställa väst, och förr eller senare kommer Lungin och Mamonov, som spelade huvudrollen, att bli bannlysta av kyrkan för sin film. Filmen visades i Duman före premiären och diskuterades där livligt. Filmen fick betydelse för hela det officiella Ryssland.

Figur 3. Petr Mamonov under inspelning av filmen «Tsaren». Källa: http://www.eg.ru/daily/cadr/25092/, 2014-11-20

Michail Bulgakov författade en komedi, ja, närmast en fars med Ivan-motiv, ”Ivan Vasil’evič”. Den är framför allt känd genom en filmatisering med titeln Ivan Vasil’evič byter yrke” som gjordes under Brežnevtiden 1973. Här är det inte som i hans mästerverk Mästaren och Margarita djävulen som kommer till det sovjetiska Moskva utan Ivan den förskräcklige, som med hjälp av en tidsmaskin hamnar där. Detta innebär stora förvecklingar. Han förvånar sig över bland annat det elektriska

Per-Arne Bodin

54

ljuset och en bandspelare men betraktar också Repins målning som finns som reproduktion i den moderna lägenhet där han hamnat. Lager på lager läggs på varandra ur den omfattande berättelsen i den ryska kulturhistorien om Ivan den förskräcklige och om Repins målning.

Figur 4. Skärmdump ur filmen ”Ivan Vasil’evič byter yrke”. Källa: http://rutube.ru/video/de108b940b59e5e9d361077328ca9201/, 2014-11-20

Hos Bulgakov och i filmen finner vi två av ett fåtal exempel som gör upp med Ivan den förskräcklige-myten med humorns hjälp. Idag sker en humoristisk uppgörelse även på nätet med olika dubbelexponeringar eller förvrängningar av målningen, som alltså är så välkänd att den låter sig användas på detta sätt. I nedanstående bildsvit alluderas på alla berättelser som försöker finna alternativ till tsarevitjs död. Han kanske bara snubblade och fadern försökte ta emot honom:

Figur 5. Källa: http://cs307503.vk.me/v307503892/826/5h9Yd9vVBp0.jpg, 2014-11-20

3. Till stöd för Ivan En nygjord TV-film med titeln ”Porträtt utan retuschering” polemiserar i sin tur mot Lungins film och Repins målning. Den inleds med en scen som skall visa publikens negativa reaktion när Repins målning visades för första gången. Bland annat kan man


55

se en person som föreställer överprokuratorn för den heliga synoden, Konstantin Pobedonostsev, det sena tsarväldets chefsideolog.

Figur 6. Skärmdump ur filmen ”Porträtt utan retuschering”. Källa: http://youtu.be/chMNJUsvCXw, 2014-11-20

Det var han som såg till att tavlan först förbjöds för visning. Man ser hur Pobedonostsev hötter med sin käpp mot tavlan, en gest som alltså potentiellt upprepar Balašovs handling, det vill säga hans ansträngning att förstöra målningen. Därefter följer i filmen en berättelse om tsar Ivan som en vis furste som stärker landet på olika sätt. Han blir en gestalt av samma typ som Gustav Vasa i svensk nationell historieskrivning. Olika dokument tas fram som visar att tsarevitj inte alls blev mördad av sin far. Den versionen av historien tillskrivs den katolska kyrkans legat, vilket blir ett bevis på att den är falsk. Karamzin har liksom de flesta historiker och liksom också skolans historieböcker sedan anammat denna felaktiga berättelse. Tsarevitj dog egentligen liksom fadern av kvicksilverförgiftning och båda blev alltså mördade av sina motståndare, förmodligen bojarerna. En rad historiker intervjuas och alla ger ett nästan helt entydigt positivt porträtt av tsaren. Hela denna film är alltså en uppgörelse med Repins målning. Under slutet av 2013 ställdes frågan om tavlan skulle tas bort från Tretjakovgalleriets utställning av imperieförsvararna eftersom den inte visar den historiska sanningen. De konservativa debattörerna menar att den ryske tsaren och Ryssland förtalas av Repin. Tretjakovgalleriets chef Irina Lebedeva har tillbakavisat kraven och påpekat att en diskussion av historien måste ske på annat sätt (Alleneva 2014).

Balettens försök att göra Ivan till en hjälte har sin motsvarighet hos olika nutida ortodoxa extremister som vill få tsaren helgonförklarad. Extremister inom kyrkan ledda av Petersburgs tidigare metropolit Ioann har skapat en rad hagiografiska verk där tsaren på alla sätt framstår som ett helgon och där hans besinningslösa våldsanvändning antingen förklaras bort som förtal, uppfattas som rättmätigt eller förtigs. Ikoner målas föreställande tsaren med helgongloria, hymner skrivs. I en av dem jämförs opričnikerna med änglar:

Per-Arne Bodin

56

Fröjda dig, du som skapat opričnikhirden av de trogna efter mönster av de sista tidernas himmelska härskara. (Akafist 2014)

Figur 7. Nymålad ikon föreställande Ivan den förskräcklige. Källa: http://www.anti-raskol.ru/pages/1244, 2014-11-20

I det ljuset måste Repins målning framstå som en profanering, och Repin fick också, enligt dem, sitt straff. Hans högerhand började förtvina efter att han hade målat tavlan. I den ryska konsthistoriens anekdotflora finns en rad berättelser om allt ruskigt som hände Repins modeller. Författaren Garšin som stod modell för tsarevitj blev efter detta vansinnig och begick självmord. Det är alltså inte bara tsaren som är demoniserad, utan också Repins konstverk.

*

Så är vi tillbaka till baletten Ivan den förskräcklige, som hade nypremiär 2012. Koreografen Jurij Grigorovič, som skapade baletten på 1970-talet och som fortfarande är i livet, säger i en intervju att det är skräck som han vill gestalta. Han hänvisar till Ivans ansikte och blodet i Repins målning ”Skräcken är inte mindre tilldragande för konstnärerna än skönhet och harmoni” (Fedorenko 2014). Det är den skräck som Vološin menade inte hörde till verklig konst. Allusioner till Repins målning finns i en scen som visar tsaren, tronen och staven och i vilken ett mord begås. I baletten är det dock inte tsarevitj som mördas, utan en bojar som stämplat mot tsaren. Tsaren har här ingen skuld. Scenen påminner alla om Repins målning, men offret är ett annat. Baletten handlar om tsarens kamp mot bojarerna och våldet och mordet blir här legitima medel för att rädda Ryssland. Kritikerna har här genast sett anspelningar på Putins kamp mot oligarkerna och hans slagord om en maktvertikal, på samma sätt som man i slutet av 1930-talet identifierade Ivan med Stalin (Kuznecova 2014). Opričnikerna kan utan problem identifieras som militären och säkerhetspolisen som


57

står Putin så nära. I intervjuer och recensioner i samband med premiären appelleras till både Repins målning och Balašovs illdåd.

Figur 8. Dmitričenko i sin roll som Ivan den förskräckligen. Källa: http://www.itogi.ru/kultura/2013/11/188069.html, 2014-11-20

Dmitričenko går ut ur sin roll och ut från scenen och utför ett våldsdåd av det slag som förväntas av Ivan. Konstverket får kraft att tränga in i verkligheten och förvandlas till verklighet. Detta sker såväl hos Balašov för hundra år sedan som hos Dmitričenko 2013. Det gäller inte bara en tsar som utövar makt över sina undersåtar. Lika mycket gäller det ett konstverk som tar makten över åskådaren respektive rollinnehavaren. Dmitričenko identifierar sig med balettens Ivan och uppträder fullt värdigt en tyrann, som vill blända en fiende. Det berättas, och Selma Lagerlöf återger i sin tur berättelsen, att byggmästarna till Vasilijkatedralen fick sina ögon utstuckna av Ivan för att de inte skulle kunna skapa flera sådana mästerverk. Dmitričenko försöker precis som Balašov förändra konsten själv genom att använda våld: konflikten mellan honom och balettens konstnärliga ledare tycks ha gällt vem som skulle dansa Odette-Odile i ”Svansjön”. Dmitričenko önskade att hans hustru skulle få rollen. Så säger i alla fall ryktena på teatern.

Selma Lagerlöf likställer sig med Balasjov i dennes önskan att bli fri från Ivans blick. Hos Prigov sugs den lille pojken in i tavlan av Ivan. Tavlan och baletten överskrider sina gränser och deras verkan blir performativ: i det ena fallet angriper betraktaren konstverket, i det andra begår dansaren sin rollfigurs våldshandling. Prokof’evs arvtagare har gjort rättssak av denna användning av hans musik utan sanktion från kompositören och efter dennes död. Allt som har med Ivan att göra tycks leda till våld eller konflikt.

Repins målning visar också i alla dessa omvandlingar en kamp mellan olika medier. Konstverket är så starkt att litteraturen och författarna känner sig angripna, Vološin likaväl som Lagerlöf och Prigov. Lagerlöf försöker tänka bort målningen genom att framkalla minnet av den stora ryska litteraturen, men förgäves. Konstverket hade i sin tur inspirerats av ett musikstycke, men återigen är det konstverket som i

Per-Arne Bodin

58

denna kamp har övertaget.4 Verkligheten, själva materialiteten i kniven och syran eller en totalitär stats maktutövning försöker i sin tur men utan framgång övervinna konsten och konstverket.

Referenser Akafist blagovernomu Carju Ioannu Groznomu http://www.ruskmir.ru/akafisty-o-

spasenii-rossii/akafist-blagovernomu-caryu-ioannu-groznomu/. 2014-06-30. Allenova, Ekaterina. 2014. ”Ivan Groznyj” Repina. Uzory na temu sovremennosti

http://www.artguide.com/ru/articles/ivan-groznyi-riepina-uzory-na-tiemu-sovriemiennosti.html. 2014-06-30.

Chlebnikov, Velimir Vladimirovič. 1986. Tvorenija. Moskva: Sovetskij pisatel’. Fedorenko, Elena. 2014. Jurij Grigorovitj. Ne Groznyj takoj, vremja takoe.

http://portal-kultura.ru/articles/art/yuriy-grigorovich-ne-groznyy-takoy-vremya-takoe/?print=Y&CODE=yuriy-grigorovich-ne-groznyy-takoy-vremya-takoe. 2014-06-30.

Fomin, Sergej. 2007. ”Kartina krovi”, ili Kak Il'ja Repin careviča Ivana ubival. http://rusk.ru/st.php?idar=22511. 2014-06-30.

Goodwin, Frank J. 2007. On Blood, Scandal, Renunciation and Russian History: Ilya Repin’s “Ivan the Terrible and his Son Ivan”. Marcus Levitt and Tatyana Novikov, (eds.) Violence in Russian Literature and Culture, Madison: University of Wisconsin Press. 112-122.

Gourov, N. A. 2014. ”Stalinist Visions of Empire: Sergei Eisenstein’s Ivan The Terrible, Part I”, Strife Journal, Issue 3, Trinity Term. 7-13. Grabar’ Igor’. 1963. Repin, t. 1, Moskva: Akademija Nauk. Karamzin, Nikolaj Michajlovič. 2005. Istorija gosudarstva rossijskogo. Kniga 3, T. 9-12.

Moskva: OLMA-PRESS. Khodel', R. 2002. Ėkfrasis i ”demodalizacija» vyskazyvanija”, Ėkfrasis v russkoj

literature. Pod redakciej Leonida Gellera. Moskva: MIK. 23-30. Kuznetsova, Tat’jana. 2014. Ivan Groznyj ubivaet svoich bojar,

http://www.kommersant.ru/doc/2052160. 2014-06-30. Lagerlöf, Selma. 1945. Från skilda tider. Efterlämnade skrifter II, Stockholm:

Bonnier. Ljaskovskaja, O.A. 1962. I.E. Repin. Мoskva: Iskusstvo. Mitchell, W. J. T. 1994. Picture Theory: Essays on Verbal and Visual Representation,

Chicago: The University of Chicago Press. Prigovor Dmitričenko po delu o napadenii na Filina. 2014. Metro.

http://www.metronews.ru/novosti/sud-izmenil-prigovor-dmitrichenko-po-delu-o-napadenii-na-filina/Tponcf---P9XTFjbYFOAg/. 2014-06-27.

Remnick, David. 2013. Letter from Moscow. A Scandal at the Bolshoi Ballet. The New Yorker Digital Edition: Mar 18. http://www.newyorker.com/magazine/2013/03/18/danse-macabre. 2014-08-11.

Repin, Ilja. 1961. Dalekoe blizkoe. Leningrad: Isskustvo.

4 Se Mitchell.1994. Picture Theory: Essays on Verbal and Visual Representation. Chicago: The University of Chicago Press för en diskussion om konstarternas kamp genom historien.


59

Possevino, Antonio 1977. The Moscovia of Antonio Possevino, S.J. Pittsburgh: Univ. Center for International Studies.

Stalin: Vy istoriju izučali? (2012) Rossijskaja gazeta 25.01. http://www.rg.ru/2012/01/25/ivan-groznyy.html. 2014-11-05.

Vološin, Maksimilan. 2005. O Repine. Sobranie sočinenij, tom tretij, Moskva: Ėllis Lak.


60

Time and the Vanities of Existence in Antun Šoljan’s Fiction

Denis Crnković Russian & Eastern European Studies, Gustavus Adolphus College

[email protected]

Abstract

This paper explores the theme of hope and hopelessness in a selection of Antun Šoljan’s stories and novels and how the author creates in his heroes an interior atmosphere of inquiry that is paradoxically laden with uncertainty and the human instinct to move forward. A “parabolic moralist” (as Davor Kapetanić has called him), Šoljan depicts the world as more than a simple continuity of events, political, personal, private or public. His major concern is to make sense of man’s existence in a universe that confronts him with both linear time and a repetitive or circular series of events. Examining the apparent contradictions of linear vs. circular existence, the author often places his characters “out of time” and analyzes any given life by finding its important events, actions and desires. While Šoljan’s heroes often conclude that temporal things are of little lasting value, he leaves his philosophically and psychologically battered heroes with at least a small possibility of hope.

Antun Šoljan, the undisputed voice of conscience in Yugoslav and Croatian literature for four decades after World War II, was a tireless writer of essays, plays, translations, novels and short stories. Because of its preoccupation with human existence in the midst of an oppressive political and social regime, his fiction is most often associated with that of the great existentialist writers of the mid-twentieth century. Yet Šoljan’s fiction is more than a mere exposé of the futility of fighting any one political ideology: his novels and short works constitute a lifetime series of parables that place the great questions of man’s existence against a “timeless” backdrop and center human mores and morals in a hopeful, albeit enigmatic, universe. By presenting often confused but always dynamic characters and by drawing a picture of existence that transcends a world in which political, personal, private or public events are parts of a mere chronological continuity, Šoljan attempts to bring some understanding to the questions


61

of man’s existence in a universe fraught with confrontation. While he often concludes that temporal things have little lasting value, unlike the defeated anti-heroes of most of the existentialist writers, Šoljan leaves his battered narrators looking for a small ember of hope.

As with many dissident writers of the twentieth-century European socialist states, much of Šoljan’s fictional works can easily be read as a commentary on the political and social climate of his native land and era. On a certain level, works like A Brief Excursion (Kratki izlet), Traitors (Izdajice), The Port (Luka) and even his very late stories, like “How I Met God” (Kako sam upoznao boga), are transparent political allegories about the condition or the demise of Yugoslavia. Indeed, early critical studies tended to emphasize the socio-political allegorical character of Šoljan’s works. Thus, critics characterized his works variously as radically innovative, anti-utopian and even lacking in artistic merit.1 The author himself, however, in his retrospective essay “A Brief History of A Brief Excursion,” insisted that there was no political charge in the novel, in spite of its being written while he was out of favor with the Yugoslav authorities (Šoljan 1990).

On a different level it is easy to agree with contemporary critic, Branimir Donat, that Šoljan’s fiction has a more widespread application and appeal than mere political commentary and that Šoljan’s moral dilemma exceeded those of his times. As Donat himself asserts, “Politics passed him by” (Donat 2004). Indeed, the passage of time and the passing of the communist Yugoslav regime have demonstrated that Šoljan’s concerns, far more than being simple criticisms of a political system repressive of individual freedoms, center on the deeper questions of human existence in an enigmatic universe. Thus, later studies tend to analyze Šoljan’s output as inheriting traditions from the Croatian moderna to Western existentialism.2 Donat himself characterizes Šoljan’s prose as a journey that “leads nowhere outside itself,” and

… is directed toward a kind of center hidden within, an existentially motivated walk and escape, that most often leads to an uneasy understanding that at the end there lurks only a horor vacui (Donat 1987:19).3

While it is certain that the influence of twentieth century existentialists’ themes of absurdism and the existential fear of futility have their place among Šoljan’s literary motifs, it is has been more productive in my investigations to examine his novels and stories with a broader understanding of how his moral and ethcal vision goes beyond 1See the representative studies by Predrag Protić, “Šoljan pripovedač;” Vuk Krnjević, “Preuranjena sigurnost;” and Radovan Vučković, “Staro i novo.” These articles and others can be found in Branimir Donat’s helpful compilation of critical pieces on Šoljan’s works (Donat 1998). 2 Cf. Cvjetko Miljana, “Šoljanovo pjesništvo između egzstencijalizma i postmodernizma;” Dalibor Cvitan, “Avanture egzistencije;” both in Donat 1998, and Visković 1996. 3 ...ne vodi nikamo izvan: usmjereno je prema nekom središtu skrivenom unutar te egzistencijalno motivirane skitnje i bijega, koji najčešće vode u mučnu spoznaju da na kraju verba horor vacui.

Denis Crnković

62

the starker worldviews of political allegory and existential nihilism. The current paper looks at how Šoljan’s seeming pessimism is often lightened by the main characters’ relentless need either to do something or, more tellingly, to accept with some hope the ever present possibility of future accomplishment, however remote. Šoljan creates for his heroes an interior atmosphere of inquiry that is simultaneously laden with philosophical and psychological uncertainty and the human instinct to move forward. Much like the teacher/narrator of the Biblical book of Ecclesiastes, this motif of hope and hopelessness exposes both the vanities of human existence and the internal human tendency to entertain a modicum of hope even in the face contrary evidence.

In his monograph on Šoljan, The Richness of the Garden (Bogatstvo vrta), Donat rightly admonishes the reader not to credence dated interpretations that better suited the Yugoslav political climate of the 1960’s and 1970’s (Donat 2000:100). Given the monumental political and social changes of the 1990’s, the critic continues, Šoljan’s work requires a new interpretation that understands that readers’ concerns historically hinged on the politically oriented question of whether man should have the right to an individual rather than collective fate. “All of this was brought about by the specific existential conditions that were forcefully supported by the social reality.” In Donat’s opinion, Šoljan’s A Brief Excursion provides a vision of society beyond the mere political. The main character, Roko, musters together a group of young "researchers" to seek out a rumored series of frescoes, located at a remote monastery. The frescoes are purported to be of unsurpassed beauty and value. As the group journeys by bus and on foot in oppressive heat through the wastelands of central Istria their numbers are incrementally decreased as the members fall prey to exhaustion, seduction and boredom. In the end only Roko and his staunch colleague, the story’s narrator, find the place of the frescoes in an underground vault, only to have the valuable paintings deteriorate instantly as the are exposed to the atmosphere for the first time in centuries. The narrator returns to his home, but loses contact with Roko and forgets the very name of the place they journeyed to. Depressed, but determined, he vows to “do something” to find either the lost place or Roko or both.

Given the fantastic tone of the novel, Donat concludes that Šoljan’s

… charming text tried to present reality through a fable about the impossibility of being content, happy and perhaps even honorable... The vigilant watch-keepers of the socialist ideal were motivated by the fact that in A Brief Excursion they were looking for hidden evidence of everyday and, especially, generational participation in withdrawal from society. Furthermore, A Brief Excursion carries with it a vital moral, psychological and above all ideological currency (Donat 2004). 4

4 Sve je to bilo uvjetovano osobnim egzistencijalnim situacijama koje je snažno potkrepljivala društvena zbilja. Šoljan nije od ove problematike učinio gnjavatorsku knjigu. Njegov šarmantni rukopis zbilju je pokušao dati kroz bajku o nemogućnosti da se bude zadovoljan, sretan, pa čak i častan. Budne je čuvare socijalističke idile smetalo u "Kratkom izletu" to što su u romanu iščitivali skriveno svjedočanstvo svakodnevice i naraštajnog suučesništva u odustajanju. "Kratki izlet" i dalje nosi u sebi vitalnu moralnu, psihološku, a nadasve misaonu aktualnost (Donat 2004).


63

Šoljan’s concerns about the individual’s existence in a strong political community are as relevant now as they were thirty years ago, even if they need to be reinterpreted in a post-Yugoslav society where the ideals of the socialist commune are no longer politically required.

Although Donat avers that the question of society as community has become less important with the passage of time (ibid.), Davor Kapetanić considers the theme of separateness vs. unity to be entirely constant in Šoljan’s works and therefore appealing to a universal audience. Indeed, he sees the narrators of Šoljan’s fiction as a series of “antiheroes” that the author had begun to create early in his career (Kapetanić:252). Notwithstanding the often romantic overlays found in Šoljan’s novels, he affirms, the grammatical use of “we” (or “I”) versus “they” emphasizes the separateness of these extraordinary characters, strange personal admixtures whose “fundamental situation includes both estrangement and communion.” In spite of this refugee status in his own society, however, Šoljan’s “antiheroic” narrator does not become a nihilist (ibid.:253).

Kapetanić’s classification of Šoljan’s narrators as antiheroes is an uncomfortable one (Šoljan’s ethical stance allows for heroes of a different type than those depicted on post World War II Yugoslav propaganda posters), but the critic is essentially correct in his assumption that Šoljan’s heroes are non-conformists for the sake of living their own lives, and not the lives that others dictate. Kapetanić concludes that this philosophy is harmonious with the existential literature of Camus and Sartre (ibid.:253). Yet, this purposeful participation on the part of Šoljan’s heroes in the pursuit of personal goals and, above all, their awareness that such pursuits are invariably carried out against the background of a broad sense of time, counter the dark purposelessness of existence delineated by the French authors. Kapetanić also acknowledges the limits of the French existentialists’ influence on Šoljan’s writing. While agreeing that although some of Šoljan’s works develop “on the foundation of the philosophy of existentialism present in the works of Sartre and Camus,” (ibid.:253) the critic nevertheless cautions against concluding “that Šoljan simply copied the ideas of Sartre and Camus. His [heroes] unlike Meursault in The Stranger will never come to the realization that nothing matters…” (ibid.:258 note 5). Similarly, Velimir Visković emphasizes how Šoljan’s existentialism is not nearly so radically nihilistic as that of other existential writers of the same era (Visković in Donat 1998:447).

One can clearly see the marked difference between Šoljan’s more passive and pacific version of resigned acceptance of human existence and the violent finale of works like Sartre’s “The Wall” and Camus’ The Stranger. Condemned to death after he cold bloodily murders a local Arab and shows no remorse, Camus’ Meursault’s final moments before his execution are marked paradoxically by a violent outburst

Unless otherwise noted, translations from the Croatian are mine, except for those from A Brief Excursion and

Traitors which are from Elias-Bursać’s English versions (Šoljan 1999).

Denis Crnković

64

against the priest sent to give him absolution and an incongruous calm in the face of death. Yet in spite of this apparent inner peace and acceptance, the final lines of the tale betray the condemned man’s desire for violent anger:

De l’éprouver si pareil à moi, si fraternal enfin, j'ai senti que j'avais été heureux, et que je l’étais encore. Pour que tout soit consommé, pour que je me sente moins seul, il me restait à souhaiter qu’il y ait beaucoup de spectateurs le jour de mon exécution et qu’ils m’accueillent avec des cris de haine (Camus 1955:138).5

Likewise, the final horror for the narrator of “The Wall” is based on an internal violence brought on by a horrific realization. Condemned to death during the Spanish Civil War, the prisoner Pablo attempts to reprieve himself from execution by informing on the rebel leader, Gris, and making up a story about where he might be hiding. He tells the interrogators that his friend is secreted in the cemetery, assuming that Gris would never choose such a place to avoid the authorities. At the time appointed for the execution, however, Pablo is surprised to find himself reprieved until he discovers that what he had thought was a fabricated tale is in fact true and that his comrade has been arrested. The story’s concluding sentence reveals the ironic and despairing horror that overcomes Pablo: “Tous se mit à tourner et je me retrouvai assis par terre: je riais si fort que les larmes me vinrent aux yeux” (Sartre 1939: 35).6 Even though the execution will not occur, this final laughter to the point of tears is as violent as Meursault’s call for the hatred of an angry crowd to see him hanged.

As I shall show below Šoljan’s characters do not exhibit such resignation to violence, even if they do recognize an absurdity to life. Although it will all end in oblivion, turning oneself over to the inability to understand the temporal and physical universe is accompanied more by quiet acceptance than violent resignation, a resignation that does not explicitly deny the possibilities of the future.

*

Critics have recognized Šoljan's stature as a teller of contemporary parables who places his characters in fantastic if unbelievable and even untenable situations. Kapetanić thus sees Šoljan as “the parabolic moralist for whom the world is only a collection of taboos, a series of myths, both ideological and personal, which he does not want to accept. He disposes of them in the name of authentic life which these myths and taboos deny” (ibid.:254). Yet Šoljan is both rejective of and coy about

5 “Experiencing something like myself, so brotherly in fact, made me feel that I had been happy and was still happy. For everything to be accomplished, for me to feel less lonely, all that was left was to hope that on the day of my execution there would be a crowd of onlookers and that they would greet me with cries of hatred.” (Translation mine – DC) 6 “Everything began to spin and I found myself sitting on the ground: I laughed so hard that tears came to my eyes.” (Translation mine – DC)


65

defining this “authentic” life, especially the life that exists beyond the bounds of the artificial Arcadias in which he often situates his characters.

Set thus in a “different” place and time (i.e. different from the place and time of their “normal existence”) virtually all of Šoljan’s fictional characters, and especially the narrators, are confronted with the paradoxes of a chronological existence that is, at the same time, repetitive and circular. Adding to the sense of indeterminate time is the frequent “atemporal” setting in which the time of normal existence is either ignored or somehow set aside. Indeed Šoljan’s narrative structure often reflects this narrative sensibility to time as both straight and circular. Zlatko Kramarić has shown how the linear and spiral form of the narration help define the narrative “I” of Šoljan’s novel Traitors. A collection of eight closely tied stories, which Šoljan himself labelled a “novel,” each tale is told by a first-person singular narrator whose voice contributes to the cohesiveness of the cycle. There is in these tales, Kramarić writes, a

reduction of the narrative time-line, of the characters, and of the semantic complex. The nucleus of the spiral is the narrative “I” with all its collective life experiences (but it is important, too, to note that individual elements of this experience remain contemporaneous and are not arranged in chronological order, being grouped, rather, according to their own value, so that the narrator sets forth his entire life’s experience at every moment) and the spiral itself (like the endless row of points that are all equidistant from the spiral and that rotate on the curving axis) make up the novel, just as they do the body of the text. This means that the movement of the novel’s text on the curving axis activates varying temporarily distant experiences of the narrative “I,” where one experience provokes another and then moves on to another, building the spiral text… The novel Traitors in its development, then, builds a circle that does not close, since its beginning and ending stories are temporarily parallel but are not “adjacent” stories (Kramarić 1987:722).

By recognizing both the forward and spiral motion of the narrative, Kramarić hints at the existence–in Traitors, at least–of both a rectilinear and circular temporal movement. Indeed, Šoljan’s fiction in general presents tensions between the linear time (the chronos in which individual humans live by default) and the circular nature of individual and generational human existence, that is, of the existence of the entire human race within history. Donat’s assertion (Donat 2000:100) that the group’s wandering in A Brief Excursion is not in vain because, it turns out, there exists a real goal to be reached (which everyone doubted, especially the narrator) underscores the linear nature of the events of human existence:

The last remnants of the town -- the fences, the orchards, the occasional wooden shed – moved by us, and we were walking now throughout monotonous, dry landscape that did not change at all. The hills were each identical to the last, the stone walls and fields were so similar to one another that it seemed as if we were going around in circles. (Šoljan 1999:52)7

7 Posljednji ostaci mjesta--ograde, voćnjaci, poneka daščara—promakli su mimo nas, i hodali smo sada jednoličnim suhim krajolikom koji se uopće nije mijenjao. Brežuljci su bili jedan kao drugi, gromače i polja toliko nalik jedno na drugo da se činilo da se stalno vrtimo ukrug (Šoljan 1987:209).

Denis Crnković

66

The countryside around us was constantly the same. We seemed to be walking along a moving stage, in the direction it was turning. The scenes didn’t change at all, as if we kept nearing a turn into some other world but not quite reaching it. Were we going around in circles? (ibid.:63)8

When he and Roko reach the monastery the narrator is confronted with the ultimate circularity of his life, with the realization that lives, or at least parts of lives, repeat. The narrator reflects:

I remember; a flock of doves used to fly to the water. I know all that as if from a vast distance in time. I am remembering something I had seen long ago and had half forgotten.

And then, in that fantastical light, half aglow still from the passing day and half already in moonlight, in the frozen moment, I know with almost crystal clarity: I HAVE BEEN HERE BEFORE AND NOW I AM RETURNING. (ibid.:68-69)9

Although the narrator sees the repetitiveness, real or imagined, of his own life, he is to a certain degree situated outside of his own life chronology in “the frozen moment.” By establishing an environment “outside of time” Šoljan undermines the existentialist conclusion that existence is primary, which presupposes that time is only linear and only chronological. Šoljan’s insistence that time is linear only for those who participate in it, but that time is an infinite series of points on a sphere to those who observe it, removes the necessary existential requirement that cause and effect is always bound to the chronos. The narrator-hero of A Brief Excursion finds the need to repeat what he has done before (and what he had done before, according to the monk at the monastery).

Thus, the linearity and circularity merge in a symbiosis of types of existence within time, intertwine and make each other possible. The repetition of deeds and the completion of deeds are not mutually exclusive. In fact the repetition of deeds is as unavoidable as their individual conclusions; if a linear period of time (rok in Croatian, echoing the name of the journey’s leader, Roko) is needed to complete the deed, then all journeys and all deeds can be observed from outside themselves and in the context of all time and can be seen as occurring at once (much like the marching army, noted below). At a crucial point in A Brief Excursion the narrator realizes that linear time, the linear journey, is a threat to neither his own individual existence nor to others’. At first despairing of his liberation from the monastery (“All that was left for me was to live out my time until my physical end in this gray, mute, opaque world” [ibid.:104]), he almost immediately concludes with a hopeful cauda: 8 Pejzaž oko nas bio je neprestano isti. Činilo se da koračamo po nekoj pokretnoj pozornici, u smjeru vrtnje, i da se scena uopće ne mijenja, kao da neprestano sustižemo zaokret u neki drugi svijet ali nikako da ga stignemo. Zar se vrtimo u krugu? (ibid.: 216) 9 Sjećam se: jato golubova znalo je nekoć dolijetati na vodu. Znam sve to, kao da iz velike vremenske udaljenosti prisjećam nečega što sam već vidio napola zaboravio.

I tada, u tom fantastičnom osvjetljenju, napola još od sudnevnice napola već od mjesečine, u zaustavljenom trenutku, znam gotovo s kristalnom jasnoćom: OVDJE SAM VEĆ JEDNOM BIO I SADA SE VRAĆAM (ibid.: 220).


67

But then my eyes gradually got used to the light, no matter how weak a light it was; no matter how those eyes were desirous of deception, they pierced the fog of mugginess and the moonlight, and I saw clearly, more and more clearly, how I had arrived at the same world from which I had set out. I saw that I was standing at the heart of the landscape, at the very center of a circle, and I realized that I was nowhere else but precisely in my own place (ibid.:104).10

The narrator can not help but see and eventually comprehend the circular nature of the repetitiveness of existence as it affects all individuals of all times and binds them to an experiential whole. There is a similar sudden cognizance of the congruence of time and place in the stories of Traitors, as for example, the narrator’s realization that the darkness in “The Third Team” is common to all things, which, he senses, he and his companions have always experienced:

But the darkness that now surrounded us was the same darkness that had surrounded us since the beginning of time. A darkness with no phantoms, no secrets, apparitions or creatures—uninhabited, a precise darkness from which we had been stealing life for generations now…(ibid.:207)11

The desire to “return to what was” is not so much a desire to “return to a past deed” or to regain a “lost past,” as it is a desire to share in the circularity of human existence, to first recognize and then personally encompass the generational history of humankind. This realization is decisively expressed in A Brief Excursion as the narrator places his own experience within the framework of all of human experience:

…then I hear how my steps are joined by the sounds of many invisible feet. I know that I have company. I am no longer alone… an entire silent army marching alongside me without a sound. They are all around me in the dense darkness that teems with life. I feel I am with them, I begin to recognize them in the dark: these are my ancestors all around. My two grandfathers who created for me the land and the sea—one a farmer, the other a sailor—my father, maybe and many others, many dear departed, some of whom are still in fur or animal skins, some in surka coats or under a busby, some in armor, among them kings and poets, all my ancestors who passed through this same dark passage in some time in ages past… (ibid.:100-101)12

10 Ali onda su mi se oči postupno privikle na svjetlost, ma kako da je slaba bila svjetlost; ma kako da su oči bile željne obmane, pronikle su maglu od sparine i mjsečine i vidio sam jasno, sve jasnije, da je svijet u koji sam stigao isti onaj svijet iz kojega sam krenuo, vidio sam da stojim na rotoru krajolika, u samom središtu kruga, i shvatio sam da nisam nigdje drugdje nego na svome mjestu (ibid.:244). 11 A mrak koji nas sada okružuje isti je mrak koji nas je okruživao od samog početka svijeta. Mrak bez sablasti, bez tajni, bez prikaza i čudovišta—nenapučen, egzaktan mrak kojemu smo postupno, pokoljenjima otimali život… (ibid.:91)

One can also note here the sense of constant return to the same place in the title story of Traitors and most certainly in “How I Met God”. 12 Ali onda čujem kako se mojim koracima pridružuje zvuk mnogih nevidljivih nogu. I znam da imam društvo. Nisam više sâm… Cijela jedna šutljiva vojska maršira uz mene bez glasa.

Svuda su oko mene u gustom mraku koji vrvi od života. Osjećam s njima nijemu zajednicu. A onda, i ne videći ih, prepoznajem ih u tami: to su moji preci oko mene. Moja dva djeda koja su za mene stvorila kopno i more—jedan ratar a drugi pomorac—moj otac možda, i mnogi drugi, mnogi dragi pokojnici, neki od njih još u

Denis Crnković

68

In Šoljan’s fictional works time, like the movement of the plot, is at once circular and linear: linear to the one pursuing it and circular to those who are able to sit outside of it and observe the ever enlarging concentric circles that time draws. Set against this background of ”false time” are the impermanent and perhaps foolish endeavors and pursuits of Šoljan’s characters.

*

While allowing the characters to “rise above the deception of unreal existence” (Kapetanić 1980:256), the motif of the idleness of a false Arcadia appears in both Traitors and “How I Met God” as well as in Šoljan’s essays, and is represented in A Brief Excursion by the “summer vacation” atmosphere of the title and the action itself. This theme hints at the sense of the “timeless” as represented in the ancient Hebrew wisdom literature by the Qoheleth (the “Teacher” or “Ecclesiastes”) of the renegade wisdom book of the Old Testament.13 In particular, the book of Ecclesiastes plays out against a background in which both chronos (linear time) and kairos (the proper time for all things) are only “vanities,” i.e. of no more substance than the wind itself.14 Indeed the famous passage from Ecclesiastes that enumerates the proper time for all things is set against the backdrop of the ancient Hebrew conception of time.15 Thus the Qoheleth understands time as of “indefinite duration” or the “timeless” (ha ‘olam). It is precisely because man cannot understand this sense of the “timeless,” but which he has in his nature, that he can neither comprehend nor make sense of the purpose of his labors (Brown 1968:536). Moreover, the Qoheleth sets everything against the assumed background of a divine order to things, while Šoljan’s stories are set against the background of an indefinite “something” a possibility; Šoljan’s backdrop to the universe (always set outside of “normal time”) is a timeless and infinite void, a place where chronology doesn’t matter, where the characters try to figure out the reason why certain events, things and happenings, have a kairos, that is, a proper or correct time for their performance. Both the Qoheleth and Šoljan’s fiction agree that there is no particular reason for understanding why there is time, or why it is linear in one part of

krznu ili kožuhu, neki u surki ili pod kalpakom, neki u oklopu, kraljevi i pjesnici među njima, svi moji preci koji su ovuda, istim tamnim hodnikom, prošli nekoć davno isti neizvjesni put… (ibid.:242)

13 While we do not necessarily suggest a direct influence of the text of the Biblical Ecclesiastes on Šoljan’s fiction, the intertextual coincidences allow us to pursue our discussion. The book of the Hebrew Qoheleth (“teacher”) dates to the third or fourth century B.C. and is incorporated into the Judaic and Christian scriptures. It is sharply critical of the ancient Hebrew wisdom movement, eschewing the human certainty of virtuous wisdom encouraged by the other wisdom authors (Brown 1968:535). 14 For a detailed exposition of the Ecclesiastes see The Jerome Biblical Commentary Brown 1968 vol. I: 534-540. I use the terms kairos and chronos here as a convenience since the distinctions made in the Greek are not available in English. 15 v. Ecclesiastes 3:1-8, beginning “All things have their season, and in their times all things pass under heaven. A time to be born and a time to die. A time to plant, and a time to pluck up that which is planted” and so forth.


69

life and circular and repeating in another. Thus, for Šoljan’s players, set artificially into an Arcadia where chronological and proper time have little immediate meaning, there is no need to understand the purpose of human labors. Šoljan, however, would “stop” time so that his narrators and heroes can make sense

of it by observing it obliquely. On the other hand, neither the narrator of A Brief Excursion nor the obese god of “How I Met God” (indeed, the disgusting deity of “How I Met God” suggests that viewing life from the side is the only solution to the enigma of existence), nor the heroes of Traitors or The Port16 can make sense of the paradoxes of time and simply accept time as a necessary condition because there is nothing else. As the Qoheleth suggests, humans can no more understand the purpose of their existence than the nature of Yahweh’s time and therefore must accept that faith and hope in the divine plan are the key to existence (Eccl. 11.1-6). Šoljan’s expansion of the nature of time to include all events at once allows his

characters to ask, “If time distorts our vision of existence, what then is the point of things?” against an aeveternal backdrop. As with the Qoheleth, Šoljan’s characters deny a permanence to anything earthly. Yet this impermanence does not make goals elusive—they are obtainable to those who persist—but does make them almost pointless. This oblique view gives the characters a skewed perspective that allows them to ask just exactly what is the proper time for things, or if deeds and events are even bound to time. Ultimately the characters and the reader are left with the question: What is the purpose of deeds and events if time and existence end? As Kapetanić has pointed out, for Šoljan’s characters the world “is only a collection of taboos, a series of myths, both ideological and personal, which [they do] not wish to accept” (Kapetanić 1980:254).

*

In a broad sense these myths and taboos are the mere “gusts of wind” that characterize all human endeavors. The notion of the uselessness of temporal items is reminiscent of

16 One of Šoljan’s darkest tales, The Port centers on the protagonist’s (Dragan Despot) charge to build a port in the fictional seaside town of Murvice to transport an anticipated harvest of crude oil from a purported windfall gusher. Despot, who has had some experience in this w town, arrives and begins convincing the locals to sell their homes in anticipation of the new facility. there is increasing resistance, however, and, as the plot turns, Despot meets and has a scandalous affair with the daughter of one of the locals who strongly resists the port. When Despot is ordered to destroy a cherished chapel, for the first time he doubts the outcome of the mission and resists destroying the chapel. He is unsuccessful despite his calling in preservationists from Zagreb. Knowing of his affair, Despot’s wife (who has influential friends and has secured his job for him) arrives from Zagreb with the news that the project is to be abandoned since there are ,in fact, no crude oil deposits. She suggest that he resign his position before it is too late. He refuses out of pride and his wife leaves. The story ends tragically as Despot’s lover’s father is trampled to death as he resists the destruction of his own house. The building site is gradually abandoned. His lover leaves him and Despot is left alone, drinking heavily and finally sinking into madness. About the story line of “How I Met god” see below.

Denis Crnković

70

the Qoheleth’s litany of vanities.17 Like Šoljan, the Qoheleth criticizes man for over emphatically relying on things and events to define himself: things and events that have no real substance except in a world bound to a false sense of time and in which everything is impermanent. Thus themes of the ultimate uselessness of beauty, the ineffectiveness of toil to improve one’s life, the wastefulness of leisure and the seeming futility of seeking lasting refuge from bleak existence recur throughout Šoljan’s fiction.

Indeed, like the Qoheleth, Šoljan’s characters quickly realize how small are the comforts of existence. In A Brief Excursion the grotesque “sirens” who tempt the men to leave the party represent a beauty that exists only in that particular time, place and set of circumstances. “Something irretrievable finally snapped in the atmosphere, and we saw that we ought to keep going” (Šoljan 1999:42)18 laments the narrator as they realize that the attraction of the outsized beauties is false and the temptation dangerous. Indeed, among the vain pursuits listed by the grotesque deity of “How I Met God” is human–and in particular, feminine—beauty, which becomes an object of disdain. As the Qoheleth insists, beauty exists only in its own context (“He has made everything beautiful in its time...” Eccl. 3:11) Everything has the ability to be beautiful but only in its own proper time and place, so that, as Šoljan’s god explains, “On a deserted island even the ugly witch is the greatest beauty. This beer is the best because there isn’t any other” (Šoljan 1992:65).19 Indeed, the narrator of “A Garden of Nightingales” in Traitors directly expresses the relativity of beauty:

We watched our neighbors for a bit. One of the women was pretty, quite pretty. Or rather: she was pretty compared to her friend, or to the general state of affairs in town, but I would not say that she was beautiful in some remarkable way. You have to look at things within a given situation. (Šoljan 1999:119)20

For Šoljan beauty and good taste are as much the products of the proper time as any individual event. Even if a particular beauty no longer exists or never existed in the first place, Šoljan’s characters recognize that beauty is always possible in its proper setting.

Ineffective also is toiling to improve one’s life. The Qoheleth concludes, “Yet when I surveyed all that my hands had done and what I toiled to achieve everything was meaningless, a chasing after the wind; nothing was gained under the sun” (Eccl. 2:11).

17 For the sake of convenience, we use the single term “vanity” here in its Latin sense: a temporal, fragile and non-permanent deed, event or entity. The Hebrew term Hebel is a favorite of the Qoheleth. Meaning “breath” or “vapor,” its traditional translation in English comes through the Latin vanitas, although it is now commonly translated more literally. The Hebrew word is used throughout the wisdom literature to indicate something that is ephemeral and worthless. For a discussion of the use of the term in the Hebrew literature see Brown 1968:535. 18 I konačno, u atmosferi je nešto nepovratno puklo, i vidjeli smoda moramo dalje (Šoljan 1987:201). 19 Na pustom otoku i najveća je gadura ljepotica. Ovo je pivo najbolje, jer nema drugo. 20 Malo smo promatrali naše susjede. Jedna od žene bila je zgodna, vrlo zgodna. To jest. Bila je zgodna kad se usporedi sa svojom prijateljicom ili s općom situacijom u gradu, ali ne bih rekao da je inače bila lijepa na neki iznimno primjetljiv način (ibid.:13).


71

The fat god of Šoljan’s story and the Qoheleth both hold great power, both seek to improve the life lived (Eccl. 1:12-2:11) and both come to the same conclusion. As the god states, “Was all of it worthwhile? Could we have lived differently? I don’t know and it doesn’t interest me any more” (Šoljan 1992:66).21 This resignation to the futility of action is acutely seen in “The Third Team” (Traitors) in an incident in which the narrator, about to reach the goal of climbing a high pole and win the prize, simply stops.

Many had tried: many had climbed and many had fallen. -- what was their reward? The victor and the vanquished are in an empty string of years in which there was no victory or defeat, no ascent or fall, in the selfsame gray sequence, containing only memory of equal successes and failures, a presentiment of one and the same finale (Šoljan 1999:199).22

In fact, throughout the novel the narrator and others constantly strive for goals that are never reached; here most poignantly, the protagonist realizes that the conventional thought that human achievement is highly desirable, is ultimately empty. Whatever may constitute the achievement, it is vain because it is measured by others’ standards and is therefore unstable (Kapetanić 1980:254).

There is vanity in the pursuit of possessions. Thus, the players in the “Garden of Nightingales” unendingly renovate their new townhouse; in A Brief Excursion Ivan’s newly purchased farmhouse is a throwback to his childhood, a building out of its proper time and, above all, a shambles and a ruin.

The house was … in a state of disrepair. The farm buildings out back were dilapidated. There was no glass in the windows, the stucco had crumbled away and whole sections of the roof were missing tiles. The fields around the house were overgrown with weeds. The low stone wall along the road had collapsed in spots, on it the board gate was askew, sagging, blackened. (Šoljan 1999:56)23

The narrator sees Ivan’s purchase as the catalyst for the ruin of the expedition. Moreover, Ivan’s decision, far from being a move toward stability and settling down, is destructive of the purpose of existence:

21 Je li sve to bilo vrijedno? Jesmo li mogli živjeti drukčije? Ne znam i ne zanima me više. 22 Mnogi su pokušavali: mnogi su se popeli i mnogi pali—kakva im je nagrada? I pobjednik i poraženi u praznom nizu godina u kojima nema ni pobjede ni poraza, ni penjanja ni padanja, u istom sivom toku, noseći u sebi samo sjećanje na jednake uspjehe, slutnju o istom kraju (ibid.:85-86). 23 Kuća je bila… potpuna oronula. Gospodarske zgrade iza kuće bile su napola srušene. Na prozorima nije bilo stakla, žbuka je posve otpala, na krovu su nedostajale cijele oblasti crepovlja. Polja oko kuće bila su obrasla korovom. Kameni zidić uz cestu bio je mjestimice srušen, na njemu kapijica od letava iskrivljena, polegla, pocrnjela (ibid.:211).

Denis Crnković

72

Suddenly it seemed to me, in a panic, that Ivan, standing as he was by the gate to his new estate, was the last man on earth I would ever see… I knew that the expedition had fallen apart and we were the only two left: where would we go and why? (ibid.:62)24

Left alone with Roko, the narrator is forced to wonder if they are traveling in circles, if the expedition is “not all in vain” (ibid.:63).25 Overt and inordinate reliance on ephemeral possessions rips away the ability to see the ultimate goals of existence.

In spite of their questioning nature, all of Šoljan’s major characters share the sense that there is something beyond the monotony of ordinary existence. If the ending of A Brief Excursion ultimately justifies the poetry of the search then it is decidedly not existential in Sartre’s or Camus’ sense: there is a goal and so there is, ironically or perhaps by unseen design, hope. But neither the narrator of A Brief Excursion nor the obese god of “How I Met God,” nor the protagonists of Traitors and The Port can make logical sense of a world in which deeds and goods are as ephemeral as time itself. Similarly, the Hebrew Qoheleth warns that we can no more understand the purpose of our existence than the nature of God’s time, and concludes that faith and hope in the divine plan are the key to bearing existence (Eccl. 11).

In many senses the Qoheleth’s conclusions are both similar to and different from those of Šoljan’s heroes. On the one hand, the pole sitter’s refusal to attain a trivial goal, the Brief Excursion narrator’s realization that all things eventually decay—but that all things are also repeated, though at their fixed times (cf. Ecclesiastes 3.1-13)— and the seaside narrator’s acceptance of the presence of his disgusting god and his desire to ignore him—because he is a powerless and false god—all propel the main characters in unexpected but purposeful directions. Yet the direction has a vagueness to it that is as unclear as the sfumato afternoon landscape of seaside resorts or the seemingly endless road to illusive and crumbling frescoes. In contrast, the Qoheleth argues for faith and hope: “Anyone who is among the living has hope...” (Eccl.9.4). Šoljan, of course, rejects anything like the faith in a deity that the Qoheleth

espouses and is either quite silent in the matter or quite vocal about the futility of inventing gods as succor to our human miseries. In A Brief Excursion he subtly but decisively reveals the powerlessness of the likes of the ancient and frail friar to preserve the grand artistic achievement and monument to faith that the decayed frescoes once represented. No match for the march of time and change, the monk wraps himself ever more tightly in his habit as if thereby to protect himself from his inner consumptive cough. As the narrator thinks to himself, “If he wraps that habit any tighter… he will get so thin he may vanish altogether” (Šoljan1999:81),26 it is evident

24 Odjednom mi se učinilo, panično, da je Ivan, onako kako stajao uz ogradu svoga novog imanja, posljednji čovjek na svijetu, kojeg ću vidjeti… Shvatio sam da je ekspedicija raspala i da smo ostali samo nas dvojica: kamo ćemo dalje i zašto? (ibid.:216) 25 Zar sve je ovo bilo uzaludno? (ibid.:216) 26 Ako se još jednom stegne, pomislio sam, utanjit će se toliko da će nestati (ibid.:228).


73

that the friar, too, like his fellow monks and their monastery will pass the way of all vanities, unprotected by any appeal to a divine plan.

*

Nowhere is Šoljan’s rejection of the falsity of created gods more evident than in the similitudinous “How I Met God”. The narrator of this short story, another of Šoljan’s ubiquitous “I’s,” relates a simple, allegorical tale that takes place over successive years at an unnamed seaside resort Every year the narrator - a typical summer visitor to the seaside from the city - notices an obese figure, whose resemblance to Buddha is not unremarkable, sitting at an outdoor café, observing the passers-by. After a number of years the narrator realizes that everything he had come to like at the seashore has changed for the worse. Late in the summer the unpleasant but unavoidable god-like figure addresses the narrator and pours forth a monologue about his circumstances and his superiority over others, since he is impotent and therefore able to see life and its twists and turns with greater clarity from his oblique perspective. The narrator resists the cold analysis of life that the god presents and ends his summer in the realization that he will forever return to this place and to the eternal presence of the god-like observer.

The disgusting and disdainful god of Šoljan’s summer resort is a false god, one constructed by a society that needed a “god of socialist politics,” who is one that easily loses his power and even his knowledge. Šoljan taunts us to ask: “What sort of god is impotent and not omnipotent?” (Šoljan 1992:66), and “What sort of god loses his omniscience?” (“I wanted to change it, but now I no longer know if it was this way from the beginning or if I made it this way” [ibid.:66]27).

Both the narrator of “How I Met God” and the Qoheleth resign themselves to merely watching the world, noting its bleakness and its evil and recognizing that the same fate is destined for all (“As it is with the good man, so it is with the sinner...” Eccl. 9:2). Both would bury the idea of a hope within their pessimism (“Anyone who is among the living has hope...” Eccl. 9:4). Šoljan, however, does not reject hope or some kindred virtue outright. While his characters struggle with the obvious lack of purpose in the universe, they can not avoid the ever lurking sense that something lies beyond the meaninglessness of diurnal existence. Each one wrestles with the question of man’s ultimate lot. For the Qoheleth, the ultimate miqeh, the ultimate lot designed for all, is death. While Šoljan’s people do not directly access the question of death, all are acutely aware of it. This is especially so of the aging narrator of “How I Met God”. This view beyond the ages of life has its expression in a number of the works in question, however tentative it might be at times. Šoljan’s people–whether timidly or

27 Htio sam ga mijenjati, a sad ne znam više je li ovakav bio od početka ili sam ga ja ovakvim napravio.

Denis Crnković

74

decisively–openly try for or inadvertently display a sense of possibility. “Something always remains in the world of possibilities, some deed will remain unrealized. It leaves a feeling of emptiness, failure and loss. But curiosity is next. Hope. Search.” 28

Nor is the word “hope” alien to Šoljan’s other characters. An extensive expression of this hopefulness is found in A Brief Excursion in two interrelated contexts, as Roko and the narrator arrive at their destination. In this scene hope plays as a way out of the monastery, which was originally for the fratelli an escape route from danger, and as a “discovery” of the sought for frescoes. These two objects of the narrator’s hopes are symbolically joined by the circumstances of the two men’s presence at the monastery. Ironically the ancient tunnel of escape becomes the more successful means of hope for the narrator, a fact he recognizes before the two set sight on the wall that once was covered with magnificent art. When the narrator first tries to comprehend the escape route he experiences an epiphanic moment:

Once long ago it led to safety, I thought, they knew a simple path to safety… But later they forgot. We are discovering it again. That is why we have come. And the hope that had died out in me when I had seen the ruin of the monastery now began to burgeon, a furious little flame. (Šoljan 1999:79)29

Yet a third expression of hope, one personal to the narrator, appears as part of the story’s final paragraphs. Confronted with his return to “normal” time, that is away from the Arcadian summer’s action, he is compelled to find the forgotten monastery’s name. He is not successful, but remains steadfast in his pursuit:

I often think about placing an advertisement in the papers: there is always a shred of hope to cling to. But I know: I no longer have the strength even for that. And yet, don’t be angry with me if, after all this talk, after carrying on so, I tell you that tomorrow, chances are tomorrow, I will put an ad in the paper. I will do something. (ibid.:108)30

If even a vague hope plays a large thematic role in the Brief Excursion’s endgame, then in “How I Met God” written at the end of the author’s life, the sense of the uselessness of existence is acute. By the time his endlessly bleak summers draw to a close, Šoljan’s narrator, nearing the end of his own life, finds himself in the semicircular tourist prison trying to ignore the false and disgusting god of his past. Yet each of them, including the god himself, find the need to peer into an indistinct distance, as if looking for something (“He glanced up over the passing heads for a moment as if he were pining for some far-away place” [Šoljan 1992:65]).31 Nor does it

28 From Luka (The Port) quoted in Kapetanić 1980:257. 29 Nekoć je vodio spasu, pomislio sam, znali su jednostavan put u spas… Kasnije su zaboravili. Mi ga sada opet otkrivamo. Zato smo došli. I nada koja je zamrla u meni kad sam bio vidio ruševine samostana se ponovno se počela rađati, bjesomučni plamičak (Šoljan 1987:227). 30 Često razmišljam o tomu da dam oglas u novine: čovjeku uvijek ostaje kakva-takva nada. Ali znam: više ni za to nemam snage. Ali ne ljutite se ako vam ipak tako, pričajući, naklapajući, kažem: sutra, sutra koliko sutra stavit ću oglas u novine. Učinit ćcu nešto (ibid.:247). 31 Načas se zagledao iznad prolazničkih glava, kao da čezne za nekom daljinom.


75

matter that it is the god defeated by the vanities of existence who has the greatest need to search the horizon for something. All of Šoljan’s characters find the smallest of light in the hope that something exists beyond the incomprehensible and often miserable circles of human time.

Far from being a series of diatribes on the futility of existence in a dictatorial society, Šoljan’s fiction presents a consistent world view by depicting characters in their struggle to transcend the vane trivialities of every day life. While Šoljan’s attitudes toward the fleeting things of life are consonant with those of the twentieth-century existentialist writers, there is a significant difference in their respective attitudes toward time. A true artist of human morality, the author depicts the human milieu as more than a simple linear continuity of deeds and events. By placing his characters “out of time” and therefore within the context of all time, they are able to extract the essence of what is important to human existence. For the Croatian author, the sense of repetition that humans may experience and their desire to reach a goal that has somehow always been there opposes the existentialist’s assurance that existence must precede essence. Thus, although his protagonists come to realize that temporal things are of little lasting value, they also realize that to despair of human existence is equally futile and, unlike the defeated antiheroes of the existentialist writers, are left embattled, but with a smoldering ember of hope.

References Brown, Raymond E., Fitzmeyer, Joseph A., & Murphy, Roland E. (eds.). 1968. The

Jerome Biblical Commentary. Englewood Cliffs: Prentice Hall. Camus, Albert 1955. L’étranger. New York: Appleton-Century Crofts. Donat, Branimir. 2000. Bogatstvo vrta: Studija o književnom djelu Antuna Šoljana.

Zagreb: Durieux. __________.1998. Književna kritika o Antunu Šoljanu. Zagreb: Dora Krupićeva. __________.2004. “Šarmantan rukopis pisca visoke odgovornosti. Razgovor: Branimir

Donat, književni kritičar, o Antonu Šoljanu i Kratkom Izletu”. Večernji list, www.vecernji-list.hr., 2004/05/07.

__________. 1987. “Uvod” in Antun Šoljan 1987. Izabrana Djela I. Pet stoljeća hrvatske književnosti. Zagreb: Matica Hrvatska.

Kapetanić, Davor. 1980. The Anti-Hero in Contemporary Croatian Fiction: the Case of Antun Šoljan. Editors Henrik Birnbaum and Thomas Eekman. Fiction and Drama in Eastern and Southeastern Europe: Evolution and Experiment in the Postwar Period. Bloomington: Slavica, 251-258.

Kramarić, Zlatko S. 1987. “Kompoziciona shema romana “Izdajice” Antuna Šoljana”. Izraz: časopis za književnu i umjetničku kritiku 31 no. 5, 710-724.

Sartre, Jean-Paul 1939. Le mur. Paris: Gallimard. Šoljan, Antun. 1999. A Brief Excursion and Other Stories trans. by Ellen Elias-Bursać.

Evanston: Northwestern University Press.

Denis Crnković

76

__________.1987. Izabrana Djela I. Pet stoljeća hrvatske književnosti. Zagreb: Matica Hrvatska.

__________.1987. Izabrana Djela II. Pet stoljeća hrvatske književnosti. Zagreb: Matica Hrvatska.

__________.1992. Kako sam upoznao boga. Forum. 31 knj. 63 no. 1-2, 62-67. __________. 1990. “Kratka povijest Kratkog izleta”. Republika No.7-8:60. Visković, Velimir 1996. “Šoljanov roman egzistencije.” Republika No. 3-4 (in Donat

1998: 439-448).


77

Till punkt och pricka? Översättarstil, normer och interpunktion vid översättning från bulgariska till svenska

Birgitta Englund Dimitrova Tolk- och översättarinstitutet, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms

universitet

[email protected]

Abstract. Mark My Words? Translator Style, Norms and Punctuation in Translation from Bulgarian to Swedish

During the 1970s and 1980s, a relatively large number of Bulgarian works of fiction were translated into Swedish. Several translators and publishers were involved in this activity, which also included indirect translation via English. Drawing on Descriptive Translation Studies and theories of translation norms (Toury 1995), this paper analyses punctuation in the renditions of direct speech by different translators and identifies individual translator styles. These findings are discussed in relation to the characteristics of the various publishing houses and their position in the sociocultural context.

1. Inledning och syfte

1970- och 80-talen var en tid då bulgarisk skönlitteratur översattes till svenska i förhållandevis stor omfattning, och flera slavister från Uppsala universitet spelade här en aktiv roll. I en tidigare artikel (Englund Dimitrova 2013) har jag studerat begreppet översättarstil och analyserat lexikala val i några översättningar från bulgariska till svenska från denna tid. Syftet med den här artikeln är att se om analys av ytterligare språkliga drag kan indikera översättarstil. Intresset riktas nu mot hur direkt tal återges, och mer specifikt mot några aspekter av interpunktionen i direkt tal i källtexterna och måltexterna. Materialet är detsamma som i den tidigare studien, utvidgat med två texter till från samma båda översättare och samma författare, Jordan Radičkov1. Dessutom analyseras källtext av ytterligare en författare, Kamen Kalčev, och tre olika

1 I den löpande texten translittereras bulgariska och ryska namn i enlighet med den vetenskapliga standarden (Slovos stylesheet). Också i referenslistan translittereras namnen, vid översättningar med tillägg av författarnamnet i transkription så som det anges i den översatta utgåvan.

Birgitta Englund Dimitrova

78

översättningar, varav två till svenska och en till engelska. Den empiriska studien placeras in i den kontext där översättningsverksamheten till svenska från bulgariska ingick under andra hälften av 1970-talet.

2. Bulgarisk litteratur i Sverige på 1970-talet

2.1 Bakgrund

Bulgariska är inte något av de stora källspråken vid översättning av skönlitteratur till svenska. Databasen Libris förtecknar en gles utgivning med enstaka titlar, ofta med många år mellan titlarna. Från 1969 och fram till och med 1990 publicerades dock 22 titlar, dvs i genomsnitt en titel per år, flertalet av skönlitterära verk. Särskilt många kom vid slutet av 1970-talet: under de fem åren 1975–1979 kom inte mindre än 10 titlar, alltså i genomsnitt två per år.

Gyllin (1998) ger en intressant redogörelse för vad som hände under denna tid, med fokus på den roll som Artur Lundkvist och Maria Wine spelade, genom sitt intresse för den bulgariska litteraturen och besök i Bulgarien, där de träffade ett flertal författare och fick kunskap om deras verk genom översättningar. På rekommendation av Lundkvist gav tidskriften Bonniers Litterära Magasin, BLM, 1971 ut ett nummer med flera utdrag ur bulgariska verk, bland annat just ett som ingår i den här studien.

Viktig för den ökade utgivningen av bulgarisk skönlitteratur i Sverige var också den roll som det bulgariska ambassadörsparet Živka och Čavdar Damjanov spelade som engagerade kulturförmedlare, något som jag själv har personlig erfarenhet av och som också behandlas i Gyllin (1998). Ytterligare en viktig faktor är att på 1970-talet påbörjade flera slavister forskarutbildning i slaviska språk med särskild inriktning på bulgariska. Två av dem var Arne Hult vid Göteborgs universitet och Roger Gyllin vid Uppsala universitet; en tredje var jag själv, vid Stockholms universitet. Genom forskarstudierna kunde ett seriöst intresse för bulgariska språket och kulturen fördjupas, och detta bidrog också till att skapa förutsättningar för översättningsverksamhet2.

2.2 Författarna och verken

De två författare som behandlas i den här artikeln är Kamen Kalčev (Камен Калчев), född 1914 och död 1988, och Jordan Radičkov (Йордан Радичков), född 1929, död 2004.

Kalčevs bok Vid livets källa (При извора на живота) är en barndomsskildring, en roman om en liten pojkes uppväxt i en matriarkalisk miljö på den bulgariska 2 Också i Norge och Danmark började unga slavister intressera sig på allvar för bulgaristik och Bulgarien, och även här ledde det till att bulgarisk skönlitteratur översattes till norska respektive danska.


79

landsbygden. Den tid som skildras i romanen är alltså inte samtida, även om många av förhållandena säkerligen för den bulgariska läsaren fortfarande kändes aktuella då boken kom ut första gången år 1962. Kalčev var verksam i kommunistpartiet och ses idag närmast som ganska ointressant, som en medelmåtta (knigi-news 2014). Artur Lundkvist kom i kontakt med romanen genom dess översättning till engelska av Peter Tempest (se vidare nedan). Lundkvist blev mycket förtjust i romanen, och talar om en text där ”[a]llt ter sig särpräglat och självsett, med en smak av körsbär och ett skimmer av vildrosor.” (Kalčev 1978, text på baksidan av pärmen) Ett utdrag ur romanen publicerades i översättning av Roger Gyllin (Kalčev 1971) och ingår i den empiriska studien här. Utdraget skildrar, ur den unge pojkens perspektiv, en skrämmande upplevelse hemma hos storasysterns svärföräldrar. Korta berättande meningar, interfolierade med repliker, driver berättelsen framåt. Interpunktionen i det direkta talet, med ett frikostigt bruk av utropstecken i kombination med tre punkter, förstärker expressiviteten i de mardrömslika bilderna. (För exempel hänvisas till avsnitt 4.4.) Vad gäller interpunktionen, är utdraget karakteristiskt för Kalčevs stil i romanen som helhet.

Författaren Jordan Radičkov är möjligen mer välkänd för svenska läsare, då flera böcker av honom översattes på 1970- och 80-talen. Precis som för Kalčev är landsbygden viktig även för Radičkov, även om han mestadels skildrar en tid som inte är svunnen, utan samtida, om än med övernaturliga inslag. För ytterligare presentation av Radičkov, se Roseen (1976), Hult (1977), Hauge (1978), Gyllin (1998), samt Englund Dimitrova (2013).

I materialet till föreliggande studie ingår fyra noveller av Radičkov: Януари (Januari), Тенец (Tenetsen), båda hämtade från Radičkov 1984, Привързаният балон (Spärrballongen), hämtad från Radičkov 1969 och Коженият пъпеш (Lädermelonen), hämtad från Radičkov u.å. Novellerna Januari och Tenetsen presenteras i Englund Dimitrova (2013). Spärrballongen och Lädermelonen är båda långnoveller; Spärrballongen är en lyriskt präglad berättelse om en händelse under kriget, berättad av en allvetande berättare. Den utspelar sig på landsbygden och skildrar människornas reaktioner inför den stora flygande ballongen. Lädermelonen berättas i jag-form, har på ytan vissa drag av fantasteri och kan ses som en satir över vissa företeelser i det dåtida bulgariska samhället. Radičkovs texter är narratologiskt mer komplexa än Kalčevs. Utmärkande är en ofta förekommande glidning mellan olika berättarperspektiv, där ett av de använda medlen är att direkt tal många gånger infogas som en del i relationen, utan någon typografisk markering. (För exempel hänvisas till avsnitt 4.3.)


80

2.3 Förlagen som gav ut måltexterna

Vid studiet av översatta texter inom modern översättningsvetenskap beaktas också omständigheter runtomkring själva textproduktionen. Innan översättarna presenteras, vill jag därför säga några ord om var översättningarna gavs ut.

Den engelska översättningen av Kamen Kalčevs roman kom ut 1966 i Sofia på förlaget Foreign Languages Press (Kalčev 1966). Jag har inte lyckats få fram några egentliga fakta om förlaget, men det verkar ha haft utgivning framför allt under senare delen av 1960-talet, av både bulgarisk skönlitteratur i översättning och viss facklitteratur med anknytning till Bulgarien. Förlagets utgivning fanns vid denna tid att köpa i mer välsorterade vanliga bokhandlar runtom i Bulgarien, jag har själv köpt några av deras titlar vid mina besök i landet då. Jag har inte lyckats fastställa om utgivningen också var avsedd för en bredare internationell publik genom att till exempel exporteras till engelskspråkiga länder. Idag finns enstaka titlar antikvariskt tillgängliga i internationella bokaffärer på internet, men det kan naturligtvis vara frågan om ursprungliga inköp av privatpersoner i Bulgarien.

Den första svenska översättningen av ett utdrag ur Kalčevs roman publicerades i tidskriften Bonniers Litterära Magasin, BLM, år 1971 (Kalčev 1971). Tidskriften, som numera är nerlagd, gavs ut 1932–1999, och återuppstod kort 2003–2004. BLM var en viktig tidskrift för publicering och kritik av ny litteratur, svensk och utländsk. I samma nummer publicerades översättningar av flera utdrag av andra moderna bulgariska författare, och en introduktion av Artur Lundkvist.

Förlaget Forum, där den fullständiga översättningen till svenska av Kalčevs roman gavs ut (Kalčev 1978), grundades 1944 och har hela tiden arbetat med utgivning av skönlitteratur. Bland utgivna författare märks Nobelpristagare som Doris Lessing och Toni Morrison (Om förlaget 2014).

Radičkov har översatts till svenska av Ulla Roseen och Arne Hult. Ulla Roseens översättningar har alla publicerats på förlaget Rabén & Sjögren. Det grundades 1942 och ger idag ut barn- och ungdomslitteratur (Om Rabén & Sjögren 2014). 1976, då volymen med noveller av Radičkov kom ut, hade förlaget en betydligt bredare profil, med utgivning av både barn- och ungdomslitteratur, skönlitteratur för en vuxen publik, och facklitteratur.

Översättningarna av Hult gavs ut av förlaget Stegelands i Göteborg. Libris noterar de första utgivningarna på detta förlag år 1970. Det gav främst ut facklitteratur och läromedel, men hade också en mindre utgivning av skönlitteratur. De sista titlarna i Libris med Stegeland som utgivare är från 1992, så efter detta upphörde det tydligen med sin verksamhet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att av de fem utgivare (förlag, tidskrift) av de översättningar som är representerade i det här materialet, så är tre välkända aktörer inom utgivning i sin sociokulturella kontext. Rabén & Sjögren, Forum och BLM var alla utgivare med en stor erfarenhet av just skönlitteratur, säkerligen kunskap om vad


81

som är gångbart på den svenska marknaden, baserade i Stockholm och med tydlig förankring i sin sociokulturella kontext. Stegelands förlag måste i sammanhanget ses som mindre erfaret och med en mer perifer position som utgivare av skönlitteratur. Foreign Languages Press i Sofia, slutligen, var sannolikt som förlag i första hand förankrat i källkulturens sociokulturella kontext, med inriktning på den marknad som kunde utgöras av besökare i Bulgarien och läsare med speciellt intresse för bulgarisk litteratur och kultur.

2.4. Översättarna

För översättaren till engelska av Kalčevs roman, Peter Tempest, har jag inte lyckats få fram så många upplysningar. Det framgår dock av utbudet på internationella boksajter som goodreads.com att han till engelska har översatt verk av Alexandr Puškin, Rasul Gamzatov, Sergej Esenin och Eduardas Mieželaitis, så hans verksamhet verkar karakteriseras av breda språkkunskaper och ett intresse för poesiöversättning.

Roger Gyllin, som först översatte Kalčev till svenska, är född 1942 och filosofie doktor i bulgariska. Han var under många år lektor, sedermera professor, i bulgariska vid Uppsala universitet, och är numera emeritus. Översättningen av Kalčevs text var början på en framgångsrik bana som översättare, där Gyllin översatt både prosa och poesi.

Kalčevs andra översättare till svenska är Marianne Gerland-Ekeroth, född 1924. Hon har översatt skönlitteratur men också barnlitteratur, från nordiska språk och från engelska. Hennes översättning av Kalčevs roman är gjord med Tempests engelska översättning som källtext, något som dock inte alls framgår i utgåvan.

Arne Hult, född 1943, är filosofie doktor i bulgariska, och var under många år verksam vid slaviska institutionen vid Göteborgs universitet, som lärare och forskare i bulgariska och andra slaviska språk.

Ulla Roseen, född 1946, är känd som översättare från bulgariska, engelska, ryska och spanska. För en närmare presentation av Hult och Roseen, se Englund Dimitrova (2013:62–64).

3. Teoretisk bakgrund

3.1 Översättarstil och översättningsnormer

Den individuella översättarens stil har på senare år tilldragit sig allt större uppmärksamhet inom den översättningsvetenskapliga forskningen (se t.ex Baker 2000, Munday 2008, Pekkanen 2010, Winters 2007). Jag har tidigare definierat översättarstil som ”konsekventa språkliga mönster i måltexter producerade av en viss översättare” (Englund Dimitrova 2013:55; kursiv tillagt). Vid en analys av de två novellerna


82

Januari respektive Tenetsen, översatta av Arne Hult respektive Ulla Roseen, fann jag tydliga skillnader mellan de båda översättarna i deras lexikala val. Hult tenderade att i stor utsträckning hålla sig så nära källtexten som möjligt, medan Roseen ofta använde sig av expliciteringar och preciseringar, som på olika sätt bidrog till att öka textens expressivitet (Englund Dimitrova 2013). I studien sågs alltså de individuella språkliga mönstren i relation till källtextens mönster. Samma perspektiv anläggs i den här studien, där interpunktionen i källtext och måltext står i fokus.3

Översättarstil har ett nära samband med översättningsnormer, vilka varit föremål för en mycket livaktig forskning inom paradigmet DTS, Descriptive Translation Studies, och där Toury (1995) gjort banbrytande insatser. Utmärkande är den empiriska ansatsen som bygger på studiet av källtexter och framför allt måltexter inom deras sociokulturella kontext. Toury urskiljer tre olika typer av normer (ibid:58–61): a) den initiala normen, som gäller översättarens förhållningssätt i termer av närhet-distans till källtexten, och där dikotomin är adequacy (sv. adekvans), när källtextens normer får råda, kontra acceptability (sv. acceptans), när målspråkets och målkulturens normer får råda; b) den preliminära normen, som avser översättningspolicy och synen på översättningar generellt i en kultur, t.ex. toleransen för s.k. indirekt översättning, dvs att översättningen inte görs direkt från originaltextens språk utan via ett tredje språk; c) de operationella normerna, som avser de olika val på olika textuella nivåer som översättaren gör under översättningsprocessen. De operationella normer som är relevanta här gäller s.k. textual-linguistic norms, vilka på svenska kan kallas språkformsnormer (se Lindqvist 2002:44). För ytterligare presentation på svenska av Tourys tankar, se t.ex. Gullin (1998), Lindqvist (2002) och Bjelobaba (2014).

Den preliminära normen aktualiseras i materialet här genom att en av Kalčev-översättningarna till svenska, den av Marianne Gerland-Ekeroth, är gjord med Tempests engelska översättning som förlaga. Sådana indirekta översättningar är inte ovanliga, inte heller är det ovanligt med nyöversättningar av texter som redan tidigare översatts. Däremot är det troligen vanligare att den första översättningen görs via ett tredje språk, och att nyöversättningen därefter görs direkt från källspråket. Här är alltså fallet det omvända, eftersom Gerland-Ekeroths översättning kom ut efter Gyllins översättning, som är gjord med den bulgariska källtexten som förlaga. Jag återkommer till förhållandet mellan de båda översättningarna nedan i avsnitt 4.5 och 5.

De operationella normerna aktualiseras här genom studiet av interpunktionen i källtext och måltext. Inom DTS ställde man tidigt upp en modell för hur översättningar skulle kunna studeras, på olika språkliga och textuella nivåer (Lambert & van Gorp [1985] 2006:46–47; modellen finns även återgiven i Gullin 1998:267). På nivå 3, Micro-level, föreslås studier av ”shifts on phonic, graphic, micro-syntactic, lexico-syntactic, stylistic, elocutionary and modal levels”, och ett av de områden som pekas

3 Ett annat möjligt analytiskt perspektiv är att se översättarstil i relation till målspråkets textuella mönster, utan att se på källtexten (Englund Dimitrova 2013:55).


83

ut i modellen som intressant att studera är “forms of speech reproduction” (Lambert & van Gorp [1985] 2006:46). I den här studien ligger fokus på skiljetecken, något som kan synas som ”små” element i texten, men som ju har viktiga funktioner både på diskursnivå i olika slag av texter och som stilmedel i skönlitteratur (jfr presentationen i avsn. 2.2 av källtexterna i det här materialet). Ur det perspektivet är det förvånande att de hittills ägnats en ganska begränsad uppmärksamhet inom översättningsvetenskapen. Se dock Bystrova-McIntyre (2007) och Rodríguez-Castro (2011), korpusbaserade studier om överanvändning av vissa skiljetecken under inflytande av källtexten, och Hosseini-Maasoum & Mahdiyan (2012), om interpunktion som översättningsproblem för studenter.

3.2 Interpunktion i direkt tal i bulgariska, engelska och svenska

I den här studien är intresset riktat mot förändringar av interpunktionen i direkt tal i måltexten jämfört med källtexten. Det gäller sådana förändringar eller byten som inte är obligatoriska utifrån skillnader mellan källspråk och målspråk, och där alltså översättaren har gjort ett eget val (jämför distinktionen servitude och option, introducerad redan av Vinay & Darbelnet 1958).

Bulgariskan markerar direkt tal typografiskt genom antingen dubbla citattecken eller replikstreck (Moskov 1968:292–307 redogör i detalj för förhållandena i bulgariskan; se även Marinova 1983:96–101, Nicolova 1989:188–191). Direkt tal markerat med replikstreck står på nytt stycke, medan direkt tal med citattecken kan stå inne i relationen, den berättande texten. Nicolova nämner (ibid:190) att vissa författare numera inte markerar direkt tal typografiskt, och ger ett exempel just från Jordan Radičkov.

Svenskan markerar direkt tal på i stort sett samma sätt som bulgariskan (jfr Svenska skrivregler 2000: 34–35). Direkt tal utan typografisk markering förekommer också i svensk skönlitteratur; ett relativt tidigt exempel är Birgitta Stenbergs roman Chans, som kom 1961.

För brittisk engelska gäller att direkt tal i normalfallet markeras med enkla citattecken, s.k. inverted commas ’ (Oxforddictionaries 2014).

Vad gäller användningen av de stora skiljetecknen, punkt, frågetecken och utropstecken, i direkt tal, skiljer de sig inte påtagligt mellan de tre språken. Arbeten om interpunktion är eniga om att användningen av punkt markerar ett påstående, en avslutad tanke, men ibland också en uppmaning, och att det emotionella inslaget är obefintligt eller svagt (Moskov 1968:247–248; Nicolova 1989:47). Användningen av utropstecken däremot karakteriseras av ”emotionell ton” (емоционален тон; Moskov 1968:251), det används i ”emotionellt färgade utropssatser” (възклицателни, емоционално обагрени изречения; Nicolova 1989: 57). För svenskan anger Svenska skrivregler (2000:166): ”Valet kan ibland stå mellan utropstecken och punkt. Med


84

utropstecken kan man göra en framställning lite mer dramatisk och temperamentsfull.” För engelskan nämner McArthur (1992:394) att utropstecknet “indicates various emotions conveyed in the substance of the statement”.

Särskild uppmärksamhet kommer här att ägnas Kalčevs användning av tre punkter vid återgivning av direkt tal. Nicolova (1989: 60–68) menar att tre punkter (bulg. многоточие) kan ha fyra olika funktioner, varav den i Kalčevs text främst är многозначително многоточие, dvs tre punkter som uttrycker någon form av mångtydighet; dock inte nödvändigtvis i själva den uttryckta frasen, utan snarare i hela den beskrivna situationen. Dessutom finns det också element av den första funktion som Nicolova (ibid:60 ff.) tillskriver användningen av tre punkter, nämligen oavslutadhet och att bara en del av situationen beskrivs. För användningen i svenska av tre punkter säger Svenska skrivregler (2000: 142):

Tre punkter kan markera paus eller avbrott i vissa texttyper, när man överlåter åt läsaren att tänka ut fortsättningen. Detta stildrag bör användas med stor försiktighet, och de tre punkterna får inte placeras ut som ett resultat av att man inte orkar tänka färdigt en tanke.

I Kalčevs text används skiljetecknet tre punkter ofta tillsammans med utropstecken. För svenskan rekommenderar Svenska skrivregler (2000:167) att man är sparsam med sådan användning.

4. Analyser

4.1 Forskningsfrågor

Analyserna inriktas på att besvara frågorna: 1. I vilken omfattning används samma typografiska markering av direkt tal i källtext

och måltext? 2. I vilken omfattning används samma stora skiljetecken i källtext och måltext i

direkt tal?

4.2 Analysenhet och material

Analysenheten i studien kan definieras som textsegment bestående av direkt tal som, utan avbrott för berättande text, återger en persons (eller flera personers tillsammans) ord (eller tankar). I ett sådant textsegment kan också ingå en eller flera anföringssatser, men dessa analyseras inte här. En analysenhet kan bestå av en eller flera grafiska meningar. I kategorin direkt tal kan också ingå (återgivningar av) icke-


85

språkliga yttranden, t.ex. djurs läten, vilket innebär att både person/personer och ord/tankar i definitionen måste ges en vidare innebörd.

Analysen inriktas på förhållandet mellan den typografiska markeringen, eller frånvaron av sådan, i källtexten respektive måltexten, dels på hur källtextens stora skiljetecken återges i måltexten, se frågorna i 4.1. Med stora skiljetecken avses de som avslutar en fullständig mening, dvs i första hand punkt, tre punkter (när de följs av en ny grafisk mening), frågetecken och utropstecken. I Kalčevs text förekommer i många av analysenheterna en kombination av två stora skiljetecken efter avslutad mening, t.ex. utropstecken och tre punkter, eller frågetecken och tre punkter.

Valet av texter för analys har delvis betingats av den tidigare analysen av översättarstil på grundval av måltexter översatta av Ulla Roseen och Arne Hult (se Englund Dimitrova 2013). Samma texter ingår nu, med tillägg av ytterligare två, en av vardera översättaren. De två novellerna översatta av Roseen innehåller totalt 67 analysenheter. Hult har översatt två noveller av Radičkov; Januari har analyserats i sin helhet (9 analysenheter); i Lädermelonen ingår de 58 första textsegmenten med direkt tal i analysen, för att det totala antalet analysenheter skulle bli detsamma för de båda översättarna. När det gäller texten av Kalčev och dess måltexter har omfattningen av Gyllins måltext, som är den kortaste, fått fälla utslaget. Här har motsvarande del av källtexten och av de båda andra måltexterna analyserats; var och en innehåller 21 analysenheter.

I analysen ingår därmed följande textmaterial: Radičkov: Januari, i översättning av Arne Hult, hela texten, 9 analysenheter.

Källtexten hämtad från Radičkov 1984:33–40; måltexten från Hult 1977:121–127. Radičkov: Lädermelonen, i översättning av Arne Hult, 58 analysenheter. Källtexten

hämtad från Radičkov u.å., sidnr saknas, måltexten från Hult 1977:129–163 (analysen omfattar sidorna 129-145).

Radičkov: Tenetsen, i översättning av Ulla Roseen, hela texten, 37 analysenheter. Källtexten hämtad från Radičkov 1984:100–107, måltexten från Radičkov 1976:144–153.

Radičkov: Spärrballongen, i översättning av Ulla Roseen, hela texten, 30 analysenheter. Källtexten hämtad från Radičkov 1968:132–155, måltexten från Radičkov 1976: 115–143.

Kalčev: At life's source, i översättning till engelska av Peter Tempest, utdrag, 21 analysenheter. Källtexten hämtad från Kalčev 1969:396–401, måltexten från Kalčev 1966:139–143.

Kalčev: Vid livets källa, i översättning till svenska av Roger Gyllin, utdrag, 21 analysenheter. Källtexten hämtad från Kalčev 1969:396–401, måltexten från Kalčev 1971:29–31.


86

Kalčev: Vid livets källa, översättning till svenska från Tempests engelska översättning av Marianne Gerland-Ekeroth, utdrag, 21 analysenheter. Källtexten hämtad från Kalčev 1966:139–143, måltexten från Kalčev 1978:174–179.

I exemplen görs hänvisning till källtexten på vanligt sätt med författarnamn, år och sida. Vid hänvisning till måltext ges i stället översättarens namn och sida.

Metodologiskt är studien en fallstudie; de sifferuppgifter som ges är enbart deskriptiv statistik och ges för att de olika texterna ska kunna jämföras.

4.3. Typografisk markering av direkt tal i källtexterna och måltexterna

Den första delen av analysen gäller i vilken mån måltexterna använder samma typografiska markering av direkt tal som källtexten. I analysen ingår därmed naturligtvis också de fall då direkt tal inte har någon typografisk markering alls, jfr avsnitt 2.2 ovan. I de fall då källtexten markerar direkt tal på ett sätt som inte är möjligt i direkt tal enligt målspråkets ortografiska normer, ser jag byte till en markering enligt målspråksnormerna som obligatoriskt byte, och det klassificeras därmed som identitet, jämför ovan avsnitt 3.2. Detta är fallet i Tempests översättning till engelska, där bulgariskans replikstreck genomgående har ersatts av enkelt citattecken (’), och vidare också i Gerland-Ekeroths översättning till svenska, där engelskans enkla citattecken genomgående ersatts med dubbelt citattecken (”).

Enheter (=N)

Identisk markering i MT

Ej identisk markering i MT

Радичков, Януари; Januari, Hult 9 9 (100%) 0 (0%)

Радичков, Коженият пъпеш; Lädermelonen, Hult 58 52 (89.7%) 6 (10.3%)

Радичков, Тенец; Tenetsen, Roseen 37 6 (16.2%) 31 (83.8%)

Радичков, Привързаният балон; Spärrballongen, Roseen 30 19 (63.3%) 11 (36.7%)

Калчев, Извора; At life's, Tempest 21 21 (100%) 0

Калчев, Извора; Vid livets, Gyllin 21 21 (100%) 0


87

Калчев, Извора; Vid livets, Gerland-‐Ekeroth 21 21 (100%) 0

Summa 197 149 (75.6%) 48 (24.4%)

Tabell 1. Typografisk markering av direkt tal i käll- och måltexter: identitet och icke-identitet.

Av tabell 1 framgår att majoriteten av analysenheterna uppvisar en identisk typografisk markering i käll- och måltext, dvs översättarna har behållit oförändrad den typografiska markering av direkt tal som finns i källtexten (med den reservation om anpassning till målspråkets ortografi som nämndes i föregående stycke).

Några exempel illustrerar detta. Exempel 1–4 visar markering av direkt tal i Kaltjevs text och översättarnas återgivning.

(1) Сестра ми стоеше до прозореца и плачеше. Отидох, хванах я за ръка и я дръпнах: – Да си вървим… Чуваш ли? Тя стоеше като закована. –Чуваш ли? (Kalčev 1969:130)

(2) My sister was standing at the window, crying. I went, seized her hand and pulled her: ’Let’s go… Do you hear?’ She stood as if rooted to the spot. ’Do you hear?’ (Tempest s. 141)

(3) Min syster stod intill fönstret och grät. Jag gick fram till henne, tog henne i handen och drog henne med mig. –Låt oss gå!… Hör du? Hon stod som fastnaglad4. (Gyllin s. 30)

(4) Min syster stod vid fönstret och grät. Jag gick dit, tog henne i handen och drog i henne: ”Kom, så går vi… Hör du inte?” Hon stod som fastnaglad. ”Hörde du inte?” (Gerland-Ekeroth s. 176)

För Radičkovs texter visar tabell 1 en större variation i återgivningen. Exempel 5-6 visar identisk typografisk markering i käll- och måltext, med replikstreck:

(5) Все повече и повече почнаха да се надигнат възгласи: −По никой начин няма да го оставиме! −Наопаки ще се обърнем, но няма да го оставиме! (Radičkov 1984:138)

(6) Allt högre hördes ropen: –På inga villkor skall vi låta den slinka oss ur händerna!

4 I måltexten är nästa replik utelämnad.


88

–Om vi så skall ställa oss på huvudet så skall den inte få slippa undan! (Roseen s. 122)

I exempel 7 förekommer direkt tal såväl utan som med typografisk markering, och översättaren Hult följer i exempel 8 källtextens mönster i båda fallen:

(7) Тогава влезе майка ми и каза, че онуй сигурно е някое куче, избягало от ИСУЛ, както беше през миналия месец, а може да е и същото онова куче, сурото, с дългата козина, дето се появи миналия месец пред психоневрологичния диспансер и после прекара до вечерта на тролейбусната спирка. Какво куче?, попита русият. Куче като овца!, каза майка ми. Мургавият с монголските очи се изправи и каза с внезапна живост на светлоокия: –Това е било неговото куче! (Radičkov u.å., sidnr saknas)

(8) Samtidigt kom min mor in och sade att ”det där” säkert var någon hund, som hade

rymt från ILF, så som det var i förra månaden, och kanske det också var samma hund, en butter långhårig en, som förra månaden hade visat sig utanför den psykoneurologiska kliniken, och sedan hade stannat ända till kvällen på busshållplatsen. Vilken hund? frågade den ljuse. En hund som ett får! sade min mor. Den mörke med mongolögonen rätade på sig och sade med plötslig iver till den ljusögde: –Det måste varit hans hund! (Hult s. 134–135)

Tabell 1 visar att samtliga fall av icke-identitet kommer från översättningarna av Radičkovs texter, och att de framför allt är vanliga i Roseens måltexter. I exempel 9 ingår det direkta talet i relationens text, utan typografisk markering i källtexten. Här har översättaren Roseen markerat med citattecken, se exempel 10:

(9) Според него, въжетата също били от най-чиста коприна и също тъй нямали скъсване – лъв да вържеш с такова въже, пак не може да се скъса. Кой ще ти връзва лъвове, казаха другите мъже, ще връзваме добитъка с тях, ще возим сено и снопи. (Radičkov 1969:135).

(10) Enligt honom var även linorna av renaste silke och höll för vad som helst – man kunde binda ett lejon med en sådan lina och den skulle ändå inte slitas av. ”Äsch, lejon”, sade de andra männen, ”vem skulle du få till att binda ett lejon! Men boskapen kan man tjudra med dem, och hissa upp höbalar och sädeskärvar…” (Roseen s. 119)

I exempel 11-12 består förändringen i stället i att källtextens markering med replikstreck har bytts ut mot citattecken i måltexten:

(11) –Дръжте го! Дръжте го! – завикаха от всички страни и се юрнаха подир сянката му. (Radičkov 1969:139)

(12) ”Hejda den! Hejda den!” ropade alla i munnen på varandra och började jaga ballongens bortflyende skugga. (Roseen s. 123)


89

Detta kan jämföras med exempel 5-6 ovan, hämtat från samma källtext och måltext, där måltexten i stället återger källtextens replikstreck oförändrade. Någon uppenbar förklaring till denna inkonsekvens är svår att se.

Utmärkande för författaren Radičkov är som nämnts i avsnitt 2.2 hans stora variation i hantering av direkt tal, inklusive dess typografiska markering, och att det direkta talet ofta ingår i relationen utan någon särskild typografisk markering. Detta förekommer inte i novellen Januari men är ganska vanligt i övriga tre noveller i materialet. Tabell 2 visar hur översättarna Hult och Roseen förhåller sig till detta specifika drag.

Direkt tal utan

typografisk markering i källtexten, antal fall

Måltexten saknar typografisk markering,

antal fall

Måltexten har tillagd typografisk markering,

antal fall

Радичков, Януари; Januari, Hult

0 0 0

Радичков, Коженият пъпеш; Lädermelonen, Hult

48 42 (87.5%) 6 (12.5%)

Радичков, Тенец; Tenetsen, Roseen

37 7 (18.9%) 30 (81.1%)

Радичков, Привързаният балон; Spärrballongen, Roseen

7 4 (57.1%) 3 (42.9%)

Summa 92 53 (57.6%) 39 (42.4%)

Tabell 2. Direkt tal utan typografisk markering i Radičkovs källtexter och i de svenska måltexterna.

Tabell 2 visar att Hult oftast behåller direkt tal utan typografisk markering (42 av 48 fall, 87.5%). Se exempel 7–8 ovan. Roseen däremot behåller direkt tal utan typografisk markering i bara 11 av 44 fall, 25%. Tabellen visar också att tillagd typografisk markering är särskilt frekvent i översättningen av Тенец/Tenetsen. Exempel 13–14 visar hur olika källtextens och måltextens skriftbilder därigenom ter sig:

(13) Мъжът й мълчеше. Тя излезе от разбоя, разкърши се и го прокле: Господ да го убие тоя разбой, схванах се цялата! Слушай, жено, извика мъжът внезапно. Слушай, жено… Той не можа да продължи повече и седна на стола, като известно време само похълцваше. (Radičkov 1984:104)

(14) Hennes man teg. Hon steg upp från vävstolen, sträckte på sig så det knakade och klagade: ”Den där olycksaliga vävstolen! Den har gjort mig stel och rådbråkad i


90

hela kroppen!” ”Du, lyssna på mig nu”, ropade mannen med plötslig häftighet. ”Lyssna på mig…” Han förmådde inte fortsätta utan sjönk ner vid bordet. En lång stund satt han där och det enda som hördes var hans snörvlande snyftningar. (Roseen s. 149)

I Тенец/Tenetsen är det normala mönstret att direkt tal saknar markering i källtexten men får sådan markering genom citattecken i Roseens måltext. De få fall där måltexten inte har citattecken gäller några återgivningar av nötskrikors läten och några fall av direkt tal inbäddat i annat direkt tal. För Hult är i stället det vanliga att följa källtextens mönster. De fall där detta inte sker, är några återgivningar av tupps galande.

Hos både Hult och Roseen förekommer också några fall där direkt tal utan typografisk markering i källtexten återges som indirekt tal, se exempel 15–18:

(15) То и на воденицата ходеше, на воденицата винаги имаше навалица, народът неслучайно казва: навалица като на воденица!, та из тая навалица много често се чуваха смехове. (Radičkov u.å., sidnr saknas)

(16) Den gick också till vattenkvarnen, där det alltid var fullt med folk – det heter inte för inte att det är fullt som i kvarnen – och i trängseln hördes mycket ofta skratt. (Hult s. 137)

(17) Селският учител обясни, че балонът е а е р о с т а т и че ако отдолу има кош, с него ще може да се лети. С нещо подобно, каза той, само че по-друго по форма, някой си граф Цепелин е летял и пр. (Тия работи се изучавали в часовете по физика.) (Radičkov 1969:136)

(18) Byskolläraren förklarade att ballongen var en aerostat och om det hade funnits

en korg under den hade man kunnat flyga med den. Han omtalade vidare att det var med något liknande, om än något annorlunda till formen, som en viss greve Zeppelin hade flugit och… (det var sådant som ingick i fysikundervisningen). (Roseen s. 120)

Exempel 17 visar hur Radičkov skickligt varierar återgivningen av byskollärarens lilla föreläsning för sina medbybor. Den första meningen är på bulgariska exempel på indirekt tal, vilket visas framför allt genom sägeverbet обясни, ’förklarade’, och genom upprepningen av konjunktionen че, ’att’. Enligt bulgarisk grammatik är verbformerna i det återgivna yttrandet i presens och i futurum, samma former som om det hade varit direkt tal. I den andra meningen övergår författaren till direkt tal med en insprängd anföringssats; det direkta talet saknar typografisk markering. Den tredje meningen i källtexten, inom parentes, återger i återgivandets modus преизказно наклонение en upplysning om källan till kunskapen om olika luftfarkoster som byskolläraren ger för att förstärka trovärdigheten i det han säger: han undervisar ju i bland annat fysik. Hela detta komplex av tre meningar, med tre delvis olika former av talåtergivning, återges på svenska som indirekt tal, se exempel 18. Den narratologiska och språkliga variationen i den bulgariska källtexten blir därmed mer utslätad i den svenska måltexten.


91

Sammanfattningsvis kan man konstatera att när det gäller typografisk markering av direkt tal följer översättarna Hult, Gyllin, Tempest och Gerland-Ekeroth källtexten5 i mycket hög grad (i två fall med anpassning till målspråkets ortografi), medan Roseen i ganska hög grad frångår källtexten.

Skillnaderna mellan Radičkovs båda översättare i detta avseende är kvantitativt mycket tydlig. Hult följer källtexterna nära och har identisk markering i 61 av 67 analysenheter, dvs 91.0%. För de 67 analysenheterna från Roseens måltexter före-ligger identitet i bara 25 fall, dvs 37.3%.

4.4. Stora skiljetecken i direkt tal i källtexterna och måltexterna

De stora skiljetecknen som används i direkt tal i källtexten bibehålls i flertalet fall i måltexterna, och det gäller framför allt i Radičkovs texter. För Hults båda översättningar är det sålunda identitet för stora skiljetecken i 62 av 67 analysenheter, dvs 92.5%, och i Roseens båda texter är det identitet för stora skiljetecken i 58 av 67 analysenheter, dvs 86.6%. I detta avseende, och sett ur ett rent kvantitativt perspektiv, finns det alltså ingen tydlig skillnad mellan de båda översättarnas förhållningssätt, båda har ett nära förhållningssätt till källtexten. När det gäller Kalčevs text behåller måltexterna det stora skiljetecknet i lägre utsträckning. I Tempests översättning till engelska beror skillnaderna mellan källtext och måltext främst på att han ändrar på vissa av meningsuppdelningarna, antingen genom att slå ihop flera meningar eller genom att dela upp en mening i flera. Däremot behåller han med bara ett undantag användningen av tre punkter i kombination med annat större skiljetecken, det för Kalčev utmärkande stilmedlet. Detta innebär ju att båda översättarna till svenska har haft detta drag att ta ställning till i sitt översättningsarbete. De förändringar som görs av Gyllin och Gerland-Ekeroth berör de tre skiljetecknen punkt, tre punkter och utropstecken.

Jag antar här att en förändring som innebär att måltexten har utropstecken och/eller tre punkter (tillsammans eller var för sig) i stället för källtextens punkt, ökar replikens emotionella eller expressiva karaktär, medan en förändring som innebär punkt i måltexten i stället för källtextens utropstecken och/eller tre punkter gör repliken mindre emotionell, mer neutral. Att byta källtextens utropstecken och/eller tre punkter mot punkt i måltexten kan därmed anses tona ner replikens styrka, medan tillägg av utropstecken och/eller tre punkter kan antas ha motsatt effekt.

En analys ur detta perspektiv visar ingen tydlig tendens för Tempests engelska måltext, men i detta fall rör det sig om totalt bara två fall (övriga är identiska med källtexten). Förändringarna i Hults, Gyllins och Gerland-Ekeroths måltexter går övervägande i en riktning som tonar ner expressiviteten. I Roseens båda måltexter är tendensen tydligt den motsatta, mot ökad expressivitet. 5 I Gerland-Ekeroths fall avses med källtext här naturligtvis Tempests engelska översättning.


92

Nedtonad interpunktion visas i exempel 19-20, där Hult har återgivit originalets tre punkter med punkt, och i exempel 21-22, där Roseen stryker källtextens utropstecken:

(19) Тогава Иван Гамаша каза: –Точно така е станало и с Иван Гелов, че и с другите двама, които отидоха да търсят Иван Гелов… (Radičkov 1984:39)

(20) Då sade Ivan Kraga:

–Precis så här gick det också med Ivan Gelov och med de två, som for för att söka efter Ivan Gelov. (Hult s. 126)

(21) Вярно е, че съм малко щур!, си признал селянинът наум. (Radičkov

1984:106)

(22) ”Det är nog sant att jag är lite galen”, erkände han för sig själv. (Roseen s. 151–152)

Exempel 23-26 visar hur Kalčevöversättarna arbetar. Tempest har i exempel 24 följt källtexten nära, interpunktionen i måltexten skiljer sig från källtexten bara i ett avseende, genom att ett fall av tre punkter är struket, en nedtoning. Med tanke på att Tempest i övrigt följer källtextens interpunktion så nära, ligger det nära till hands att anta att det här rör sig om ett rent förbiseende. De båda svenska översättarna har tonat ned interpunktionen, men i olika grad. Gyllin har i exempel 25 strukit ett fall av tre punkter, men i övrigt behållit interpunktionen från källtexten. Gerland-Ekeroth har i exempel 26 strukit samtliga fall av tre punkter i källtexten:

(23) –То сватчето не е виждало таквоз нещо – обади се сватът Стефан, наведен над столчето, дето режеше тютюна. –А, покажи му го де!...Хе-xе!...Двенки са!...Хе-xе-xе!... (Kalčev 1969:130)

(24) ’The boy hasn’t seen anything like this’, said Stefan, bending over the stool where he was cutting tobacco. ’Go on, show him!...He, he! There are two of them!...He, he, he!...’ (Tempest s. 139)

(25) –Pojken har aldrig sett något sådant, yttrade sig svärfadern Stefan, där han satt

böjd över pallen och skar sin tobak. Visa honom det då!...He-he!...Två stycken är dom!...He-he-he! (Gyllin s. 30)

(26) ”Pojken har aldrig sett någonting sådant här”, sa farbror Stefan och böjde sig

över pallen där han skar sin tobak. ”Så ta och visa honom då! Hä hä! Det är två stycken! Hä hä hä!” (Gerland-Ekeroth s. 175)

Exempel 27–28 visar hur Roseen ökar expressiviteten. Det direkta talet består i källtexten av en mening, avslutad av punkt, vilken delas upp i två meningar i måltexten och där den andra meningen följs av utropstecken:

(27) Не си добре, каза жената, ами вземи да легнеш, сега ще ти туря топла тухла на краката. (Radičkov 1984:104)


93

(28) ”Du mår inte bra”, sade hustrun. ”Gå och lägg dig så skall jag stoppa en varm tegelsten under dina fötter!” (Roseen s. 150)

Se även exempel 9-10 ovan, där det direkta talet i källtexten består av en mening, som följs av punkt, medan måltexten har delat upp meningen i två, där den ena följs av utropstecken, den andra av tre punkter.

4.5. Förhållandet mellan Gyllins och Gerland-Ekeroths översättningar

Eftersom Gyllins och Gerland-Ekeroths översättningar är gjorda från olika källtexter, är det inte någon större mening att göra en systematisk jämförelse mellan dem. Men en fråga som inställer sig är i vilken mån Gerland-Ekeroth har varit medveten om och i sina val påverkats av den översättning av Roger Gyllin som publicerats några år före hennes egen. Analysen av användning av skiljetecken i direkt tal ger inga hållpunkter för en sådan slutsats. Utifrån den kan man snarare hävda att hon hållit sig nära den engelska måltext som för hennes översättningsarbete fungerat som källtext; dock med den reservationen att hon anpassat citattekniken och tagit bort flertalet fall av tre punkter.

Det finns dock i det analyserade avsnittet ett lexikalt översättningsval, som gör det troligt att Gerland-Ekeroth faktiskt känt till Gyllins översättning och åtminstone i någon mån konsulterat den i sitt eget översättningsarbete. Det gäller översättningen av den del av texten, som i den bulgariska källtexten lyder:

(29) – Ха, ей го и сватчето! … Добре дошло, сватче! Седни де! Добре ни дошло!… Откога не си идвало!... – Не, сватя – рекох аз, – дошел съм да доведа кака и си отивам! – Че седни де, седни за малко, барем да си стоплиш ръцете. – Много бързам, свато. (Kalčev 1969:397)

Texten innehåller tre ord, сватче, сватя och свато som har den gemensamma roten сват, med betydelsen 'släkting till ingift familjemedlem' eller 'ingift släkting till egen familjemedlem'. I texten här står den i diminutiv, сватче, för att beteckna den unge pojken/berättaren (i relation till systerns svärföräldrar), i femininum, сватя, för att beteckna svärmodern till berättarens syster, och i maskulinum (och i vokativ), свато, för att beteckna svärfadern till berättarens syster.

Den engelska måltexten av detta stycke lyder:

(30) ’Ha, here comes the boy, too!… Welcome, lad! Come and sit down! Welcome to our house!… It’s a long time since you were here last!...’ ’No, sir,’ I said, ’I came to bring my sister and I’m going!’ ’Now sit down, just for a little while, to warm your hands.’ ’I’m in a great hurry, sir.’ (Tempest s. 139)


94

Den engelske översättaren har uppenbarligen uppfattat det feminina сватя som en (alternativ) maskulinform, och därför översatt både сватя och свато med sir. Exempel 31 och 32 visar de båda svenska måltexterna:

(31) –Se, där kommer pojken också! … Välkommen pojke! Kom och sätt dig! Välkommen till oss!... Det var länge sedan du var här!... –Nej, tant, svarade jag, jag har kommit hit med min syster och skall gå igen. –Men sitt ner, sitt en liten stund så att du åtminstone värmer händerna. –Jag har mycket bråttom, farbror. (Gyllin s. 29-30)

(32) ”Ha, här kommer pojken också! Välkommen, pojk! Kom fram och sätt dig! Välkommen till vårt hus! Det var länge sedan du var här sist!” ”Nej tack, tant”, sa jag, ”Jag6 kom bara för att följa med min syster hit, och nu måste jag gå!” ”Sätt dig en liten stund bara och värm händerna.” ”Jag har väldigt bråttom, farbror.” (Gerland-Ekeroth s. 174)

Gyllin har alltså valt tant respektive farbror, och Gerland-Ekeroth har följt dessa lexikala val. Det troliga är att hon i något skede tittat på den tidigare översättningen till svenska, noterat diskrepansen mellan Tempests och Gyllins versioner och bestämt sig för att följa Gyllins val, möjligen efter konsultation med någon bulgariskkunnig.

5. Diskussion och slutsatser

I en tidigare studie (Englund Dimitrova 2013) fann jag vid en analys av två av novellerna i materialet här tydliga individuella skillnader i lexikalt val mellan översättarna Roseen och Hult. Liknande skillnader har bekräftats vid analysen av interpunktion, baserat på både de två novellerna från föregående studie och ytterligare två. Hults översättarstil karakteriseras av närhet till källtexten, både när det gäller lexikala val och interpunktion. Roseens måltexter utmärks av större frihet i båda dessa avseenden, också när det gäller källtextens författarspecifika stilistiska drag. I Tourys (1995) termer kan man alltså säga att Hults texter utmärks av adekvans (eng. adequacy) och Roseens ligger närmare motpolen acceptans (eng. acceptability).

När det gäller hanteringen av interpunktion, har jag funnit konsekventa mönster också i de val som övriga översättare i den här studien gör. Tempest ligger närmare den initiala normen adekvans, Gyllin och Gerland-Ekeroth i stället närmare den initiala normen acceptans. Det är dock nödvändigt att påpeka dels att materialet från dessa tre översättare är betydligt mindre (21 analysenheter jämfört med 67 för Radičkovöversättarna), dels att för Kalčevöversättarna har bara interpunktion studerats. Evidensen för individuell översättarstil är alltså betydligt svagare här.

6 Måltexten skriver pronominet med versal, Jag, trots att meningen inte är avslutad.


95

Två av översättarna, Tempest och Hult, ligger alltså närmare adekvans i sin initiala norm, de övriga, Gyllin, Roseen och Gerland-Ekeroth ligger närmare acceptans, om än i olika grad. Individuell översättarstil beror på den individuella översättarens val i översättningsprocessen, men den konstitueras i första hand inom de gällande översättningsnormerna. En del av valen beror i sin tur på hur andra aktörer i översättnings- och utgivningsprocessen förhåller sig, till källtexten, till måltexten, till översättaren, och till sin marknad och sina läsare. Jag vill här knyta tillbaka resonemanget till förlagen och deras roll. Det är kanske ingen slump att just de tre översättare som ligger närmare acceptans publiceras av etablerade aktörer med god kännedom om det gångbara på marknaden och erfarenhet av granskning av texter inkl. översättningar. Det var t.o.m. så att 1976, när volymen Middagshetta kom, var översättaren Ulla Roseen anställd vid Rabén & Sjögren som förlagsredaktör (Gyllin 1998:229), en anställning som hon fått tack vare sin första översättning. Hon var alltså väl bekant med förlagets normer både ur ett översättarperspektiv och ett förlags- och redaktörsperspektiv. Att interpunktion kan vara just en sådan aspekt som en förlagsredaktör har synpunkter på bekräftas av Gyllin (2014a), som nämner att den enda synpunkt han fick av förlaget Forum på sitt manus till översättningen av Dončevs Време разделно (sv. Elindenjadalen) (Dončev 1978) gällde hans alltför frikostiga kommatering.

Jag vill inte vare sig hävda eller ens anta att förlagen har framfört konkreta synpunkter till översättarna på interpunktionen i just de här översättningarna. Det kan ju lika gärna vara så att översättarna, utifrån sin språkkänsla och tolkning av källtexten, valt att göra förändringar i interpunktionen, möjligen (i fallen Roseen och Gerland-Ekeroth) styrkta i det beslutet av tidigare erfarenheter i kontakter med förläggare.

Effekterna på texterna av förändrad interpunktion är i olika grad genomgripande. Att införa markering av direkt tal på det sätt som Roseen gjort i stor utsträckning i översättningarna av Radičkovs texter innebär att måltexten tydliggör vad för slags tal eller ”röst” som finns i texten och därmed gör en tydlig skillnad mellan det som författaren hävdar med sin författarröst, och det som han lägger i munnen på sina skildrade personer. Kontrasterna mellan de olika rösterna i texten blir starkare och tydligare än vad de är i källtexten. Originalets kör av röster som delvis flätas in i varandra blir i översättningen mer som enstaka korta soloframträdanden. Naturligtvis innebär detta att intrycket av texten förändras, men utan särskilda läsarstudier är det knappast möjligt att avgöra exakt vad förändringen består i.

Jag har tidigare noterat (Englund Dimitrova 2013:70) att en annan förändring i Roseens översättning av Radičkov är att talspråkliga och dialektala element i direkt tal återges med skriftspråksformer på svenska. I den bulgariska källtexten hjälper dessa element läsaren att uppfatta vad som är direkt tal. Att de tas bort i måltexten gör att


96

tillägget av typografisk markering av det direkta talet också kan ses som en kompensationsstrategi från översättarens sida.

När det gäller Kalčevs text, tonar framför allt Gerland-Ekeroth, men även Gyllin, ner interpunktionen i måltexten. Detta sker i enlighet med rekommendationer i svensk rättskrivning, och kan antas ha en positiv effekt på läsarna, eftersom ett överdrivet användande av tre punkter troligen skulle irritera. Det är viktigt att komma ihåg att detta stildrag hos Kalčev är genomgående i hela romanen. Ett stildrag som kan ha en positiv effekt när det ses inom ett begränsat textavsnitt, som i det utdrag som översatts av Gyllin, kan när det får en genomgående karaktär upplevas helt annorlunda av läsaren.

Man kan fundera över varför inte Roger Gyllin, som redan hade översatt ett utdrag ur Kalčevs roman, fick i uppdrag av förlaget Forum att göra en fullständig översättning av hela romanen. Gyllin (2014b) uppger att han inte fått någon sådan förfrågan från Forum. Förklaringen är troligen kommersiella överväganden, att förlaget ville få ut översättningen så snabbt som möjligt. Genom Ulla Roseens framgång med översättningen av Jordan Radičkovs Bortom Ural (bulg. Неосветените дворове) några år tidigare (Radičkov 1972) fanns i Sverige ett plötsligt intresse för bulgarisk litteratur. Rabén & Sjögren hade så följt upp den succén med novellsamlingen Middagshetta (Radičkov 1976). Året därpå publicerade Stegelands hela tre volymer med översättningar från bulgariska (Elin Pelin 1977, Hult 1977, Stanev 1977). Roger Gyllin står som översättare av en annan bulgarisk roman, Elindenjadalen (bulg. Време разделно) av Anton Dončev, som Forum gav ut 1978. Genom att låta Kalčevs roman bli översatt från den engelska versionen kunde Forum alltså ge ut två bulgariska romaner samma år. Artur Lundkvists positiva inställning till Kalčevs verk, som ju grundades på hans intryck av Tempests engelska måltext, gjorde antagligen beslutet lätt att låta göra en indirekt översättning.

Till slut några ord om valet av studieobjekt. Skiljetecken och förändringar i deras återgivning vid översättning kan naturligtvis vara en följd av andra översättningsval i meningen ifråga, t.ex. vad gäller syntaktisk struktur och/eller lexikala val i måltexten. Jag vill alltså inte på något sätt hävda att bytet av skiljetecken ska ses som en företeelse isolerad från översättarens arbete med texten i övrigt. Analyser av sådana andra aspekter kan lämpligen komplettera och fördjupa den som jag har presenterat här. Jag hoppas ändå ha visat att även en analys av något så synbarligen ”litet” som användning och återgivning av skiljetecken kan säga något om källtexter, måltexter, deras förhållanden till varandra liksom om måltexters ställning inom sin kultur, och därmed ha sitt berättigande inom översättningsvetenskapen.


97

Referenser Baker, Mona. 2000. Towards a Methodology for Investigating the Style of a Literary

Translator. Target 12:2 241–266. Bjelobaba, Sonja. 2014. Översättning i nationens tjänst. J. L. Runeberg och de

centralsydslaviska folksångerna. Göteborg: Institutionen för språk och litteraturer. Bystrova-McIntyre, Tatyana. 2007. Looking at the Overlooked: A Corpora Study of

Punctuation Use in Russian and English. Translation and Interpreting Studies 2:1, 137–162.

Dončev 1978: Dontjev, Anton. Elindenjadalen. (Översatt från bulgariska av Roger Gyllin.) Stockholm: Forum.

Elin Pelin. 1977. Storljugaren och andra sagor från Bulgarien. (Översatt från bulgariska av Arne Hult.) Göteborg: Stegeland.

Englund Dimitrova, Birgitta. 2013. Lexikala val som ett drag i översättarstil. En studie av två bulgariska noveller i svensk översättning. E. Bladh & M. Pettersson Ängsal (red.). Översättning, stil och lingvistiska metoder (=Studia Interdisciplinaria, Linguistica et Litteraria, SILL, 4). Göteborg: Göteborgs universitet, 55–74. https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/33084, 2014-11-18.

Gullin, Christina. 1998. Översättarens röst. En studie i den skönlitterära översättarens roll med utgångspunkt i översättningar av Else Lundgren och Caj Lundgren. Lund: Lund University Press.

Gyllin, Roger. 1998. Artur Lundkvist och Bulgarien. R. Gyllin, I. Svanberg, & I. Söhrman (red.), Bröd och salt. Svenska kulturkontakter med öst. En vänbok till Sven Gustavsson. Uppsala: Uppsala Science Press, 216–234. www.moderna.uu.se/digitalAssets/27/27810_artur-lundkvist.pdf, 2014-11-18.

__________.2014a. Muntlig personlig kommunikation. __________.2014b. Epostmeddelande. Hauge, Kjetil Rå. 1978. Forord. J. Raditsjkov. Sperreballongen og andre historier.

Oslo: Cappelen, 7–8. Hosseini-Maasoum, Seyed Mohammad & Mahdiyan, Mehdi. 2012. Punctuation in

Translation: The Unseen Side of the Coin. Mediterranean Journal of Social Sciences 3–11, 25–32.

Hult, Arne (red.) 1977. Åtta bulgariska berättelser. 1. uppl. Göteborg: Stegeland (Översatt från bulgariska av Arne Hult.) [Måltexterna Januari och Lädermelonen även på http://perenn.com/januari-och-l-dermelonen-tv-noveller-av-j-raditjkov, 2014-11-18]

Kalčev 1966: Kalchev, Kamen. 1966. At life's source. (Transl. from the Bulgarian by P. Tempest.)

__________.1969: Калчев, Камен. Двама в новия град. При извора на живота. София: Бьлгарски писател.

__________.1971: Kalchev, Kamen. Vid livets källa. (Översatt från bulgariska av Roger Gyllin.) Bonniers Litterära Magasin 1, 29–31.

__________.1978: Kaltjev, Kamen. Vid livets källa. (Översatt från engelska av Marianne Gerland-Ekeroth.) Stockholm: Forum.

Knigi-news 2014: Камен Калчев се превърна в символ на бездарието. http://knigi-news.com/?in=pod&stat=3265&section=13&cur=155, 2014-09-22


98

Lambert, José & van Gorp, Hendrik. [1985] 2006. On describing translations. D. Delabastita, L. D´hulst & R. Meylaerts (eds). Functional approaches to culture and translation: selected papers by José Lambert. Amsterdam/Philadelphia: Benjamins, 37–47.

Libris. http://libris.kb.se/, 2014-11-02 Lindqvist, Yvonne. 2002. Översättning som social praktik. Toni Morrison och

Harlequinserien Passion på svenska. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.

Marinova 1983: Маринова, Йорданка. Пряката реч в българския книжовен език. София: Народна просвета.

McArthur, Tom. 1992. (ed.) The Oxford Companion to the English Language. Oxford-New York: Oxford University Press.

Moskov 1968: Москов, Моско. Български правопис. София: Наука и изкуство. Munday, Jeremy. 2008. Style and Ideology in Translation. Latin American Writing in

English. New York-London: Routledge Nicolova 1989: Ницолова, Руселина. Съвременна българска пунктуация. София: Народна просвета.

Om förlaget. 2014. Fel! Ogiltig hyperlänkreferens., 2014-10-13. Om Rabén & Sjögren. 2014. www.rabensjogren.se/om/, 2014-10-13. Oxford dictionaries. 2014. www.oxforddictionaries.com/words/punctuation-in-direct-

speech, 2014-09-24. Pekkanen, Hilkka. 2010. The Duet between the Author and the Translator: An

Analysis of Style through Shifts in Literary Translation. Helsinki: University of Helsinki. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19257/theduetb.pdf, 2014-11-21.

Radičkov 1968: Радичков, Йордан. Вятърът на спокойствието. София: Народна младеж.

__________.1972. Raditjkov, Jordan. Bortom Ural. (Översatt från bulgariska av Ulla Roseen.) Stockholm: Rabén & Sjögren.

__________.1976. Raditjkov, Jordan. Middagshetta. (Översatt från bulgariska av Ulla Roseen.) Stockholm: Rabén & Sjögren [Måltexten Tenetsen även på http://perenn.com/tv-noveller-av-den-bulgariske-f-rfattaren-jordan-raditjkov-1929-2004, 2014-11-18]

__________. 1984: Радичков, Йордан. Верблюд. Варна: Гeoрги Бакалов. __________. u.å.: Радичков, Йордан. Коженият пъпеш, sidnr saknas.

http://chitanka.info/text/16550-kozhenijat-pypesh, 2014-10-31. Rodríguez-Castro, Mónica. 2011. Translationese and punctuation. An empirical study

of translated and non-translated international newspaper articles (English and Spanish). Translation and Interpreting Studies 6:1, 40–61.

Roseen, Ulla. 1976. Förord. J. Raditjkov. Middagshetta. Stockholm: Rabén & Sjögren, 7–8.

Stanev, Emilijan. 1977. Persikotjuven och andra berättelser. (Översatt från bulgariska av Arne Hult.) Göteborg: Stegeland.

Svenska skrivregler. 2000. Utgivna av Svenska språknämnden. Stockholm: Liber. Toury, Gideon. 1995. Descriptive Translation Studies and Beyond.

Amsterdam/Philadelphia: Benjamins.


99

Vinay, Jean-Paul & Darbelnet, Jean. 1958. Stylistique comparée du français et de l’anglais. Montréal, Québec: Beauchemin.

Winters, Marion. 2007. F. Scott Fitzgerald’s Die Schönen und Verdammten: A Corpus-based Study of Speech-Act Report Verbs as a Feature of Translators’ Style. Meta 52:3, 412–425. www.erudit.org/revue/meta/2007/v52/n3/016728ar.pdf, 2014-11-18.


100

Finska lånord och dåligt öl

Lars-Gunnar Larsson Department of Modern Languages, University of Uppsala

[email protected]

Abstract. Finnish Loanwords and Bad Beer

The number of Finnish loan words in Swedish is very limited, in spite of the long-standing contacts between the languages. The existing loan words were taken over during a long period of time, with the oldest ones appearing already in the late Middle Ages, and the later ones appearing in the early 20th century. It is important to elucidate where and when these words have been borrowed. Due to extensive geographical contact areas, however, this is no easy task. Earlier research probably exaggerated the role of Stockholm, whereas the importance of, for example, the provinces of Gästrikland and Ångermanland was underestimated. During the 17th century, these areas formed bridge-heads in the large-scale Finnish migration to present-day Sweden. Old mining centres, like Arboga, also seem to have been of importance as contact areas. There are indications that quite a few Finnish loan words were borrowed in that area. If Swedish rappakalja ’bad beer’ (< Finnish rapakalja) was also one of those, that could perhaps help to explain the Swedish expression, “to suffer the after-effects of Arboga beer”.

1. Finska lånord i svenskan

Med tanke på de långvariga och nära kontakterna mellan finska och svenska språken är det förvånande att det inte finns fler finska lånord i svenskan. Under 600 år var finska och svenska de största språken i Sverige. Först 1809 blev situationen en annan – men inte en helt annan, eftersom gränsen mellan Sverige och storfurstendömet Finland inte följde språkgränsen. Därmed hamnade en betydande grupp finsktalande på den svenska sidan av gränsen och förutom dessa tornedalingar fanns det fortfarande skogs-finska grupper på flera håll i det ”nya” Sverige.

Svenska språkets tämligen fåtaliga lånord från finskan har inte tilldragit sig särskilt stort intresse i forskningen. Mestadels behandlas de i översiktliga presentationer (t.ex. Molde 1984; Huss & Larsson 2010; Larsson 2012) och någon mer inträngande analys har sällan gjorts (dock Larsson 2002 om ordet hakkapelit). Detta är att beklaga, för


101

även om materialet är besvärligt, kan orden ändå kasta ljus över de finsktalandes histo-ria i Sverige och över 600 år av språkkontakter.

Den största svårigheten med de finska lånorden är att försöka fixera var i Sverige de lånats in. Samtidigt är detta den kanske angelägnaste uppgiften. Sverige är naturligtvis ett svävande begrepp i detta sammanhang, bl.a. därför att kontaktytorna mellan de båda språken var större före 1809 än efter det året. Den gamla östra rikshalvan utgjorde – och utgör – naturligtvis en mycket väsentlig kontaktyta och finlands-svenskans kontakter med finska språket upphörde inte i och med freden i Fredriks-hamn. Här kommer jag emellertid inte alls att ägna mig åt finska lån i finlandssvenskan utan endast åt sådana lån som finns i svenskan i den gamla västra rikshalvan. Man måste dock vara medveten om att ett finskt ord kan ha lånats in på båda sidor om Bottenviken (jfr t.ex. Larsson 2012:296 om sv. vacke).

Ett kontaktområde som på ett särskilt sätt intresserar mig här är Sven Gustavssons hemtrakter, Västmanland, och de lånord som kan hänga samman med de gamla och täta kontakterna mellan finsktalande och svensktalande i det området. I det samman-hanget ska jag även presentera en idé som stört mig i mer än 10 år utan att övertyga mig.

2. Första belägg, inlåningstid och inlåningsplats Finska och svenska har varit i kontakt med varandra under en mycket lång tid och kontakterna kan ha ägt rum på flera håll. Det är därför rimligt att söka datera och lokalisera lånen, även om man då stöter på en rad problem. Några exempel får belysa svårigheterna.

2.1. Pojke, torraka och kajman Eftersom många finska lånord har en vardaglig prägel (Molde 1984:95), blir deras datering osäker; utpräglade talspråksord kommer knappast i skrift på en gång. Därför menar Molde (1984:92) att pojke var ”använt i svenskan sedan medeltiden men i mera allmänt bruk här först från senare delen av 1500-talet”. Inte endast dateringen utan också lokaliseringen av inlånet är osäker. Första belägget för ett lånord behöver inte nödvändigtvis återspegla var i landet det lånats in. I den svenska rikshalvan är ordet pojke belagt första gången 1455 i Arboga Tänkebok (SAOB P1345); det finns visser-ligen två belägg från 1329, men det rör sig om ett latinskspråkigt bytesavtal1 mellan två kontrahenter i Åbo-trakten (1329-06-06: Anundus skynnarapoika resp. anundus skinnæræ poyka). Om det i detta fall rör sig om ett appellativ, hör texten under alla omständigheter hemma i den del av dåtidens Sverige där det finska ordet poika måste ha varit än mer bekant än i västra rikshalvan. Men betyder belägget från Arboga att det var i den trakten ordet pojke kom in i den västra rikshalvans svenska? 1 Bytesavtalet föreligger i två nästan identiska versioner från samma datum, SD 4:2719 resp. 2720.

Lars-Gunnar Larsson

102

Ett annat finskt lånord, torraka ’torr tall eller gran på rot’, ser däremot ut att ha tagits över i Västmanland. Ordet, som är belagt första gången 1632, kommer inte av svenska torr + raka som man skulle kunna tro, utan det går i stället tillbaka på finska torrakka som bl.a. betyder ’smalt ensamstående träd’, en bildning till verbet torrottaa ’stå rakt upp’ (Honkanen 2008:73). Ett tungt argument för att det faktiskt är ett finskt lånord är att ordets utbredning överensstämmer med skogsfinnarnas utbredning i Sverige (Honkanen 2008:73).

Det numera försvunna2 finska lånordet kajman ’namne’ är belagt i svenskan första gången 1653. Det går tillbaka på finska kaima, som i sin tur är lånat från baltiska språk. Den finska formen ombildades – tydligen folketymologiskt – till kajman i det svenska standardspråket (SAOB K56). I Rietz dialektlexikon uppträder det i två andra former: en maskulin kajme och en feminin kajma. Enligt Rietz (s.v. kajme) är det i Södermanland och Västmanland dessa former är kända.

2.2. Lave och pörte Ordet lave av finska lava är belagt i svenskan sedan slutet av 1500-talet (Huss & Larsson 2010:113). Hos Hellquist (1948 s.v.) heter det: ”lave, brits i en badstuga, simpelt sängställe utmed en vägg, drivbänk m.m. […] genom förmedling av finska lava lånat från slav. lava”. En sådan kortfattad formulering ger inte något korrekt intryck av detta komplexa ord. Framför allt måste betydelsesidan uppmärksammas mera. Om man slår upp ryska лава i en modern ordbok, finner man betydelsen ’bänk’ (NRO s.v.). Även i Dal's stora ordbok (Dal' TS s.v.) dominerar denna betydelse – ’bänk; djup bänk som inte kan flyttas; väggfast sittbräda’ – men det finns också några ytterligare betydelser: ’spång; flytbro; flotte’. I finskan har lånordet lava fått en mängd betydelser utöver dem som finns i ryskan.3 Ska man sammanfatta betydelserna, så kan man säga att finska lava betecknar allehanda vågräta brädkonstruktioner som (mestadels) tjänar som underlag för något. Det kan vara en estrad eller en dansbana, det kan vara underlaget för en höstack, det kan vara flaket på en kärra eller flaken i en fälla. De svenska ord som kommer närmast i betydelse är nog hjäll (jfr Eriksson 1943:209 f.) och flake (SAOB s.v.).

Ytterligare några betydelser bör uppmärksammas. Svenska lave betecknar hyllor i ett torkhus, en ria (< finska riihi), och det finska lånordet pörte (< finska pirtti) är känt i betydelsen ’torkhus’ sedan slutet av 1400-talet (1482 pyrtte Stockholm; Talve 1960:165), jfr även ett belägg från Läckö, Västergötland, 1588: ”slå lister på pörtis laffuerne” (Talve 1960:184). Ordet pörte har enligt Talve (1960:220) framför allt trängt in i folkmålen i Södermanland.

2 Ordet saknas i senare upplagor av SAOL. 3 Jag arbetar sedan länge med en undersökning av detta ords betydelser i finskan och dess dialekter. Uppgifterna här bygger på mina anteckningar efter materialet dels i Suomen murteiden sana-arkisto ’Arkivet över finskans dialektord’ i Institutet för de inhemska språken i Helsingfors, dels i äldre finska ordböcker.


103

Finskans lava betyder också ’drivbänk’ och denna betydelse har, som framgick av Hellquist (ovan), även svenska lave (jfr även elementet -bänk i drivbänk!); det handlar uppenbarligen om en plan, vågrät upphöjning. Även den ursprungliga betydelsen hos (gruv)lave låter sig mycket väl att förena med grundbetydelsen hos finska lava. Gruvlaven var en ”plattform av trä, byggd över en gruvöppning l. ett gruvschakt” (SAOB L362) men övergick sedan till att beteckna plattformen med torn och alla anordningar som användes till malmuppfordringen.4 Den gamla betydelsen ’plattform över gruvöppning’ hos svenska lave kan rimligen sättas i samband med finska arbetare i gruvbrytningen i den västra rikshalvan. Sådana fanns i ganska stort antal, inte minst i Västmanland (Tarkiainen 1990:61-68).

Det intressanta med finska lava och svenska lave är inte att det kommit från ryskan via finskan in i svenskan, som Hellquist skriver. Det intressanta är att ordet fått en lång rad betydelser i finskan som det inte har i ryskan och att så många av dessa betydelser återfinns i svenskan. Av de 12 betydelser hos svenska lave som SAOB (L361-L363) förtecknar återfinns minst tio i finskan. Det finns ingen anledning att anta att hela detta ordkomplex skulle ha lånats in på en enda gång. Ett sådant antagande vore orimligt bl.a. med tanke på kronologin. Lave som beteckning för hyllor i ett pörte t.ex. är, som framgick ovan, belagt i slutet på 1500-talet, medan lave i betydelsen ’drivbänk’ är belagt första gången ungefär 100 år senare och dessutom betecknar det en mycket senare företeelse. Av detta följer att ordet lave kan ha kommit in i olika betydelser vid olika tider och på olika ställen i landet.

2.3. Känga och pjäxa Två lånord för skodon, känga och pjäxa, har enligt Bergman (2003:328 f.) kommit in i nordliga svenska dialekter. Hans argument bygger dels på kulturhistoriska faktorer, dels på källorna. Känga skulle ha betecknat sådana särskilt varma skor av samisk typ som Carl Linnæus kom i kontakt med under sin lapska resa: ”Så snart jag kom in i Västerbotten såg jag allt folket hava på fötterna ett slags skor, kängor kallade” (LR:39). Linnæus noterade även att dessa skor saknade klack: ”Hälar behövas ej, ty naturen, den ännu ingen kunnat mästra, har ej satt på folket klackar” (ibid.). Även finnarna i Österbotten hade kängor och var ”klädda nästan som lappar” (LR:185). Ordet känga är emellertid av finskt – inte samiskt – ursprung: finska kenkä. Även om det därför inte är riktigt klart hur det kommer sig att den samiska skon blivit känd under finsk beteckning i svenskan, förefaller det ändå sannolikt att ordet lånats in i norra Sverige: det rör sig om ett kulturord (jfr Molde 1984:92).

4 Det är betecknande att svenska gruvlave översätts med finska kaivos-, nostotorni, dvs. ’gruv-, lyfttorn’, i den senaste svensk-finska ordboken (IRS s.v.). Betydelseförskjutningen har ägt rum även i finskan.

Lars-Gunnar Larsson

104

2.4. Kolingen och andra gamla slangord Många finska lånord är utpräglat vardagliga och har ofta en prägel av gammal slang (Molde 1984:95). Sådana ord är t.ex. hyvens (väl < fi. hyvin ’bra, väl’ snarare än < hyvä ’god, bra’), kola ’dö’ (< finska kuolla ’id.’), kovan ’pengar’ (< finska kova [raha] ’hård [peng’; dvs. ’giltigt betalningsmedel; se Larsson 2012:295]) och musta ’kaffe’ (< finska musta ’svart’). I denna grupp finns ett lånord, nämligen kolingen, som en person eftertryckligt hävdat att han själv har skapat. Albert Engström (citerad av Hasse Z. i Kolingen dess släkt och vänner:6) påstår att ”hans namn gjorde jag redan som gymna-sist i Norrköping”. Det kan vara sant vad beträffar just denna form, men t.ex. formen finnkole (< finska kuule ’hör [du]’) är äldre än så (Molde 1984:93) och till den har uppenbarligen Engström fogat avledningsändelsen -ing (efter modell av t.ex. fuling, skåning). Om Engströms påstående är sant, är kolingen veterligen det enda fallet där ett finskt lån i svenskan kan dateras och lokaliseras exakt.

2.5. Var och när kom de finska lånorden in? När man försöker tidsbestämma inlånet av ett finskt ord i svenskan eller precisera i vilken del av (nuvarande) Sverige det tagits in, stöter man på en rad problem. Orsakerna till det är flera. Den viktigaste är nog att många finska lånord – alltifrån pojke till hyvens – ursprungligen hörde hemma i ledigt talspråk eller slang (Molde 1984:95). Många av dem har fortfarande den prägeln, om de finns kvar i det levande språket; slangord brukar ju vara kortlivade. Ordens stilvalör medför att de inte avance-rat in i det skrivna språket lika snabbt som ord som hänger samman med t.ex. lärdom och högkultur. Första belägget för ett finskt lånord behöver därför inte vara samtida med inlånandet.

I vilken del eller vilka delar av landet ett ord först lånats in kan vi inte heller veta med säkerhet. Molde (1984:91) hävdar att ”[d]et är helt klart att det viktigaste centret för spridning av finska lånord i Sverige sannolikt alltid har varit Stockholm”. Han påpekar emellertid att man också måste komma ihåg ”ett mer avlägset importområde”, nämligen övre Norrland och då ”särskilt dess kustland”. Det finns flera skäl att ifrågasätta Moldes stockholmscentrerade uppfattning. Visserligen var 10 % av Stock-holms befolkning på 1500-talet född i den finska rikshalvan, men det är på intet vis något unikt för den tidens Sverige. Under 1400- och 1500-talen var den finska arbetskraften synnerligen väsentlig i jordbruk och gruvnäring på många håll i den västra rikshalvan. I Uppland, framför allt västra delen av landskapet, utgjordes vid den tiden 5 % av dem som registrerades i källorna (dvs. inte tillfällig arbetskraft) av per-soner födda i Finland och i t.ex. Arboga var den finsktalande arbetskraften väsentlig för bergshanteringen (Huss & Larsson 2010:113). Karl IX lockade under senare delen av 1500-talet många finsktalande till sitt hertigdöme, som utgjordes av Södermanland, Närke och Värmland samt delar av Västmanland, och särskilt bergsbruket utvecklades (NE s.v. Karl XI). När den stora vågen av skogsfinnar, alltså finnar från den östra


105

rikshalvans östra del, kom till Sverige, reste de inte in över Stockholm utan dels över Gävle, dels över Kvarken. Därför var orter som Ockelbo i Gästrikland och Viksjö i Ångermanland påtagliga finncentra; i Viksjö utgjorde de finsktalande 25 % av socknens invånare mot slutet av 1600-talet (Tarkiainen 1990:164, 172; Huss & Larsson 2010:112 ff.). Sedermera fortsatte många skogsfinnar längre västerut i Sverige, bl.a. till Värmland, och många fortsatte ännu längre västerut, till Nya Sverige på andra sidan Atlanten (Tarkiainen 1990:208 ff.). De möjliga kontaktområdena har uppenbarligen varit fler än vad Molde räknade med. Västra Uppland under sen-medeltiden, hertig Karls Södermanland och Västmanland, skogsfinnarnas Gästrikland och Ångermanland och 1650-talets Blekinge (Tarkiainen 1990:112 ff.) hade omfat-tande finsktalande befolkningsgrupper.

Det är knappast heller så, att finskan som talades i Stockholm skulle ha fått större genomslag därför att de var fler i absoluta tal – det bodde fler människor i Stockholm än i Ockelbo. De skogsfinnar som kom till Gästrikland och Ångermanland på 1600-talet spred sig sedan vidare i landet – till Dalarna, Värmland och Västerbotten. Det är viktigt att inte göra sig en alltför statisk bild av händelseförloppet. Både inflyttningen i den västra rikshalvan och mobiliteten har varit omfattande. Därför är det osäkert vilka slutsatser man kan dra av t.ex. det förhållandet att flera tidiga finska lånord första gången belagts i Arboga. Det kan bero på de tillgängliga källorna och orden kan ha lånats in tidigare på annat håll utan att hamna i skrift. Samtidigt måste man minnas att många finnar var verksamma inom bergsbruket i dessa trakter.

3. Rappakalja Ett finskt lånord som kom in i svenskan på 1600- eller 1700-talet är rappakalja (Molde 1984:94), som primärt betecknar en usel dryck och sedan kommit att betyda ’dravel, struntprat’. I SAOB:s arkivsamlingar finns en lustig folketymologi för ordet: Rape-Kalja ”slack dricka, som man rapar effter” (1730), men ordet är av finskt ursprung och kommer av rapa ’gyttja; smuts’ och kalja ’svagdricka’. Första gången ordet uppträder i en svensk text är i en dikt från omkring 1700 av artille-rikaptenen Elias Decker (hos Oxe i SV:48) som skildrar krigets och krigarens vardag:

”Den ene han tiänar till foot, ställer bussar i rothar och leeder, Annan en lyster till häst rida, tumbla och söka sin heeder; Många sig gifva i tienst i det vij artillerie kalla, Hvilka jag nästan kan tro är det bullersamste bland alla.”

Av denna skildring av krigarlivet framgår också att det kunde vara både farligt och eländigt: ”Att kneckten siuknar och döör och för öhl måste dricka rapcallja”. I detta det tidigaste belägget sätts alltså rappakalja i motsats till riktigt öl.

Lars-Gunnar Larsson

106

Det förefaller inte sannolikt att ordet rappakalja tidigast skulle ha kommit in just i svenskt militärspråk. Troligare är väl att Decker använder ordet för att understryka att krigarlivet kan bli så eländigt att soldater blir sjuka, kan dö och även tvingas dricka uselt öl. Om begreppet rappakalja hade varit okänt, hade det inte kunnat fungera i en sådan kontext.

Både i den folketymologiska omtolkningen rapekalja som nämndes ovan och i den vanliga formen rappakalja har finskans kortstaviga rapa anpassats till svenskans fonotax. Inte heller detta förhållande ger någon ledtråd i fråga inlåningsplats, dels eftersom kortstavigheten fanns kvar länge – ”kanske ännu på 1600-talet” i Nord-Skandinavien och till och med bevarats i några sverigesvenska dialekter in i våra dagar (Bruce et al. [2010]:65), dels därför att vi inte vet säkert när uttalet [rap:a-] etablerades i svenskan. SAOB:s första belägg för denna form är från 1864 (SAOB R294), men uttalet har naturligtvis förekommit tidigare.

Vi kan således inte veta säkert var ordet tidigast kommit in i svenskan. Kontakt-ytorna mellan svensktalande och finsktalande var många i 1600-talets Sverige. Många områden hyste stora finsktalande gruppen. Ett sådant område var Västmanland, som delvis hörde till Karl IX:s hertigdöme och var viktigt för bergsbruket och dess gruv-lavar. En del av de tidiga lånen, t.ex. pojke och kajme [kajman], är först belagda i eller på annat sätt knutna till Arboga och Bergslagen.

4. Arboga öl Låt oss nu hypotetiskt anta att rappakalja är ett av de ord som lånats in i Västmanland, kanske i trakten av Arboga! Om så skulle ha varit fallet, ger det kanske en möjlighet att förklara ett egendomligt talesätt, nämligen ”det kommer efter som Arboga öl”.

Det har gjorts flera försök att läsa in någon form av mening i detta talesätt. En del målar upp – obelagda – incidenter i samband med dramatiska händelser i det förflutna. En tolkning handlar om att det var Sten Sture den äldre som vid Arboga möte 1471 med öl mutade bönderna att välja honom till rikshövitsman; denna tolkning går till-baka på Olaus Petris krönika, men talesättet är känt först sedan mitten av 1700-talet (Hellsing, Hellquist & Hallengren 2005:24). Detta förslag förutsätter att bönderna ångrade det beslut de tagit i fyllan och villan, men någon sådan motsättning mellan Sten Sture och bönderna verkar inte ha funnits (Rosén 1962:260 ff.). Än mer fantasi-fullt uttrycker sig det bryggeri som idag tillverkar Arboga öl: ”Dessa bevingade ord ska enligt sägnen ha yppats år 1365 av en krigshär som kommit för sent till ett slag. Soldaterna hade nämligen rastat i Arboga och provat det lokala ölet, som redan under medeltiden var känt för sin styrka och smak.” (http://www.galatea.se/2011/10/ three-towns-independent-brewers-arboga 2014-09-08). Slaget det då måste handla om stod vid Gataskogen i trakten av Enköping, där Albrekt av Mecklenburg besegrade Magnus Eriksson och Håkan Magnusson. Redan språkligt är denna förklaring omöjlig: om bak-fulla soldater kommer för sent till ett slag, kan det inte beskrivas med orden ”det


107

kommer efter som Arboga öl”. Enligt ett annat förslag skulle talesättet ha uppkommit genom att öl skickats till fel slott i samband med ett besök av Karl XI (Hellsing, Hellquist & Hallengren 2005:24). Detta förslag tycks helt gripet ur luften.

Vad man måste ta fasta på är kollokationen komma efter i betydelsen ’ha olyckliga l. obehagliga följder l. eftervärkningar’ (SAOB K1692), som SAOB exemplifierar med två förbindelser: komma surt efter och komma efter som Arboga öl. Det finns två talesätt som passar väl ihop med denna betydelse: Det kommer efter som det sura ölet eller Det kommer efter som tunt öl, belagda alldeles i början av 1700-talet (Holm 1973:73). Holm (ibid.) ger också ett förslag att det skulle röra sig om ”porsöl, som var känt för sina efterverkningar”. Som ett alternativ till surt eller tunt öl eller till porsöl vore det frestande att föreslå rappakalja, under förutsättning att det usla, finska ölet och därmed lånordet blivit ett känt begrepp framför allt i Arboga-trakten.

Mitt förslag är naturligtvis inte mycket mer än en tankelek. Dess enda säkra stöd är den talrika finsktalande gruppen i Bergslagen alltsedan 1400-talet. Eftersom inlånet av finska rapakalja inte kan knytas till något bestämt område blir emellertid hela tanken högst osäker. Naturligtvis är det inte heller så, att två frågetecken kan räta ut varandra. Med andra ord: om det är oklart vad talesättet om Arboga-ölet syftar på och oklart var finska rapakalja lånats in, är det knappast tillrådligt att låta de båda svårigheterna lösa varandra.

5. Precisera bilden av inlånet! Förslaget att rappakalja skulle hänga samman med Arboga-ölet, det som kommer efter, är naturligtvis bara ett hugskott. Men det är ett hugskott som legat och gnagt i minst tio års tid utan att jag kunnat befria mig från det. Någon klarhet vinner jag inte heller här, men förhoppningsvis har jag kunnat skriva av mig idén och kanske sätta någon annan på spåret, om det nu är värt fortsatta studier.

Vad som den här artikeln däremot syftar till – med eller utan hjälp av Arboga-öl och rappakalja – är att framhålla vikten av att de finska lånorden i svenskan undersöks närmare. Det borde vara möjligt att spåra lånordens inlåning i svenska dialekter och skrivna handlingar och den vägen få en åtminstone något säkrare uppfattning om ordens historia och tidiga utbredning i svenska språket. Kontakterna mellan svenska och finska språken har varit många och täta och de har försiggått på många håll. Det vore egendomligt om inte lånorden skulle återspegla detta.

Referenser Bergman, Gösta. 2003: Ord med historia. 7:e uppl. Stockholm. Bruce, Gösta, Frid, Johan, Fridell, Staffan, Schaeffler, Felix, Strangert, Eva &

Wretling, Pär [2010]: Svensk prosodi – rytm och melodi. I: Språken i Sverige.

Lars-Gunnar Larsson

108

Temared. Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. (Sveriges Nationalatlas 22.) Stockholm. s. 60-65.

Dal' TS = Tolkovyj slovar’ živago velikoruskago jazyka Vladimira Dalja. 1-4. 3. izd. 1881. S. Peterburg & Moskva.

Eriksson. Manne. 1943: Hjäll och tarre samt andra ord för översäng och övervåning. Ett ordhistoriskt och ordgeografiskt bidrag till sängens och bostadens historia i Norden. (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A:4.) Uppsala & København.

Hellquist, Elof. 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3:e uppl. Lund. Hellsing, Birgitta, Hellquist, Magdalena & Hallengren, Anders. 2005: Bevingat från

Adam & Eva till Köttberget. 2:a, utökade upplagan. Stockholm. Holm, Pelle. 1973: Ordspråk och talesätt. Ny omarbetad upplaga. Stockholm. Honkanen, Tapio. 2008: Torraka ’torr tall eller gran på rot’. Ett finskt lånord i

svenskan. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2008. Uppsala. s. 67-82. Huss, Leena & Larsson, Lars-Gunnar. [2010]: Finska och meänkieli. I: Språken i

Sverige. Temared. Östen Dahl & Lars-Erik Edlund. (Sveriges Nationalatlas 22.) Stockholm. s. 110-121.

IRS = Iso ruotsalais-suomalainen sanakirja. Stora svensk-finska ordboken. A-J. Päätoim. Göran Karlsson. 1982. Helsinki.

Kolingen dess släkt och vänner. Ett familjealbum av Albert Engström. Presenterat av Hasse Zetterström. 1964. Stockholm.

Larsson, Lars-Gunnar. 2002: De undflyende hakkapeliterna. I: När språk och kulturer möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002. Red. H. Hansson, R. Kangassalo & D. Lindmark. (Skr. utg. av Johan Nordlander-Sällskapet 24.) Umeå. s. 15-25.

__________. 2012: Samiskt och finskt i svenska språket. I: Kyrka, kultur, historia – en festskrift till Johnny Hagberg. Red. M. Hagberg, L.M. Olsson & S.-E. Pernler. (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie 69.) Skara. s. 287-298.

LR = Carl Linnæus Lapplands resa år 1732. Red. M. von Platen och C.-O. von Sydow. 1975. Stockholm.

Molde, Bertil. 1984: Finska inslag i svenskan. I: Mitt sa’ finnen om Stockholm – Glimtar ur finnarnas historia i Stockholm. Red. S. Huovinen. Stockholm. s. 91-96.

NRO = Norstedts stora ryska ordbok: rysk-svensk, svensk-rysk. Большой русско-шведский, шведско-русский словарь издательства ”Norstedts”. Huvudred. U. Birgegård & E. Marklund Sharapova. 2012. Stockholm.

Rietz, Johan Ernst. [1862-]1867: Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket. 1-2. Malmö, Köpenhamn, Leipzig & London.

Rosén, Jerker. 1962: Svensk historia. 1: Tiden före 1718. 3:e uppl. Stockholm, Göte-borg & Lund.

SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska akademien. 1–. 1898 ff. Lund. SD = Diplomatarium Suecanum. Svenskt diplomatarium. [Numera utg. av Riks-

arkivet.] 1–. 1829 ff. Stockholm. SV = Samlade vitterhetsarbeten 11. Utg. af P. Hanselli. Uppsala 1868. Talve, Ilmar. 1960: Bastu och torkhus i Nordeuropa. (Nordiska museets handlingar

53.) Stockholm.


109

Tarkiainen, Kari. 1990: Finnarnas historia i Sverige. 1: Inflyttarna från Finland under det gemensamma rikets tid. Helsinki.


110

Czasowniki plurakcyjne w języku polskim?

Witold Maciejewski Department of Scandinavian Studies,

University of Social Sciences and Humanities SWPS, Warsaw

[email protected]

Abstract. Pluractional Verbs in Polish?

Pluractionality is a syntactic, morphological and semantic category, which originally referred to verbs in the Chadic languages of Africa. Pluractional verbs prefer plural subjects and/or plural objects. Are there any traces of pluractivity in Polish? Most probably, some of frequentative and distributive verbs (like the prototypical pozagryzać ‘to bite’, on several objects, poprzyjeżdżać ‘to come’, performed by several agents) are pluractional, as they prefer plural agents or patients.

1. Definicja plurakcyjności Termin „plurakcyjność” (ang. pluractionality) nie jest obecny w językoznawstwie polskim. Powodem może być to, że istnienia tej kategorii w polszczyźnie nie dostrzegano; a w istocie, jak to mam zamiar wykazać, jest ona szczególnym przypadkiem innych kategorii: iteratywności i dystrybucyjności.

„Plurakcyjność” wprowadził do językoznawstwa afrykanistycznego Paul Newman (1980, 1990) jako cechę czasowników, wymagających dopełnienia lub podmiotu (rzadziej i dopełnienia i podmiotu) w liczbie mnogiej. Definicja w wersji mocnej oddziela plurakcyjność od iteratywności głosząc, że czasowniki iteratywne nie presuponują liczby uczestników akcji i tym różnią się od „wieloczynnościowych”. W językach czadyjskich (bole, ga’anda, hausa, margi, przykłady za Newman 1990, Pawlak 1998, s. 101 i n., Piłaszewicz 1998, s. 93) kategoria „wieloczynnościowości” posiada wyrazisty wykładnik morfologiczny: reduplikację:

bole dàppu ’zbierać’ : dàdàppu ’powyzbierać’ lòoëu ‘pytać’ : lo~lo~oëu ‘powypytywać’

ga’anda «ës ‘siedzieć’ : «ëdas ‘porozsiadać się’ hausa tuna ‘przypomnieć’ : tuntuna ’poprzypominać’


111

margi kutsa ‘wstrząsać’ : kutsakutsa ‘powstrząsać’ Publikacja Newmana (1980) zainspirowała dalsze poszukiwania w Afryce (o hausa,

Součková 2011) i w językach z różnych rodzin i regionów poza Afryką Zachodnią: północnoamerykańskich (yurok w Kalifornii, Garrett 2001, lillooet salish w Kanadzie, Matthevson), południowoamerykańskich (karitiana, Müller & Sanches-Mendes 2008), kaukaskich (czeczeński, Yu 2003), semickich (Greenberg 1991), chińskim mandaryńskim, ainu, australijskich, drawidyjskich i in. Termin uzyskał nowe znaczenia (lub stracił na pierwotnej ostrości); na gruncie języków o różnej charakterystyce wymaga konfrontacji z iteratywnością (Xrakovskij 1997), dystrybutywnością i habitualnością i, oczywiście, z kategorią aspektu (Bertinetto et al. 2012). Czasowniki plurakcyjne odnoszą się do czynności i wydarzeń, wykonywanych przez mnogich aktantów, wykonywanych wielokrotnie wobec mnogich obiektów, lub/oraz odbywających się jednocześnie w wielu miejscach. Na gruncie językoznawstwa szwedzkiego (Blensenius 2013) termin pluraktionell odniesiono do analitycznych konstrukcji składniowych w języku szwedzkim. Tym samym pola i wyniki analiz, referowanych pod tym samym wyrazem kluczowym, ale pochodzące z różnych paradygmatów teoretycznych stały się trudno porównywalne.

Definicja kategorii plurakcyjności, którą przyjmuję za jej pierwotnym źródłem, odnosi się do trzech płaszczyzn języka: składniowej (mnogość podmiotu i/lub dopełnienia), morfologicznej (np. wskazana przez Newmana i in. reduplikacja w językach czadyjskich) oraz semantycznej (wielokrotność akcji, podejmowanych przez aktantów wobec obiektów). Schemat zdania plurakcyjnego z orzeczeniem przechodnim obejmuje zarówno konstrukcje z obowiązkowym mnogim podmiotem i mnogim dopełnieniem, jak i struktury, w których w liczbie mnogiej występuje albo tylko podmiot, albo tylko dopełnienie. Ponieważ czasownik przechodni plurakcyjny preferuje mnogie dopełnienie, kategoria domaga się interpretacji w odniesieniu do zakresu relacji rządu i kongruencji.

Jednocześnie jasne jest, że definicja zakłada morfologiczną sekundarność reprezentacji zjawiska: czasowniki wieloczynnościowe są derywatami odczasownikowymi. Jeśli pozagryzać wolno nazwać polskim czasownikiem prototypowym dla tej kategorii, to wątpliwość może rodzić fakt, że czasowniki o podobnej budowie tradycyjnie określa się mianem iteratywnych (lub repetytywnych) i/lub dystrybutywnych. Jaki zatem pożytek miałby płynąć z wskazania, że pozagryzać i podobne są nie tylko iteratywne, lecz także plurakcyjne? Otóż wydaje się, że można przytoczyć przynajmniej dwa argumenty, które stanowią o zasadności wydzielenia tej kategorii:

1. argument o pogłębieniu analizy języka polskiego: charakterystyka składniowa i morfologiczna, podana w pow. definicji, wyróżnia i problematyzuje inne kategorie „rodzaju akcji”. Na możliwość interpretacji (zwłaszcza niektórych)

Witold Maciejewski

112

polskich czasowników frekwentatywnych jako plurakcyjnych nie zwrócono dotąd uwagi.

2. argument ogólnojęzykoznawczy: wskazanie perspektywy porównawczej z innymi, europejskimi, ale również z genealogicznie odległymi językami, a w istocie – wsparcie poglądu o homogeniczności kategorii językowych.

Wobec bogactwa morfologii czasownika słowiańskiego, a zwłaszcza polskiego, byłoby rzeczą mało prawdopodobną, by nie udało się odnaleźć i w polszczyźnie czasowników „wieloczynnościowych”, spełniających wymagania definicyjne. Niektóre czasowniki definicja nakazuje jednak wyłączyć z pola obserwacji, mimo że wymagają mnogich podmiotów – chodzi o czasowniki o treści wzajemnozwrotnej, jak w zdaniach Jaś i Kasia ścigają się, biją się, spotykają się itp. Mimo udziału mnogich aktantów nie jest pewne, że chodzi tu o „mnogą akcję” (repetytywność nie jest presuponowana, nie są to także derywaty monoleksykalne). O plurakcyjności czasownika ma rozstrzygać test, ograniczający kongruencję i rekcję do mnogich podmiotów i/lub dopełnień (bliższych).

2. Morfologia Stosunkowo łatwo wskazać, że już wśród wyżej wskazanych polskich przekładów czasowników czadyjskich (jw., Piłaszewicz 1998 i Pawlak 1998) są takie, które spełniają definicyjne wymogi plurakcyjności. Odmienna niż w językach czadyjskich jest natomiast charakterystyka morfologiczna. Reduplikacja w czadyjskich, którą w odniesieniu do wieloakcyjności można odczytywać jako operację o walorach ikonicznych, nie jest wykładnikiem systemowym w słowiańszczyźnie. Najbliższym ekwiwalentem czadyjskiej ikoniczności jest afiksacja, por. serię przykładów:

(1) z derywatem dokonanym: Lis zagryzł kurę/kury (2) z derywatem niedokonanym: Lis zagryzał kurę/kury (3) z derywatem niedokonanym iteratywnym lub habitualnym, tworzonym przez

mnogie dopełnienie: Lis zagryzał kury (4) z derywatem dokonanym i dystrybutywnym: Lis pozagryzał kury

Sens „wieloczynnościowy” mają wypowiedzenia (3) (habitualne) i (4) (dystrybutywne), przy czym wariant (4) z dopełnieniem w liczbie pojedynczej jest albo nieakceptowalny, albo wymaga dziwacznego uzasadnienia sensu, by zyskał akceptowalność:

(5) *?Lis pozagryzał kurę Przedrostek po- tworzy czasownik dokonany od podstawy niedokonanej zagryzać i – z racji swej dokonaności – nie ma, w odróżnieniu od swej podstawy – sensu habitualnego, lecz zyskuje sens dystrybutywny. Na rzecz interpretacji wieloczynnościowej świadczy także to, że derywaty imiesłowowe w liczbie


113

pojedynczej są, choć strukturalnie prawdopodobne, niezbyt zrozumiałe: jakiego to obiektu atrybutem miałby być ?pozagryzany?

Wydaje się również uzasadnione, by do charakterystyki tych złożonych derywatów dołączyć tezę o kresie morfologii polskiego czasownika: derywaty plurakcyjno-frekwentatywno-dystrybutywne nie są już podstawą dla kolejnych w ciągu derywacyjnym form niedokonanych, por. serię:

łamać (ndk) : wy-łamać (dk) : wy-łam-ywa-ć (ndk) : po-wy-łam-ywa-ć (dk) : *po-

wy-łam-yw-ywa-ć (?ndk)

- gdzie ostatni, hipotetyczny derywat jest chyba zupełnie nierealny (odrzucają go nawet wyszukiwarki internetowe). Pozornie z tej zasady wyłamuje się powystrzeliwać (istniejące obok powystrzelać, por. nie może przecież powystrzeliwać wszystkich Arabów, H. Sienkiewicz, W pustyni i w puszczy). Powystrzeliwać, tak jak powystrzelać, ma jednak sens dokonany (lub opozycja aspektu zostaje zatarta, ponieważ forma testowa w czasie teraźniejszym ?powystrzeliwuje jest wątpliwa).

Podobną charakterystykę jak pozagryzać w (4) posiadają derywaty w rodzaju powystrzelać, nawyłapywać, powyrzucać, powyrywać, poprzepytywać, poprzewracać itp.

Uogólniając można postawić tezę, że plurakcyjność związana jest z sekwencjami afiksów: po-za-, po-wy-, po-w- i że są one bardziej wyraziste w tej funkcji niż po-nad-, po-prze-; po-przy-. Potwierdzają to testy na czasownikach parcjalnych czy perlatywnych, np. powyłamywać (plurakcyjne i iteratywne, powyłamywać gałęzie, nogi wobec wątpliwego powyłamywać ?gałąź, ?nogę). Ponadłamywać natomiast, rozpoznawane jako oznaczające czynność wykonaną częściowo (czasownik parcjalny), dobrze toleruje zarówno dopełnienie mnogie (ponadłamywać gałęzie), jak i pojedyncze (ponadłamywać gałąź).

3. Struktura znaczeniowa polskiej plurakcyjności

3. 1. Związek z iteratywnością i dystrybutywnością

Nie jest jednak oczywiste, że składnia z mnogim dopełnieniem czasowników o wyżej charakteryzowanej budowie jest w pełni obowiązkowa, i to nie tylko w sytuacji, gdy dopełnienie denotuje przedmiot amorficzny czy kompozycyjny (powysypywać mąkę, podolewać wody, powycinać las) lub obiekt zbiorowy/klasę obiektów:

(6) Ponapisywał ten wyraz, poprzepisywał artykuł (7) ?ponapisywał życiorys : ponapisywał życiorysy

Witold Maciejewski

114

- w zgodzie z definicją wieloczynnościowości nie można czasowników, przyjmujących dopełnienie w obu liczbach, klasyfikować jako plurakcyjne, w przykładzie 2a wyrażenie jest „jedynie” iteratywne. Semantyczna charakterystyka dopełnień wyraz czy artykuł jako nazw klas realnych obiektów w pow. kontekście także nie ratuje interpretacji plurakcyjnej.

Podobnie ma się rzecz z czasownikami nieprzechodnimi. Nieprzechodnie, które (zazwyczaj) wymagają podmiotu w liczbie mnogiej, są strukturalnie bliskie czasownikom przechodnim w typie 1 d.: poprzyjeżdżać, porozchodzić (się), porozsiadywać, powybiegać, powyskakiwać, poprzycichać, podopisywać, poodpisywać…, por.

(8) Goście poprzyjeżdżali/poodjeżdżali Zdania z czasownikiem z tej grupy w liczbie pojedynczej, jeśli się trafiają (por. Google, w nkjp brak jest przykładów), to są rzadkie i otrzymują interpretację iteratywną:

(9) Gość przyjeżdżał : ?Gość poprzyjeżdżał (10) Pies wybiegał : ?Pies powybiegał

- użycie z podmiotem w liczbie mnogiej statystycznie zdecydowanie przeważa, nawet jeśli gramatyka, oparta na kompetencji native-speakera, mimo wahania zezwala na podmiot pojedynczy. ?Pies powybiegał „poprawia się” nieco, gdy czynność staje się dwukierunkowa: Pies powybiegał z domu do ogrodu, przykład z Google, ale, oczywiście, może mieć tylko interpretację iteratywną.

Konkluzją jest, że charakterystyka semantyczna (i, co za tym idzie, klasyfikacja) nie jest w pełni rozłączna. Dalsza spekulacja może się koncentrować na interpretacji znaczeniowej przedrostka po-, najbardziej wyrazistego wykładnika poszukiwanej kategorii.

Przedrostek po- jest „spokrewniony” z przyimkiem po na tej samej zasadzie, która wiąże inne przedrostki i przyimki (na, w, wy itd. ) i ich znaczenia. Przyimek po jest wielofunkcyjny; oznacza m. in. porządek spacjalny – następstwo w szeregu linearnym (jeden po drugim), porządek temporalny (dzień po dniu), porządek dystrybutywny (dostali po jabłku). Plurakcyjność obejmuje zarówno następstwo, jak i powtarzalność akcji, a więc czasownik w liczbie mnogiej jest polisemiczny. Przekład wypowiedzeń polskich na inne języki, pozbawione takiej strukturalnej wieloznaczności czasownika, eksponuje tylko jedną z treści; por. :

(11) Goście się porozchodzili a. franc. Les invités sont partis chacun de son côté b. ang. they went their severalways

Obydwa przekłady eksponują wielokierunkowość,‘każdy w swoją stronę’. Sens i formę plurakcyjną ma natomiast ekwiwalent niemiecki, najbliższy polskiemu:

c. niem. Die Gäste sind auseinandergegangen,


115

Podobnie, w przekładzie psy powchodziły do pokoju język angielski ujednoznacznia: These three dogs entered the room one after the other, albo wręcz These dogs entered the room dog after dog, ‘jeden za drugim’ albo ‘pies za psem’.

3. 2. Charakterystyka rodzajowa

W celu ustalenia zasad łączliwości przechodnich czasowników plurakcyjnych – takich jak prototypowe pozagryzać można podążyć drogą, sugerowaną przez Paula Newmana (1990). Pluralność dopełnienia jest presuponowana w czasowniku, prawdopodobnie pod warunkiem pewnej zgody semantycznej z dopełnieniem. W językach bantu, jak w suahili, reguła ta posiada eksplicytny wykładnik morfologiczny – wykładnik kategorii klasy (rodzaju) dopełnienia (opcjonalnie) pojawia w czasowniku głównym. Nieakceptowalność pol. (5) (*pozagryzał kurę), a także wątpliwości, towarzyszące akceptacji np. ?powyłamywał nogę można objaśniać próbując odpowiedzieć na pytanie, które to klasy dopełnień przyjmują poszczególne czasowniki plurakcyjne. W odniesieniu do czasownika analiza dotyczy zatem własności leksykalnych, a w odniesieniu do grupy imiennej – charakterystyki rodzajowej.

I tak, w przypadku prototypowego pozagryzać należałoby prawdopodobnie wskazać, że czasownik ten wymaga obiektów indywiduowych i ożywionych. Dividua i inanimata w tej pozycji są – zapewne w różnym stopniu – nieakceptowalne. Dlatego, obok prawidłowego zagryź/zagryzać wargę lub wargi, wątpliwości autora artykułu budzi sensowność i akceptowalność np. ?pozagryzać wargę i ?pozagryzać wargi (Jerzy Bralczyk w dyskusji zajął odmienne stanowisko, uznając pozagryzać wargę za wypowiedzenie akceptowalne). Łamać, przełamać, przełamywać i poprzełamywać – presuponują (konkretny)

obiekt ciągły i masywny; znaczenie leksykalne podstawy słowotwórczej łamać przechowuje się w całym cyklu derywacyjnym, podobnie jak w przypadku serii z bić (rozbić etc.) czy rwać (rozrywać etc.). Czasowniki ostatnie w serii (poprzełamywać, porozbijać, porozrywać) są iteratywne i ew. dystrybutywne.

Nieco inaczej ma się rzecz z kolejnym derywatem czasownika łamać. Jeśli ?powyłamywać gałąź/nogę itp. jest – przynajmniej dla niektórych użytkowników - wyrażeniem nieakceptowalnym, to dlatego, że powyłamywanie pojmują jako operację na oddzielnych (alienable) całościach, gałęzie i nogi ujmowane są jako individua, a wypowiedzenie, jako plurakcyjne, „poprawia się”, gdy zastąpić dopełnienie liczbą mnogą.

Wypowiedzenia w rodzaju porozbijał dzban, węgiel są iteratywne oraz – z racji presuponowanej mnogości obiektów, powstałych w rezultacie czynności – także plurakcyjne. Z uwagi na formę dopełnienia muszą być jednak klasyfikowane jako iteratywne.

Witold Maciejewski

116

4. Konkluzja Sensy i funkcje czasowników, uznawanych za plurakcyjne w językach czadyjskich i in. wymienionych na wstępie, są w polszczyźnie obsługiwane przez czasowniki tradycyjnie określane jako frekwentatywne i/lub dystrybutywne. Wyrazistą różnicą jest jednak brak w polszczyźnie ekwiwalentów składni w pełni plurakcyjnej, tj. czasowników głównych, wymagających zarówno mnogich podmiotów, jak i dopełnień.

W planie morfologicznym plurakcyjność eksponowana jest za pomocą czasowników z sekwencjami przedrostków po-za-, po-wy-, po-w-, po-na- i tp.

Składnię plurakcyjną – z mnogim podmiotem dla czasowników nieprzechodnich oraz z mnogim dopełnieniem przechodnich – wyraźnie dokumentują dane z korpusów języka polskiego. Testy falsyfikujące, dotyczące akceptowalności struktur z pojedynczymi aktantami, dały wyniki mniej wyraźne i powinny zostać rozszerzone dla uzyskania statystycznej wiarygodności.

W planie znaczeniowym wymagają przechodnie czasowniki plurakcyjne dopełnień indywiduowych, niektóre także ożywionych.

References Bertinetto, Pier Marco & Lenci, Alessandro 2012. Habituality, pluractionality, and

imperfectivity, s. 852 – 880 Blensenius K. 2013. En pluraktionell progressivmarkör? Hålla på att jämförd med

hålla på och, Språk och stil 23, 2013. 175-204. Corbett G., 2000. Number. Cambridge University Press. Garrett A,. 2001. Reduplication and infixation in Yurok: Morphology, semantics, and

diachrony. International Journal of American Linguistics 67. 264-312. Greenberg, J., 1991. The Semitic “Intensive” as Verbal Plurality. In Semitic Studies In

honor of Wolf Leslau. Alan S. Kaye (ed.) 577-587. Wiesbaden: Otto Harrassowitz Müller, Ana & Sanches-Mendes, Luciana 2008. Pluractionality in Karitiana, Grønn,

Atle (ed.): Proceedings of SuB12, Oslo: ILOS 2008, 442-454. Matthevson, Lisa On Distributivity and Pluractionality Newman Paul, 1980. The Classification of Chadic within Afroasiatic, Leiden:

Universitaire Pres. __________. 1990. Nominal and Verbal Plurality in Chadic, Publications in African

Languages and Linguistics, Dordrecht: Walter de Gruyter nkpj Narodowy Korpus Języka Polskiego, http://nkjp.pl/

Pawlak N. 1998, Język hausa, Warszawa: Wydawnictwo Akademickie Dialog Piłaszewicz S. 1998. Języki czadyjskie, Warszawa: Wydawnictwo Akademickie

Dialog Součková K. 2011. Pluractionality in Hausa, Utrecht: LOT,

https://openaccess.leidenuniv.nl/handle/1887/18247


117

Xrakovskij, V. S. 1997. Semantic types of the plurality of situations and their natural classification. In V. S. Xrakovskij (ed.), Typology of iterative constructions. Munich: Lincom.

Yu A. C. L., 2003. Pluractionality in Chechen. Natural Language Semantics 11. 289-321.


118

Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på en gammal kändis∗

Ingrid Maier Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet

[email protected]

Abstract. Grigorij Kotošichin – Not just a "Swedish Spy" but also a Russian-language Teaching Partner? New Light on a Familiar Figure

Grigorij Kotošichin is known primarily for his description of Muscovy during the reign of Tsar Aleksej Michajlovič (in a manuscript book at Uppsala University Library). He began his career as a secretary at the tsar’s Diplomatic Chancery, where he cultivated relationships with Swedish diplomats. He defected from Russia in 1664 and eventually came to Stockholm in 1666, where he wrote his famous book. In August 1667 Kotošichin killed his landlord in a drunken quarrel; he was executed, and his body was brought to Uppsala for dissection by the university’s most famous professor, Olof Rudbeck. This article begins with an overview of his life, followed by a discussion of a manuscript, at the National Archives in Stockholm, which can be attributed to Kotošichin. This document shows that Kotošichin not only suggested that he could teach Russian to Swedish students (as earlier scholars have mentioned), but that he even produced a small Russian textbook, using as a prototype the booklet Alfabetum Rutenorum (Stockholm, printed around 1640). The appendix presents the first complete facsimile edition of this handwritten textbook.

1. Inledning

De flesta slavister känner till Grigorij Kotošichin, och även många studenter som har läst rysk språkhistoria vid Uppsala universitet på senare år har sett originalversionen av hans märkliga verk om Moskvastaten under tsar Aleksej Michajlovičs tid, en hand-skrift som förvaras på universitetsbiblioteket i Uppsala (Slav. 29). Handskriften – som ∗Denna artikel är en något utökad version av föredraget som hölls vid symposiet till minne av Sven Gustavsson

den 26 maj 2014 i Uppsala. Eftersom den har uppstått ur ett muntligt föredrag är hänvisningarna till sekundär-litteraturen här något magra. En utförlig vetenskaplig artikel – på tyska, med en betydligt längre litteraturlista – som till innehållet i viss utsträckning överlappar med det tredje avsnittet av den här uppsatsen kommer att publiceras i Zeitschrift für Slawistik (Maier 2014).

Grigorij Kotošichin – inte bara ”svensk spion”, utan även rysklärarkollega? Nytt ljus på en gammal kändis

119

kom till under åren 1666–1667 – råkade efter författarens död snart i glömska, men efter att den hade återupptäckts på 1800-talet skulle den bli en av våra viktigaste källor om de ryska ämbetsverken, om tsarernas vardag, fester osv. Den utgör också en populär och ofta utnyttjad språkvetenskaplig källa om ryska kanslispråket under 1600-talets andra hälft, i synnerhet sedan Anne Penningtons föredömliga utgåva kom ut (Pennington 1980).

Innan jag presenterar vår huvudperson litet närmare (se avsnitt 2) vill jag säga några ord om vad Sven Gustavsson och jag har med Grigorij Kotošichin att göra, varför jag har valt att tala om just detta ämne på minnessymposiet. För ett antal år sedan fick jag i uppdrag av Sven Gustavsson att skriva en bok om de rysk-kyrkslaviska katekeser som trycktes i Sverige på 1600-talet (eller, mera exakt, mellan 1628 och 1702). Denna uppgift har på något sätt gått i arv från Anders Sjöberg till Ľubomír Ďurovič och har nu kommit till mig. Det finns mycket kvar att göra, men jag har i alla fall under de gångna åren samlat en stor mängd material. När jag undersöker de tryckta katekeserna tittar jag också på alla handskrivna kopior av dessa tryck. Till dessa hör en handskrift med bland annat tre katekestexter som förvaras i Riksarkivets Extranea-samling.1 Att det finns någon sorts samband mellan denna handskrift och den tryckta ”ryskläro-boken” Alfabetum Rutenorum har varit känt sedan 1970-talet, men ingen har kunnat säga fram tills helt nyligen om handskriften bör betraktas som ett förarbete till den tryckta broschyren eller som en senare avskrift. I en uppsats som publicerades för några år sedan visade jag för första gången att handskriften är sekundär; jag daterade avskriften till andra hälften av 1660-talet (Maier 2012).2 Från början kopplade jag ändå inte ihop Extranea-handskriften med Grigorij Kotošichin, utan det behövdes litet tur för att jag skulle komma fram till denna slutsats (se närmare avsnitt 3).

Som bilaga till denna uppsats publiceras för första gången ett faksimil av hela Extranea-handskriften.

2. 2. Vem var Grigorij Kotošichin?

Det finns några mer än hundra år gamla – men ändå värdefulla – klassiska arbeten om Grigorij Kotošichin. Ett av de tidigaste arbetena är en artikel på svenska av Harald Hjärne (1881). Hjärne nöjde sig inte med att studera de svenska dokumenten (fastän det onekligen var hans viktigaste bidrag till Kotošichin-forskningen), utan han inkluderade även visst ryskt arkivmaterial, dvs. han arbetade också med original-dokument i ryska arkiv.3 Ett år senare kom hans artikel ut i en något omarbetad rysk 1 Riksarkivet Stockholm (i fortsättningen: RA), Extranea 157.6, Odaterade strödda handlingar. 2 Den tryckta broschyren Alfabetum Rutenorum är inte daterad, men den måste ha kommit till någon gång mellan 1628 och 1648, när tryckaren, Peter van Selow, dog. Den mest sannolika tidpunkten är enligt min uppfattning slutet på 1630-talet eller några år in på 1640-talet (se Maier 2012 för utförliga argument). 3 I minst ett fall missförstod Hjärne källtexten, så att det finns ett lustigt fel i hans uppsats: när det står i de ryska dokumenten att Kotošichin hade fått ett särskilt lönepåslag ”для хлѣбные дорогови” (substantivet är дороговь, på modern ryska дороговизна; se Slovar' russkogo jazyka XI–XVII vv., band 4, s. 324), vilket bör översättas till

Ingrid Maier

120

version, skriven av Jakov Grot (1882), som var duktig på svenska och kände Hjärne personligen.4 Något årtionde senare publicerade A. I. Markevič sin monografi om Kotošichin (Markevič 1895), i vilken författaren även tog hänsyn till Hjärnes forsk-ning – tack vare Grots kulturförmedlande insats, för Markevič kunde uppenbarligen inte läsa några arbeten på svenska. Trots att det trycktes rätt många utgåvor av Kotošichins berömda handskrivna bok om Moskva-staten och även en del veten-skapliga artiklar under de följande cirka 120 åren, innehåller de i allmänhet föga eller intet nytt.5 Den följande framställningen bygger därför i stor utsträckning på Hjärnes och Markevičs arbeten, men i några fall kommer jag även att begagna mig av hittills okända historiska originaldokument.6

Grigorij Karpov Kotošichin föddes omkring 1630 och började tidigt arbeta på ett ryskt ämbetsverk. Förmodligen anställdes han 1645 eller lite senare, när han var ungefär 12–15 år gammal (Markevič 1895: 6–7). I sin levnadsbeskrivning, som han lämnade in när han påbörjade sin tjänstgöring i Sverige (Hjärne 1881: 65–66), nämner han bara sin verksamhet vid Posol'skij prikaz, det ryska Sändebudskansliet, där han hade tjänat tsaren ”af min ungdoms tid”, men strax före nyår 1658 flyttades han från Prikaz Bol'šogo dvorca (‘Stora hovet’) till Posol'skij prikaz, så vi vet att han har erfarenhet från minst två kanslier.7 När han väl hade börjat arbeta på Sände-budskansliet möter vi honom ganska snart även i de svenska källorna, för han deltog i egenskap av sekreterare vid gränsförhandlingarna i Kardis, som hölls under åren 1660–1661, och alla originaldokument från Kardis-förhandlingarna som jag har studerat på Riksarkivet – inklusive några tsarbrev på pergament av imponerande storlek – är med största sannolikhet skrivna av Kotošichins hand.8 Ur de bevarade ‘på grund av dyrtider’ eller ‘på grund av de höga matpriserna’, tolkade Hjärne detta som att Kotošichin hade fått en särskild summa ”i och för resekostnader”, dvs. han tänkte på дорога ‘väg, resa’ (Hjärne 1881: 70; se också Grot 1882: 18). Hjärnes artikel innehåller två pagineringar: en som gäller för själva artikeln, 1–32, och en som är den löpande för hela tidskriftsnumret. Jag anger sidnummer enbart enligt den senare numreringen. 4 Artikeln Grot 1882 är inte en exakt översättning av Hjärnes arbete, utan Grot gjorde en version som var anpassad till en rysk publik: vissa delar utelämnade Grot, andra bitar lade han till. Men innehållet i de båda artiklarna är ungefär detsamma. 5 För en redovisning av textutgåvorna fram till 1980 se Pennington 1980; för senare utgåvor och nyare sekundär-litteratur se Łaszkiewicz 2007, Maier 2014, Beljakov (under tryckning). 6 När Harald Hjärne refererar till dokument som förvaras i Sverige – Riksarkivet i Stockholm och Stockholms stadsarkiv – har jag för det mesta beställt fram originaldokumenten och gjort egna transkriptioner; i varje enskilt fall anger jag antingen ett originaldokument eller hänvisar till Hjärne 1881. Det finns två anledningar varför jag bestämde mig för att gå till originalkällorna: dels stämmer Hjärnes referenser till arkivsamlingar inte längre, dels anpassade han sina transkriptioner till dåtidens svenska. Jag citerar däremot originaltexterna så exakt som möjligt, varvid jag uppger upplösta förkortningar inom hakparenteser. 7 Se till exempel Belokurov (1906: 50, not 2); Epstein (1978: 5); Łaszkiewicz (2007: 30). 8 Originaldokumenten finns på två ställen: fem dokument – delvis tillsammans med samtida översättningar till svenska – finns i Originaltraktater med främmande makter, Ryssland, nr 13–14 (nr 14 är dock från senare tid, år 1666). I denna kartong finns följande dokument som har med Kardis-freden att göra (från åren 1661–1662): 13 A (Ryska kommissariernas utskickades försäkran angående orten och formen för de egentliga fredsunder-handlingarna), 13 B (Ryska kommissarierns fullmakt för I. N. Sumorokov, I. F. Sumorokov och von Delden), 13 C (Fredsfördrag), 13 D (Tsar Alexejs fullmakt för ryska kommissarierna), 13 E (Tsar Alexejs ratifikation av Litt. C [dvs. fredsfördraget] dat. Moskva 31 augusti 1661/7169; på pergament, 82 х 65,5 cm). Tsar Alexejs ”fullbor-dansbrev” – också på pergament, 69 х 51,5 cm – ligger separat, under nr 13 F. Alla dessa brev, utom 13 E, är digitaliserade och är fritt tillgängliga online; se Nationell arkivdatabas, http://sok.riksarkivet.se/nad (senast


121

dokumenten framgår inte att han redan vid denna tidpunkt skulle ha lämnat hemlig information till svenskarna. En gång skickades han till Stockholm med ett brev från tsaren till Sveriges kung (dvs. den omyndige Karl XI) och tillbringade då, i september 1661, några få dagar i Stockholm.9 I själva brevet omnämns Grigorij Kotošichin som gonec (‘kurir’): ”Vi har skickat till er, högädle Herr, Ers Kungliga Majestät, vår kurir, skrivaren Grigorij Kotošichin.”10 På brevets baksida finns en anteckning om att det hade mottagits den 23 september. Redan den 24 september beslöt riksrådet ”att denne ryske expressen med första expedieras, och gifves en bojort (ett slags fartyg) med sig” (citeras – inklusive parentesen – enligt Hjärne 1881: 70–71), vilket betyder att Kotošichin ganska säkert inte tillbringade många dagar i Sverige. Ändå är det mycket möjligt att ”en och annan från den tiden [kunde] hafva hans person i minne, när han under helt olika förhållanden kom tillbaka dit några år senare. Taube t.ex. påstår sig hafva sett honom såsom rysk «envoyé» i Stockholm” (ibid.: 71).

Senast på sommaren 1663 blev han ”svensk spion”, enligt den ryska diplomatins uppfattning (de svenska källorna beskrev honom däremot som en värdefull informant). Att de dåligt betalda ryska statsanställda lämnade uppgifter till svenskarna var inte särskilt ovanligt: de förstnämnda brukade inte tacka nej till sådana extrainkomster, och förresten skulle ”Moskva-korrespondenternas” rapporter hem till Sverige eller till Danmark vara betydligt mindre intressanta att läsa om deras författare inte hade haft tillgång till mer eller mindre konfidentiella informationer, som korrespondenterna fick

konsulterat 22 oktober 2014). – Tsarbrev som med största sannolikhet är skrivna av Kotošichin har jag också hittat på andra arkiv, t.ex. på Rigsarkivet i Köpenhamn (T.K.U.A. Speciel Del. Rusland, 73-6: Breve fra russiske kejsere og kejserinder, t.ex. tsarens brev dat. 17.6.1660, 20.3.1662, 13.7.1663) och på det österrikiska statsarkivet – Haus-, Hof- und Staatsarchiv – i Wien (Russische Urkunden, nr. 56, dat. 23.3.1658; nr 59, dat. 15.4.1662; nr 60, dat. 21.8.1662; nr 61, dat. 21.9.1662; nr 58 däremot är med säkerhet inte skriven av Koto-šichin, och arkivets datering – 12 juni 1661 – är också uppenbarligen felaktig; det korrekta året är 1667!). Mitt intryck från arkiven i Stockholm, Köpenhamn och Wien är att så gott som alla tsarbrev under Kotošichins tid på Posol'skij prikaz är skrivna av honom personligen. Dessutom finns på det Österrikiska arkivet i Wien bland ”Russische Urkunden” (nr 57, dat. 12 februari 1659) ett annat dokument, en statejnyj spisok, dvs. en rapport, författad av en rysk envoyé efter en resa till utlandet, i detta konkreta fall till Wien (via Polen). Även denna rapport är med största sannolikhet avskriven av Kotošichin – och man kan ju undra hur detta dokument kan ha hamnat i den tysk-romerske kejsarens arkiv! Kan det möjligen förhålla sig så att Kotošichin försåg även kejsarens diplomater med information, till och med innan han började sin underrättelseverksamhet för svenske ministern Adolf Ebers? Jag har naturligtvis inga bevis, utan än så länge rör det sig enbart om ett indicium – här krävs det mera forskning! 9 Det relevanta originalbrevet från tsaren ligger på RA Stockholm, Diplomatica Muscovitica, vol. 618: Tsarernas originalbrev 1659–1666, brev nr 32. Brevet är daterat den 7 augusti 1661 (i dokumentet står 7169, enligt den vid denna tid brukliga ryska tideräkning som användes i själva brevet). I brevet ber tsaren Sveriges konung att skicka en delegation till gränsen, med en ratifikation av fredsfördraget i Kardis. Denna delegation borde, enligt brevet, infinna sig vid Nyhusen nära den ryska gränsen. (I tsarens brev kallades orten Новый городок, i andra dokument även Новгородок, på ”modernare” ryska Нейгаузен, Нойхаузен, idag Vastseliina i Estland). Den svenska delegationen ombads att infinna sig vid Nyhusen de sista dagarna i september (”сентября в последних числех”). När brevet nu kom fram den 23 september var det hur som helst omöjligt att uppfylla tsarens önske-mål, så det faktum att Kotošichin skickades tillbaka omedelbart är inte särskilt förvånande. (Huvudtrafikleden mellan Riga och Pskov gick genom Neuhausen/Novgorodok; se Troebst 1997: 128.) 10 «[...] послали к вам велеможному г[осу]д[а]рю к в[а]шему королевскому величеству гонца н[а]шего подячего Григорья Котошихина». Stavningen i citatet är något förenklad; bokstäver som är skrivna ovanför raden återges här och i fortsättningen i kursiv stil, övriga förkortningar upplöses och anges inom hakparenteser.

Ingrid Maier

122

till exempel av översättarna vid Posol'skij prikaz.11 Att det ofta var tsarens översättare som lämnade viktig – om än måhända inte hemlig – information till korrespondenterna vet vi eftersom de sistnämnda ibland berättar om sina kontakter med diverse över-sättare, även namngivna.12 Kotošichin gick nog ändå litet längre än dessa översättare eftersom han lämnade ett exemplar (kanske en kladd, alternativt en extra renskrift) av tsarens hemliga instruktioner för de ryska delegaterna inför en förhandling om olika detaljer som inte hade blivit riktigt klargjorda i Kardis-fördraget till svenske ministern Adolf Ebers. Så här skriver Ebers i sitt brev till svenske kungen, daterat 22 juli 1663 (i min översättning till svenska):

För att få reda på innehållet i de ovanstående instruktionerna var jag tvungen att punga ut med 100 dukater [...] Och denna karl – en ryss, men välvilligt inställd gentemot Sverige – kommer att ge mig kännedom om allt som framledes kommer att hända, när deras sändebud skriver, eller vad hans Tsariska Majestät kommer att besluta angående penningsumman.13

11 Den kanske flitigaste av alla svenska korrespondenter i Moskva under 1600-talets sista årtionden – eller i alla fall den person som skrev det största antalet rapporter från Moskva som har bevarats på Riksarkivet till våra dagar – Christoff Koch (1683 adlad som von Kochen), skrev nog ganska regelbundet ett brev i veckan till svenske kungen och/eller riksrådet. De flesta av hans brev från 1670-talet är inte undertecknade, men ur många av de (vanligtvis korta) följebreven skrivna av Jacob Johan Taube, generalguvernör över Kexholms län och Ingermanland 1664–1668 och återigen1673–1678 (Lewenhaupt 1961: 63), framgår ändå klart och tydligt att det är Koch som åsyftas, när Taube refererar till en bifogad ”berättelße sub D. ifrån den wanlige Correspondenten i Muscou” (varvid D är en av bilagorna). Det här exemplet är taget ur ett brev, daterat Narva den 28 december 1674, som förvaras på RA Stockholm, Livonica II, vol. 181: Generalguvernören i Ingermanland till Kungl. Maj., 1673–1675. Meden de flesta bilagorna från Moskva till generalguvernörens brev i Livonica II, vol. 180–182 inte är signerade, finns doch bland breven till andra adressater i samma volym även några brev med Kochs egen-händiga namnteckning, och ytterligare några som antagligen helt och hållet är skrivna av hans hand. Det finns dock även några volymer med senare brev från denna korrespondent, där alla breven är signerade med hans prydliga namnteckning; se framför allt RA Stockholm, Diplomatica Muscovitica, vol. 115: Envoyéen Christoffer von Kochens brev till Kongl. Majt., Cancelli-presidenten och cancellirådet Bergenhielm (1684–1690), där det enligt min räkning finns 95 brev som är signerade av Christoff von Kochen. 12 På Riksarkivet i Köpenhamn hittade jag i Moskvaresidenten Mogens Gjøes kopiebok – där han själv samlade kopior av brev som han skickade iväg och av sådana som han fått – kopior på flera skrivelser av översättarna Leontij Gross, skrivna på latin och undertecknade med hans latiniserade tyska namn, Georg Gottfried Grossius, och Nikolaj Spafarij, t.ex. ett brev med rubriken ”Litera Spafarii Interpretis”, utan datum, men det ligger bland dokument från 1674. (Se RA Köpenhamn, T.K.U.A., Speciel del, Rusland 93: Mogens Gjøes gesandtskabs-arkiv1672–1676.) Spafarij var förresten Gjøes personliga översättare i Moskva fram till den förstnämndes Kinaresa, som påbörjades under våren 1675. Så här yttrar sig Gjøe om denna ”förlust” (i ett brev daterat 16 mars 1675 till en icke namngiven ”Monsieur”): ”[...] Mon Interpret Moldavien ira à Chine[s] en qualité d’Envoyè Ext[raordinaire] ce que vient fort mal à propos pour muy, d’autant que Je ne trouveray pas un hom[m]e à qui fier mes affaires, ny quil aura l’industrie et l’add[resse] pareille à la sienne, car le reste de ces gens lâ icy ne vaut guere. et les scaura on corrompre avec dix Escus [...]” (ibid.; upplösta förkortningar och bokstäver som inte är tydliga i originalet står inom hakparentes. – Jag tackar Sylviane Robardey-Eppstein för värdefulla synpunkter i samband med min transkription.) En annan tolk vid sidan om Spafarij litar Gjøe alltså inte på; de övriga ryssarna kan man köpa för 10 Écus... 13 ”Daß ich den Inhaldt der vohrherstehenden instructionen erfahren, habe ich 100. ducaten müßen schüren [...] Undt wirt Miehr selbiger Kerl welcher Ein Ruß aber gut schwedisch ist, waß künfftig, wen Ihre gesanten werden schreiben, passirt, od. waß Ihr Zaar. Maÿtt wegen der Summa geldes Resolviren werden, von Allem Nachricht geben.” (Ord som i brevet är chiffrerade markeras här och i fortsättningen genom understrykning; ord som i originalet är skrivna i en annan stil är kursiverade, såväl här som i det som följer.) Se RA Stockholm, Diplomatica Muscovitica, vol. 602: Kommissarien Adolf Ebers brev till Kongl. Maj., 1662–1666, Ebers till kungen 22 juli 1663.


123

Kotošichin hade säkert lämnat över ett dokument som han var tvungen att renskriva i tjänsten. Det ryska originalet går inte att lokalisera, men en översättning av dessa instruktioner till tyska finns ännu idag på Riksarkivet.14 Den gången fick Kotošichin enligt hans egen berättelse (se nedan) 40 rubel för sina tjänster – en icke oansenlig summa, som vid denna tidpunkt motsvarade två av hans årslöner.15

I ett annat brev till kungen från Moskva, den 26 januari 1664, klagar Ebers att den informant som hittills har försett honom med relevanta uppgifter tyvärr har skickats iväg från Moskva på ett uppdrag: ”Min hemliga korrespondent, som alltid brukar förse mig med uppgifter, har blivit skickad härifrån till knes Jacob och kommer nog att vara borta ett tag, vilket vållar mig stora bekymmer; att hitta en sådan person snart igen kommer att vara mycket svårt för mig.”16 (Med ”knes Jacob” menas Jakov Kudene-tovič Čerkasskij, bojar och hög militär befälhavare, som vid denna tid tjänstgjorde i kriget mot Polen.) Kotošichin avlägsnade sig efter en tid från sitt uppdrag – deser-terade, skulle man kunna säga, och erbjöd den polske kungen sina tjänster.

Exakt hur länge han uppehöll sig i Polen vet vi inte, men antagligen tillräckligt länge för att kunna lära sig någon polska, eftersom Olof Barckhusen, som senare skulle översätta Kotošichins handskrivna bok till svenska och som även författade en levnadsbeskrivning (Adde 1908: 1–4), nämnde att Kotošichin kunde två språk, ryska och polska (ibid.: 3). I längden var dock Polen inget bra land för Kotošichin att vistas i, eftersom risken var överhängande att polackerna skulle lämna ut honom till Ryss-land i händelse av ett fredsslut.

Efter många turer kom Kotošichin till Narva hösten 1665. Generalguvernören Jacob Johan Taube skriver till kungen i ett brev från Narva, daterat den 25 oktober 1665 (efter att först ha rapporterat om några storpolitiska nyheter, t.ex. kriget mellan Ryss-land och Polen och A. L. Ordin-Naščokins handelshinder):

[...] Elliest öfwersänder E: K: M:t Jagh Underdänigst een skrift, som een Rÿsk Cantzelÿskrifware, hwilcken hafwer warit fången i Påhlen, derifrån hann hemligen gången, och igönom Schlesien öfwer Lÿbeck hÿtkommen ähr, här hafwer inleferererat [= inlefererat] [...] Och såsom merbe[mäl]te Rÿske Cantzelÿskrifware præsenterar sigh till E: K: M:ts Tiänst, åstundar Jagh vnderdånigst till att weta, hwadh E: K: M:t deruth innan i nåder behageligen wara kunde, Interim hafwer opå E: K: M:ts nådige behagh, effter som han war heel blått, Jagh låttet gifwa honom een slätt klänningh, och någet Underhåldh.17

14 Instruktionerna ingår i Ebers brev till kungen från Moskva, 22 juli 1663 (RA Stockholm, som i not 13). 15 Enligt Markevič (1895: 16) uppbar Kotošichin år 1663 en årslön à 20 rubel. (I början på det året hade han fått den senaste löneförhöjningen.) 16 ”Mein geheimer Correspondent, dar ich allezeit waß gewißes von pflege zu haben, ist von hier nach knes Jacob verschicket worden, und wirt woll eine Zeit lang auß bleiben, wohran mier groß Leidt geschicht, weilen so baldt wied[er] einen solchen zu bekommen, mier sehr schwer wirt sein.” Se RA Stockholm, Diplomatica Musco-vitica, vol. 602, Ebers brev 26 jan. 1664. (Citatet befinner sig på s. [1]v–[2]r.) Se också Hjärne 1881: 72. Ebers klagomål över att ha blivit av med sin informant påminner om Gjøes kommentar när hans ”moldaviske översättare” – dvs. Nikolaj Spafarij – hade skickats iväg till Kina (jfr not 12). 17 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178: Generalguv. i Ingermanland till Kungl. Maj:t 1665–1668, s. [2]–[3]. (Se även Hjärne 1881: 55–56.)

Ingrid Maier

124

Tillsammans med detta brev ligger bilagan, den i brevet till kungen nämnda ”skriften”, i svensk översättning, undertecknad av Gregoreij Kotosikin.18 Enligt påskrift hade Taube fått den dagen innan, den 24 oktober. Skrivelsen består av en inledning, fem numrerade punkter och en avslutning. Jag citerar det första numrerade avsnittet i dess helhet:

1. Den Stormechtigeste och Höghborne Förste och Herre, H:s K: Maÿ:tt till Swerige, min allernådigaste Herre, hafwer iagh för många åhr effter tractat at komma i tienst hoos; Jagh hafwer warit hoos Z: Maÿ:tt i Posolscoi pricas, och till Kongl: Maÿ:tt förskickader, Så och uthi Muschou bedit den Alzmechtige Guden om hielp och begÿnt tiena H:s K: Maÿ:tz Herr Commissarei Adolph Ebers uthi trooheet, När som Gesandterna Occolnitzen Wasileÿ Semenofvitz Wolinscoi och hans medh Colleger wore på Tractaten, hafwer iagh braght honom på hoffwet deres Instruction och ander Breeff att låta aff Copiera, derförr Herr Commissarien migh 40. Rub[e]l förärde.19

Kotošichin hade alltså varit på det svenska hovet i Moskva med en avskrift av dessa instruktioner, som ännu idag kan läsas på Riksarkivet (se not 13). I andra stycket berättar Kotošichin att han, när han var ”förlöst uthur mit fengelße”20 och hade kommit till Lübeck, där träffat en Lübeckbo i tsarens tjänst, en Johan von Gorn – Horn, säkert, fastän Kotošichin antagligen hade skrivit von Gorn. 21 I fjärde stycket anhåller den ryske flyktingen om att hans kungliga majestät måtte ”antaga migh uthi någon tienst hwar till iagh kunne wara dugligh, och lengre her ifrån måtte förschickt blifwa”. Han fortsätter:

Kan skee Gudh will att iagh uthi ett åhr kunne lära dett Swensche Språket, Läsa och Schrifwa, Sädhan iagh ähr hijt kommen, och ifrån Muschou, weeth än ingen aff migh, derpå H: K: Maÿ:tt min allernådigeste Herre ähr iagh frambdeles schÿldigh att tiena, så lenge iagh Lefwer.

Han ber också Taube att hålla denna skrivelse hemlig, ifall han inte antas i svensk tjänst – att den under inga förhållanden bör skickas till Moskva. Han lovar slutligen under punkt 5 att ”optäckia mehra gott, som nu denne tijdhen icke tillåther at reputera”. I slutet på brevet resonerar Kotošichin om A. L. Ordin-Naščokins politik: att det snart kommer ett fredsslut med Polen; därefter är det stor risk för krig och ”Blodz utgiutelse” mellan Ryssland och Sverige.

Ur ett annat av Taubes brev till kungen, daterat 21 december, framgår att Taube då ännu inte hade fått något svar på frågan om vad som bör göras med ”den ryske kansli-skrivaren”. Här nämner generalguvernören att skrivaren erbjuder sig, om han får tjänst i Sverige, att ”informera Ungdommen i Språket, och elliest hwartill han Capabel fun-

18 Enligt Hjärne (1881: 56) är översättningen, ”att döma af handstilen”, gjord av translatorn Thomas Afleck. (Kotošichins egenhändiga ryska originalskrivelse tycks inte ha bevarats.) 19 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178, bilaga till Taubes brev, daterat 25 oktober 1665. Själva bilagan är inte daterad, men den hade lämnats in dagen innan. 20 Förmodligen var Kotošichin aldrig fången (i Polen), men just i detta sammanhang skulle ”fängelset” faktiskt också kunna uppfattas metaforiskt. 21 Hjärne (1881: 57) försöker reda ut denna incident. Jag vill här inte fördjupa mig i detta, och inte heller i det tredje stycket, som handlar om villkoren för det planerade fredsslutet mellan Polen och Ryssland.


125

nes”. 22 Möjligen är det här vår tidigaste uppgift om att Kotošichin erbjudit sig att tjänstgöra som lärare i ryska, ifall han får komma till det svenska kärnlandet.

Kotošichin skickades till Stockholm i februari följande år. Förmodligen kom han fram den 5 februari 1666, samtidigt som ett av Taubes brev från Narva, skrivet 19 januari 1666, där ankomstdatumet finns noterat.23 Eftersom brevet kom fram så fort – betydligt fortare än de flesta breven – måste det ha skickats över Östersjön, som säkert vid denna tid var igenfrusen. Det torde ha varit Kotošichin själv som var ”brev-bäraren”; han omnämns i brevets sista mening: ”Den Rÿske Cantzelÿskrifwaren Gre-gorie, blifwer och nu effter E: K: M:ts nådige order, medh eenspännaren öfwer-skickat.” 24 (En enspännare är här en vagn dragen av en enda häst.) I ett postscriptum, daterat 20 januari, meddelas att vojevoden i Novgorod begär att ”Grisca Cotasikin” skall utlämnas till de ryska myndigheterna; dessutom berättar Taube här på vilket sätt han lyckades dupera vojevoden.25

Den 28 mars 1666 beviljades Kotošichin genom ett kungligt brev till kammarkol-legium 150 daler silvermynt för sitt uppehälle, och i ett annat brev till kammar-kollegium, daterat 29 november, bestämdes att han årligen skulle få 300 daler silvermynt, ”alldenstund wi hafve honom nödig för den kunskap han hafver om den ryske staten” (Hjärne 1881: 64). ”Ryssen Johan Alexander Selitzki” anställs som tjänsteman vid archivum. (Selitski / Selitzki / Selicki var den pseudonym Kotošichin började använda när han hade lämnat sitt uppdrag i tsarens tjänst.26) Hans arbets-kolleger var, bland andra, translatorn Olof Barckhusen, rysstolken Daniel Anastasius (som så småningom skulle bli hans hyresvärd), arkivsekreteraren Erik Runell, historio-graferna Johannes Loccenius och Johan Widekindi (ibid.: 74–75). Hans huvudsakliga uppgift var uppenbarligen att skriva den nu så berömda skriften om Moskvastaten. Under sommaren 1667 blev nog hela verket färdigt – kanske en anledning att celebrera litet? I vilket fall som helst kom Kotošichin på kvällen den 25 augusti hem i berusat tillstånd till Daniel Anastasius hus, där han hyrde ett rum ungefär sedan december 1666. I rättegångsprotokollet från förhandlingen den 12 september 1667 i rådhusrätten – dit fallet hade remitterats från Södra förstadens kämnärsrätt – läser vi bland annat följande:

[...] han gick till Capten Sven Göthe hwarest han drack en gångh, när han nu emoth 7 heem kom war Daniel drucken och afklädder williandes gå i sängh, män när han fick see honom brukade han en elack Mon och öfe[r]foll honom medh skamlöse skältzordh och på Rÿske Språket wed[er]stÿglige och olÿdelige ordheformer, wisandes honom Fan i wåldh uthur gården. Hwilcket alt han i förstone för skämpt optogh män sedan Daniel på hans frågan om dhet alfwar wore? medh ja swarade, slogh han honom på Munnen, och Daniel stötte honom medh knyttnäfwen i weeka sÿdan och tog honom i

22 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178, Taube till kungen 21 december 1665, s. [1]. 23 RA Stockholm, Livonica II, vol. 178, Taube till kungen 19 januari 1666, s. [1]. 24 Ibid., s. [2]. 25 Ibid., s. [1] i ”PostScriptum”. 26 H. Hjärne (1881: 63–64) antar att han valde denna pseudonym först i Sverige, men jag anser det vara mera sannolikt att han använde den redan under sin tid i Polen, fastän brevet till polske kungen utan datum (1664–65) – som återges i Pennington (1980: 759–760) – är undertecknat ”Григориі Котошихинъ”.

Ingrid Maier

126

strupan, dhermedh dhe bådha neder föllo på en kista, och som han sågh sigh eÿ kunna slippa togh han till en daart den han hoos sigh hade och stack någre sting till Daniel på dhet han skulle lööß komma, Daniel ropade hustrun sÿstren skulle hielpa sigh då han continuerade medh några stÿngh och skulle han på tÿman döö, kunne han eÿ weeta huru pigan fick hugh.27

Vad bråket gällde får vi reda på ur Barckhusens levnadsbeskrivning, ”Vita Selitski” (citerad efter Adde 1908: 3):

Anastasius hade en Suspicion till Selitzki om sin qwinna, och dhe bägge allena hemmawarande, kommo der om uthi sin fyllnad att ordkastas medh hwar andra, hwilket eij bättre aflopp, än att Selitzki afhände Anastasio lijfwet medh någre Styng af en Spanisk Stilet eller Puniert, den han samma gången på sigh bar. Altså blef han för den gerningen icke heller förskont, uthan måste sedan sielf sättia hufwudet till genom Skarp Rättarens Swerd uthom Södre Malms Tullport.

Kotošichin hade alltså tillfogat kollegan Daniel Anastasius livshotande skador. När Anastasius hade avlidit, två veckor senare, togs ärendet upp i Södra förstadens kämnärsrätt, senare i rådhusrätten, där han blev dömd till döden den 26 september 1667.28 Rysstolkens änka, Maria Fallentinsdotter, gjorde ingenting för att få domen mildrad. Det är möjligt att hon därmed ville rentvå sig från alla eventuella misstankar, men Kotošichin kan också mycket väl ha bett änkan Maria att yrka på dödsstraff. Faktum är i alla fall att Maria hade besökt honom i häktet någon dag efter incidenten. Så här refererade hon bland annat om detta besök inför kämnärsrätten den 10 september 1667:

[...] sadhe H[ustru] Maria Fallentinsdotter, så efter sin Mans som Sÿsters berättelse, at b[emält]e Zeletski lagdt poignarten på bordet, gådt af och an på golfwet, intet tillbiudandes at rÿmma, intill des wachten kommo och grepo honom; sedan refererade och så H[ustru] Maria at andra dagen dher effter, då hon till Zeletski vthi Corps de Garde geck, hafwer han iblandh alt annat sagdt, at så frampt wachten icke så snart hade kommit, och honom antastadt, skulle han sielff hafwa giordt aff medh sigh [...].29

När Kotošichin nu ändå hade tänkt ta sitt eget liv, om han bara hade haft tillräckligt med tid, så välkomnade han kanske denna avrättning? Var det inte betydligt bättre att bli avrättad i Sverige än att ta risken att utlämnas till Moskva och där bli torterad till döds? Kotošichin kom säkert väl ihåg fallet Timofej Demidovič Akundinov, som också hade varit anställd i något av tsarens kanslier, sedan flytt till Polen och efter många äventyr avrättades i Moskva 1654, varvid först hans armar och ben höggs av och till slut huvudet, efter att han hade utlämnats till Moskva av hertigen av Holstein 27 Stockholms stadsarkiv, Stockholms magistrat och rådhusrätt 1636–1849: Kriminalmålsprotokoll (huvudserie, A 2 a), Vol. 2, fol. 81r–82r. (Se även Hjärne 1881: 78, som citerar detta protokoll mycket utförligt, varvid han – som alltid – starkt moderniserar det svenska språket.) 28 Ibid., fol. 83v–84r. 29 Stockholms stadsarkiv, Södra förstadens kämnärsrätt: Protokoll, serie A 1 A, vol. 14 (1667), s. 719–720. (Se också Hjärne 1881: 76.) – En annan intressant fråga är: på vilket språk ägde det uppenbarligen komplicerade samtalet mellan rysstolkens fru (vid denna tidpunkt var Daniel Anastasius fortfarande i livet) och Kotošichin rum – kunde han ändå bättre svenska än vi har trott? Eller förstod Maria ryska? Jag har inget svar på dessa frågor, men på något sätt lyckades han tydligen förmedla mycket invecklade tankar till Maria Fallentinsdotter. (När han förhördes i kämnärs- och senare i rådhusrätten fördes förhandlingarna via en tolk.)


127

(Torke 1974: 24; Pančenko 1992: 54).30 Tsarens män hade redan gjort flera försök att få Kotošichin utlämnad till Moskva, med Kardis-fördraget som stöd – första gången hände detta när Kotošichin fortfarande var kvar i Narva (som redan har nämnts). Nu, just vid tiden för förhandlingarna i rätten, befann sig en rysk envoyé i Stockholm, och denne krävde återigen att Kotošichin skulle utlämnas till Ryssland som överlöpare (Hjärne 1881: 80).

Låt oss dock även lyssna litet mera på Barckhusens berättelse om Kotošichins sista tid i livet, och vad som hände efter avrättningen (Adde 1908, 3–4):

Den Ryske Religionen öfwergaf han aldeles, och hölt sigh till den Lutherska idy han hölt Ryssarne, sine Landzmän för ett blindt Folk uthi deras Religions wäsende; Effter han och något litet förr än han aflifwat blef, medh största andacht uthi fängelset undfick Herrans Högwerdiga Nattward, och den blef honom communicerat af en Swensk Cappelan, Wyrdige och Wällärde Hr Olof Petri Kråka, betienter uthi S:te Mariæ Kyrkia på Södre Malm […] Straxt han var decollerat fick han den heders begrafningen, att hans döde Kropp fördes genast till Upsala, der han blef anatomicerat af Hr Professoren höglärde Mag: Olavo Rudbeckio, hwilkens BeneKotar31 skola än i denna dagh [1682, I.M.], stå der sammastädes till ett Monument upträdde på Messingz- och Ståltrådar.

Sic et talem finem habuit vita Se l i t zk i , Viri quondam Roxolani, Ingenio incomparabili.32

Genom Olof Rudbecks offentliga dissektion av den döda kroppen får fallet Kotošichin inte bara en svensk anknytning, utan till och med en Uppsala-anknytning. H. Hjärne citerar ur ett brev som Rudbeck skrev till M. G. De la Gardie, daterat 7 november 1667, där Rudbeck tackar

för den stora nåd, som eder höggreflige excellens vår fakultet beviste med det subjecto anatomico, som vi nu genast fingo, och är den operation redan förrättad, och hafva vi nu med de penningar, som vi derföre fingo, redan ackorderat med en konterfejare, som vår sektion har redan aftagit och den nu perfektionerar, nemligen alla demonstrationer i lefvandes stort, dermed att både bepryda teatret som alltid att informera medicine et physices studiosos (Hjärne 1881: 82, not 133).

Uppenbarligen var det Rudbecks avsikt att den anatomiska modellen skulle pryda hans Anatomiska teater (i Gustavianum), och att denna modell ”i lefvandes stort” – dvs. ‘i

30 Några år senare, i juni 1671, avrättades upprorsmakaren Stepan Razin på samma sätt; se t.ex. den utförliga rapporten som förvaras på RA Stockholm, Livonica II, vol. 180: Generalguv. S. G. Helmfelt till Kongl. Maj. 1671–1673, bilaga till Helmfelts brev från Nyen, 30 juni 1671. (Själva bilagan var skriven i Moskva på avrätt-ningsdagen, 6 juni 1671.) 31 Det var naturligtvis inte Rudbecks ”Benekotar” som Barckhusen talar om; den lärde professorn var vid god vigör när Barckhusen skrev sin levnadsteckning över Kotošichin, år 1682, och avled först 20 år senare. 32 ‘Ett sådant slut fick Seltzki [egentl. Selitzkis liv], en man med ett enastående intellekt, av rysk härkomst.’ 33 Jag har inte lyckats lokalisera detta brev på Riksarkivet. Academica-samlingen, som Hjärne hänvisar till, finns inte kvar. I Riksarkivets beståndsöversikt (1996: 342–343) figurerar denna samling bland ”upplösta samlingar”. Om Academica-samlingen står det så här: ”De flesta handlingar som ingick i denna samling hade proveniens från universitetskanslersämbetenas arkiv, några från kanslikollegiet eller enskilda arkiv m m.” Den finns en modern samling med namnet ”Kanslersämbetet, Uppsala”, som befinner sig i Riksarkivets Arningedepå, men bland rubrikerna i den förteckning som är tillgänglig online har jag inte hittat någon rubrik, där detta brev skulle kunna gömma sig. I volymen ”Brev till Magnus Gabriel de la Gardie. Från enskilda” (E 1539) finns det några brev av O. Rudbeck, men inget från år 1667.

Ingrid Maier

128

naturlig storlek’; ‘stor som en levande (människa)’ – var tänkt att komma till använd-ning i undervisningen.

Det exakta avrättningsdatumet är inte känt. Markevič (1895: 50) antar att det var mellan 1 och 8 november, men när nu den döda kroppen uppenbarligen redan hade dissekerats och det anatomiska preparatet redan höll på att ”perfektioneras” när Rud-beck skrev sitt tackbrev till De la Gardie, den 7 november, så kan tidsperioden 1–8 november knappast vara realistisk. Närmare sanningen kommer vi genom ett hittills i Kotošichin-sammanhang okänt dokument, ett brev av den brittiske residenten i Stock-holm under åren 1667–1668, Thomas Thynne, till Joseph Williamson.34 Brevet skrevs den 30 oktober 1667, som var en onsdag,35 och avrättningen hade då redan ägt rum. Så här låter Thynnes berättelse om denna incident:

Last weeke was executed a Russe for having stabd his landlord; he had changed his Religion here and was become Lutheran, having betrayed all the Russian Councells to the Swedes, during the last warr; and by the Treaty was to bee delivered to the Czar; for the performing of which the late Muscovitish Envoy was sent hither; he hath escaped the Torments which were designed him at home, the Envoyé having made severall instances to have him sent to Mosco to bee executed there, but ‘twas answered him that the Fact being committed here, he must suffer here; and that being condemned by lawe the King had noe power over him.36

Thynne var uppenbarligen välunderrättad, och fastän han inte uppger något namn finns det inget tvivel om att hans ”ryss” är Kotošichin. Uttrycket ”förra veckan” innebär i princip att avrättningen bör ha ägt rum någon gång mellan 20 och 27 oktober. Eftersom Thynne dock inte nämnde något om avrättningen i brevet han skickade till Williamsons överordnade, ”utrikesministern” (Secretary of State) Henry Bennet, 1st Earl of Arlington, den 23 oktober,37 och inte heller i nästa ordinarie brev till Wil-liamson den 27 oktober, så kan vi vara rätt säkra på att han då ännu inte hade blivit informerad om avrättningen. Förmodligen tog det inte lång tid förrän ryktet hade spritt sig i Stockholm, men naturligtvis är det möjligt att avrättningen ägde rum t.ex. på

34 P. Fraser (1956: 155) uppför Thomas Thynne som ”Envoy Extraordinary to Stockholm”, men jag väljer att kalla honom resident eftersom han var i Stockholm i ungefär två år i sträck. Sir Joseph Williamson var sedan 1660 den brittiske ”utrikesministerns” sekreterare i London; vid den aktuella tiden var det Henry Bennet, Earl of Arlington. Om Sir John Williamson (1633–1701) se http://www.queens.ox.ac.uk/library/exhibition/williamson-online-exhibition/ (15 augusti 2014). 35 Thynne skrev nästan alltid sina brev på en onsdag. Anledningen är att posten söderut, till Hamburg, avgick från Stockholm denna dag (National Archives London, SP 29/87, Sir Joseph Williamson’s note book of public events with memoranda, fol. 74r). 36 National Archives London, SP 95/6: State Papers Foreign, Sweden, 1666–1668, fol 230r., Thynne till Wil-liamson 30 december 1667. (Angående den i brevet omnämnde ryske envoyén se även Hjärne 1881: 80.) – Jag tackar Daniel Waugh (Seattle), som generöst ställde både sina anteckningar och sina foton från National Archives till mitt förfogande. 37 Brevet till Arlington den 23 oktober passar inte in i ”veckomönstret”, och vi kan därför förmoda att det fanns ett tillfälle den dagen att få iväg ett brev med en kurir. – Alla datum i Thynnes brev utgår från den julianska kalendern, som brukades både i Sverige och i England under 1600-talet.


129

lördag, den 26 oktober, och att Thynne ännu inte hade hört talas om det när han skrev sitt brev den 27.38

3. 3. En avskrift av Alfabetum Rutenorum på Riksarkivet

Den handskrift i Riksarkivets Extranea-samling som jag nämnde i inledningen är inte min upptäckt, utan den har varit känd inom slavistiken åtminstone sedan 1970-talet, när Kari Tarkiainen (1974: 77) presenterade den med några rader i sin artikel om den tidiga kyrkliga slavistiken i Sverige. Han kunde dock inte datera den mera exakt än att den hade framställts på 1600-talet.

Eftersom det finns fotografier av handskriften i bilagan och jag dessutom redan har beskrivit den ingående i en längre uppsats (Maier 2014) nöjer jag mig här med några mycket korta ord. Handskriften består av åtta blad. De flesta sidorna – även tre sidor utan någon som helst text – innehåller samma sorts dubbelram som finns i Alfabetum Rutenorum (som jag anser vara den äldsta tryckta läroboken i ryska som främmande språk). På den första av de tomma sidorna finns en stämpel ”Fr[ån] Tidö-saml[ingen]”39 och en påskrift i blyerts: ”Extranea. Ryssl[and]. Handl[ingar] och bref.” Den första sidan med någon sorts ursprunglig text presenterar det kyrilliska alfabetet i två serier, majuskler och minuskler (fol. [2]r); därefter följer tre sidor där bokstäverna presenteras ännu en gång, nu med en latinsk motsvarighet i spalten längst till vänster, med bokstävernas namn i translitterering i andra spalten och namnen i kyrillisk skrift i den tredje (fol. [2]v–[3]v). Det finns ytterligare två spalter på dessa sidor, men de är tomma, så här har vi ytterligare ett ställe där läromedlet inte är komplett, förutom det helt tomma första bladet. Säkert var det meningen att det skulle finnas någon text även där, förmodligen uttalsanvisningar – i det tryckta Alfabetum finns här uttalsanvisningar för en del av bokstäverna. Handskriften innehåller inte några stavelser (jfr i den tryckta broschyren: ба ва га да жа ...), utan i stället en uppsättning bokstäver i kanslistil (skoropis'; fol. [4]r–v). Sedan följer sex sidor med katekestexter (som utan tvekan var tänkta som textillustrationer/läsövningar): Fader vår,40 trosbekännelsen och de tio budorden (fol. [5]r–[7]v). De första två katekesstyckena är skrivna i halvuncialskrift

38 I ett något tidigare brev till Williamson, daterat Stockholm den 20 februari 1667, klagar Thynne bittert över bristen på information, men han syftar här naturligtvis på underrättelser om vad som händer i andra länder, inte i självaste Stockholm: ”Wee live beyond the end of the world; and are certainly the last of mankind who heare what passeth in the habitable world” (National Archives London, SP 95/6, fol. 143r; även här går mitt tack till Daniel Waugh). 39 Tidö-samlingen (eller Tidö-arkivet) är i första hand ätterna Oxenstiernas arkiv som förvarades på deras huvudgård Tidö i Rytterns socken, Västmanland (Soom 1970). Vid två tillfällen – först 1848, sedan 1968 – förvärvades den största delen av dessa samlingar av Riksarkivet. Det visade sig att Tidö-arkivet inte enbart innehöll arkivfragment efter den Oxenstiernska ätten, utan en del av handlingarna härrörde från statliga verk och från medlemmar av andra släkter (t.ex. De la Gardie) och personer (t.ex. Johan Gabriel Sparfvenfelts papper; ibid.: 569). 40 I Fader vår finns det i handskriften en doxologisk formel som inte alls fanns med i den tryckta förlagan, Alfa-betum Rutenorum: ”ѧко твое есть ц[a]рство о[т]ца и с[ы]на и с[вя]таго д[у]ха. н[ы]нѣ и присно и во вѣки вѣковъ” (se utförligt i Maier 2014).

Ingrid Maier

130

(poluustav), medan det sista är skrivet i kanslistil. Den sista sidan med någon text (fol. [8]r) innehåller en uppställning av bokstäver enligt deras siffervärden, från ett till en miljon. 41 Sista sidan innehåller återigen – precis som första hela bladet – ingen text alls.

När jag för ett antal år sedan började samla material om de rysk-kyrkslaviska kate-keser som trycktes i Sverige på 1600-talet undersökte jag denna handskrift noggrant. Eftersom den var skriven på ett papper vars vattenmärke var identiskt med det jag kunde belägga på många daterade handskrifter på Riksarkivet, lyckades jag datera Extranea-handskriftens papper till andra hälften av 1660-talet och därmed bevisa att manuskriptet var sekundärt i förhållande till Alfabetum.42 I mitt arbete Maier 2012 – ett försök att datera det tryckta läromedlet Alfabetum Rutenorum och föreslå en potentiell författare till det – presenterade jag mycket utförliga argument för dateringen 1665–1670, varför jag här avstår från en upprepning. Däremot visar jag några fotografier på det relevanta vattenmärket – först huvudmärket, sedan motmärket med initialerna ”PHO”43 – som tillsammans knyter handskriften till andra halvan av 1660-talet.

Figur 1. Övre delen av narr-vattenmärket med fem bjällror (Extranea-handskriften, fol. [2])

Figur 2. Motmärket med initialerna PHO (Extranea-handskriften, fol. [3]).44

41 Räknesystemet skiljer sig från det vi är vana vid från de klassiska läroböckerna i slavisk kyrillisk paleografi, men det sammanfaller med det system som användes vid Posol'skij prikaz (se närmare Maier 2014). 42 Undersökningen försvårades först av det faktum att jag till en början inte tilläts kalkera vattenmärket på Riks-arkivet, men så småningom lyckades jag utverka ett tillstånd och kunde skrida till verket. 43 Jag presenterar bara foton på de båda vattenmärkena – motmärket och huvudmärkets övre del – i Extranea-handskriften. I båda handskrifterna sitter märkena precis vid bindtrådarna. Det gör inte så mycket när det gäller den lilla Extranea-handskriften, som bara består av åtta blad. Med den inbundna Kotošichin-boken i Uppsala lyckades jag däremot bara få dåliga foton, och eftersom bladen dessutom innehåller tättskriven text på båda sidorna syns narr-märket betydligt sämre än på fotografierna från Riksarkivet. I Extranea-handskriften finns huvudmärket bara på ett blad, motmärket på tre blad, i två något olika varianter, vilket är rätt naturligt eftersom man vid all pappersproduktion brukade använda två pappersformar – ett så kallat formpar – samtidigt. 44 ”PHO” betyder Pierre Homo, en pappersproducent från Caen i Normandie (se närmare Maier 2012: 350).


131

Jag hade nu studerat många undersökningar om den här relevanta typen av narr-vattenmärket, hade kalkerat det från flera daterade brev på Riksarkivet och även från noter i Uppsala universitetsbiblioteks Düben-samling. Men fastän jag redan hade denna ungefärliga datering och trots det faktum att det under andra halvan av 1660-talet inte fanns en enda person i Sverige, Kotošichin undantagen, som skulle ha kunnat producera en sådan handskrift, så hade jag under arbetets gång med uppsatsen Maier 2012 inget förslag på en möjlig författare till Extranea-handskriften.45 I det redan flera gånger nämnda arbetet Maier 2014 presenterar jag många argument som talar för att Kotošichin var upphovsmannen till detta ryskläromedel, och jag vill inte upprepa dessa argument en gång till. Däremot vill jag här ta tillfället i akt för att berätta om hur turen kom till min hjälp så att jag kunde identifiera den sannolika upphovsmannen: när jag satt med mina studenter i rysk språkhistoria i Düben-rummet på Carolina Rediviva för att visa dem några äldre slaviska handskrifter och tryckta böcker, ville jag också visa hur jag arbetar med en ljusfolie för att undersöka och kalkera vattenmärken. Jag tog en handskrift på måfå, av dem jag hade beställt fram, och det råkade bli Kotošichins berömda handskrivna bok. Jag öppnade den, likaledes på måfå, och placerade ljusfolien så att alla kunde se vattenmärket. Det var då turen kom till min hjälp, för just det blad under vilket jag – helt slumpmässigt – hade placerat ljusfolien innehöll samma typ av narr-vattenmärke som jag kände så väl igen från mina dateringsförsök av Extranea-handskriften! Först då slogs jag av tanken: kunde det kanske vara ett avtryck av exakt samma trådmärke som det jag hade dokumenterat bland annat i Extranea-handskriften på Riksarkivet – och kunde det då också vara samma skrivare, Kotošichin i båda fallen? Den första frågan fick snart ett positivt svar: avtryck av samma trådmärke som jag hade ritat av på Riksarkivet finns på flera sidor i andra delen av Kotošichins berömda handskrivna bok. Nu är ju detta faktum naturligtvis inte något bevis på att båda manuskripten skrevs av samma person, utan bara att papperet i båda fallen hade framställts i samma form, och därför ungefär vid samma tid.46 Men när misstanken om samma skrivare en gång hade väckts, kunde jag undersöka även andra aspekter, och jag kom då fram till att det fanns många fler indicier som talade för Kotošichin som upphovsman för Extranea-handskriften: en noggrann jämförelse av handstilen, ornamentiken osv. ledde till samma resultat, och min hypotes att det var Kotošichin som framställde den partiella avskriften av Alfabetum Rutenorum bekräftades steg för steg.

45 Först när jag fick det sista korrekturet (av fyra) på denna festskriftsartikel hade jag löst gåtan och kunde lägga till en liten fotnot med min hypotes (Maier 2012: 350, not 41). 46 Både trådmärket och formen kunde vanligtvis inte användas under längre tid än ungefär ett år. Jämför t.ex. Gerardy (1964: 63): ”Es ist mehrfach überliefert, daß eine Schöpfform, wenn sie dauernd gebraucht wurde, höchstens ein Jahr hielt. In dieser Zeit wurden mit einem Schöpfformenpaar 600 bis 800 Ries Papier, also 300 000 bis 400 000 Papierbögen geschöpft.” I praktiken varierade alltså ”livstiden” på ett trådmärke och ett formpar starkt, beroende på hur många pappersark som producerades: ett formpar som användes sällan kunde naturligtvis brukas under mycket längre tid än ett som användes varje dag.

Ingrid Maier

132

I Kotošichins handskrivna bok på Carolina Rediviva användes papperet med det aktuella narr-vattenmärket enbart på de sista cirka 60 bladen (av ungefär 250; se även Pennington 1980: 8). Vi kan därför dra slutsatsen att Kotošichin framställde det handskrivna kompendiet i ryska antingen när han höll på att slutföra sitt magnum opus eller när han redan hade slutfört det. Att han hade en ambition om att arbeta som rysklärare i Sverige framgår redan av hans andra petition till kungen (och riksrådet), skriven efter ankomsten till Sverige, förmodligen i mars 1666.47 Kotošichin föreslår här att han tilldelas en svensk student som kan lära honom svenska, och i gengäld kommer han att undervisa denna student i ryska, så att personen senare kan tjänstgöra som översättare. Han skulle också kunna undervisa andra studenter, ”höga herrars barn”, i ryska så att de senare till exempel kan skickas som guvernörer till Riga och andra orter, eller användas som ambassadörer (underförstått: till Moskva).48 Mot denna bakgrund är det inte så förvånande att just denne man fick i uppdrag att producera en nyupplaga av Alfabetum Rutenorum, som säkert för länge sedan hade blivit en raritet; jag förmodar att han även försågs med förlagan, den tryckta broschyren, av sin arbetsgivare – svenska staten. Framför allt fanns det ju i Sverige vid den tiden inte en enda person utöver Kotošichin som kunde framställa en lista över alla – eller de viktigaste – bokstavsformerna i den ryska kanslistilen (jämför fol. [4] i bilagan). En sådan perfekt kanslistil kunde man inte lära sig i Sverige; enbart någon som från unga år hade arbetat på ett kansli i Moskva, särskilt på Sändebudskansliet, kunde framställa en sådan tabell – en tabell som förresten än idag kan användas av studenter som vill lära sig att läsa ryska handskrifter, skrivna i kanslistil.

4. Slutsatser

Den tidigare skrivaren vid tsarens Sändebudskansli, Grigorij Kotošichin, blev så småningom – efter att ha hjälpt de svenska diplomaterna mot betalning med smärre tjänster – en välbeställd svensk tjänsteman, dessutom författare av en berömd bok om Moskvastatens uppbyggnad, administration, om tsarernas vardag och fester. Detta har länge varit känt. Men när Kotošichin råkade slå ihjäl sin hyresvärd, kollega och vän i fyllan var han uppenbarligen på väg att fullborda ett läromedel i ryska för blivande statliga tolkar, något som hittills inte har varit känt. Det var ju precis denna kategori av

47 Båda petitionerna – som var skrivna på ryska, uppenbarligen av Kotošichin själv – är nu förkomna, men de har publicerats flera gånger; se t.ex. Grot (1882: 12–13, not 1), Markevič (1895: 37–39), Pennington (1980: 760–762, bilaga II–III). Harald Hjärne tycks däremot inte ha känt till dessa dokument. 48 ”[…] и та моя служба его королевскому величеству будетъ годна такимъ обычаемъ: первое, чтобъ королевское величество пожаловалъ, велѣлъ меня учить свѣйского языку студенту, а я того студента буду учить по руски, что онъ годенъ будетъ въ переводчики; такъ же ежели похочетъ хто учитца по руски васъ высокихъ господъ дѣти, и имъ то ученье будет надобно для такого способу: лучитца которому быть въ Ригѣ или в иныхъ городѣхъ губернаторомъ, и имъ для пограничества и для посолствъ годенъ будетъ […]” (cit. enligt Pennington 1980: 762).


133

ryskstudenter som behövde lära sig läsa den mycket specifika ryska kansliskriften och kunna tyda de ryska sifferbokstäverna, till exempel i datum och årtal. Det är svårt att säga med absolut säkerhet om han bestämde sig för att göra en uppdaterad version av Alfabetum Rutenorum på eget bevåg eller om han hade fått i uppdrag att göra det. (Personligen tenderar jag snarare mot den sistnämnda hypotesen.) Med detta läromedel arbetade han antingen samtidigt som han avslutade renskriften av sin stora bok eller strax därefter. Om vi tillåts resonera litet kontrafaktiskt, kunde Kotošichin ha blivit vår kollega som rysklärare för cirka 350 år sedan och utbildat några generationer statliga tolkar, men dråpet på hans hyresvärd gjorde en fortsatt anställning i svenska statens tjänst omöjlig, så att han förmodligen aldrig hann arbeta som rysklärare. Inte ens själva läromedlet fullbordades: de svenska katekestexterna fattas, likaså uttalsanvisningarna på svenska, fastän det har lämnats plats till båda – skrivarens kunskaper i svenska var säkert ännu inte tillräckligt goda för att han själv skulle ha kunnat lägga till dessa uttalsanvisningar, till exempel helt enkelt skriva av det som stod i den tryckta broschyren Alfabetum Rutenorum – i frakturstil, vilken han förmodligen inte ens kunde läsa. Det var säkert tänkt att en svensk kollega skulle komplettera läromedlet, lägga till de svenska texterna, men det blev inte av, när nu inte bara Kotošichin var borta, utan även rysstolken Daniel Anastasius.

Det handskrivna ”kompendiet” i ryska språket – med några katekestexter som illustrations- och övningsmaterial för studenterna – som jag tillskriver Grigorij Kotoši-chin förvaras idag på Riksarkivet. Hur det en gång i tiden kom till Tidö, där det tydli-gen förvarades under en viss period, är svårt att säga. Jag förmodar dock att hand-skriften även ursprungligen kom från arkivet, – att den blev liggande där efter Koto-šichins död och överfördes till Tidö, varifrån den så småningom köptes tillbaka av Riksarkivet.49

Referenser Adde, Gustaf (red.). 1908. Beskrifning om Muschofsche Rijkets Staat, författat och

schrifwin af een Rysk Cantzelist Grigori Carpofsson Cotossichin, förswänskat j Stockholm Anno 1669. Samtida skildring af 1600-talets ryska samfundslif. Stockholm: Ljus.

Beljakov, A. V. [Under tryckning]. ”Žizn' Grigorija Kotošichina (po materialam Archiva Posol'skogo prikaza)”.

Belokurov, S. A. 1906. O posol'skom prikaze. Moskva [s.n.]. Epstein, Fritz T. 1978. Die Hof- und Zentralverwaltung im Moskauer Staat und die

Bedeutung von G. K. Kotošichins zeitgenössischem Werk „Über Russland unter der 49 Forskningen för denna artikel har finansierats av Riksbankens jubileumsfond, projekt nummer RFP12-0055:1. Jag vill också rikta mitt uppriktiga tack till alla vänner och kolleger och som har läst en tidigare version och haft värdefulla synpunkter: Aleksandr Tolstikov (Petrozavodsk), Helmut Backhaus, Heiko Droste, Tomas Jansson (Stockholm), Rolf DuRietz, Christer Kiselman, Jussi Nuorluoto, och – sist, men absolut inte minst – Christine Watson (Uppsala). Christine Roll (Aachen), Aleksandr Lavrent'ev och Konstantin Meftachudinov (Moskva) tackar jag för deras hjälp angående olika detaljfrågor.

Ingrid Maier

134

Herrschaft des Zaren Aleksej Michajlovič“ für die russische Verwaltungs-geschichte. Günther Specovius ed. (= Hamburger historische Studien; 7). Hamburg: Helmut Buske Verlag.

Fraser, Peter. 1956. Intelligence of the Secretaries of State & their Monopoly of Licensed News 1660–1688. Cambridge: University Press.

Gerardy, Theodor 1964. Datieren mit Hilfe von Wasserzeichen, beispielhaft dargestellt an der Gesamtproduktion der Schaumburgischen Papiermühle Arensburg von 1604–1650 (= Schaumburger Studien; 4). Bückeburg: Grimme.

Grot, Ja[kov]. K[arlovič]. 1882. Novye svedenija o Kotošichine po švedskim istočnikam. Sanktpeterburg: Tipografija Imperatorskoj akademii nauk.

Hjärne, H[arald]. 1881. ”En rysk emigrant i Sverige för två hundra år sedan”. Historisk tidskrift, 1, 53–84.

Łaszkiewicz, Hubert. 2007. Pravivše gosudarstvo svoe ticho i blagopolučno... Grigorij Karpowicz Kotoszychin o władzy w Carstwie Moskiewskim pierwszych Romano-wów. Lublin: Wydawnictwo KUL.

Lewenhaupt, Sten. 1961. Svenska högre ämbetsmän från 1634: högre ämbetsmän och chefer för statliga verk inom central och lokal förvaltning m.m., namn och årtal. Stockholm: Norstedt & söner.

Maier, Ingrid. 2012. ”Wer war der Autor von Alfabetum Rutenorum (Stockholm ohne Jahr)?” Podtergera, I. (red.), Schnittpunkt Slavistik. Ost und West im wissenschaft-lichen Dialog. Festgabe für Helmut Keipert zum 70. Geburtstag. Teil 3. Bonn: Bonn University Press, 333–357.

__________. 2014. ”Grigorij Kotošichin als Russischlehrer für zukünftige Übersetzer der schwedischen Krone?” Zeitschrift für Slawistik, 59:4, 552–583.

Markevič, A. I. 1895. Grigorij Kotošichin i ego sočinenie o moskovskom gosudarstve v polovine XVII veka. Odessa: Tipografija Štaba okruga.

Pančenko, A. M. 1992. ”Akundinov (Akindinov, Ankidinov, Ankudinov) Timofej Demidovič”. Slovar' knižnikov i knižnosti Drevnej Rusi, vyp. 3 (XVII v.), čast' 1, A – Z. Sankt-Peterburg, 53–55.

Pennington, Anne (ed.). 1980. Kotošixin, G. O Rossii v carstvovanie Alekseja Mixajloviča: text and commentary A. E. Pennington. Oxford: Clarendon Press.

Riksarkivets beståndsöversikt. 1996. Riksarkivets beståndsöversikt. Del 1: Medeltiden, Kungl. Maj:ts kansli, Utrikesförvaltningen. Utg. av James Cavallie och Jan Lind-roth. Band 1 (= Skrifter utgivna av Svenska Riksarkivet). Stockholm: Svenska Riks-arkivet.

Soom, Arnold. 1970. ”Tidö-arkivet i riksarkivet”. Historisk tidskrift, 90, 566–570. Tarkiainen, Kari. 1974. ”Den tidiga kyrkliga slavistiken i Sverige”. Kyrkohistorisk

årsskrift, 74, 71–96. Torke, Hans-Joachim. 1974. Die staatsbedingte Gesellschaft im Moskauer Reich: Zar

und Zemlja in der altrussischen Herrschaftsverfassung 1613–1689 (= Studien zur Geschichte Osteuropas; 17). Leiden: Brill.

Troebst, Stefan. 1997. Handelskontrolle – „Derivation“ – Eindämmung. Schwedische Moskaupolitik 1617–1661 (= Veröffentlichungen des Osteuropa-Instituts München. Reihe Forschungen zum Ostseeraum; 2). Wiesbaden: Harrassowitz.


135

Appendix: faksimil av Extranea-‐handskriften

Fol. [1]v–[2]r

Fol. [2]v–[3]r

Ingrid Maier

136

Fol. [3]v–[4]r

Fol. [4]v–[5]r


137

Fol. [5]v–[6]r

Fol. [6]v–[7]r

Ingrid Maier

138

Fol. [7]v–[8]r


139

Rapport: Sorberna år 2014 – om minoritetspolitik i Tyskland

Madlena Norberg Cottbus

[email protected]

Abstract. Sorbians in 2014: A Report on Minority Policy in Germany

This article deals with European minority policy in general and German minority policy in particular. The four officially recognised minorities in Germany are presented alongside Low German, a regional language. Following an overview of the European minority conventions signed by Germany, a presentation is made of European minority policy which, for the most part, is implemented by the European minority organisation FUEN (Federal Union of European Nations). The initial part of the article ends with a presentation of the bodies, established in Germany during the last decade, concerned with minority issues. In the second part of the article, the focus is moved to a cursory description of the specific situations of each individual minority group in Germany, including the current situation facing the Sorbian people in Saxony and Brandenburg. Reference is made both to the coal-mining industry, which continues to threaten Sorbian villages with physical destruction, and to the establishment of the WITAJ-Language Centre (WITAJ-Sprachzentrum), an instrument of the linguistic revitalisation movement in Lusatia.

Professor Sven Gustavsson var mycket intresserad av minoriteter och ägnade en stor del av sin forskning åt minoritetsfrågor. Jag är glad, att jag fick följa i hans fotspår och får till hans minne presentera denna artikel, vars tema är minoritetspolitik i Europa.

År 1996 försvarade jag vid Slaviska institutionen min avhandling om sorberna, närmare bestämt om spåkbytesprocessen hos lågsorberna (Norberg 1996). Här vill jag dock inte enbart fokusera på sorberna, utan jag vill fömedla en bild av hur minoritetspolitiken i Tyskland gestaltar sig i dagsläget och jag tar sorberna mera som ett exempel i detta sammanhang.

Madlena Norberg

140

1. Tysklands erkända minoriteter

För det första skulle jag vilja påminna om vilka erkända inhemska minoriteter som finns i Tyskland. Det rör sig om fyra:

• danskar • friser • sorber • sinti och roma

Därutöver klassificeras lågtyska som erkänt regionalspråk (BMI 2012). Som framgår av kartan utgör det lågtyska området trots sin politiska ställning det till arealen största minoritetsområdet i den Tyska Förbundsrepubliken.

2. Av Tyskland undertecknade minoritetspolitiska dokument

Av kända europeiska minoritetspolitiska dokument har Tyskland undertecknat två: Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk (Europarat 1992) och Ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter (Europarat 1995). ILO-konventionen 169 (ILO 1991) till skydd för ursprungsbefolkningar har Tyskland däremot inte undertecknat.

Fig. 1: Karta över Tysklands minoriteter och regionalspråk (Källa: BMI 2012: 9)


141

3. Minoritetspolitiken i dagens Tyskland

I Tysklands grundlag finns ingen minoritetsparagraf, utan Tyskland anser principiellt minoritetspolitiken som en kulturell angelägenhet och därmed ligger den i varje enskild delstats autonomi. Beroende på delstaternas politik och åsikter finns det sedan olika förfaringssätt för minoritetetspolitiken. Och i detta avseende har det gjorts stora framsteg i Tyskland. Jag återkommer till detta längre fram. Först vill jag dock hänvisa till den aktuella europeiska minoritetspolitiken som har ett stort samband med den tyska.

Minoriteterna har förstått att större rättigheter enbart kan åstadkommas genom gemensamma åtgärder, bra avstämning och bättre organisation – dels på europeisk och dels på nationell nivå. Så är minoriteternas europeiska paraplyorganisation FUEN (Federal Union of European Nations) med nära 100 medlemsorganisationer i 35 europeiska länder ett viktigt instrument för den moderna minoritetspolitiken. FUEN organiserar numera närmast alla större minoritetsaktiviteter i Europa. I maj 2014, på organisationens 65 årsmöte, som ägde rum i Flensburg, beslutade man att förbehålla sig rätten att framföra klagomål i minoritetsärenden, något som är en viktig rättighet för minoriteter i Europa.

Av betydligt yngre datum, endast ett år gammalt, är det Brysselbaserade Dialogforumet. Forumet vill skapa ett större inflytande för minoriteterna på EU-politiken. Initiativet Minority Safepack, som FUEN år 2013 presenterade för den Europeiska kommissionen för att initiera en bredare dialog mellan den Europeiska Unionen och minoriteterna, antogs inte av den Europeiska kommissionen. FUEN har emellertid redan deklarerat att man kommer att fortsätta att driva initiativet. Inom ramarna för initiativet hade FUEN utarbetat en rad åtgärder och lagar för Europas minoriteter och regionalspråk och ville samla en miljon underskrifter för Europas mångfald inför europavalet den 25 maj 2014.

Den europeiska FUEN-kampanjen Language Diversity vill motivera människor till att lära sig språk och hjälper till t.ex. med material eller ideer. Här utnyttjas särskilt sociala nätverk som Facebook och You Tube, som har blivit viktiga kommunikationsmedel för minoriteterna.

4. Tysklands nuvarande instanser för minoritetsfrågor

Mot bakgrund av ett sådant livligt minoritetsarbete var även Tyskland tvunget att vidta vissa politiska åtgärder för sina minoriteter. Konkret har detta resulterat i inrättandet av olika instanser för minoritetsfrågor.

I den tyska regeringen finns det sedan 2002 en Ansvarig för migrationsfrågor och nationella minoriteter (Beauftragter der Bundesregierung für Aussiedlerfragen und

Madlena Norberg

142

nationale Minderheiten). Sedan ca tio år tillbaka finns Tysklands Minoritetsråd (Minderheitenrat). Detta innefattar representanter för de fyra erkända minoriteterna i Tyskland. För Minoritetsrådet grundades ett Minoritetssekretariat (Minderheiten-sekretariat) som finansieras av Förbundsrepubliken och som skall fungera som en länk mellan Tysklands minoriteter och regeringen. Därutöver finns ett Rådgivande utskott för varje minoritet (Beratende Ausschüsse), som vid sina möten talar om respektive minoritets specifika problem. Med jämna mellanrum träffas även regeringens ledamöter med minoritetsrepresentanter. Detta kallas för Minoriteternas samtalscirkel vid Förbundsregeringen (Gesprächskreis nationale Minderheiten beim Deutschen Bundestag). Här deltar företrädare av alla fraktioner och partier. Även i Sverige är Implementeringskonferenser organiserade av Europeiska kommissionen (Bund-Länder-Konferenzen mit den Minderheiten zum Rahmenübereinkommen zum Schutz nationaler Minderheiten und zur Europäischen Sprachencharta) kända. På dessa konferenser har minoriteter möjlighet att framföra sina önskemål och även klagomål. Rapporterna om minoriteternas situation, som Tyskland måste lämna in i Bryssel i enlighet med ovannämnda avtal, bidrar också till en större seriositet i umgänget med minoriteterna.1

De flesta tyska delstaterna med minoritetsbefolkning stödjer de jure även deras rättigheter. I Brandenburgs och Sachsens delstatsförfattningar t.ex. finns det en artikel om sorberna, som garanterar deras rätt till språkanvändning och skyddar sorbernas kulturyttringar. Särskilt inom utbildningen finns därutöver lagar, t.ex. skollagar, som garanterar barnen tvåspråkig undervisning. I Brandenburg såväl som i Sachsen finns det särskilda sorbiska lagar, i Brandenburg t.ex. den 2014 aktualiserade ”Lagen om sorbernas/wendernas rättigheter i delstaten Brandenburg” (”Gesetz über die Ausgestaltung der Rechte der Sorben/Wenden im Land Brandenburg” (SWG 2014).

5. De enskilda minoriteternas situation i dagsläget

Hittills har det framgått att minoriteterna i dagens Tyskland får betydligt större uppmärksamhet än tidigare, även i media. Likväl är minoriteternas situation inte tillfredsställande överallt. Här följer några konkreta inblickar i deras situation.

1 Med jämna mellanrum lämnar Förbundsrepubliken Tyskland (genom Inrikesministeriet) och andra europeiska länder i enlighet med Ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter i Bryssel in rapporter om minoriteternas situation.


143

5.1 Danskar

Den mest acceptabla situationen har förmodligen danskarna i Tyskland. Genom ett avtal mellan Tyskland och Danmark från 1955 (BMI:15) är den finansiella sidan närmast ordnad. Den danska minoriteten är även representerad med tre mandat i Schleswig-Holsteins regeringen genom Sydslesvigsk Vælgerforening (Südschleswig-scher Wählerverband – SSW). Schleswig-Holstein är det enda förbundslandet som har ett minoritetsparti i regeringen.

5.2 Sinti och roma

För sinti och roma var det länge ett centralt problem att deras status som offer för andra världskriget inte erkändes tillräckligt. Först 2012 fick de ett erkännande och även ett minnesmärke i Berlin.2 Men fortfarande förekommer social utfrysning och rasistiska yttranden t.ex. vid fotbollsmatcher, där man ibland kan höra rop som: ”Zicke zack – Zigeunerpack” (ung: ”sick-sack – zigenarpack”). Rasistiska yttranden visades tyvärr även nyligen på mycket höger orienterade partiers valplakat till kommunalval i Tyskland 2014, där det stod: ”Lieber Geld für Oma als für Sinti und Roma” (ung: ”Hellre pengar till mormor än till sinti och roma”). Det bedrivs tyvärr delvis en politik mot sinti och roma men också mot invandring och utländska medborgare i allmänhet.3

Fig. 2: Minnesmärke för sinti och roma i Berlin. Källa: commons.wikimedia.org, 2014-05-16

2 Minnesmärket i Berlin-Tiergarten över de romer som mördades under nationalsocialismen invigdes officiellt den 24 oktober 2012. Minnesmärket är ett verk av den israeliska konstnären Dani Karavan. Verket består aven svart, tillsynes bottenlös vattenbassäng som skall symbolisera livet, sorgen och minnet. Dagligen läggs en färsk blomma på en sänkbar platta.

3 I nyhetssändningar hänvisas med jämna mellanrum till sådana incidenter.

Madlena Norberg

144

5.3 Lågtyskar

Lågtyska aktivister grundade i april 2014 sin första paraplyorganisation som officiellt heter: Verein für Niederdeutsch im Land Brandenburg (Förening för lågtyska i Brandenburg) (MAZ 2014). Vid sidan av det officiella namnet ”Niederdeutsch” (lågtyska) används även ofta uttrycket ”Plattdeutsch” (plattyska) – som dock inte är diskriminerande. Genom den ny grundade föreningen har lågtyska grupper fått en bas för sitt nationella arbete.

5.4. Friser och sorber

Friser och sorber har en liknande språklig situation. 2008 förklarade Europarådet båda språken – framförallt saterfrisiska och lågsorbiska – som särskilt hotade. Sedan dess kämpar båda grupperna särskilt hårt för att bevara sina språk. Som illustration väljer jag att här ta upp sorbernas aktuella situation.

5.5. Sorbernas situation för närvarande

För det första har sorberna blivit mera självmedvetna och lärt sig att protestera, som t.ex. 2009, då de tågade i Berlin mot omstruktureringar av sina institutioner. Resultatet var positivt: inte en enda sorbisk institution – de flesta grundade redan på 1950-talet – stängdes, lades ned eller omstrukturerades märkbart.

Vidare har sorberna blivit väldigt aktiva i den europeiska och tyska minoritetspolitiken. I de tidigare nämnda europeiska organisationer, t.ex. FUEN och Dialogforumet, arbetar sorber målmedvetet. Även när det gäller kulturella arrangemang utgör sorberna just nu något av spjutspetsen i den europeiska minoritetsvärlden. Vartannat år organiserar sorbiska organisationer en internationell folklorefestival i Lausitz (Internationales Folklorefestival Lausitz), dit minoritetsgrupper från hela världen bjuds in. Till andra tillställningar som är värda att nämna hör minoriteternas europeiska fotbollsmästarskap, Europeaden, 2012 och i oktober 2014 organiserades CIOFF Weltkongress 2014 (Kulturens världskongress CIOFF = International Council of Organization of Folklore Festivals and Folk Arts 2014) i Bautzen. Nyligen har sorberna lämnat in en ansökan till Unesco om erkännande av sina traditioner och seder som immateriellt kulturarv. Ca 30 seder och bruk har listats upp och lämnats in under titeln: ”Gesellschaftliche Bräuche und Feste der Lausitzer Sorben im Jahresverlauf” (Årets seder och fester hos sorberna i Lausitz, SN 2014).

Bland kvarvarande problem för sorberna finns, p.g.a. energipolitiken, samma problem som redan har funnits i 150 år: brunkolsbrytningen. Utvinningen av brunkol


145

kommer att kräva att ytterligare sorbiska byar flyttas, något som berör sammanlagt ca 1700 människor. Hittills har 135 byar och delar av byar i Lausitz ödelagts, de flesta med sorbisk etnicitet.

Fig. 3: Karta över dagbrott i Lausitz. Källa: www.gegenstrom13.de/vattenfall/vattenfall-in-der-lausitz, 2014-05-16.

Efter avslutad brytning ser landskapet ut som på följande bild. Även om det ”renatureras”, som termen lyder, kan den tidigare landskapsbilden inte återskapas.

Fig. 4: Landskap efter brunkolsbrytning. Foto: M. Norberg.

För att ta vara på brunkolet finns en rad kraftverk i sorbernas område, t.ex. kraftverket

Madlena Norberg

146

i Jänschwalde, norr om staden Cottbus i det sorbiska kärnlandskapet. Det senaste hoten mot sorbernas traditionella bosättningsområden är upptäckten av koppar i Mellanlausitz och kaolin i Oberlausitz. Än så länge har inga beslut fattats angående eventuell brytning av dessa mineralfyndigheter.

Fig. 5: Kraftverket Jänschwalde. Foto: M. Norberg.

I alla aktuella brytningsområden förekommer demonstrationer framförallt mot brunkolsbrytningen, men samtidigt skapar industrin arbetsplatser och därigenom råder hela tiden ett slags jämvikt mellan protesterna och benägenheten att acceptera evakuering. Politiken stödjer helt och hållet industrin. Man måste emellertid samtidigt också nämna att omflyttningar nuförtiden verkställs på ett helt annat sätt än tidigare. Byarna flyttas som en helhet, så att gemenskapen bevaras och förskolor, skolor, fritidshem, kyrkor, äldreboenden, infrastuktur samt vägar och annat anläggs samtidigt, vilket hjälper det sociala livet att genast börja fungera. Även den sorbiska kulturen och vissa sorbiska projekt stöds av energiföretagen. Den främsta aktören inom brunkolsindustrin i Lausitz är för övrigt Vattenfall Europe Mining AG, ett dotterbolag till den i Sverige allmänt kända energikoncernen.

Trots existerande problem, vill jag avsluta den här korta artikeln i ett positivt tonläge. Såväl i Ober- som i Niederlausitz har man startat ett stort språkligt revitaliseringsprojekt under namnet WITAJ (Välkommen!). Witajprojektet omfattar förskolor, alla slags skolor samt fritidsinrättningar. Vid WITAJ-institutioner undervisas sorbiska enligt immersionsmetoden och delvis på heltid. För WITAJ:s räkning utbildas sorbiskspråkig personal och det framställs läroböcker och annat pedagogiskt material. År 2001 grundades WITAJ-Sprachzentrum (WITAJ-språkcentrum) som organiserar hela revitaliseringsrörelsen. Denna språkinstitution språkinstiution har nu existerat i över tio år och de flesta indikatorerna är positiva: språkbevarandet kommer att bära frukt.


147

Fig. 6: WITAJ-Språkcentrum. Källa: www.WITAJ-Sprachzentrum.de, 2014-05-18

Fig. 7: Urval ur sorbiskt undervisningsmaterial. Foto: M. Norberg.

Till slut skulle jag vilja nämna ett citat av den sorbiska författaren Jurij Koch (f. 1938) som beskriver den globala utvecklingen som ganska fattig utan oss – minoriteterna!

Jag kan bara föreställa mig världen med mitt folkslag i den. Om det inte fanns skulle det vara en förlust. Så småningom skulle armodet kännas överallt i landet. Kanske även på hela kontinenten och planeten. En färg mindre. Tilltagande gråhet. Ett ljud mindre, ett språk mindre. Tystnaden tilltar (Koch, 1992:42, övers. M. Norberg).

Referenser BMI 2012. Bundesministerium des Innern. Nationale Minderheiten. Minderheiten-

und Regionalsprachen in Deutschland. Berlin: Bundesministerium des Innern. Europarat 1992. Europäische Charta der Regional- oder Minderheitensprachen.

http://conventions.coe.int/treaty/ger/Treaties/Html/148.htm, 2014-05-18.

Madlena Norberg

148

Europarat 1995. Rahmenübereinkommen zum Schutz nationaler Minderheiten. http://conventions.coe.int/Treaty/ger/Treaties/Html/157.htm, 2014-05-18.

ILO 1991. Internationale Arbeitsorganisation. Übereinkommen über indigene und in Stämmen lebende Völker in unabhängigen Ländern. http://www.ilo169.de/index.php?option=content&task=view&id=20&Itemid=31, 2014-05-14; http://www.ilo169.de/, 2014-05-14

Koch, Jurij. 1992. Jubel und Schmerz der Mandelkrähe. Bautzen: Domowina-Verlag. MAZ 2014. Märkische Allgemeine Zeitung. ”Plattdeutsch-Verein gegründet”.

http://www.maz-online.de/Lokales/Ostprignitz-Ruppin/Plattdeutsch-Verein-gegruendet, 2014-04-20.

Norberg, Madlena. 1996. Sprachwechselprozess in der Niederlausitz. Soziolinguistische Fallstudie der deutsch-sorbischen Gemeinde Drachhausen/ Hochoza (=Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Slavica Upsaliensia 37). Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.

SN 2014. Serbske Nowiny. http://www.serbske-nowiny.de, 2014-03-05. SWG 2014. Bramborska serbska kazń (SWG). www.swg-brandenburg.de, 2014-04-20.


149

”Somliga gillar poesi…” – om fenomenet Szymborska i Sverige

Małgorzata Anna Packalén Parkman Department of Modern languages, Uppsala University

[email protected]

Abstract. “Some People Like Poetry...” – the Szymborska Phenomenon in Sweden

The first spontaneous reaction by Swedish society when Wisława Szymborska was awarded the 1996 Nobel Prize in Literature was great collective surprise. In spite of the fact that never before had so much been written about the laureate – dealing with literary aspects as well as personal character traits – a majority of the Swedish public was still relatively ignorant of the laureate. Nevertheless, among Swedish Slavists, she had her loyal adherents. Already in the beginning of the 1960s, Nils-Åke Nilsson published an anthology of Polish poetry, Det nakna ansiktet (“The Naked Face”). In 1980, the first Swedish anthology of poems by Szymborska was published, interpreted by Per-Arne Bodin and Roger Fjellström: Aldrig två gånger (“Never twice”). Among those who discovered and appreciated Szymborska’s poetry at an early stage was undoubtedly Professor Sven Gustavsson. Already in 1980, he organized a conference on contemporary Polish poetry at the Department of Slavic Languages at Uppsala University and, in 1984, a symposium devoted exclusively to the poetry of Wisława Szymborska. In 1993, she visited Stockholm University and Uppsala University, attending meetings with students and other interested participants. Today, Szymborska’s poems are still very popular and appreciated, a fact that explains the great demand for renewed editions of her works. The reasons for this popularity are to be found in the complex picture of Szymborska’s literary and non-literary qualities, whose common denominator is simplicity. This is not just a keyword in relation to her poetry, but also in relation to the poet's psychological characteristics. It also forms the basis for what I call “the Szymborska phenomenon in Sweden.” In my article, beyond the reactions of society to Szymborska’s Nobel Prize, I discuss Sven Gustavsson’s lifelong commitment and involvement in the dissemination of Szymborska’s poetry in Sweden. This article is dedicated to the memory of Professor Gustavsson.

.

Małgorzata Anna Packalén Parkman

150

Professor Sven Gustavsson in memoriam

Den första spontana reaktionen från det svenska samhället efter att Wisława Szymborska tilldelades 1996-års Nobelpris i litteratur var en stor kollektiv överraskning. Det var inte många som tidigare stött på hennes namn. Man förväntade sig dessutom inte att Nobelpriset, för andra gången (dvs. efter Czesław Miłoszs pris 1980) skulle tilldelas en polsk poet och dessutom en kvinnlig sådan – Szymborska var bara den nionde i raden av kvinnliga Nobelpristagare i litteratur.

Reaktionerna från kulturvärlden var dock främst positiva. De få artiklar som ifrågasatte lämpligheten i valet kommenterades och kritiserades snabbt i massmedia. Stämningen av något utöver det vanliga och förväntningarna på fler och mer detaljerade rapporter om den polska kvinnliga poeten växte hela tiden. Den gradvis framträdande poetiska och (inte minst) psykologiska bilden av Szymborska ursäktade i viss mån det faktum, att merparten av den svenska (och även skandinaviska) publiken var pinsamt okunnig i frågan om pristagaren. Mest träffande uttrycktes det i en av de norska tidningarna:

Man behøver imidlertid ikke skamme seg om man aldri har hørt hennes navn. For Szymborska er poesiens svar på Greta Garbo: ytterst tilbaketrukket, nærmest folkesky. Utenfor sitt hjemland er hun bare kjent i smale litterære kretser. Sånn sett har Svenska Akademien enda en gang lykkes i å tildele den høyeste litterære utmerkelse til en forfatter som fortjener å å bli løftet frem internasjonalt.

(Gleichman 1996: 13)

Media tog förstås särskilt upp pristagarens förbluffande lilla produktion. ”Är det sant” – frågade man sig – ”att det enbart rör sig om bara cirka 200 sidor?” Även Szymborskas mest kände översättare till svenska, Anders Bodegård, kommenterade detta på följande sätt:

Det är en sensation, att en så till omfånget blygsam författare får Nobelpriset. Det tycker jag är mycket djärvt av Akademien. Hon har inga stora åtbörder i övrigt, hon har hållit sig till dikterna och inte skrivit romaner och essäer. (Cit. efter: Bahri:1996:3)

Mycket snabbt klargjordes det dock för den svenska allmänheten att Nobelkommitténs val var riktigt, bl.a. i en artikel av Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet:

Ingen svensk har rätt att knorra om att detta Nobelpris är kuriöst eller perifert. Därigenom avslöjar man ingenting annat än sin okunnighet. (…) Nobelpriset till Wisława Szymborska hedrar den Svenska Akademien för hon är utan tvivel en av vårt århundrades mest kvalificerade poeter. Hon är djupt älskad av sina polska läsare och kommer säkert att väcka läsglädje även hos oss. (Olofsson: 1996:16)

Symtomatisk var också den allra första frågan som jag själv fick i den direktsända radiointervjun, en halvtimme efter offentliggörandet av årets Nobelpristagare: ”Hur


151

uttalar man ett så svårt namn?” Man måste dock erkänna att svenskarna, som i regel ser i kors vid åsynen av konsonantgrupper ”sz”, ”rz”, etc. förvånansvärt snabbt tog till sig namnet. Och med tanke på att majoriteten av svenska folket brukar förhålla sig med viss distans till allt som kommer från länder utanför den anglosaxiska kultursfären, är det värt att fundera över de aspekter som resulterade i att 1996-års Nobelpris i litteratur omgavs av den specifika atmosfär, som så småningom bildade det jag inte tvekar att kalla för ”fenomenet Szymborska”. Det händer ju faktiskt sällan att en Nobelpristagare lyckas få det svenska samhället att bli så fascinerat, inte bara av sina verk, utan även – och framför allt – av sin egen personlighet.

Nobelpriset, denna prestigefyllda utmärkelse, väcker naturligtvis varje år många känslor och diskussioner även bland dem som dagligen inte sysslar med litteratur. Likaså, efter att Svenska Akademien tillkännager årets pristagare, börjar alla media varje år närmast tävla i att överträffa varandra i presentation och i popularisering av vinnaren, inte bara av dennes litterära kvaliteter, utan också (och framför allt) personliga egenskaper. Detta hör ju till traditionen och borde just därför inte förvåna någon, men i Szymborskas fall berikades företeelsen med ytterligare en dimension: aldrig har man skrivit – utöver de rent litterära aspekterna – så mycket om pristagarens personliga karaktärsdrag. Tillsammans med de litterära aspekterna av Szymborskas poesi skapade media en bild av den polska kvinnliga poeten som nästan nuddade vid det mytiska.

Det är dock värt att påminna att Szymborska de facto redan mycket tidigare existerade på den svenska läsarenan, låt vara hos utvalda målgrupper. Redan i början av 60-talet publicerade Nils-Åke Nilsson en antologi över polsk poesi, Det nakna ansiktet” (Nilsson 1960), som innehöll flera till svenska översatta Szymborskadikter. Sedan hände ingenting under en lång tid, eller nästan ingenting, om man nu räknar in några i olika litterära tidskrifter utspridda enstaka översättningar. Szymborskas poesi hamnade under den tiden i skuggan av de till svenska översatta polska poeterna Zbigniew Herberts och Tadeusz Różewiczs dikter (särskilt den sistnämnde nämndes flera år i rad som en potentiell Nobelpriskandidat). Bland de svenska slavisterna hade Szymborska likväl sina trogna anhängare. 1980 utkom en första urvalsvolym med hennes dikter på svenska, Aldrig två gånger, i tolkningen av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström (Bodin, Fjellström:1980). I och med det fick hon ett genombrott i Sverige – fler och fler läsare började upptäcka och fascineras av hennes poetiska verk. Vissa svenska recensenter gjorde det emellertid alltför lätt för sig då de grupperade dessa dikter under benämningen ”klassicism”. Det tog därför ytterligare ett tag innan Szymborskas på många sätt moderna och högst originella dikter på allvar började ta plats i det svenska litterära medvetandet.

Så här skrev Szymborska självironiskt i en av sina mest kända dikter, kallad ”Somliga gillar poesi” –


152

Somliga – alltså inte alla. Inte ens de flesta, bara ett mindretal. Om man inte räknar skolorna där de måste, och poeterna själva, så går det väl två sådana på tusen. (…)

”Somliga gillar poesi” (övers. Anders Bodegård)

Ja, till dem ”två sådana på tusen” hörde onekligen professorn i slaviska språk Sven Gustavsson – en sann poesiälskare. Szymborskas dikter hörde alltid till hans absoluta favoriter. Redan 1980, då han på Slaviska institutionen vid Uppsala universitet anordnade en konferens om den samtida polska poesin, gav han de poetiska och andra aspekterna i Szymborskas verk ett stort utrymme, inte minst genom att själv hålla ett föredrag med en tolkning av dikten ”Medeltidsminiatyr” (Miniatura średniowieczna) (Gustavsson 1981:37-41).

Ett par år senare, på hösten 1984, arrangerade Sven Gustavsson ett symposium, välbesökt av svenska slavister från Uppsala och Stockholm. Den här gången var symposiet ägnat enbart Wisława Szymborskas poesi. Szymborska själv var givetvis inbjuden men kunde tyvärr inte komma. Föredragen, bland annat Svens diktanalys av ”Utsikt med sandkorn” (Widok z ziarnkiem piasku) (Gustavsson 1986: 15-25), belyste Szymborskas poetiska teknik, motivval och – inte minst – hennes världsbild. I förordet till den efter symposiet utgivna volymen med alla vetenskapliga bidrag tvekade Sven Gustavsson inte att kalla Szymborska för ”en av de mest framstående samtida polska diktarna.” (ibid.:1).

Under denna tid började också Anders Bodegårds översättningar att komma ut: 1989 publicerades andra volymen med Szymborskas dikter (Szymborska 1989), med en inledning av Lars Kleberg (även han författare till några tidigare artiklar om hennes poesi) och med det idag närmast klassiska fotot på Wisława Szymborska, taget av den polska fotografen Joanna Helander. Klassiskt i bl.a. den bemärkelsen, att – som Lars Kleberg påpekade –:

Om Szymborska är sparsam med att publicera sig som poet är hon direkt snål med att uppträda i offentligheten. Det finns bara ett par kända foton av hennes fågellika uppenbarelse med de mycket vackra ögonen. Joanna Helanders porträtt av henne insvept i cigarettrök – som ett ironiskt orakel – är sannerligen det bästa. (Kleberg 1996:6-7).

Bilden, med den halvdolda poeten bakom ett rökmoln, provocerade givetvis de antinikotinsinnade svenska skribenterna till en hel del kommentarer om Szymborskas ökända rökvanor. Kommentarer som dock inte på något sätt förminskade varken bildens konstnärliga värde eller poetens ständigt växande popularitet.

Nästa urval av dikter, Nära ögat (Wszelki wypadek) (Szymborska 1996), även de i Bodegårds översättning, kom ut strax efter att Szymborska fått Nobelpriset. Men


153

innan dess, tre år tidigare, kom hon äntligen till Sverige på ett efterlängtat besök. Under sin vistelse gästade hon universiteten i Stockholm och Uppsala, där hon deltog i möten med studenter och andra intresserade. Jag minns fortfarande väl den marsdag 1993 då hon, med sin vanliga charm, läste sina dikter och ställde upp (om än från början lite motvilligt) på en lång och livlig diskussion om sin poesi. Likaså deltog hon spontant och glatt i den efterföljande mottagningen arrangerad av Sven Gustavsson.

Det var som sagt 1993. Och bara tre år senare fick Szymborska Nobelpriset. I Uppsala Nya Tidning kunde man dagen efter läsa att – som redan artikelns titel skrek triumfatoriskt ut – ”Uppsalaprofessor Sven Gustavsson fick rätt”! –:

Uppsalaprofessor Sven Gustavsson hör till dem som fört fram Wisława Szymborska som Nobelpriskandidat. Svenska akademien valde den gången att ge priset till en annan poet, Sheamus Heaney. Men i år får Sven Gustavsson sin vilja igenom, Szymborska får litteraturpriset. (Köster 1996:3)

Det är ingen hemlighet att Svenska Akademins ledamöter kom i kontakt med Szymborskas dikter inte bara genom de svenska översättningarna utan även via de tyska (av Karl Didecius) och engelska, i tolkning framför allt av Stanisław Barańczak (i sammarbete med Clare Cavanagh). I Sverige är det dock främst tack vare Bodegårds översättningar som Szymborska tagit plats på den svenska läsarenan. Det att hon med sin poesi för gott skrev in sig i den svenska kulturhistorien, är emellertid utan tvekan resultat av originaliteten, djupet och styrkan i hennes poesi. Som Lars Kleberg mycket riktigt understryker:

Vill man veta något om Wisława Szymborska får man nöja sig med poetens verk. Där har man å andra sidan en läsning som, trots det knappa förmatet, inte riskerar att ta slut i första taget. I allting, även den mest obetydliga detalj, kan Szymborska finna oändliga djup, okända sidor, nya dörrar som öppnar sig, den ena efter andra. Hennes domän framför alla andra är medaljens baksida, det omvända perspektivet. Hon betraktar det stora bara som ett alternativ till det lilla (…). (Kleberg 1996:7)

Om Szymborskas aldrig sinade popularitet vittnar de ständigt förnyade upplagorna av både gamla och nya verk. Orsakerna till detta fenomen hittar vi nog i hela den komplexa bilden av Szymborskas såväl litterära som icke-litterära egenskaper, vars gemensamma nämnare är enkelhet. Den utgör inte bara ett nyckelord i förhållande till hennes poesi – detta har betonats otaliga gånger av litteraturkritikerna – utan också i förhållande till Szymborskas psykologiska egenskaper. Denna ”enkelhet” innefattar, i överförd betydelse, hennes motvilja mot publicitet och glamour, hennes återhållsamhet, sarkastiska distans, och framför allt, självironi – allt detta beskrevs upprepade gånger såväl före, under som efter Nobelfestligheterna. Till och med hennes enkla men eleganta och diskreta klädsel under ceremonin blev föremål för entusiastiska kommentarer i media.


154

En Nobelpristagare blir i Sverige, åtminstone i samband med alla festligheter, en offentlig person som nästan blir massmedias och allmänhetens ägodel och som givetvis förväntas ställa upp på detta. Sådana är de sedan åratal etablerade spelreglerna och varje annan författare som skulle vägra att anpassa sig till dem, skulle säkert ha väckt allmänhetens ovilja. Szymborskas ”image” hade dock i förväg hunnit förbereda svenskarna på hennes egenheter. Journalister och fotografer förväntade sig snarare än blev förvånade över alla de situationer när denna polska ”Grande Dame” gav tydliga signaler på hur illa hon tyckte om att hamna i rampljuset. Och – föga överraskande – mottogs även denna attityd med förståelse och välvilja från den svenska publiken. Kanske just detta och framför allt den för henne kännetecknande förmågan att sätta gränser beträffande sin egen personliga integritet passade ju bra till den svenska sociala koden. Så här skrev Carl Otto Werkelid i Svenska Dagbladet i oktober 1996:

Blyg, säger de nu om henne – skygg. Inte alls; det var åtminstone inte det intryck hon gav ... Stark, rättfram, humoristisk och med den mörka, intensiva blicken oavlåtligt riktad på den hon talar med – så gott hennes frikostigt utlagda rökdimmor nu tillät henne att betrakta sin intervjuare. Blyg är hon inte; bara en människa som också i sin gestalt är klar, tydlig, koncentrerad och som vet precis vad hon har att göra. Och skygg – nej, det är nog bara det att hon – mycket bestämt – valt den plats varifrån hon – utan att själv bli sedd – vill bedriva sin utforskande, betraktande, kommenterande poesi. (Werkelid 1996)

Denna ”enkelhet” betonats också upprepade gånger i samband med beskrivningar av hennes verk – man lyfter särskilt fram enkelheten i dikternas språk. Den vid första anblicken okomplicerade språkliga dräkten gör att, som Per-Arne Bodin betonade i den redan nämnda entusiastiska tidningsartikeln i samband med nyheten om att Szymborska skulle få Nobelpriset: ”Szymborska är en tillgänglig poet. Omedelbar. Möjlig för vem som helst att läsa” (Bodin, cit. efter: Köster 1996:3).

Ja, det stämmer att hennes poetiska språk är ovanligt enkelt. Men, i likhet med allt annat i hennes poesi, är denna enkelhet skenbar: Szymborska för i sina dikter en mycket raffinerad intellektuell språklig lek med sina läsare – och med sig själv. I hennes poesi hittar man knappast stora ord och patetiska fraser. Samtidigt är det svårt att inte upptäcka dessa dikters inre styrka och budskap. Men det är bestämt denna ”poetiska tillgänglighet” som för många nyfikna läsare gjorde det möjligt att lätt ta till sig dessa dikter och som skänkte henne en popularitet som man sällan möter i samband med – särskilt utländsk – poesi.

I rättvisans namn ska det tilläggas att det inte bara var slavister som kom i kontakt med och uppskattade dessa dikter långt innan Szymborska fick Nobelpriset. Till dem som redan tidigt beundrade hennes alster hörde bl.a. poeten Werner Aspenström. Tommy Olofsson skrev i oktober 1996 följande:

”Om man från svensk horisont vill ge ett närmevärde måste tanken gå till Werner Aspenström, den abdikerade akademimedlemmen som nu inte har varit med och röstat fram en av sina favoriter. Aspenström kan liksom Szymborska se det stora i det lilla och vice versa. Han har samma självklara


155

zen som hon i sin poesi, men i sinnesnärvaro känner han sig överträffad av sin polska kollega och har djupt bugande hyllat henne i en dikt (…). ”(Olofsson 1996:16)

I den av Olofssons nämnda dikt av Aspenström kan man bl.a. läsa följande verser:

Om hon från Polen vore här just nu kunde vi tala om stenarna och deras släktingar. Otillgängliga, skulle hon klaga, öppnar inte när vi knackar på! Ibland! skulle jag då invända. (…)

Werner Aspenström, ur diktsamlingen ”Ty” (1993)

Utan tvekan har Szymborska haft stor betydelse för den svenske poetens lyriska sfär. Så här avslutas nämligen denna dikt:

Jag ser den blåa drottningen i Lyrans stjärnbild. I Polen har den länge varit synlig. De tänder lamporna hos grannen. Ligustersvärmen ilar dit, dunsar hårt mot fönsterglaset och vill in som sång i sten, som allt vill in till annat i våra skilda riken.

”I Polen har den länge varit synlig”, skrev Aspenström och det är sant. Där hade Szymborska redan i många år fungerat som en andlig ambassadör för sina landsmän. Per-Arne Bodin framhöll dock mycket riktigt i efterskriften till Aldrig två gånger:

Szymborska talar inte i det polska folkets namn och hennes poesi saknar helt nationalistiska eller polsknationella övertoner. Frånvaron av dikter om det polska folkets svåra öde skiljer henne från de talrika polska romantiska poeterna. Polska realia saknas mestadels i hennes dikter. Det är också svårt att finna särskilt många exempel på allusioner till tidigare polsk poesi. Referensramen för hennes poesi är den europeiska kulturtraditionen och den europeiska efterkrigsmänniskans erfarenheter. Det är människan och det mänskliga som angår henne, och det är detta som gör hennes poesi lättillgänglig och allmängiltig. (Bodin 1996: 2)

Samtidigt driver Szymborska inte sällan med sina läsare och med sig själv. Den raffinerade ironin och de poetiska skämt som ständigt är närvarande, ersätter ofta den logiskt ordnade diskursen. Det är just den effekten som en överraskning har, en överraskning som helt bryter både stil och tankegång, samtidigt som den avslöjar inre motsättningar under den skenbart polerade logiska ytan. I sin Nobelföreläsning i Stockholm den 7 december 1996 sade hon bl.a. följande:


156

Världen – vad vi än kan tänka oss om den, i vår förfäran över dess väldighet och vår egen vanmakt inför den, i vår förbittring över dess likgiltighet för det enskilda lidandet, människornas, djurens och kanske också växternas, ty vem kan vara säker på att växterna inte lider; vad vi än kan tänka oss om rymden runt den, genomstungen av strålarna från stjärnorna, stjärnor kring vilka man har börjat upptäcka planeter, redan döda? fortfarande döda?, det vet vi inte; vad vi än kan tänka oss om denna måttlösa teater, dit vi visserligen har inträdesbiljett, men med en giltighetstid som är så löjligt kort, från ett ofrånkomligt datum till ett annat; vad vi än kan tänka oss om världen – är den häpnadsväckande.

Dessa tankar går som en röd tråd i Szymborskas poesi. ”Jag är på världens sida” – uppgav hon även i en av intervjuerna i samband med Nobelpriset, men tillade genast: ”Världen – det är ett för brett begrepp. Jag är på människornas sida” (Rudnicka & Nyczek 1996:10). Högtidligt, men på samma gång med humoristisk distans har hon alltså tagit upp mänsklighetens eviga existentiella problem. Denna distans var nog just den egenskapen som mest uppskattades i Sverige, där den emotionella återhållsamheten alltid hållits högt. Distans till både sakernas tillstånd och till sig själv, en distans som möjliggör poetens bekännelse: ”Ursäkta mig, stora frågor, för alla små svar.” (Szymborska 2012:202). Men också distans till all denna plötsliga uppmärksamhet från hela världen och allt ståhej i samband med Nobelpriset. Det var väl med just detta artiga men bestämda avstångstagande som Szymborska erövrade svenskarna, inte minst tack vare den självironiska inledningen till Nobelföreläsningen:

”Det sägs att första meningen är den allra svåraste när man ska hålla tal. I så fall har jag det svåraste bakom mig ... Men jag känner på mig att följande meningar också kommer att bli svåra, den tredje, den sjätte, den tionde, fram till och med den sista, eftersom det är poesi jag ska tala om. I det ämnet har jag uttalat mig så sällan, nästan inte alls. Och jag har aldrig tyckt mig vara särskilt bra på det. Därför blir mitt anförande inte alltför långt. Ofullkomligheter är alltid lättare att smälta om de serveras i små portioner.”

Så sade hon, med den för henne så utmärkande kombinationen av ödmjukhet och självdistans. Inte undra på att hon utan omsvep blev förlåten för att hon höll en av de kortaste föreläsningar som någonsin hörts vid ett sådant tillfälle. Och aldrig framkommer denna självdistans mer tydligt än i det svar som Szymborska gav på frågan hur hon trivdes i sin nya roll som Nobelpristagare:

(…) en stor del av min energi kommer att gå åt att bevara mig som mig själv och se till att jag inte blir en ”personlighet”. (…) Och jag måste tro på att jag lyckas med det. Om jag inte gör det innebär det ett nederlag för mig som skrivande människa. Jag måste bevara mig som normal (skratt), fast man just nu inte låter mig vara det. (Cit. efter: Puukko 1997:s. 4-5)

Den 13 december 1996, efter nobelfestligheterna i Stockholm, besökte Szymborska Uppsala. I enlighet med en mångårig tradition bjuder Rektor för Uppsala universitet just den dagen årets Nobelpristagare att hålla föresläsningar samt – efteråt – att tillsammans med företrädare för adekvata forskningsområden delta i en högtidlig mottagning på Uppsala Slott. Än en gång trotsade Szymborska alla vedertagna traditioner och konvenanser. I ett brev till Rektor tackade hon vänligt men bestämt nej


157

till inbjudan till Slottet och uttryckte sin önskan att i stället kunna få tillbringa eftermiddagen i en mer ”intim cirkel”, dvs. hemma hos professor Sven Gustavsson och med några av de Uppsalaslavister hon träffat i samband med sitt besök i Uppsala tre år tidigare. ”Dock inte fler än 10 personer och helst med lätt kost” – som det sedan förtydligades i ett telefonsamtal till Sven Gustavsson.

Och så blev det. Vid ett möte med allmänheten på Universitetsbiblioteket, där överbibliotekarien Ulf Göransson hälsade henne välkommen på polska och där hon fick långa ovationer och varma hyllningsrop av den samlade publiken, presenterades hennes dikter på polska av henne själv samt på svenska av Anders Bodegård.

Och därefter, medan alla andra Nobelpristagare tog vägen till Uppsala Slott, begav sig Szymborska med de få inbjudna till Sven och Marianne Gustavssons lägenhet. Och – konstigt nog – Uppsala, denna inte så lite snobbiga universitetsstad, så van vid internationella besök och så präglad av de akademiska traditionerna, tog inte alls illa upp av detta avsteg från traditionen. Tvärtom, i stället för att väcka irritation med sina ”divalater”, fick Szymborska ytterligare några poäng på den redan välfyllda pluslistan beträffande hennes unika personliga egenskaper. Men då var ”fenomenet Szymborska” redan positivt förankrat hos den svenska allmänheten, både vad hennes poesi och hennes personlighet beträffar.

*

Wisława Szymborska, den polska poesins okrönta Grand Old Lady, avled 2012 i sitt hem i Kraków. Hon blev 88 år gammal. Så här skrev jag i samband med hennes bortgång:

”Szymborska har sedan länge befunnit sig i berömmelsens mittpunkt och hennes internationella popularitet hänger utan tvivel samman med det vida lyriska spektrumet i hennes dikter. Hur polsk hon dock än verkar som person, är hon som poet inte bara internationell, utan närmast universell. Med henne har både den polska litteraturen och världen förlorat en av de mest betydande författarna.” (Packalén Parkman 2012:8)

*

Den här texten tillägnar jag professor Sven Gustavsson och de många forskar- och författarbesök han ordnade under sina verksamma år på Slaviska Institutionen vid Uppsala universitet. Utöver de vetenskapliga och de konstärligt-estetiska upplevelserna har vi alla – hans många doktorander och kollegor – även haft förmånen att träffa dessa intressanta människor mer privat. Just dessa minnesbilder, dvs. från de trevliga och roliga inofficiella mottagningar som Sven alltid ordnade efter gästernas framträdanden, inte sällan hemma hos sig, är idag de mest levande.

En sådan minnesbild vill jag avslutningsvis dela med mig av, ett minne från just denna eftermiddag med Wisława Szymborska hemma hos Marianne och Sven


158

Gustavsson den 13 december 1996. Vid slutet av detta besök uttryckte Szymborska i sitt korta tacktal sin uppskattning och glädje över den lyckade tillställningen, men ville fortfarande inte ge efter för Svens och mina ihärdiga vädjanden om att hon skulle låta sig fotograferas. Universitetsfotografen Tommy Westberg, som hela tiden tålmodigt väntade på Szymborskas tillåtelse för att – på Rektors uppdrag – föreviga henne i samband med hennes vistelse i Uppsala – förlorade nästan hoppet och började sakta montera ner fotoutrusningen. ”Se hur ledsen han blev!” – sade jag i sista desperata försök att få henne att ändra sig. Då log plötsligt Wisława och den välkända glimten i ögat gick inte att missa. ”Låt gå då” – sade hon till mig. ”Men på ett villkor: säg strängt till honom att han bara får fotografera varannan rynka!”

Referenser Bahri, Kristin. 1996. ”Ironisk poet belönad”. Uppsala Nya Tidning (UNT), 1996-10

04, s. 3. Bodin, Per-Arne. (1996). ”En poet för hela världen”. Efterskrift till Aldrig två gånger

(1980). Stockholm: OrdStröm Förlag, s. 2. Gleichmann, Gabi. 1996. „Poesiens Greta Garbo”. Aftenposten, 1996-10-04, s. 13. Gustavsson, Sven (1981). „Interpretacja wiersza ‘Miniatura średniowieczna’ Wisławy

Szymborskiej”. Slovo (Uppsala), nr. 20, s. 37-41. __________. (1986). ”Wisława Szymborskas dikt ‘Widok z ziarnkiem piasku’”. Slovo

(Uppsala), nr. 30, s. 15-25. Kleberg, Lars. (1996). Inledning till: Wisława Szymborska, Utopia, urval och

översättning av Anders Bodegård. Stockholm: FIB:s Lyrikklubb, s. 6-7. Köster, Lena. (1996). ”Uppsalaprofessor fick rätt”, Uppsala Nya Tidning (UNT),

1996-10-04, s. 3. Nilsson, Nils-Åke. (1960). Det nakna ansiktet. Stockholm: FIB:s lyrikklubb. Olofsson, Tomy. (1996). ”Szymborskas signalement är förtjusning och förtvivlan”,

Svenska Dagbladet (Kultur. Under strecket), 1996-10-04, s. 16. Packalén Parkman, M. Anna. (2012). ”’Glädjen att skriva, möjligheten att

föreviga’”… om Wisława Szymborskas poetiska värld”. Uppsala Nya Tidning (UNT, Kultur), 2012-02-07, s. 8.

Puukko, Martti. (1997). ”Stackars Wislawa”, Aftonbladet (Kultur), 1997-02-02, s. 4-5. Rudnicka, Anna & Nyczek, Tadeusz. (1996). „’Jestem po stronie ludzi’, [intervju med Wisława Szymborska], Kultura 1996-10-07, s. 10.

Szymborska, Wisława. (1980). Aldrig två gånger: dikter i urval. Urval och tolkning från polskan Per-Arne Bodin och Roger Fjellström. Stockholm: OrdStröm Förlag.

__________. (1989). Utopia. Urval och översättning av Anders Bodegård Stockholm: FIB:s Lyrikklubb.

__________. (1996). Nära ögat. Urval och översättning av Anders Bodegård. FIB:s Lyrikklubb.

__________. (2012). ”Under en liten stjärna” (Pod jedną gwiazdą). I: Wisława Szymborska. Dikter 1945-2002. Övers. Anders Bodergård. Stockholm: Ordfront.


159

Werkelid, Carl Otto. (1996). ”Ironisk skeptiker som skriver ömsint poesi. Wisława Szymborska får årets Nobelpris i litteratur, Svenska Dagbladet (Kultur, Under strecket), 1996-10-04.


160

“Tooth Money” – A Small Clash of Civilisations

Kjetil Rå Hauge Department of Literature, Area Studies and European Languages, University of Oslo

[email protected]

Abstract

An exquisitely polite Turkish phrase, traditionally used by generous hosts at Ramadan celebrations, has through literal misunderstanding become an emblematic symbol for excesses in the Ottoman exploitation of the peoples of the empire. It is well entrenched in Bulgarian usage, but also found in the writings of Western travellers in the Ottoman Empire.

1. “Tooth money” in Bulgarian dictionaries The term diš parasă, with the variant diš chakă, is found in several dictionaries of Bulgarian, for instance Mladenov 1951: “from diš ‘tooth’ and para; chak ‘right’: payment for wear on the teeth from eating, right of teeth, ‘tooth money’. During Turkish times a Turkish master would not only impose himself as a guest on a subordinate Christian, but would also demand payment for having worn his teeth from the free food.” (Translations in this article are by the author except where mentioned.)

From the Bulgarian Academy of Sciences' dictionary of loanwords, RČDBE (1982) one could almost get the impression that this was a part of the regular fiscal system of the Ottoman Empire: “A tax for wear on the teeth from eating, which the subordinated peoples had to pay to the Ottoman enslavers when they catered for them”, while the dictionary of loanwords by Milev et al. (1978) suggests that it was done as a matter of injustice: “Money that arrogant Ottomans would take from Christians who had catered for them on the pretext of having worn down their teeth while eating”. Rečnik na ezika na Christo Botev defines it as pure and plain “a tax for wear of the teeth“ (“Danăk za izchabjvane na zăbite”), while Gerov (1895) explains:


161

“When the Turks passed around in the villages, they ate and drank with the Christians for free, but sometimes they demanded and got money as payment for having taken the trouble to eat: this is diš parasă or diš chakă, teeth payment.” The one-volume BTR (1963) says: “Money that a Turk would take from Bulgarians who had fed him, [purportedly] for wearing down his teeth in eating”. The etymological dictionary BER (1971) defines the term on a fiscal note again: “a tax collected by the Turks from the enslaved population for having worn down their teeth when eating for free” and derives it from Turkish diş hakkı, diş parası, explained as ‘tax, money for the teeth’. Djuvernua (1885) explains the term with a quote from Rakovski’s “Comments” to his Gorski pătnik: “Term for a tax, the levying of which is explained in the following way by Rakovski: ‘[Delii was the term for Turkish horsemen from Asia] [...] They went about Bulgaria, eating and drinking, also taking diš chaka (payment for their teeth, since they had had the trouble of eating!)”.

Eyewitness reports of such instances seem to be hard to come by now, but we have second-hand reports: ”The old man approached us with tears in his eyes and started slowly and told us in his woeful doddering voice that three Turks had come to his house like angry dogs; he had served up what food he had, but dissatisfied with the fare, they wanted him to pay diš parasă (reimbursement for his toil in eating and wearing down his teeth) to one of them, as he was wont; and since the old man had no money, he asked the innkeeper to lend him some to get him out of trouble, because otherwise they would kill him, they had said.” (Makedonski 1896)

2. Not only in Bulgarian Western travellers to the Ottoman Empire have also noted this phrase. In 1716, Lady Mary Wortley Montagu, travelling with her husband, who was to take up the post as British ambassador to the Supreme Porte, wrote in a letter dated 1 March at Adrianople:

The desart Woods of Servia are the common refuge of Theeves, who rob 50 in a company, that we had need of all our Guards to secure us, and the villages are so poor that only force could extort from them necessary provisions. Indeed, the Janizarys had no mercy on their poverty, killing all the poultry and sheep they could find without asking who they belong’d to, while the wretched owners durst not put in their claim for fear of being beaten. Lambs just fall’n, Geese and Turkeys big with Egg: all massacre’d without distinction. [...] When the Bassas [sic, read: pashas] travel 'tis yet worse. Those Oppressors are not content with eating all that is to be eaten belonging to the peasants; after they have cram’d themselves and their numerous retinue, they have the impudence to exact what they call Teeth-money, a contribution for the use of their teeth, worn with doing them the Honnour of devouring their meat. This is a literal known Truth, however extravagant it seems; and such is the natural corruption of a Military Government, their Religion not allowing of this barbarity no more than ours does.

Kjetil Rå Hauge

162

The British archaeologist Austen Henry Layard writes in A Popular Account of Discoveries at Nineveh:

My first step on reaching Mosul was to present my letters to Mohammed Pashaw, the governor of the province. Being a native of Candia, he was usually known as Keritli Oglu (the son of the Cretan), to distinguish him from his celebrated predecessor of the same name. The appearance of his excellency was not prepossessing, but it matched his temper and conduct. Nature had placed hypocrisy beyond his reach. He had one eye and one ear; he was short and fat, deeply marked by the small-pox, uncouth in gestures and harsh in voice. His fame had reached the seat of his government before him. On the road he had revived many good old customs and impositions, which the reforming spirit of the age had suffered to fall into decay. He particularly insisted on dish-parasi ;[footnote: Literally, “tooth-money.” ] or a compensation in money, levied upon all villages in which a man of such rank is entertained, for the wear and tear of his teeth in masticating the food he condescends to receive from the inhabitants. (Layard 154, 12)

Similarly, in an article entitled “Why Brigands Thrive in Turkey”, Emma Paddock Telford, an American returning from teaching in Turkey, writes:

[...] the peasants had fled or fallen a prey to the wild beasts or more ferocious men who roamed the land. Most celebrated of these dare-devils was Osman Pasvanoglu, who established himself as Pasha of Vidin, levied taxes, and coined money on his own account. He had a large army at his heels, and was even meditating a descent on Constantinople, when he died. His followers then entered the service of the government and quartered themselves upon the villages, demanding “tooth- money,” or dyschak, for the wear and tear of their teeth on the hard bread of the poor peasants whose unwelcome guests they had been. This reign of terror was an episode in brigandage, not to be confounded with its usual history. (Telford 1902, 573)

German-language reflections of this concept are found even earlier. In Joseph von Hammer’s history of the Ottoman Empire we find the following description under the period 1623–1656:

His [Ibşir Mustafa Pasha’s] three trusted assistants, Sidi Pasha, Gurd Mohammed and Tajjaroghli, whom he had installed as vojvodas to rule over provinces of Asia Minor, were sucking the land dry with all the pains of war, and whenever they had devoured the wealth of some place, the last farthing was extorted under the name of tooth rent. On top of it all, they demanded rent for the teeth used during the feast, so as to add insult to injury. (von Hammer 1829, 627, with attribution to Naîmâ târihi by the seventeenth-century Ottoman historian Mustafa Naima)

In a German volume on gastronomic delights, published in 1851, the following brief paragraph is inserted between descriptions of lavish Oriental feasts:

A grim institution in Turkey is that of the so-called tooth money, diş kirası – that is the name for the sum that a village has to come up with for the reason that the pasha has used his teeth on the victuals delivered to him for free. (von Vaerst 1859, ch. 8)

[Eine schlimme Einrichtung in der Türkei ist die vom sogenannten Zahngeld – Disch-Kirasi –; so wird die Summe genannt, die ein Ort dafür entrichten muß, daß der Pascha an den ihm


163

umsonst gelieferten Lebensmitteln sich die Zähne abgenutzt hat.]

And, in satirical novel from 1809: “The king of Makoko […] is every day served with (according to Dapper) 200 simmered and roasted subjects. How wicked! Would it not be enough and slightly similar if he either, like a throughpassing guzzling pasha collected tooth money for the use of his canines, or conscripted extraordinary taxes for the lack of same?” (Richter 1809, 79)

3. “Tooth money” in Turkish dictionaries These two terms are not to be found in Turkish dictionaries as fixed compounds. They do occur in modern Turkish as two-word combinations, but then in contexts that have to do with dentistry and expenditure on it. The closest equivalent to the Bulgarian expressions is diş kirası, literally ‘tooth rent’, translated into English in Redhouse as “presents given to guests after a meal, esp. in Ramazan”, and in Çağdaş Redhouse with two senses: “1. presents or money given to guests after a meal in Ramadan, 2. a side benefit (in addition to one’s wages)”. TS (1998) also lists two senses: “1. Gifts or money given to guests after the iftar meal [the ritual breaking of the fast in the evening during Ramazan] in palaces or wealthy houses 2. Money or gifts given in excess to somebody”.

Semantic shifts in borrowings are not uncommon. The general tendency for Turkish loans to move a notch down on the stylistic scale has been noted by a number of researchers (Stajnova 1964, Lakova 1972, Stamenov 1996). This shift seems different, so how has it come about? First of all, it seems to be well attested that there were cases of extortion by Turkish soldiers. The Turkish nineteenth-century historian Lütfi Efendi, writing about the disbanding of the deli cavalry forces in his account of the year 1829, says: “In the same way as with the Janissaries, their former patriotism and strength had become so weakened, and their unity and discipline so reduced that they became a problem for the state. Thus, when the vizier they served was toppled, or when they were discharged due to lack of provisions, and consequently no longer were in anyone’s service, they would, until such time as they were attached to another vizier, ride around in the province like vagrants, making the local population feed them for free with their livestock. Not only did they fill up their kalpaks with all the food they could not manage to eat there and then, they would also rob them of their last possessions under the pretext of wanting diş kirası” (I am grateful to Bernt Brendemoen for helping me out with this translation).

Kjetil Rå Hauge

164

4. Rhetorics, semantics and pragmatics of the expression Let us now look into the rhetoric character of the expression, starting with the Turkish original. It seems at first sight to be a case of figurative speech, but if we compare it with some common figures of speech, say, metonymy: "a man keeps a good table instead of good provisions " (Webster 1913) or synecdoche (fifty sail for fifty ships; Webster 1913), we see that there is a difference – the literal reading of diş kirası is to a lesser degree at odds with the intended meaning. There is a separate element of figurative speech, perhaps classifiable as catachresis, in the use of kira ‘rent‘, similar to ‘lend me your ears’, but this element is not present in the versions that underlie the Bulgarian terms, where this noun is replaced with para ‘money’ or chak ‘right’. The implication that the eating has caused wear on the guest’s teeth is not contrary to fact, but it is of course a wild exaggeration and may be seen as a case of hyperbole. The actual wear on the teeth of the guest is miniscule, but the Turkish host at the iftar meal offers to reimburse his guest by giving them gifts to make up for the supposed wear on their enamel. It should be clear at this point that we need to analyse not only the verbal expression, but the situation in which it occurs, as it is a kind of ritualised behaviour. As such, it can be compared to saying “Bless you!” or “Gesundheit” when someone sneezes, or when talking about forthcoming events, to add “inşallah” in Turkish, or “život i zdrave” in Bulgarian. As is well known, popular lore has it that people believed that the soul could be expelled from the body when a person sneezed, and the purpose of the remark “bless you” was to keep the soul in the body.

If we try to establish a kind of rationale for the ritual of giving diş kirası presents, and more particularly, for attaching that label to them, it seems that it could be the desire of the host to relieve the recipient of the obligation for reprocity. Mauss (1969 [1922]) accentuates this obligation in “archaic” societies, but it was no less prominent in the Ottoman Empire, even on the level of international relations (Reindl-Kiel 2009; 2013). Bourdieu, elaborating on Mauss’ ideas, claims that a gift, with its implication of reciprocity, represents a challenge to the recipient’s honour, and that “a man who enters into an exchange of honor (by issuing or taking up a challenge) with someone who is not his equal in honor dishonors himself. By challenging a superior, he risks a snub” (1997,192). The month of Ramadan is a period when a Muslim should pay more attention than usual to moral values, including giving food and other alms to the poor. Accepting an invitation to dine in a rich man’s house represents accepting a gift, with its implication of reciprocity. By giving the guests diş kirası gifts on leaving, the host kills two birds with one stone: he shows generosity, not only by giving this gift, but also by pretending that it


165

represents compensation for a loss incurred at his house, thus ‘nulling out’ the first gift of the meal.

On the level of rhetorics, one might say that this is an example of irony: one says the opposite of what is meant. But irony usually means conveying a negative attitude toward something by professing to have a positive attitude (“Oh, great”), and this seems not to be the case here. Also, it is too complex to be defined as an antiphrasis (The use of a word or phrase in a sense contrary to its normal meaning for ironic or humorous effect, as in a mere babe of 40 years. - American New Heritage Dictionary)

Any explanation of a given linguistic feature gains in value if it can explain more than that specific feature. I have so far found no obvious parallels to this “reversal of relation”, only a few that could possibly be explained in a similar way. One concerns another loan from Turkish to Balkan Slavic, the phraseological calque of the expression used when giving or handing over something to someone or when extending an invitation to someone: Turkish buyur/buyurun, Bulgarian zapovjadaj/zapovjadajte, and Macedonian poveli/povelete. (These have no single equivalent in English; in the case of handing over something, they correspond to “here you are”, and with invitations to “please come in/sit down/have a bite”.) There is also a similar expression in Greek, and it seems that the expression originated from Persian. All languages mentioned use the imperative of a verb meaning ‘to order, command’. So instead of expecting gratitude from the recipient or guest, the giver or the host, person B, declares that person A, the recipient or guest, may exercise his will over person B by commanding or ordering him – “I am your slave”.

Another possible parallel might be the use of so-called “umgekehrte Anrede”, or inverse form of address, in Bulgarian and some other languages in the Balkans and the Near East - when a father addresses his son not as “son”, but as “father“, a mother her son as “mother”, or a grandfather his grandchild as “grandpa”. This is an intimate, affectionate form of address, and by using this form of address, the elder relative seemingly obliterates the relation of seniority and authority that holds between elder an younger relative (Sapir 1965, Farghal and Shakir 1994, Khuri 1981).

Let us now return to the borrowing of the term diş kirası. We should have established now that it represents a relatively complicated and unusual case of figurative speech. It has also entered regular usage as an idiom in the Turkish language, even to the extent that is has developed a secondary metaphorical sense (“2. Money or gifts given in excess to somebody”); i.e. unwarranted benefits or gifts being given outside the context of an iftar at Ramadan, and may be on its way to

Kjetil Rå Hauge

166

becoming a fossilised metaphor, one where the metaphorical element is no longer readily recognised by native speakers. With non-native speakers, the situation is different. The Bulgarian victims of the deli brigands most likely understood the literal meanings of the words involved, but as they were unfamiliar with the idiom, they took this to be an incident of highly original, though cynical and cruel metaphorical language use. In other words, they attributed to the brigands a level of linguistic creativeness that they did not have - they just used a stock phrase of the language as an excuse for their excesses. It would be a somewhat similar situation if a non-native speaker of Bulgarian was invited into a Bulgarian’s house with the words “Zapovjadajte v moja dom” and later reported this as “He asked me to enter his house and told me I could command over him”.

There is also evidence that the expression was understood by Bulgarians in the sense used among native Turkish speakers:

And I again went to Lozančev’s house, to mother Anča (the mother of Anastas Lozančev); I had a snack and home- made wine, and when leaving I received as diş parası from mother Anča a pair of socks and a cloth bundle [with presents]. (Nikolov 1989)

This more correct sense has not made it to the dictionaries, where the misunderstanding lives on.

My conclusion will be that to the extent that Bulgarian dictionaries want to include this word (it is absent in RBE, BTR96 and STR), the sense that corresponds to the Turkish sense (actually both the Turkish senses) and is attested in Nikolov’s memoirs should be included as well, and the definition of the “misunderstood” sense, which after all has gained currency in Bulgarian, could be formulated in such a way that it does not credit Turkish brigands with a level of linguistic inventiveness they did not possess.

References BER = Bălgarski etimologičen rečnik1–6–.1962–2002–. Sofia: Izdatelstvo na

Bălgarskata akademija na naukite. From vol. 4: Akademično izdatelstvo “Prof. Marin Drinov”.

BTR63 = Andrejčin, L. et al. 1963. Bălgarski tălkoven rečnik. Sofia: Nauka i izkustvo.

Çağdaş Redhouse: Redhouse çağdaş Türkçe-Ingilizce sözlüğü. 1983. Istanbul: Redhouse Yayınevi.

Djuvernua, A. 1885. Slovar ́ bolgarskogo jazyka po pamjatnikam narodnoj


167

slovesnosti i proizvedenijam novejšej pečati. Moscow: V Universitetskoj tipografii.

Gerov, Najden. 1895–1904 [1975–78]. Rečnik na bălgarskija ezik. Plovdiv: Družestvena pečatnica “Săglasie” [Sofia: Bălgarski pisatel]

von Hammer, Joseph. 1829. Geschichte des osmanischen Reiches grossenteils aus bisher unbenützten Handschriften und Archiven. Fünfter Band. Pest: C. A. Hartlers Verlag.

Khuri, Fuad I. 1981. Classification, Meaning and Usage of Arabic Status and Kinship Terms. International Journal of Sociology of the Family vol. 11, no. 2, 347–366.

Lakova, Meri. 1972. Turcizmite v Rečnik na săvremennija bălgarski knižoven ezik ot stilistična gledna točka. Bălgarski ezik 22, 61–72.

Layard, Austen Henry. 1854. A Popular Account of Discoveries at Nineveh. New York: J. C. Derby.

Mauss, Marcel. 1969 [1922]. The Gift: Forms and Functions of Exchange in Archaic Societies. London: Routledge.

Mladenov, St. 1951. Bălgarski tălkoven rečnik s ogled kăm narodnite govori. Vol. 1: A–K. Sofia: Dečo Stefanov.

Nikolov, Toma. 1989. Spomeni ot moeto minalo. Sofia: Otečestven front (quoted here from http:/ /vmro.150m.com/tn/tn_19.html).

Pakalin, Mehmet Zeki. 1946–1954. Osmanlı tarih deyimleri ve terimleri sözlüğü. Istanbul.

Rakovski, Georgi Stojkov. 1983. Săčinenija v četiri toma. Redakcionna kolegija prof. dr Veselin Trajkov, Kiril Topalov, Svetla Gjurova. Sofia: Bălgarski pisatel.

Reindl-Kiel, Hedda. 2009. Power and submission. Gifting at royal circumcision festivals in the Ottoman Empire (sixteenth–eighteenth centuries). Turcica 41, 37– 88.

__________. 2013. Breads for the followers, silver vessels for the lord: The system of distribution and redistribution in the Ottoman Empire (sixteenth–eighteenth centuries). Osmanlı Araştırmaları/The Journal of Ottoman Studies 42, 93-104.

Rečnik na čuždite dumi v bălgarskija ezik. 1978. Sofia: Nauka i izkustvo. Rečnik na čuždite dumi v bălgarskija ezik. 1982. Sofia: Izdatelstvo na Bălgarskata

akdemija na naukite. Redhouse = Redhouse Contemporary Turkish-English Dictionary. 1983. Istanbul:

Redhouse Yayınevi. Stajnova, M. 1964. Za pejorizacijata na turcizmite v bălgarski ezik. Bălgarski ezik

14: 183–186. Stamenov, Maxim. 1996. Attitudinally loaded uses of Turkish loan words in

Bulgarian. In: Edda Weigand and Franz Hundsnurscher (eds.) Lexical structures and language use. Proceedings of the International Conference on Lexicology and Lexical Semantics, Münster, September 13–15, 1994, 139–48. Tübingen: Max Niemeyer Verlag.

Stamenov, Maksim. 2011. Sădbata na turcizmite v bălgarskija ezik i bălgarskata kultura. [Sofia]: Izd. “Iztok-Zapad”.

Kjetil Rå Hauge

168

STR = Săvremenen tălkoven rečnik na bălgarskija ezik. 1994. Ed. by Stojan Burov et al. Veliko Tărnovo: Elpis.

Telford, Emma Paddock. 1902. Why Brigands Thrive in Turkey. The Chautauquan, vol. xxxv, no. 6, Sept. 1902, pp. 573–581. Quoted from https://archive.org/stream/chautauquanvolu02circgoog/chautauquanvolu02circgoog_djvu.txt.


169

Вымышленный «Указ турецкого султана»: европейская традиция и русский перевод 1697 г.∗

Stepan Šamin, Christine Watson Institute of Russian History of the Russian Academy of Sciences, A. S. Pushkin Institute for

the Russian Language

[email protected]

Department of Modern Languages, Uppsala University

[email protected]

Abstract. The Apocryphal “Instruction from the Turkish Sultan”: the European Tradition and the Russian Translation from 1697

In the centuries of conflict between the Ottoman Empire and various European states, polemical manuscripts, pamphlets and books on Turkish topics were common in Europe. Some texts reappeared at intervals, adapted to different circumstances. A certain category consisted of texts that were allegedly written by the Ottoman sultan himself. This paper deals with one such text, which proclaims to be an instruction from the sultan to his subjects on ceremonies and processions to be performed in order to please Allah. Variations of this text appeared in 1686–87, 1697–98 and 1716–17, in manuscripts and printed pamphlets in different languages. It was translated into Russian twice: in 1697 and 1716. The 1697 translation was only recently discovered among documents from Peter I’s Grand Embassy. This paper examines the textual relationships between the versions that appeared in different decades and their historical contexts, and contains an edition of the previously unpublished 1697 Russian translation.

1. Введение Конфликт между Османской империей и различными европейскими государствами длился на протяжении столетий, то затухая, то разгораясь вновь. Это способствовало созданию европейскими полемистами огромного числа

∗ Работа выполнена при поддержке Riksbankens jubileumsfond (проект RFP12-0055:1) и РГНФ (проект № 14-04-00483).

Stepan Šamin, Christine Watson

170

антитурецких рукописей, брошюр и книг. Авторы некоторых сочинений приписывали их самим туркам, в частности, турецким султанам. Отдельные тексты появлялись неоднократно – памфлетисты более позднего времени брали старые сочинения и адаптировали их к новым политическим обстоятельствам, а также переводили на разные языки. Московское государство долгое время находилось вне границ распространения европейской turcica1, но по мере того, как Османская империя расширяла свои границы и зону политического влияния, в Москве рос интерес к памфлетам турецкой тематики. Переводу одного из них и посвящено наше исследование. Прежде чем говорить подробно об анализируемом тексте, необходимо кратко коснуться истории изучения русских переводов европейской turcica.

2. Исследование русских переводов европейской turcica

Впервые памятники интересующего нас типа были выявлены исследователем русского летописания А. Н. Поповым в составе Хронографа 1696 г., где обнаружились отсутствовавшие в более ранних редакциях Хронографа «письма» с угрозами от турецкого султана к разным европейским правителям и казакам. Попов правильно определил вымышленный характер писем, однако ошибочно отнес их к сочинениям русских книжников (Попов 1869:227–229). А. И. Соболевский считал, что это переводные тексты (Соболевский 1903:238–239, 243–244), но иностранных оригиналов он найти не смог, что позволило позднейшим исследователям вновь характеризовать их как русские (Каган 1958a; Каган 1958b; Каган 1965). Точку в этом споре смог поставить лишь Д. К. Уо, нашедший возможные европейские оригиналы и более или менее близкие аналоги для всех русских текстов (Waugh 1971; Waugh 1978). Позднейшие исследования подтвердили его выводы (Maier 2006; Майер & Шамин 2007). Уо выявил основные условия и механизмы, благодаря которым перевод и

копирование произведений европейской turcica в Москве стали обычным явлением. Он указал, что интенсификация данного процесса связана с постепенным ухудшением русско-турецких отношений. Это привело к войнам, в которых европейские страны выступали естественными союзниками Московского государства в борьбе против «общего врага христианского мира». Под влиянием внешнеполитических событий в Москве все больше интересовались европейскими новостями, что привело к созданию в 1660-х гг. регулярной почты, ставшей важным каналом проникновения в Россию европейских сочинений. Главную роль в переводе газет и памфлетов играл Посольский приказ, куда эти материалы доставлялись (Waugh 1978:5–9).

1 Термин введен Д. К. Уо и включает как печатные, так и рукописные материалы, посвященные турецкими темам.

Вымышленный «Указ турецкого султана»: европейская традиция и русский перевод 1697 г.

171

В ходе анализа русских рукописей Уо выделил текст, обозначенный им как Russian 1716 [II]. В нем перед обычным для таких документов письмом с угрозами был помещен «Указ» турецкого султана о проведении торжественного хода к «великому пророку Махомету». Указ объяснял необходимость этого мероприятия тем, что Аллах разгневался на турок и позволил неприятелю одержать над ними верх. Далее в памфлете по пунктам описывался порядок проведения шествия. Ученый отметил, что данный текст представлен в итальянских и немецких брошюрах, опубликованных в 1716 и 1717 гг. и также упоминал об итальянском памфлете 1686 г. (Waugh 1978:94, 217–218, 300), однако специально исследованием памятника не занимался. Это заставляет нас подробно остановиться на данном сочинении и его редакциях.

3. «Указ» султана в европейских памфлетах

В ходе исследования нам удалось выявить три хронологических периода, когда изучаемый сюжет был особенно востребованным: 1686–87, 1697–98 и 1716–17. В каждом из них сочинение распространялось на нескольких языках, обычно в виде памфлетов,2 но встречаются также статьи в газетах и журналах. Обычно текст имел заголовок, который включал имя султана, а иногда и уточнял, какое именно событие послужило поводом к указу. Заглавия разных редакций имеют отличия, однако в большинстве из них присутствует слово mandat, которое в русском переводе передано лексемой указ. Первый вопрос, который необходимо решить при анализе любого

опубликованного от имени реального исторического деятеля документа, – имеем мы дело с подлинным текстом или с подделкой? В нашем случае это можно сделать, опираясь на содержание памятника. Наиболее ярким маркером апокрифичности «Указа» являются ошибки, связанные с мусульманским вероучением. К примеру, устраивать шествие и брать гроб великого пророка (Мухамеда) полагалось в Мекке, между тем в реальности местом его последнего упокоения являлась Медина. Требуемые «Указом» массовые человеческие жертвоприношения христиан и иудеев невозможны для правоверного мусульманина, поскольку в исламе в качестве жертвы могут выступать только животные. Для создания эффекта достоверности в текстах при помощи латинских букв цитируются арабские или турецкие «молитвы», которые якобы должны произносить участники шествия. В реальности абсолютное большинство из них представляют собой произвольно объединенные и сильно искаженные фрагменты употребительных выражений, которые могли остаться в

2 В европейской научной традиции памфлетами называют только печатные издания, в то время как в русской к ним относят и рукописные памятники.


172

памяти людей, наблюдавших за молящимися мусульманами. Лишь в памфлетах 1717 г. присутствует подлинное молитвенное изречение.3

3.1 Издания 1686–87-х гг.

Впервые изучаемый нами текст начали тиражировать в годы Великой турецкой войны. В 1683 г. османская армия осадила Вену, и лишь появление под ее стенами польской армии во главе с королем Яном Собесским спасло столицу Священной Римской империи. В начале 1684 г. Папа Иннокентий XI добился создания Священной лиги в составе Священной Римской империи, Речи Посполитой и Венецианской республики. В 1686 г. к войне с Турцией присоединилась Россия (ранее это было невозможно, поскольку до 1686 г. Россия и Польша не могли заключить мира по итогам раздела Украины в 1667 г.). Первым впечатляющим успехом в борьбе с Османской империей стало

завоевание Венецией Мореи (в настоящее время Пелопоннес, Греция), куда войска республики вторглись в 1684 г. Следующие два года венецианцы наращивали свои успехи, а к осени 1687 г. установили над регионом полный контроль. Скорее всего, именно с этими победами связан первый этап тиражирования текста, пришедшийся на 1686–87 гг. Известны четыре итальянских памфлета с указанием 1686 г. Они опубликованы в Венеции, Неаполе, Болонье и Модене. Венецианское издание, по всей вероятности, первое. Именно Венецию памфлеты из Неаполя и Болоньи называют в качестве места публикации информационного источника.4 Обнаружены также португальская (1686), испанская (без указания года), английская (1686), французская (1687) и две немецкие (1687) версии. Большинство этих брошюр утверждают, что «Указ» переведен с турецкого, но, скорее всего, в реальности авторство принадлежало венецианцам. В памфлетах «Указ» не связан с определенной битвой. Это вполне естественно, поскольку завоевание Мореи произошло в ходе целой серии сражений и осад. В одной из немецких брошюр 1697 г. (см. раздел 3.2 и иллюстрацию 1)

написано, что подобное шествие было устроено по указу султана десятилетием ранее, после поражения при Мохаче. Хотя большинство памфлетов первого хронологического периода появились в 1686 г., т.е. примерно за год до Мохачской битвы, можно полагать, что на самом деле существовал памфлет, 3 Авторы благодарят Дмитрия Александровича Морозова за консультацию по данному вопросу. Выполненная им транскрипция «молитв» публикуется в приложении к статье. 4 В итальянских изданиях XVII в. очень часто встречаются несколько мест издания. Это означает, что текст сначала был издан в городе, который называется первым, а актуальное издание напечатано в городе, который называется последним (Catalogue 1986:viii). К примеру, запись «In Venetia, et in Bologna, per Giacomo Monti» (Итальянский 1686 [Болонья]) означает, что Джакомо Монти действовал в Болонье (Catalogue 1986:1110), но в этом случае он перепечатал оригинал из Венеции.


173

изданный в 1687 г. и упоминавший битву при Мохаче. На это заключение наводит тот факт, что арабские фразы на иллюстрации памфлета 1697 г. совпадают с фразами в текстах 1686–87 гг., а не с фразами в самом тексте 1697 г. (см. иллюстрацию 2). В изданиях имя султана указывается по-разному. В двух итальянских

памфлетах (в том числе венецианском, первичном), а также в испанском, португальском и немецких, он именуется Амет Селим или Амет Селин. В остальных итальянских памфлетах – Маемет Селим и Мехемет IV, а в английском и французском изданиях – Махомет Солиман. В это время (до ноября 1687 г.) правителем был Мехмед IV. Последний раз султан под именем Ахмед (Ахмед I, если полагать, что за именем Амет скрывается Ахмед) правил в 1603–17 гг., а султан под именем Селим (Селим II) – в 1566–74 гг. Характерно, что в 1686 г. мы не видим немецких или польских публикаций.

Это вполне понятно, поскольку ни Речь Посполитая, ни Священная Римская империя германской нации, несмотря на целый ряд успехов, не совершали особенно громких побед, которые могли бы заставить султана проводить траурные мероприятия общенационального характера. Захват Мореи выглядел грандиозным событием с точки зрения стран Средиземноморского региона, но перспективы окончания Великой турецкой войны зависели от сражений на Балканах. Русского варианта памфлета за этот год тоже не найдено. Ожидать таких находок в дальнейшем вряд ли стоит, поскольку в Москве за событиями в Морее следили, в основном, по немецкой и голландской прессе (Шамин 2011). В 1687 г. победа имперских войск при Мохаче привела к расширению зоны тиражирования памфлета. Теперь она покрыла и немецкие земли.


Вновь памфлет получил распространение десять лет спустя, в 1697–98 гг. Интерес к нему связан с битвой под Зентой (в настоящее время Сента, Сербия) 11 сентября 1697 г., где силы Габсбургов разгромили Османскую армию. Цесарским войскам под командованием Евгения Савойского удалось уничтожить значительную часть турецкой армии. Это внесло уныние в ряды турок и вызвало небывалый эмоциональный подъем в стане их противников. Битва под Зентой стала переломным моментом в ходе войны. Столь крупная победа создала условия для тиражирования памфлета

немецкой прессой. Обнаружены четыре немецкоязычные брошюры (три датированные 1697 г., одна – 1698 г., все без указания места издания) и публикация в Лейпцигской газете Leipziger Post- und Ordinar-Zeitung в декабре


174

1697 г.5 Кроме того, появились не сохранившаяся до наших дней польская брошюра (Hammer-Purgstall 1835:303), а также английская (1697) и нидерландская (1698) публикации в журналах.6 К тому же времени относится первый русский рукописный перевод, которому и посвящена эта статья.

Иллюстрация 1. Немецкий 1697 (Ааргау). Aargauer Kantonsbibliothek, AKB MbQ 185 (h). Титульный лист.

Иллюстрация 2. Немецкий 1697 (Ааргау). Aargauer Kantonsbibliothek, AKB MbQ 185 (h). Иллюстрация.

5 Авторы благодарят Ингрид Майер за предоставление копии этой статьи из института ”Deutsche Presseforschung” в Бремене. 6 Названия журналов – The Present State of Europe и Europeische Mercurius.


175

Все немецкие памфлеты отражают один и тот же перевод, близкий к переводу 1687 г. Газетная статья тоже принадлежит этому переводу, но в ней вступительная часть «Указа» – перед описанием шествия – несколько сокращена. Поскольку заглавия памфлетов очень похожи, а места издания неизвестны, мы будем различать их по хранилищам, где они сейчас находятся: Ааргау, Регенсбург, Мюнхен и Будапешт. Памфлеты Немецкий 1697 (Ааргау) и Немецкий 1697 (Регенсбург) напечатаны в одной типографии, что можно заключить на основе сходства шрифтов и орнаментов и даже идентичности некоторых поврежденных типов. Памфлет Немецкий 1697 (Ааргау) сопровождается иллюстрацией описываемого шествия, которая даже комментируется на титульном листе (см. иллюстрации 1 и 2): «Welches Mandat und Procession dem jenigen/ so vor 10. Jahren/ wegen erlittener grossen Niderlag bey Mohaz/ ergangen und in Türckey angestellet worden/ gleichförmig/ wie aus beyliegendem Kupffer zu ersehen». Памфлет Немецкий 1698 (Будапешт)7 заключается антитурецким стихотворением. На титульном листе о нем приводится следующая информация: «Nebst etlicher Poetischen Gedancken communicirt von Bohuslao Serasky. S.I.». В памфлете Немецкий 1697 (Ааргау) в качестве повода к его появлению названа битва под Зентой, в двух других упомянуто поражение в Венгрии. Еще сообщается, что «Указ» написан 30 сентября в Белграде, что опять же является отсылкой к сражению. Имя султана во всех немецких памфлетах этого периода и в нидерландском

журнале – Махомет Солиман. Другие издания – включая немецкую газету – его имени не называют. На самом деле, султаном с 1695 до 1703 г. был Мустафа II.


Новый всплеск выпуска брошюр приходится на 1716–17 гг. Он связан с моментом вступления в турецко-венецианскую войну 1714–18 гг. Священной Римской империи (1716 г.). Если в предшествующий период войны венецианцы несли поражение за поражением и в итоге потеряли Морею, то в ходе сражения у Петроварадина 5 августа 1716 г. австрийская армия во главе с Евгением Савойским вновь наголову разбила турок. Это событие напоминало о победе у Зенты. Неудивительно, что изучаемый нами памфлет вновь начал тиражироваться. В это время появились два итальянских издания – в Венеции и Болонье. Они

имеют дату выпуска 1716 г. и указывают, что изданный в них «Указ» переведен с арабского языка. Текст очень близок к памфлетам первого периода (1686 г.), хотя «арабские» или «турецкие» фразы не совпадают. Есть и другие отличия: к

7 Авторы благодарят Габора Фаркаша при Национальной библиотеке имени Сечени за предоставление копии этого памфлета.


176

примеру, в изданиях 1686 г. (Итальянский 1686 [Болонья]) пашам вместо сабель во время шествия приказывалось нести «una coda di Camello» (хвост верблюда), а в 1716 г. (Итальянский 1716 [Болонья]) фигурирует «una coda di Cavallo» (хвост лошади). В этих памфлетах в качестве повода к изданию «Указа» называется битва у Петроварадина. Появилось как минимум шесть публикаций на немецком (в Вене, Аугсбурге,

Регенсбурге и Лейпциге, а также два издания без указания места). Большинство из них датированы 1717 г., но есть и недатированные, которые, однако, все-таки можно отнести к этому периоду. Немецкоязычные публикации делятся на три вида: обычные памфлеты в виде тетрадей (два издания), текст в составе сборника (одно),8 односторонние листы с иллюстрациями, занимающими больше места, чем сам текст (три). Последний вариант скорее всего предназначался для расклеивания на стенах. Есть черты, которые соединяют все немецкие издания 1717 г., как, например,

упоминание названий трех месяцев исламского календаря: Ragab, Sabban и Ramadan. Есть, однако, и различия, которые указывают на дополнительную переработку отдельных текстов. К примеру, можно заметить, что в немецкоязычных изданиях 1717 г. есть некоторый разнобой при указании мер длины. Это отражает тот факт, что турецкая миля составляла 1 895 м (Ágoston & Masters 2009:496), между тем как немецкая миля определялась по-разному, чаще всего она была около 7 500 м, т. е. в четыре раза больше (Kahnt & Knorr 1987:183).

Длина процессии Частотность жертв Немецкий 1717 (Аугсбург); Немецкий 1717 (Вена)

20. Meilen lang Alle Meilweegs

Немецкий 1717 (Регенсбург) и др. zwanzig (fünff) Meilen Jeden fünfften Theil einer Meile

Немецкий 1717 (Лейпциг) 20. (5. Teutsche) Jeden fünfften Theil einer Meile

Немецкий 1717 (Б. м.) 25. Meilen Jeden fünfften Theil einer Meil

Таблица 1. Меры длины в немецкоязычных памфлетах 1717 г.

Большинство немецких памфлетов лучше всего согласуются с итальянской версией 1716 г., но два – Немецкий 1717 (Аугсбург) и Немецкий 1717 (Вена)9 – 8 В том же сборнике (Немецкий 1717 [Лейпциг]) имеется иллюстрация, но не вместе с текстом: текст помещен на страницах 37–39, а иллюстрация вклеена между страницами 110 и 111. Нет отсылки от текста к иллюстрации. 9 В этом тексте не указано место издания, но указывается имя издателя, Юханн Седлмайр, который работал в Вене (Paisey 1988:241).


177

имеют сходства также и с версией 1686–87 гг. Так, некоторые из арабских цитат (и в тексте, и на иллюстрациях; см. иллюстрацию 3) совпадают с фразами в изданиях 1686 г., присутствует в них и упоминание о хвосте верблюда. Вероятно, что издатель Немецкий 1717 (Аугсбург), Немецкий 1717 (Вена) или другого издания, лежащего в их основе, имел под рукой не только итальянскую версию 1716 г., но и немецкий перевод 1687 г., в то время как другие четыре издания 1717 г. основываются как на изданиях из Аугсбурга и Вены, так и на итальянских изданиях 1716 г.

Иллюстрация 3. Немецкий 1717 (Аугсбург). Bayerische Staatsbibliothek München, Einbl. V,9 gh.

Исходя из имеющихся материалов сложно понять, как именно обстояли дела в реальности. В четырех из шести немецких изданий – во всех, кроме Немецкий 1717 (Аугсбург) и Немецкий 1717 (Вена) – говорилось, что они были переведены с итальянского текста, напечатанного в Неаполе, однако неаполитанского


178

издания 1716 г. до настоящего времени найти не удалось. Существует неаполитанское издание 1686 г., но эти четыре памфлета именно те, которые не имеют сходства с итальянской версией 1686 г. Конечно, очень возможно, что издание из Неаполя 1716 г. существовало, или что оно и сейчас существует, но не зафиксировано в каталогах. В изданиях этого периода имя султана – Амет Селим, что напоминает о

первой волне памфлетов и поддерживает наше предположение, что итальянские издания 1716 г. восходят к итальянским же изданиям 1686 г. Правда, султаном в 1716 г. был Ахмед III (годы правления 1703–30), так что названное в памфлете имя только наполовину отражает реальность. Новый русский перевод появился примерно в это время. Он зафиксирован в

двух рукописях первой половины XVIII в. Оригинал для него указать сложно, поскольку текст сильно отличается от известных печатных брошюр. В рукописях имеются сокращения, некоторые факты переданы не так, как в известных сегодня печатных памфлетах. «Арабских» фраз в нем нет; присутствуют только русские фразы, которые не очень хорошо передают смысл арабских высказываний или их переводов в итальянских и немецких изданиях. Упоминается конский, а не верблюжий хвост. Это указывает на то, что оригинал надо искать среди изданий 1716–17 гг., а не среди публикаций более ранних периодов. Однако решить, был ли оригинал итальянским или немецким, мы в настоящее время не можем. Не исключено, что в ходе переписывания он подвергся переработке. По крайней мере слова о том, что «царское величество» дал указ о начале похода в Венгрию на турок (Waugh 1978:218), не имеют параллели в печатных изданиях и, безусловно, добавлены уже в России. Появление нового русского перевода можно объяснить тем, что в 1710–13 гг. Россия вновь воевала с Османской империей и потерпела поражение. Возобновление войны между турками и европейскими державами давало возможность повторить успехи времен Священной лиги, и «турецкие» новости вновь стали актуальны для русских читателей.

4. Русский перевод «Указа» турецкого султана 1697 г.

4.1 История

Вводимый нами в научный оборот документ находится среди дел с материалами Великого посольства Петра I (1697–98 гг.), отложившимися в архиве Посольского приказа. Дипломатической целью Великого посольства было укрепление Священной лиги, поэтому для его участников все новости, связанные с войной против Османской империи, представляли огромный интерес. Печатные и рукописные вестовые материалы регулярно пересылались


179

послам из Москвы в уже переведенном виде. Позднее газеты и памфлеты закупались по пути следования и переводились прикомандированными к посольству переводчиками Посольского приказа (Гуськов 2009). Исследуемый памфлет стал одним из многих переведенных документов. В заглавии указано, что это «перевод с немецкого писма декабря 9-го дня в Амстрадаме». В предшествующий день послы получили письмо из Вены от цесарского переводчика Адама Стиля (Свейковского) (Лефорт 2006:345). Свейковский регулярно отправлял русским дипломатам различные вести о борьбе с Османской империей. К примеру, 23 сентября 1697 г. он переслал послам в Гаагу «печатный диариуш» о битве под Зентой (РГАДА, ф. 32, оп. 1, 1697 г., ед. хр. 13, л. 12). Если предположить, что изучаемый нами памфлет пришел вместе с письмом, то становится понятным, почему в Амстердаме переводился текст с немецкого издания. Текст переписан аккуратным почерком, который характерен для подьячих Посольского приказа.

4.2 Оригинал для перевода

Оригинал, с которого непосредственно выполнялся перевод, пока не найден. Кроме четырех немецких памфлетов, возможна еще и рукописная копия с одного из них – слово писмо, фигурирующее в заголовке, могло обозначать или то, или другое. Поскольку сам текст «Указа» во всех памфлетах очень похож, и различия имеются прежде всего в заголовках, мы сопоставим титульные листы чтобы выявить, с какого немецкоязычного издания сделан перевод, или сделан рукописный немецкий список, ставший основой для русского перевода.10

Немецкий 1697 (Мюнхен)

Mandat, Deß jetzt regierenden Türckischen Käysers/ Welches Er unterm 30. Septemb. 1697. zu Belgrad/ nach erlittener grossen Niderlag in Hungarn/ durch den Christlichen Käyser/ nacher Constantinopel hat außfertigen lassen.

Немецкий 1697 (Регенсбург)

Mandat Deß jetzt regierenden Türckischen Kaysers/ Welches er unterm 30. Septembris zu Belgrad/ nach erlittener grossen Niderlag in Ungarn durch den Christlichen Kayser/ nacher Constantinopel hat außfertigen lassen.

Немецкий 1697 (Ааргау)

Türkisches Fast- Bett- und Buß-Mandat, welches Mahomet Sultan Solymann/ gegen Auf- und Niedergang der Sonnen Groß-Kayser/ und deß grossen Propheten Mahomets Nachfolger in seinem Reich/ den 30. Septemb. 1697 von Belgrad aus nacher Constantinopel/ wegen der den 11. Sept. bey Zenta erlittener

10 Несмотря на то, что издание 1698 г. не могло быть оригиналом для перевода 1697 г., мы включаем его в таблицу.


180

Niederlag der seinigen/ hat abgehen lassen. Немецкий 1698 (Будапешт)

Mandat Des itzt-regierenden Türckischen Sultans Welches er an die Ottomanische Pforte nach Constantinopel den 30. September 1697. wegen eines Fast- Buß- und Beth-Tages ausgefertiget. Nebst etlicher Poetischer Gedancken communicirt Von Bohuslao Serasky, S. I.

Русский перевод11

Указ н(ы)не г(о)с(у)д(а)рствующаго салтана турского, которой он в 30-м числе сентября из Белаграда по претерпенном великом побиении войск своих в Венгерскои земле от хр(и)стианского цесаря в Царьград послал.

Таблица 2. Сопоставление заглавий немецких изданий 1697–98 гг. с заглавием русского перевода

Очевидно, что русский перевод наиболее близок к первым двум памфлетам – Немецкий 1697 (Регенсбург) и Немецкий 1697 (Мюнхен) – и поэтому в качестве оригинала мы будем использовать брошюру Немецкий 1697 (Мюнхен).

4.3 Переводчик и техника перевода Официально из Посольского приказа к Великому посольству прикомандировали двух переводчиков: Петра Вульфа и Петра Шафирова (Лефорт 2006:338). Для Вульфа немецкий язык оригинала был родным. Шафиров родился в семье пленного польского еврея, перешедшего в православие. В Посольский приказ он попал в качестве переводчика с немецкого языка, к которому позднее прибавился еще и нидерландский (Серов 2007:88–89, 108). Таким образом, авторство перевода могло принадлежать любому из них. Более того, на одном из нидерландских писем имеется делопроизводственная запись о его совместном переводе Вульфом и Шафировым (Гуськов 2005:276). Хотя Вульф и Шафиров являются наиболее вероятными кандидатами на роль авторов перевода, нельзя также забывать, что в Великом посольстве присутствовали и другие люди, владевшие как русским, так и немецким языком. Все это не позволяет однозначно установить, кто именно переводил изучаемый текст. Возможно, в сторону Шафирова, как сына выходца из Польши, указывают написания скрыня (наряду с скрина), ср. польское skrzynia, и процесыя (наряду с процесия), ср. тогдашнее польское procesya. Можно отметить, что русский перевод 1697 г. выполнен качественно, с очень

небольшими сокращениями, которые могли появиться уже в немецкой рукописи. Его автор стремился не переводить механически, а наиболее точно передавать смысл.

11 Принципы передачи текста даются в начале раздела 5.


181

В общих чертах язык перевода можно характеризовать как приказной, некнижный. Например, в прошедшем времени употребляются только л-формы, и мы находим прежде всего русские формы прилагательных: в именительном падеже мужского рода преобладает окончание -ои, а в родительном падеже м. и ср. родов окончание -ого. Есть, однако, и некоторые книжные черты. Из области грамматических форм можно отметить формы двойственного числа очима и руце, а также форму консонантного склонения на небеси. Что касается лексики, книжный оттенок имеют слова перси (ср. церковно-книжные контексты всех примеров в Словаре русского языка XI–XVII-го века) и возрить. Подобные формы не свойственны обычным переводам газетных статей, о чем свидетельствуют издания Вестей-Курантов. Можно предположить, что переводчик осознавал книжный характер текста, что нашло отражение в языке. Переводчик, кажется, не испытывал трудностей при передаче турецких

титулов и званий. Такие слова, вероятно, были хорошо знакомы в это время. В доказательство этого мы приводим сведения из Словаря русского языка XI–XVII-го века, а также наши наблюдения из индекса к шестому тому Вестей-Курантов (Вести-Куранты 2009:587–810), поскольку это похожая по типу группа текстов, хотя относится она к более раннему периоду времени (1656 г., 1660–1662 гг., 1664–1670 гг.). Вести-Куранты хорошо показывают, употреблялось ли тогда определенное слово в приказной среде. Слова приводятся в том порядке, в котором они встречаются в тексте; немецкие слова цитируются по изданию Немецкий 1697 (Мюнхен).

Нем. слово Ру. слово Сведения из других источников Sultan салтан СРЯ: примеры, начиная с середины XV в. Встречается

много раз в В-К VI, чаще всего в этой форме, иногда и как султан.

Muffti муфтии СРЯ: два примера середины XVII в. Два раза в В-К VI. Spahy спаги СРЯ: примеры начиная с 1570 г. В В-К VI встречается

один раз, в контексте, «20000 ратных турских конных людеи которыхъ по турску тимар спаги называютъ» (Вести-Куранты 2009: 230).

Bassen паши СРЯ: примеры начиная с 1470-х гг. Встречается много раз в ВК VI.

Janitscharen янычары Встречается около 20 раз в В-К VI, но чаще всего в варианте янычане. Написание сильно варьирует.

Asperl аспра СРЯ: пример из «Истории о великом князе Московском» князя Курбского, сочинение XVI-го века, список XVII в. Нет в В-К VI.

Santoni сантони СРЯ: сантанъ, сантонъ – примеры из перевода с


182

польского, выполненного примерно1617–1628. Нет в В-К VI.

Таблица 3. Передача слов, обозначающих турецкие реалии

Можно также отметить, что хотя немецкий оригинал употребляет для турецких храмов слово Kirche ’церковь’, переводчик предпочитает слово мольбище, которое обозначало именно нехристианский храм (ср. СРЯ). Меры длины при переводе не пересчитаны на русские. Немецкие выражения

Meilwegs или alle Meil Wegs переводятся на русский как миля. Поскольку длина мили отличалась в разных странах (см. раздел 3.3), то русский читатель, не зная, о какой миле идет речь, не мог оценить и расстояния. Однако вряд ли это имело какое-либо значение, учитывая фантастический характер текста.

5. Публикация

При издании текста мы применяем правила, рассчитаные на историков. Вышедшие из употребления буквы, ер (ъ) в конце слов, титла и акцентные знаки не сохраняются, выносные буквы вносятся в строку и выделяются курсивом, сокращения раскрываются в круглых скобках. Кириллические цифры заменяются арабскими. Пунктуация современная. Утраченные, но восстанавливаемые буквы даются в квадратных скобках.

Немецкий 1697 (Мюнхен) РГАДА, ф. 155, оп. 1, 1697 г., ед. хр.

12, л. 80–84. |л. 80| Перевод с немецкого писма

декабря 9-г(о)дня в Амстрадаме. Mandat, Deß jetzt regierenden Türckischen Käysers/ Welches Er unterm 30. Septemb. 1697. zu Belgrad/ nach erlittener grossen Niderlag in Hungarn/ durch den Christlichen Käyser/ nacher Constantinopel hat außfertigen lassen.

Указ н(ы)не г(о)с(у)д(а)рствующаго салтана турского, которой он в 30-м числе сентября из Белаграда по претерпенном великом побиении войск своих в Венгерскои земле от хр(и)стианского цесаря в Царьград послал.

Deß Mahomet Sultan Solimans/ gegen Auff- und Niedergang der Sonnen Groß-Käysers/ und deß grossen Propheten Mahomets Nachfolgers in seinem Reich/ Fast- Bett- und Buß-Mandat/

Магамет салтан Солимана от востока и до запада с(о)лнца великого кесаря и великого пророка Магомета наследника в г(о)с(у)д(а)рстве постнои молитвеннои и покаятелнои указ,

So ermeldter Sultan im Monath deß 30. Sept. 1697. von Belgrad auß nacher

которои помянутои салтан м(е)с(я)ца сентября в 30 де(нь)1697-г(о) году из


183

Constantinopel/ über empfangener unbeschreiblichen Niederlag der Seinigen/ hat abgehen lassen.

Белагорода в Царьград ради полученного неописанного великого12 побиения своих воиск послал.

Es erkennet der grosse Herr der Türcken die Hand GOttes ob seinen Landen/ Unterthanen und Königreichen/

Признавает великии г(о)с(у)д(а)рь турскии руку Б(о)жию над своими землями, подданными и королевствы,

indeme solche von ihren Feinden/ denen Christen dergestalten angefochten/ beängstiget/ zu Wasser und Land so vielmahl überwunden/ und so grosse Länder/ innerhalb einer so kurtzen Zeit/ verlohren worden:

понеже оные от неприятелеи ево хр(и)стиян такое наступление и утеснение терпят и на воде, и на сухом пути толь многократно побеждены суть, и в краткое время великие земли потеряли.

Die Ursach kommt ihm vor/ darum/ daß er sich allzuviel auff seine grosse Macht/ und gemachte Alliantz wider den Christlichen Käyser/ verlassen/

Причина же тому, мнит он то, что он много на великую силу свою и на учиненнои союз против хр(и)стиянского цесаря уповал.

dahero Gottes/ und seines grossen Propheten Mahomets Zorn zu begütigen/ ordnet und befilcht er/

|л. 81| И того ради, для утоления Б(о)жия и великог(о) пророка своего Магомета гнева, повелевает и учреждает он,

daß auff deß neuen Monaths ersten Freytag/ deßgleichen den 5. 6. und 7. Monaths ein jeder den gantzen Tag solle fasten/ biß daß die Stern am Himmel sich erzeigen/ nichts essen noch trincken/

дабы в первои пяток нового м(е)с(я)ца, також пятого, и шестаго, и седмаго м(е)с(я)цов, все во весь день постились до восхождения звезд на н(е)б(е)си, ни пили, ни ели.

der Muffti und seine Bediente sollen in gemelten Tägen mit Säcken angethan/ mit Stricken umgürtet/ auch mit untergeschlagenen Augen/ verwirrten Bärten/ und kläglichen Schreyen/

Муфтию же и сослужителем ево в те дни во вретище облеченным и веревками подпоясанным быть, також потупя очи и склоча бороды з жалобным воплем

erstlich auff offenen Gassen/ hernach in denen Kirchen/ Ja aagib Ja Allah, Allah: O wunderbahrer GOtt/ O GOtt/ erschallen lassen.

сперва на явственных улицах, потом же в мол(ь)бищах кричать: «я аагип я Алла, Алла», то есть «о чюдныи Б(о)же, о Б(о)же».

Zu Mecha soll man deß grossen Prophetens Küsten herauß nehmen/ auff einen versilberten Stuhl stellen/ denselben beräuchern/

В Мехе же вынять великог(о) пророка скрыню или гроб и, поставя на серебряном стуле, кадить,

12 Слово приписано над строкой.


184

benebenst 25. andere Behalter/ darinn der Gewaltigen abgestorbenen Dienern und in denen Schlachten erschlagenen Spahy Gebeiner liegen/

купно з 25-ю иными хранилищами, в которых силных умерших слуг и на боях побитых спагов кости лежат,

damit doch ihr Prophet solche grosse Niederlag zu Hertzen nehmen/ und den Zorn deß grösten GOttes stillen möge:

дабы их пророк такое их великое побиение к с(е)рдцу восприял и гнев великого Б(о)га утишил.

Dieses solle man verrichten alle Freytag/ und/ wann gemelte Küsten in die weite deß Felds außgestellt/ sollen alle Pilger und Inwohner/ auch die Frembde von allen Caravanen siebenmahl herum gehen/ weinen/ und schreyen/ keine Instrument anblasen/ sondern es solle alles in Heulen und Geschrey seyn/

Сие бы по вся пятки чинить, и егда помянутые гробы на поле выставлены будут, и тогда надлежит всем пришелцем и жителем, також и чюждым всех караванов, седмью кругом обходить, плакать, и кричать, и ни в какие инструменты не трубить, но все бы в вопле и в вытии были.

am letzten Tag der Fasten aber solle die Procession 20. Meilwegs lang gehen/ und also gehalten werden.

В последнии же день поста того учинить процесию на 20 миль отстоянием. И таким последующим поведением онои быть:

1. Solle eine Küsten von Todten-Gebeinen/ zerbrochenen Säbeln/ verbundenen Hand-Röhren/ zerschlagenen Pfeil-Köchern/ &c. von 6000. mit Säcken und Stricken angethaner Barfuß und ohne Turbant einhergehenden Persohnen getragen werden.

|л. 82| 1. Несть сундук с мертвыми костями, сокрушенными саблями, завязанными пищалми, розбитыми луками и калчанами 6000 ч(е)л(о)в(е)кам во вретища и веревки одетым, босым и без чалм.

2. 3000. Muselmänner sollen mit Blut und Aschen besprengter/ auch mit Klagen/ Heulen/ und Schreyen daher gehen/ und ihre Kleider zerreissen.

2. Трем тысячам мусулманом кровью и пепелом покропленным, с плачем, и воплем, и вытием итить, и одеяние свое терзать.

3. Sollen 6000. Persohnen halb nackend ihre Achslen und Brüst also mit Dörnern geißlen/ daß das Blut auf der Erden fliesse/ darbey aber sich nicht abtrücknen dörfften.

3. Шти тысячам человеком, до половины нагим, плеча свои и перси тернием тако бить, дабы кровь на землю текла, и потом отнюд(ь) не обтиратся.

4. Sollen 3000. Spahy ohne Turbant/ mit hangenden Schnautz-Bärten/ deß Propheten Küsten in der Mitten dieser Procession tragen/ nebst derselben auch 300. Bassen mit blossen Säbel

4. Трем тысячам человеком спагом без чалмов с висящими бородами пророческую скрину в средине тое процесыи несть. И при том 300 пашам со обнаженными саблями кругом


185

herumwerts gehen/ und/ im Fall jemand bemelte Küsten mit offenen Augen anzusehen/ sich unterstehen würde/ denselben solten sie niederhauen/ und den Cörper denen Hunden vorwerffen.

итить. И естли б хто дерзнул на помянутую скрину очима возрить, того б они [убили] и тело его псом повергли.

5. Alle Meil Wegs solle man einen Christen-Sclaven und einen Juden zu Boden hauen/ solche in dem Blut liegen/ und also sterben lassen.

|л. 83| 5. На всякои бы миле по хр(и)стия(н)скому неволнику да по жиду рубили. И их тако в крови мертвых лежащих оставили.

6. 30. Bassen auß denen Provintzien sollen ohne Purpur mit ihren Turbanten von schwartz-leinenen und nur einfachen Tuch/ vorher in Juden- und Esels-Blut eingetunckter/ erscheinen/ ein jeder von denenselben solle eine Hand hinter sich gebunden/ und keinen Säbel haben: An dessen Stelle aber einen Cameel-Schweiff/ der biß an den Boden hange/ und den Koth an sich ziehe/ anlegen.

6. 30 пашам из провинцеи без всякого украшения в чалмах чорных полотняных и однаких суконных, наперед в крови жидовскои и ослячеи обмоченных, быть при том и каждому из них, завязав13 по руке назад, без сабли итить, и вместо саблеи верблюжьи хвосты, которые бы до земли висели и гряз(ь) за собою волокли, привязать.

7. Es sollen 3000. Janitscharen/ ohne Wehr und Waffen/ mit Stecken in den Händen/ folgen/ bemeldte Stecken auff dem Boden nach sich ziehen/ und schreyen/ Allah bize rahmet eile: GOtt/ erzeige uns dein Barmhertzigkeit.

7. Трем тысячам янычаром без всякого оружия и збруи, палки в руках имея, за ними итти. И те палки за собою по земли волочь и кричать: «Ала, бице рахмет эле», то есть «Б(о)же, покажи нам свое милосердие».

8. Solle folgen eine Küsten voll mit Asperl-Müntz/ und diese auff die Erden zerstreuen/ welche aber die Armen vor dem End der Procession/ bey Straff deß Spiessens/ nicht auffheben sollen.

8. Последовать за тем сундуку з денгами аспрами, которые на землю сыпать. Но убогим людем тех денег до окончания |л. 84| тое процесыи отнюдь не брать под наказанием, естли кто возмет, тот на кол посажен будет.

9. Endlich solle die Menge deß Volcks der Schluß seyn/ in der Mitten dieses Volcks aber 100. Türckische Santoni/ oder Heil. Einsiedler-Ordens/ mit Messern ihre Arme/ Brüste/ und Angesichter ritzen/ daß das Blut auff die Erden rinne/ und solche benetze. Alle Meil Wegs sollen sie die Händ auffheben/ den Fluch

9. Последи же всему множеству народа ту процесыю окончевать. Посреди же того народа сту ч(е)л(о)веком турским сантонием, то есть св(я)тым пустынножителем, ножами руки, перси и лица свои резать, дабы кров(ь) на землю текла и землю взмочила. На всякую ж милю руце им кверху

13 Слово приписано над строкой.


186

oder den Rach-Schwur über die Christen ausschreyen: Allah jekfa Ja Allah, errahman: Genug O GOtt/ O Du Barmhertziger GOTT/ &c.

подносить и клятву на хр(и)ст[иан] или отмстителное заклинание сице выкликать: «Алла, экфа, я Олла ерахман», то есть «Доволно, о Б(о)же, ты м(и)л(о)с(е)рдыи Б(о)же» и прочая.

6. Приложение. «Арабские» и «турецкие» фразы из памфлетов (составитель Д. А. Морозов)

Фразы в изданиях 1686–87 гг.14 Фраза Taredandam muschay Alab, Alab (Allah, Allah) Комментарий Найти соответствие в арабском языке не удалось. Фраза Allah Pery Mufat Ay Транскрипция Allāh Bāri’ … …-ā’ī/-āya Перевод Бог Создатель … … мой/моя Фраза Osfat (Esfat), Miley, Zuffay Транскрипция Iṣfaḥ yā Mawlāya [‛an] ğafā’ī Перевод Прости, Господи мой, грубость мою Комментарий Восстановлено по аналогии с изданием 1716 г. Последнее слово

вызывает сомнение по употреблению. Фраза Allah Buffay Allah Mirrey (Miley) Vestrinnay Транскрипция Allāh …-ā’ī/-āya, Allāh Mawlāyā wa-…-ā’ī/-āya Перевод Бог … мой/моя, Бог Господь мой и … мой/моя

Фразы в изданиях 1697–98 гг.15 Фраза Ja aagib Ja Allah, Allah Транскрипция Yā ‛ağīb/‛ağab, Yā Allāh, Allāh Перевод О удивительный/чудо, О Боже, Бог Нем. фраза O wunderbahrer GOtt/ O GOtt Фраза Allah bize rahmet eile Транскрипция Allāh bize Raḥmati-Llāh Перевод Бог, нам, Милость Божию Комментарий bize – можно понять как турецкое ’нам’. Нем. фраза GOtt/ erzeige uns dein Barmhertzigkeit Фраза Allah jekfa (jeksa) Ja Allah, errahman 14 Эти фразы взяты главным образом из итальянских памфлетов, в качестве первичных, но с наиболее значимыми вариантами из изданий на других языках. Эти фразы находятся также на иллюстрации к памфлету Немецкий 1697 (Ааргау) (ср. раздел 3.1 и иллюстрацию 2), а еще в памфлетах Немецкий 1717 (Аугсбург) и Немецкий 1717 (Вена) (ср. раздел 3.3 и иллюстрацию 3). 15 Эти фразы взяты главным образом из немецких памфлетов. В этих памфлетах даются немецкие эквиваленты арабских фраз, которые приводятся в строке «Нем. фраза». Как оказывается, эти переводы довольно хорошие.


187

Транскрипция Allāh yukfā / Yā Ġaffār. Yā Allāh ar-Raḥmān Перевод Бог достаточен / О Прощающий! О Боже Милостивый Комментарий Корень KFY, уверенно выделяемый в слове jekfa действительно

передает понятие достаточности, но само такое употребление вызывает сомнение. Похоже, что автор или редактор сам сконструировал эту фразу из знакомых ему слов.

Нем. фраза Genug o GOtt/ O Du Barmhertziger GOTT

Фразы в изданиях 1716–17 гг.16 Фраза Ja Mofatech Labub, e Ftah / Ja Mofateh Ilabuab, Eftah Транскрипция [Allahumma] yā Mufattiḥ al-abwāb iftaḥ [lanā ḫayr al-bāb] Перевод [Боже,] О Открывающий двери, открой [нам наилучшую дверь] Комментарий Распространенное молитвенное изречение, фигурирующее, в

частности, на образцах каллиграфии. Ит. / нем. фразы

Aprite le Porte delle vostre Grazie / Eröffnet die Pforten euere(r) Gnaden

Фраза Allab hasbi va Gafuri / Allah hasbi vagafuri (vagufuri) Транскрипция Allāh ḥasbī wa-Ġafūrī Перевод Бог достаточен мне и Прощающий меня Комментарий Словоформа ḥasbī практически встречается только в изречении

“Ḥasbiya Llāhu wa-ni‛ma-l-wakīl” ’Достаточно с меня Аллаха и благой он промыслитель’. Оно часто встречается в «1001 ночи». При уверенности чтения фраза выглядит искусственно собранной из двух не встречающихся вместе частей.

Ит. / нем. фразы

Dio mio Protettore, e mio perdonatore / Gott mein Beschützer und mein Vergeber

Фраза Esfah ja Maulai an Giafai Транскрипция Iṣfaḥ yā Mawlāya ‛an ğafā’ī Перевод Прости, Господь мой, грубость мою Комментарий Последнее слово вызывает сомнение по употреблению. Ит. / нем. фразы

Perdonate, mio Signore, la mia Ingratitudine / Verzeihet mein Herr meiner Undanckbarkeit

Фраза Allah fi fai fcededni Ala e dai / Allahsifai, cededni Ahdaji Транскрипция Allāh … …nī aḫṭā’ī / ḫaṭāyāyā Перевод Бог … … мне мои ошибки / грехи Ит. / нем. фразы

Invoco Dio nella mia Bocca, che mi fortifichi contro i Cristiani / Ich ruffe Gott an in meinem Mund/ daß er mich stärcke wider meine Feinde

16 Эти фразы взяты из итальянских и немецких изданий. Итальянский и немецкий переводы – довольно хорошие – приводятся в строке «Ит. / нем. фразы».


188

Рукописные источники РГАДА, ф. 155, оп. 1, 1697 г., ед. хр. 12, л. 80–84. РГАДА, ф. 32, оп. 1, 1697 г., ед. хр. 13, л. 12.

Печатные источники Итальянский 1686 (Болонья): Distinto Raguaglio delle vane Supplicationi, e Digiuni

ordinate dal gran Signore in tutto lo Stato Ottomano Maemet Selim Sultano, Imperatore dell’Oriente, & Occidente Signor de’ Signori, e vero descendente del gran Profeta Mahometh. Tradotto dall’ Idioma Turchesco nell’ Italiano. Bologna: Giacomo Monti, 1686.

Немецкий 1697 (Мюнхен): Mandat, Deß jetzt regierenden Türckischen Käysers/ Welches Er unterm 30. Septemb. 1697. zu Belgrad/ nach erlittener grossen Niderlag in Hungarn/ durch den Christlichen Käyser/ nacher Constantinopel hat außfertigen lassen.

Немецкий 1697 (Регенсбург): Mandat Deß jetzt regierenden Türckischen Kaysers/ Welches er unterm 30. Septembris zu Belgrad/ nach erlittener grossen Niderlag in Ungarn durch den Christlichen Kayser/ nacher Constantinopel hat außfertigen lassen.

Немецкий 1697 (Ааргау): Türkisches Fast- Bett- und Buß-Mandat, welches Mahomet Sultan Solymann/ gegen Auf- und Niedergang der Sonnen Groß-Kayser/ und deß grossen Propheten Mahomets Nachfolger in seinem Reich/ den 30. Septemb. 1697 von Belgrad aus nacher Constantinopel/ wegen der den 11. Sept. bey Zenta erlittener Niederlag der seinigen/ hat abgehen lassen.

Немецкий 1698 (Будапешт): Mandat Des itzt-regierenden Türckischen Sultans Welches er an die Ottomanische Pforte nach Constantinopel den 30. September 1697. wegen eines Fast- Buß- und Beth-Tages ausgefertiget. Nebst etlicher Poetischer Gedancken communicirt Von Bohuslao Serasky, S. I.

Итальянский 1716 (Болонья): Distinto Ragguaglio Delle vane Supplicazioni, e Digiuni ordinati dal Gran Sultano In tutto lo Stato Ottomano Per Lettera di Peter-Varadino delli 24. Settembre 1716. Tradotto dall’ Idioma Arabo nell’ Italiano. Bologna: Fratelli Sassi, 1716.

Немецкий 1717 (Аугсбург): Deutlicher Bericht/ der von Türckischen Groß-Sultan/ durch das gantze Ottomanische Gebieth angeordneten Fasten und Procession. Welche geschehen durch drey Freytag nach jeden Neumond/ als (nach Türckischer Jahrs-Rechnung) den 5. 6. und 7. Monath/ das ist: in Ragab oder Januario/ Sabban oder Februario/ und Ramadam oder Martio. Darbey ist auch der Prospect deß Grabs deß Propheten Mahomets zu sehen. Augsburg: Joseph Gruber, 1717.

Немецкий 1717 (Вена): Deutlicher Bericht/ Der Vom Türckischen Groß-Sultan, durch das gantze Ottomanische Gebieth angeordneten Fasten und Procession. Welche geschehen durch drey Freytag nach jeden Neumond/ als (nach Tür[ckischer Jahrs-Rechnung)] den 5. 6. und 7. Monath/ das ist: in Ragab, oder Januario/ Sabban, oder Februario/ und Ra[m]adan, [o]der Martio. Darbey ist auch des Prospect deß Grabß deß Propheten Mahomets zu sehen. [Wien]: Johann Paul Sädlmayr, [1717].


189

Немецкий 1717 (Лейпциг): Vorstellung des höchst-beglückten Zweyten Feldzugs/ Auff dem Hungarisch- und Venetianischen Kriegs-Theatro, Oder Ausführliche Beschreibung Dessen/ was sich in dem zwischen Ihro Röm. Käyserl. Maj. und der Republic Venedig eines/ Dann Der Ottomannischen Pforte andern Theils geführtem Kriege/ In diesem 1717ten Jahre/ biß zu Endigung der Haupt-Campagne/ Merckwürdiges begeben/ In Zwölff besondern Aufftritten vorgestellet/ und mit curieusen Kupffern/ auch einem Register versehen. Leipzig: Theodor Boetius, 1717

Немецкий 1717 (Регенсбург): Deutlicher Bericht/ Der vom Groß-Sultan durch das gantze Ottomannische Gebiet angeordneten Fasten und Proceßion/ Welche geschehen soll durch drey Freytäg nach jedem Neumond/ als (nach der Türckischen Jahrs-Rechnung) den fünfften/ sechsten und siebenden Monath/ das ist/ im Ragab, oder Januario, Sabban, oder Februario, und Ramadan, oder Martio. Aus der zu Neapel in Wällischer Sprach gedruckten Beschreibung treulich ins Teutsche übersetzet/ samt einer Anmerckung. Regensburg: Johann Krütinger, 1717.

Немецкий 1717 (Б. м.): Beschreibung/ auß Constantinopel widerumb anheur von dem Ameth Selim Sultan/ Kayser deß Auff- und Untergangs/ wegen besorgenten Kriegs-Gefahren der Christenheit angeordneten Bett- und Buß-Proceßion/ wie solche gehalten worden. [S.l.], 1717.

Литература Вести-Куранты 1656 г., 1660–1662 гг., 1664–1670 гг. Ч. 1: Русские тексты.

2009. Изд. подгот. В. Г. Демьяновым при участии И. А. Корнилаевой. Завершение работы над изд. и подгот к печати: Е. А. Подшивалова, С. М. Шамин. Под ред. А. М. Молдована и Ингрид Майер. Москва: Рукописные памятники Древней Руси.

Гуськов, А. Г. 2005. Великое Посольство Петра I. Источниковедческое исследование. Москва: Издательский центр Института российской истории РАН.

Гуськов, А. Г. 2009. Информационное обеспечение Великого посольства 1697–1698 гг. Россия и мир глазами друг друга: Из истории взаимовосприятия. Вып. 5. Москва: Издательский центр Института российской истории РАН, 27–44.

Каган, М. Д. 1958a. Русская версия 70-х гг. XVII в. переписки запорожских казаков с турецким султаном. Труды отдела древнерусской литературы 14. Москва / Ленинград: Изд-во Академии наук СССР, 309–315.

Каган, М. Д. 1958b. Легендарный цикл грамот турецкого султана к европейским государям – публицистическое произведение второй половины XVII в. Труды отдела древнерусской литературы 15. Москва / Ленинград: Изд-во Академии наук СССР, 225–250.

Каган, М. Д. 1965. Переписка запорожских и чигиринских казаков с турецким султаном (в вариантах XVIII в.). Труды отдела древнерусской литературы 21. Москва / Ленинград: Изд-во Академии наук СССР, 346–354.

Лефорт, Ф. 2006. Сборник материалов и документов. Отв. ред. Е. Е. Лыкова, сост. Т. А. Лаптева, Т. Б. Соловьева. Москва: Древлехранилище.


190

Майер, И. & Шамин, С. 2007. «Легендарное послание турецкого султана немецким владетелям и всем христианам» (1663–1664 гг.). К вопросу о распространении переводов европейских памфлетов из Посольского приказа в рукописных сборниках. Древняя Русь. Вопросы медиевистики 30 (2007:4), 80–89.

Попов, А. 1869. Обзор хронографов русской редакции. Вып. 2. Москва: Типография А. И. Мамонтова.

Серов, Д. О. 2007. Администрация Петра I. Москва: ОГИ. Словарь русского языка XI–XVII вв., вып. 1–29–. 1975–2011–. Москва: Наука. Соболевский, А. И. 1903. Переводная литература Московской Руси XIV–XVII веков. Библиографические материалы. Санкт-Петербург: Типография Императорской Академии наук.

Шамин, С. М. 2011. Известия о греках в курантах в период Морейской войны. Каптеревские чтения 9. Москва: Институт всеобщей истории РАН, 144–161.

Ágoston, Gábor & Masters, Bruce. 2009. Encyclopedia of the Ottoman Empire. New York: Facts On File.

Catalogue of seventeenth century Italian books in the British Library. 1986. London: The British Library.

Hammer[-Purgstall], J[oseph] v[on]. 1835. Geschichte des Osmanischen Reiches. 10. Bd. Pest: Hartleben.

Kahnt, Helmut & Knorr, Bernd. 1987. Alte Maße, Münzen und Gewichte. Mannheim / Wien / Zürich: Bibliographisches Institut.

Maier, Ingrid. 2006. „Ontsegh-brief van den Turckschen Keyser... ”. Ein fiktiver Brief des türkischen Sultans an den König von Polen in russischer Übersetzung (1621). Яко блгопѣснивая птица. Hyllningsskrift till Lars Steensland (eds. P. Ambrosiani, I. Lysén et al.). Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 135–146.

Paisey, David L. 1988. Deutsche Buchdrucker, Buchhändler und Verleger 1701–1750. Wiesbaden: Harrassowitz.

Waugh, Daniel C. 1971. On the Origin of the “Correspondence” between the Sultan and the Cossacks. Recenzija: A Review of Soviet Ukrainian Scholarly Publications 1:2, 3–46.

Waugh, Daniel C. 1978. The Great Turkes Defiance: On the History of the Apocryphal Correspondence of the Ottoman Sultan in its Muscovite and Russian Variants. Columbus, Ohio: Slavica.


191

«Правды не хватает». «Обитель» З. Прилепина: документальность и роман воспитания

Benjamin M. Sutcliffe Department of German, Russian, Asian, and Middle Eastern Languages and Cultures, Miami

University, USA

[email protected]

Abstract. The Truth is Not Enough: Documentation and the Novel of Development in Zakhar Prilepin’s Obitel’

Zakhar Prilepin’s novel The Мonastery (Obitel’, 2014) combines traits of the novel of development (Bildungsroman), camp prose (lagernaia proza), and other genres to depict the life of Artem Goriainov, a prisoner in the Solovki Islands labor camp in the late 1920s. The Monastery purports to be based on the reminiscences of the author’s great-grandfather, yet the narrative’s subtle structure and references to artistry reveal that the author’s representation of material is more important than the factual recording of events.

1. Введение Весной 2014г. громкий скандал разразился вокруг русского писателя З. Прилепина (настоящее имя Евгений Николаевич Прилепин, 1976-), когда он, в очередной резкой реплике, предложил заменить в школьной программе эпохальный «Архипелаг ГУЛаг» на другое произведение А. Солженицына. Прилепин был возмущен тем, что «Солженицын не мог найти документального подтверждения тому, о чём писал, поскольку всё было засекречено. Он писал просто по слухам» (Прилепин 2014c). В контексте путинской реабилитации советского прошлого и сомнительной борьбы против «фальсификации» российской истории Прилепин мог, казалось, ожидать бурной реакции на подобные высказывания.1

1 Олег Кашин, например, справедливо отреагировал на точку зрения Прилепина на «Архипелаг», заметив, что «школа не фиксирует главные книги, которые есть в литературе, а наоборот, школа и делает книги главными». Для Кашина (как и для многих правозащитников и рядовых граждан), замена такой книги могла означать, что следующее поколение меньше будет знать о подлинном масштабе лагерей (Кашин 2014). Прилепин быстро ответил на критику, одновременно дав понять, что его конфликт с

Benjamin M. Sutcliffe

192

Автор этот не чужд эпатажа, и сами по себе его слова не были бы особенно интересны, если бы к этому времени не появился роман Прилепина «Обитель», в котором подробно описывается Соловецкий лагерь особого назначения (СЛОН) и, что еще интереснее, где автор соединяет приемы документальности и художественной литературы. Казалось, что Прилепин создал книгу, придерживаясь того же подхода, который так ему не нравился в «Архипелаге ГУЛаг». Однако наибольший интерес имеют не политические дебаты вокруг шедевра

Солженицына, а вопрос о роли писательского мастерства. Прилепин придает особое значение авторскому вымыслу в романе с сильной документальной составляющей, т.е., такому, где художественный сюжет основан на реальных событиях. Не менее важно, как такая стратегия в отношении правдоподобия влияет на жанр «Обители», который можно определить как роман воспитания (Bildungsroman). В связи с этим также надо рассмотреть статус Прилепина как «биографического автора (real author)» – так У. Бут определяет фигуру «настоящего» писателя, создавшего книгу, в отличие от «образа автора» (implied author), личности, которую само произведение формирует (Бут 1961:86, 71).

«Обитель» – большой роман в традициях классиков XIX-XX вв.. Артем Горяинов отсиживает срок на Соловках в 1927г. Он убил отца, после того как увидел его с другой женщиной. Это преступление делает Артема «нормальным» (в отличие от «контрреволюционеров») в глазах директора лагеря Федора Эйхманиса (Прилепин 2014b:226). Артем заводит роман с Галиной Кучеренко, любовницей Эйхманиса. Тем временем его назначают в разные роты, ему не приходиться долго мучиться на общих работах. Судьба в романе изменчива, и в эпилоге от образа автора бегло сообщается, что Артема убьют блатные, когда он будет купаться в лесу (Прилепин 2014b:743). На Соловках герой слушает философские разговоры зеков-интеллигентов и знакомится с попами и монахами, которым тоже надо бороться за выживание в суровых условиях бывшего монастыря на северо-западной окраине СССР. От образа автора сообщается, что идея книги возникла из рассказов

прадедушки Захара Петрова – правнук долго считал эти рассказы фронтовыми, а не лагерными (Прилепин 2014b:10). Иными словами, «Обитель» – и роман, и собрание семейных легенд. И к ней с полным правом можно отнести справедливое замечание И. Каспэ, что в современной русской прозе происходит соединение художественной литературы, документальности и истории семьи Есть «increased cultural value of experience connected in one way or another with Солженицыным имеет идеологический характер: «По занавес [такой критики] всего один вопрос: вся эта припадочная толпа - она интересно так же бы стала воевать за Солженицына, если б в школьную программу внесли "200 лет вместе"? Или тут же бы начали про "фактические ошибки" говорить?» (Прилепин 2014d). Прилепин говорит о спорной книге Солженицына о неприязни между евреями и христианами в России. Автор статьи благодарен двум рецензентам журнала «Slovo» и Е. Грибковой за редактирование русского текста.


193

documenting and archiving. In particular, conceptions of where private (individual’s, family’s) archives are stored are altered: no longer are they kept in locked drawers or cupboards, but instead 'in publicly accessible spaces'» (Каспэ 2010:580). Дела семейные сегодня стали объектом читательского интереса. Само по себе это не удивляет: повествование о родне (в мемуарах ли, в романе ли) – одна из самых характерных черт сегодняшней русской словесности. Как подчеркивает С. Ушакин, изображение семейного прошлого – верный способ понять смуту советских времен (Ушакин 2004:10-11). Ведь такой подход дает возможность воссоздать личную историю, историю «своих» и, в то же время, представить огромные трагедии ХХв. через судьбы небольшой группы людей. Как видно на примере лучших русских классиков, семейная парадигма – удобная и проверенная рамка для романа (объем самой «Обители» – более 700 страниц). Итак, Прилепин не случайно начинает и заканчивает произведение с большим числом персонажей упоминанием прадеда, от которого он взял свой псевдоним (Захар). Наш анализ не будет касаться вопроса достоверности тех рассказов и

архивных материалов, которые, как утверждает образ автора, были им собраны, – нам гораздо интереснее, как Прилепин-биографический автор соединил с творческим вымыслом элементы документальности, чтобы создать роман и образ автора. Сложная рамочная конструкция отличает «Обитель» от романа «Санькя», до

этого самой известной книги Прилепина. Главный герой произведения – хулиган-радикал в стиле «нацболов» писателя-экстремиста Э. Лимонова. Санька (как и Артем) погибнет в конце книги, но убьют его не урки, а власти, после того как молодой герой с соратниками займет дом местного правительства (Прилепин 2014a:832). Роман не отличается ни тонкостью стилистики, ни широким мировоззренческим охватом «Обители». «Санькя», по сравнению с ним, лишь пример идеологизированного жанра, который С. Сулейман описывает как «roman à thèse» (Сулейман 1983). У таких произведений явная политическая ориентация, из-за которой авторский вымысел отступает на задний план.

«Обитель» – совсем другой тип литературы и заслуживает глубокого анализа, как доказывается в статье либерального писателя и критика Д. Быкова. Он с воодушевлением объявляет о том, что ему нет дела «до последних идеологических либо политических антилиберальных закидонов Прилепина: они к его роману [«Обитель»] никакого отношения не имеют» (Быков 2014:21). Как представитель прогрессивной интеллигенции, Быков надеется, что теперь, возможно, произойдут окончательные изменения в творческой судьбе Прилепина – тот перейдет от пустых скандалов к серьезной прозе, хотя с теми же морально амбивалентными героями, что и раньше.


194

Подробный портрет персонажа – еще одно сходство «Обители» с прозой Солженицына, который смог наглядно показать судьбу России через жизнь зеков (от скромного Ивана Денисовича до шарашкинских ученых из «В круге первом»). Однако для нашего анализа более плодотворно обратить внимание на сходство этих писателей (которые не только принадлежат к разным поколениям, но и отличаются по жизненному опыту и политическим взглядам) в документальности. В этом смысле рамочная структура «Обители» необходима, потому что она убеждает читателя в том, что в основе произведения лежат подлинные события. От образа автора перед читателем выстраивается следующая

последовательность создания книги: якобы сам Прилепин слушал рассказы прадеда, потом, много лет спустя, работал в архивах и написал черновик романа, в том числе, ту часть приложения, где говорит о жизни Эйхманиса как исторической личности. Этот черновик он показал дочери Эйхманиса, которая, в свою очередь, отдала ему дневник «настоящей» Гали и образ автора включил его в роман. А читатель знакомится с книгой в ином порядке, который немного от этого отличается: мы узнаем о рассказах Захара Петрова, читаем основную историю об Артеме и Гале на Соловках, и потом переходим к приложению: главе о встрече с дочерью, отрывкам из дневника Гали и «некоторым примечаниям», т.е., к краткой биографии Эйхманиса. Наконец, есть эпилог, в котором описывается судьба героев за пределами главного сюжета. Ясно, что порядок создания романа и порядок чтения романа отличаются. В

этом видно запутанное, но важное соотношение между документальностью и авторским мастерством. В «Обители» есть похожая разработка исторических реалий, которая так не нравится Прилепину в «Архипелаге ГУЛаг». Но и оправдание этому есть: в романе автор выступает как полноправный создатель-творец, а не как собиратель фактов. Согласно такой логике, Солженицын не имел права ошибаться или забывать факты, поскольку хотел написать исторический обзор лагерей. А самому Прилепину – художнику, а не историку, можно поступать иначе: писатель свободнее, чем историк. По словам А. Вахтел, писатель также может опираться на великую традицию русской словесности, согласно которой он имеет право описывать исторические события, игнорируя границу между научным изучением прошлого и созданием художественного произведения (Вахтел 1990:5, 7). Анализ «Обители» показывает, что претензии Прилепина к «Архипелагу ГУЛаг» имеют эстетическо-философское (а не политическое) основание.


195

2. Жанры «Обители»: между художественной литературой и документальностью

Как это бывает с выдающимися произведениями, трудно точно определить, как «Обитель» вписывается в систему литературных жанров. У нее есть некоторое сходство с разными типами прозы, но даже самое приблизительное определение – роман воспитания – лишь подчеркивает, как книга Прилепина отклоняется от нормы Bildungsroman. Консервативный писатель и критик В. Бондаренко отражает общее мнение, говоря, что «как и положено большому роману, [«Обитель»] вбирает в себя всё: любовную драму и плутовской роман, документальную хронику и остросюжетный детектив, босхианскую метафоричность и набоковскую чувственную выразительность» (Бондаренко 2014:6). Таким образом, в «Обители» сосуществуют разные жанры, которые в литературе обычно не совпадают. Конечно, он далеко не первый отметил, что в романе складывается единство противоположностей. Такое замечание – это одно из важнейших предположений М. Бахтина. Подобная тенденция характерна именно для великого русского романа XIX-XX вв., когда каждое новое поколение писателей – от Н. Гоголя до Солженицына стремилось расширить возможности этого жанра. Но замечание В. Бондаренко имеет в виду специфику «Обители» – в этой книге все черты разных жанров связаны с проблемой соотношения документальности и авторского вымысла. Самый очевидный жанр – лагерная проза, те письменные произведения (и

художественные, и нон-фикшн), которые изображают лагеря советской эпохи. Этот тип словесности ведет свое происхождение от «Жития» протопопа Аввакума; тема каторги отразилась и в творчестве Ф. Достоевского, и А. Чехова. Однако, как замечает Л. Токер, есть общие моменты в изображении именно советских лагерей: роль случайности, самые тяжелые моменты жизни, многонациональность лагерной системы, и т.д. (Токер 2000:82). «Один день Ивана Денисовича» начинается с подъема, и вся повесть – это распорядок повседневной жизни зека. Таким образом читатель включается в особый быт заключенных, а произведение кажется наиболее точно отражающим реальность. У Прилепина есть похожий эпизод. К началу романа Артем, после работ в лесу, возвращается в барак двенадцатой роты, который находится в одной из бывших церквей на Соловках.

При входе в трапезную сразу ударил запах, от которого за день в лесу отвыкли: немытая человеческая мерзость, грязное, изношенное мясо – никакой скот так не пахнет, как человек и живущие на нем насекомые. Но Артем точно знал, что уже через семь минут привыкнет, и забудется, и сольется с этим запахом, с этим гамом и матом, с этой жизнью.

Нары были устроены из круглых, всегда сырых жердей и неструганых досок.


196

Артем спал на втором ярусе. [Его друг] Василий Петрович — ровно под ним, он уже успел обучить Артема, что летом лучше спать внизу: там прохладней, а зимой наверху, «потому что теплый воздух поднимается куда?». На третьем ярусе обитал [поэт] Афанасьев. Мало того что ему было жарче всех, туда еще и непрестанно подкапывало с потолка – гнилые осадки давали испарения от пота и дыхания (Прилепин 2014b:20).

Мы, как и Артем после отсутствия, видим убогий барак и вдыхаем пот и вонь зеков. Здесь есть объективное описание, похожее на документ (описание нар, их расположение), и субъективное мастерство художника, которое изображает «человеческ[ую] мерзость, грязное, изношенное мясо». В такие моменты речь ведется от образа автора, он отстранен от Артема, который не расположен к такой «художественности» в описании лагеря. От главного героя мы узнаем только факты о бараке: где лучше спать в разные времена года и что лучше находиться рядом с друзьями. Такой свод полезной информации типичен для лагерной прозы, которая учит читателя жизни на зоне. Не случайно, что на официальном сайте Прилепина фрагмент «Обители» включает этот отрывок – он наилучшим образом помогает читателю понять мир Артема, Василия Петровича и других в двенадцатой роте (zaharprilepin.ru). Д. Быков замечает, что у «Обители» есть сходство и с предыдущими

произведениями о Соловках, в том числе с «Архипелагом ГУЛаг». «Соловецкий текст» говорит о ценностях его авторов – так, для М. Горького "острова" были неизбежным моментом в развитии человечества, раз «человек для Горького – пройденный этап» (Быков 2014:21). А у Прилепина Соловки получаются по-другому. Д. Быков констатирует, что «Прилепину нравится этот советский эксперимент – потому что в нем перед нами явлен новый этап человеческой эволюции. Эти сверхлюди Прилепину не то чтобы по-человечески нравились, – тут наши людские критерии не работают, – но они ему как художнику интересны; в этом смысл его страстного интереса и к советскому проекту в целом» (Быков 2014:21). Нельзя согласиться с Д. Быковым, что от образа автора высказывается

поддержка «советскому эксперименту» – как объясним в дальнейшем, сюжет показывает, что и советская, и соловецкая власть лишь продолжают кровавый цикл насилия и нищеты в русской истории. Но критик прав в том, что лагерь Прилепину «как художнику» интересен: Соловки – некий грандиозный документ, который требует мастерства для изображения его в традициях лагерной прозы и русской словесности вообще.2

2 П. Басинский также делает ряд наблюдений о романе Прилепина как части соловецкого текста. Но «Обитель» не похожа на другие произведения об этом лагере, поскольку они «мемуарная литература, в чем-то, прямо говоря, пристрастная – и оправданно пристрастная» (Басинский 2014a:14). В судьбе Артема и других есть ясное доказательство того, что «Обитель» тоже роман «пристрастный», хотя изображение этой «пристрастности» получается по-другому, раз Прилепин пишет художественную прозу, а не мемуары.


197

Есть в «Обители» и заметные черты плутовского романа, жанра куда более древнего, чем лагерная проза, с корнями в фольклоре и в петровской повести (Моррис 1992). Аморальность персонажей роднит его с романом Прилепина. По словам Д. Быкова, черты плутовского романа видны еще и в том, что «у Горяинова все получается, он всякий раз чудесно спасается» (до гибели от рук блатных в конце романа) (Быков 2014:21). Сюжет движется благодаря демонстрации везения и неудач главного героя. Вот первый такой эпизод: после конфликта с уркой Ксивой блатные обещают

убить Артема. Потом появляется лагерный тренер из другой роты и Горяинов врет, что в прошлом был боксером. Тренер, добрый интеллигент Борис Лукьянович, не замечает явного отсутствия способностей у Артема, а приглашает его в спортивную команду, которая готовится к десятилетию Октябрьской революции. Горяинов оказывается в привилегированной второй роте, и ему положен сухпай, камера с один соседом (в келье бывшего монастыря) и подъем в девять часов (а не в пять часов, как в прежней роте) (Прилепин 2014b:196, 214, 200, 202-203). Он никудышный спортсмен, как всем и станет ясно, когда ему придется выйти против зека – бывшего чемпиона Одессы по боксу. А вместо того, чтобы его ругать, Эйхманис, наблюдая за Артемом, хвалит его (Прилепин 2014b:250). Часто глава оканчивается безвыходным положением главного героя, а судьба

(не хитрость или ум) его выручает. Здесь важность случайности, фактор плутовского романа и элемент сюжета Токер описывает как черту лагерной прозы. Хотя Артему везет, но он тоже страдает: герой каким-то чудом определен в спортивную команду, однако позже ему придется таскать трупы зеков, убитых чекистами после попытки побега одного из заключенных; он устроится помощником начлагеря, но потом еле держится, когда попадает в карцер (Прилепин 2014b:472, 263, 271, 506). В итоге получается, что счастливые случаи демонстрируют, до какой степени зек беспомощен – нет возможности изменить свою судьбу, которая зависит от других (блатные, солдаты, начальство). Такая установка серьезно отличается от плутовского романа, где герой существует благодаря своей ловкости и лукавству. Случайность и судьба также являются элементами любовной истории в

«Обители». Галя, будучи чекисткой, допрашивает Артема о его работе с Эйхманисом, а он вдруг лезет под юбку, понимая в тот же момент, что это «уже было кошмаром, расстрелом, червивой ямой» (Прилепин 2014b:301). А по сюжету, Галя позже ему говорит, что именно такой наглый и неожиданный поступок его спас: из-за этого она в него влюбилась и решила не отправлять в карцер. До того как они познакомились, Гале все зеки казались не людьми а животными, «как волки или лошади – другая природа» (Прилепин 2014b:350). Тема запретной любви играет заметную роль и в плутовском романе (насильник


198

Фрол Скобеев, несчастный Савва Грудцын), и в лагерной прозе (отношение между зеком-ученым Нержиным и вольной девушкой Симочкой «В круге первом»). Как известно, любовная история является надежным способом движения сюжета в большом романе: не раз читатель будет переживать, что вот-вот откроют секрет Артема и Гали. Их отношения развиваются бурно. Вот у пары спор по поводу оправдания

Галей пользы лагеря на Соловках. Артем рассказывает ей, как зеков бьют, и из-за этих слов она в ярости кусает его запястье, плача от обиды. Артем потом ей впервые говорит, что он ее любит (Прилепин 2014b:381-82). Оба они люди нерациональные, Артем замкнут и по натуре, и становится менее общительным из-за грубости, насилия и расправ на зоне. Любовь для них – буквальный и метафорический результат соловецкого ужаса и, таким образом Прилепин дает понять, что она так же обречена, как и сам Артем. Но чувство толкает Горяинова совершить самый большой подвиг в «Обители» и чуть ли не единственный положительный поступок к концу главного сюжета. В виде наказания новый начлаг Ногтев (который пришел на замену Эйхманиса) приказывает расстрелять каждого десятого зека. Выбирают Галю среди жертв, и Артем меняется местом с Захаром Петровым, чтобы тот выжил, а он погиб вместе с Галей. Потом оказывает, что приказ – очередной злой розыгрыш Ногтева, и зеки пойдут на работу (Прилепин 2014b:694-95). Самопожертвования у Артема не получилось, но это, все равно, самое благородное действие героя на протяжении всей книги и последняя картина основного сюжета. Важно и то, что Артем думает, что спасет жизнь Петрова – который потом будет прадедушкой в романе. Итак, анализ показывает, что в «Обители» даже чисто эмоциональный жанр любовной истории служит для связи элементов документальной и художественной прозы. Проявляется иногда в «Обители» сходство с еще одним важным жанром

русской словесности – философским романом. Самые масштабные шедевры XIX-XX вв. имеют черты этого жанра – например, разговоры о вере в «Братьях Карамазовых» Ф. Достоевского или размышление о роли художника в «Докторе Живаго» Б. Пастернака. Есть пересечение у него и с лагерной прозой (споры о русской истории и об образе ученого в романе «В круге первом»). И на Соловках находится место для размышления о вечных вопросах. У зека-интеллигента Мезерницкого есть вечера, которые Василий Петрович шутливо-тоскливо называет «Афинами». На одной из этих встреч идет обсуждение любимой темы интеллигенции – отношения с народом. Мезерницкий замечает, что после 1917 и гражданской войны «состоялось место встречи! Место встречи народа –- и Серебряного века! Серебряный век издыхает, простонародье – просыпается. Что мы должны сделать? То, что не сделали толстовцы и народники, – вдохнуть дух просвещения в туземные уста и – уйти с миром» (Прилепин 2014b:311). Для Мезерницкого интеллигенция – «дух просвещения», а народ – «туземные».


199

Такая идеализация, конечно, не особенно отличается от идей «толстовцев и народников». Постоянные конфликты с блатными – в том числе вокруг Артема – намекают на то, что «место встречи» на Соловках невыгодно для интеллигенции. Смерть Артема (а до этого гибель Мезерницкого, Василия Петровича и других участников «Афин») подтверждает, что ни народ, ни интеллигенция не стали победителями во мраке советской истории. На другом вечере Мезерницкий вещает по поводу еще одной любимой темы

интеллигентов – катастрофы прихода нынешней власти как результата прошлого. «Была империя – вся лоснилась [. . .] А вот Соловки. И всем тут кажется, что это большевики – большевики все напортачили. [. . .] А это империю вывернули наизнанку, всю ее шубу! А там вши, гниды всякие, клопы – все там было! Просто шубу носят подкладкой наверх теперь! Это и есть Соловки!» (Прилепин 2014b:230). Для читателей и зеков насекомые – на нарах, в еде, на теле – знак унижения и

страдания, но они присутствовали и в дореволюционной России, просто все было скрыто – по крайне мере, от таких как Мезерницкий. Для народа и низших слоев интеллигенции подлинное состояние «шубы» было всегда ясно. Метафора одежды служит как бы документом, подтверждающим разницу между бедными и благополучными. Факт, что такие как Мезерницкий об этом не догадывались, означает, что вряд ли получается гармония интеллигенции и народа. «Афинские вечера» тоже плохо кончаются: после того, как Мезерницкий пытается стрелять в Эйхманиса, почти все участники встреч убиты чекистами (Прилепин 2014b:534, 550). Сам Артем не вмешивается в такие разговоры – позже мы проанализируем последствия такой интеллектуальной пассивности. А Василий Петрович обращает внимание Горяинова на то, что сейчас таких бесед нет ни в Ленинграде, ни в Москве – только на Соловках (Прилепин 2014b:321). Это парадоксальная ситуация – свобода мышления лишь в заключении – объединяет черты философского романа и лагерной прозы. Элементы философского романа есть и в произведении Прилепина «Санькя»,

хотя в более скромном виде. Когда Санька лежит в больнице после пытки силовиками, он спорит с вежливым интеллигентом-евреем Лешей. Леша объясняет историческую теорию, по которой насилие и «оттепели» бывают в России каждый сто лет (Прилепин 2014a:700). Нет ничего нового в таком мнении, а вместе с высказыванием Мезерницкого о российской «шубе» читателю видно, что для Прилепина жестокость – органическая и неизбежная часть как настоящего «советского периода», так и прошлого. Для Л. Пирогова дебаты и идеи «Афин» встречаются «в полифоническом романе (а это именно попытка полифонического романа) [где] автора вообще должно быть как можно меньше» (Пирогов 2014:7). Используя известный термин М. Бахтина, Пирогов косвенно объясняет присутствие разных жанров в «Обители» – все они


200

общаются друг с другом так же, как зеки на афинских вечерах. И каждый из жанров помогает роману стать документом о русской истории. Но, в то же время, черты лагерной прозы, плутовского романа, любовной истории и философского романа – все они знаки художественного мастерства, отличающего роман от исторического документа.

3. Неудачное воспитание Артема Горяинова Горяинов как герой находится в центре всех жанров «Обители». Бондаренко напоминает о том, что повествование о нем «внутри лагерного эпоса, внутри плутовского романа, внутри калейдоскопа самых разных судеб реальных и вымышленных героев, внутри лагерной одиссеи самого Артема» (Бондаренко 6). Это очевидное, но верное замечание о том, что ядро произведения – главный персонаж, и он меняется. Таким образом, основной жанр «Обитель» –это роман воспитания. Под «воспитанием» имеем в виду и влияние других (в том числе Василия Петровича), и то, как Артем сам поступает.3 Обсуждая роман воспитания в современной русской литературе, М. Алексеева

цитирует автобиографическую трилогию Л. Толстого и предполагает, что «герой, а вслед за ним и читатель, прозревая себя в реальности, постигает законы мира и социума, обозначает свое место в парадигме культуры» (Алексеева 2012:16; цит. Толстой 1978:4). Конечно, такая обстановка и есть «Bildung», но определение Алексеевой указывает на общие черты Bildungsroman и лагерной прозы. Есть такое сходство и в переживаниях Артема: первое время на Соловках он хочет понять законы мира и социума заключения. «С первого дня в лагере он знал одно: главное, чтоб тебя не отличали, не помнили и не видели все те, кому и не нужно видеть тебя [. . .] Артем не пугался боли – его б не очень унизило, когда б ему попало как равному среди всех остальных; тошно, когда тебя зачем-то отметили» (Прилепин 2014b:29). Стадный менталитет естественен для лагерника и помогает ему выживать. А Артем на протяжении всего романа действует иначе – он вступает в конфликт с блатными и теми зеками, которые руководят двенадцатой ротой. Потом он попадается на глаза Эйхманису (и Гале) – а это именно «те, кому и не нужно видеть тебя». Зато он временно избавлен от тяжелых общих работ и барака. Артем не похож на типичного героя романа воспитания. Л. Стейнер замечает,

что Bildungsroman, который стал популярнейшим жанром в Европе и потом, в XIX в., в России – это оптимистический вид прозы, «capturing the specifically modern experience of coming of age that involved a broadening of intellectual and psychological horizons» (Стейнер 2011:8). Здесь видно, что корни жанра – в идеях

3 В данной статье «роман воспитания» есть синоним «романа развития». В научной литературе о русской словесности нет значительной разницы между двумя терминами.


201

Просвещения и их отражении в творчестве русских классиков. Цель романа воспитания – саморазвитие и понимание окружающей действительности и других в мире, где «human cultural awareness accrues through exposure to otherness and translation or negotiation of different views» (Стейнер 2011:10). Такая концепция выглядит достаточно наивно на фоне лагеря, а, как мы увидим ниже, она в какой-то степени влияет на жизнь Артема.4 У романа воспитания есть общие цели с документальностью. Как замечает И.

Каспэ, «One of the most significant cultural functions of documentariness [это и есть] to certify and represent personality», в том числе, чтобы показать личность как процесс (Каспэ 2010:583). В этом смысле роман воспитания – один из видов «documentariness». И этот жанр, и документальность зависят от изображения личности и от способности доказать читателю, что мир в произведении схож с реальностью и потому правдоподобен. Такая аксиома особенно важна в контексте яркого изображения соловецкого быта от лица автора. Но здесь присутствует и явное противоречие: роман воспитания должен изображать и развитие личности, и социум, в котором герой находится. В случае «Обители» лагерная окружающая среда постоянно создает препятствия для становления личности по Стейнер. Однако у Горяинова происходит тот рост мировоззрения, который важен в

Bildungsroman. Артем (в отличие от менее гибкого Саньки) воспринимает чужие мнения, даже если они не соответствуют реальности. Самый значительный пример – противоположные дискурсы о Соловках, которые он слышит от Эйхманиса и Василия Петровича. Оказавшись на маленьком острове с начлагеря, зек обращает внимание на замечание Эйхманиса о том, что до его прибытия монахи не успели ничего вырастить, жалуясь на климат, а у него получаются картофель и овес (Прилепин 2014b:275).5 Дело не только в характере Эйхманиса, чья сила привлекает Артема. После того как он перейдет из двенадцатой роты в спортивную команду, бывший товарищ по роте (теперь журналист для той лагерной газеты, которой Эйхманис гордится) спрашивает о соревновании. Горяинов отвечает казенным языком, словами, которые он не использовал бы, если бы еще трудился на общих работах:

4 Концепция романа развития в критике Стейнер очень похожа на политику толерантности у современной либеральной интеллигенции. Именно такая идея есть во всех романах Л. Улицкой, например (Скомп и Сатклифф 2015). Как известно, сам Прилепин отрекается от любой толерантности, что очевидно, когда он критикует «морок толерантности» на Западе и в России (Прилепин 2013). 5 В приложении, в краткой биографии Эйхманисa от образа автора также высказываются похвалы научным успехам лагеря, в том числе отличному краеведческому журналу (Прилепин 2014b:735). Таким образом, здесь можно видеть намек на тот энтузиазм в отношении «советского эксперимента», который Д. Быков приписывает Прилепину. Действительно, такая похвала отличается от известного начала «Архипелага ГУЛаг», когда колымские зеки от голода едят остатки уникальной вымершей фауны, которые сохранились во льду (Солженицын 1989:8).


202

– Спорт – это очищение духа, столь же важное, как труд, – чеканил Артем, откуда-то извлекая сочетания слов, которыми никогда в жизни не думал и не говорил. – В спорте, как и в труде, есть красота. Спорт– это руки сильных, поддерживающие и ведущие слабых. Товарищ Троцкий говорит: “Если б человек не падал – он бы не смог приподняться”. Спорт учит тому же, что и Соллагерь, – приподниматься после падения. (Прилепин 2014b:213)

Горяинов присваивает язык советской власти, той самой, которая его отправила на острова, где он, в конце концов, погибнет. В начале своей речи он смотрит на тренера Бориса Лукьяновича, чтобы понять, уместны ли такие слова. А потом оправдывает лагерь перед зеком-журналистом – это очень редкий случай, когда Артем разговаривает на абстрактные темы, и ему в этом помогает опора на готовый язык Л. Троцкого и его соратников. Но для главного героя жесткая критика Василия Петровича тоже убедительна – интеллигент говорит, что Соловки не «лаборатория», как думает Эйхманис, а «цирк в аду». Вскоре после этого разговора Артема вырвет, и не только из-за выпитого спирта на «Афинах», но и из-за правоты слов Василия Петровича (Прилепин 2014b:322, 325). Галя дает самое точное объяснение того, почему Артем так легко принимает

идеи других.

– Есть люди, у которых мысли – желания, а желания–мысли, – сказала Галя. – А у тебя ни желаний, ни мыслей. Твои мысли – твои поступки. Но и поступки твои все случайные. Тебя несет ветром по дороге. Ты думаешь, он тебя вынесет – но если он тебя вынесет куда-нибудь не туда? [. . .] Твое понимание живет отдельно от тебя, – сказала Галя. – Ты никаких усилий не делаешь и обычно не знаешь о том, что понимаешь. Но если тебя спросить – ты начнёшь отвечать, и вдруг окажется, что ты опять все понимаешь. (Прилепин 2014b:379)

Галя сама человек некрасноречивый, но она четко определяет причину того, почему Артем хватается за чужие идеи. Во-первых, он мыслит поступками, не размышлением. Но даже при этом он не действует независимо – он лишь реагирует. Когда Горяинов узнает о других мнениях, он ошибочно думает, что с самого начала был с ними согласен. Нельзя сказать, что герой развивается благодаря контакту с другими идеями, людьми и местами, как, по мнению Стейнер, положено герою романа воспитания. Артем более похож на документ, который другие пишут, поправляют или просто уничтожают. Очевидно, что здесь влияют Соловки – такой социум искажает личность и ее

развитие. Прилепин добавляет, что Артем «реагирует на вызов» (Прилепин 2014e). Такой подход, конечно, связан с бытом зека, кому не удается думать о будущем а только бороться за выживание. Лагерь и пассивность характера, который отмечает Галя, делают Горяинова морально двусмысленным персонажем. В контексте лагерной прозы здесь мало нового – даже скромный и добросовестный Иван Денисович хитрит и обманывает, чтобы выжить. В «Обители», после таскания бревен в лесу, Афанасьев метко говорит, что «человек человеку – балан», перефразируя известную фразу о волках и применяя ее к отношениям между зеками (Прилепин 2014b:97).


203

В таком мире есть ли место для той гуманности, которая для Ю. Лотмана и Стейнер – основной элемент Bildungsroman? (Стейнер 2011:9). На Соловках мало пользы от доброты и благородства. Поэтому читателям понятен (хотя и противен) поступок Артема, когда Ногтев допрашивает его и Галю. После того как начальник дает Гале трехлетний срок из-за отношений с неизвестным зеком, он спрашивает Артема, не он ли ее любовник? Главный герой отвечает «нет» (Прилепин 2014b:684). Но позже по сюжету, он, думая, что Ногтев отправляет Галю на расстрел, сознательно решит разделить ее судьбу. Жизнь Артема состоит из постоянных колебаний. В замечательной книге о

Солженицыне Д. Лукач показывает, что существование зека – нескончаемый, ежеминутный выбор, последствие каждого выбора либо помогает зеку, либо приближает смерть (Лукач 1971:20). В изображении Горяинова такие ситуации рисуют изменчивую судьбу главного героя: он мечется из роты в роту, с общих работ в разные «особые назначения», бежит от блатных и от разоблачения отношений с Галей. К нему приходит удача, а потом беда; и часто в конце главы Артем находится в безысходном тупике, и выручает его только счастливый случай. Но даже когда ему везет, вскоре возникает какое-то напоминание о кошмаре, который ждет другого заключенного (или самого Артема). Артем доволен жизнью после того как сходил в магазин только для «вольных», а затем он слышит выстрел из тюрьмы под этим же магазином – зека убили. В таком мире лагерник постоянно колеблется между удачей и катастрофой. Этот закон касается и администрации лагеря – по приказу Сталинa Эйхманис будет расстрелян в 1938г. (Прилепин 2014b:244, 741). Но в рамках романа воспитания важнее внутренняя моральная неустойчивость

Горяинова. Когда Артем и другие из двенадцатой роты тащат баланы, десятник Сорокин бьет хрупкого Филиппа за то, что зек не справляется с работой. Артем упрекает Сорокина за зверство, и сам получает «дрыном» от десятника (Прилепин 2014b:75-6). Добрый поступок Артема есть пример воплощения идеалов Bildungsroman, а нарушает все правила поведения в лагере. На следующий день, когда норма на баланы повышена Сорокиным, несчастный Филипп страдает еще больше, а Артем не понимает, зачем он за него вчера вступился. Позже, в лазарете, Филипп его благодарит, а Горяинов злобно отвечает, что такого дела не было, и от него отворачивается (Прилепин 2014b:90, 142). Когда Артем получает работу охранника на йодфабрике, он должен следить за морскими свинками, которых там разводят из-за очередного эксперимента Эйхманиса. Один на один с животными, Артем их нарочно пугает, однако сразу после этого ему самому становится страшно: кот на чердаке жрет кроликов, которых он тоже должен беречь от разных хищников. Артем сравнивает кроликов с зеками и кота с чекистом – а свою роль в этом мире он не


204

может определить (Прилепин 2014b 356-57, 359). Личность героя, как отмечает Галя, все время меняется в зависимости от условий. Моральная и эмоциональная неустойчивость героя продолжается весь роман –

таким образом, она похожа на любовь Гали и Артема: оба элемента продвигают сюжет и поддерживают интерес читателя. Из-за этого сложно делать точные выводы о развитии Горяинова. К концу Первой книги зек Бурцев, приближенный к начальству, планирует массовый побег из лагеря. Артем понимает, что в разгар бунта Галю непременно убьют. Ему ясно и то, что он – не хозяин своей жизни, а из-за этого погибнет любовница. Вот его внутренний монолог. «– Идио-от! –пропел он. – Идиот! Какой ты идиот! Твоя привычка ни о чём не думать и жить по течению – убьёт тебя! И ладно бы тебя – [побег] убьёт её!» (Прилепин 2014b:455). Признание, что он привык «жить по течению» – парафраз наблюдения самой Гали: он не действует, а реагирует. Но также ясно, что беспокоясь за любовницу, Артем опять нарушает один из законов зека: надо заботиться только о себе.

«Обитель» относится к художественной литературе, и характер Артема, и вопрос (а)моральности являются результатами разных приемов Прилепина-биографического автора; один из таких приемов – создание образ автора, т. е. того, кто описывает Артема по рассказам прадедушки. На этом фоне амбивалентность – не только последствие жизни на Соловках или способ сохранить интерес читателя, а еще и намек на то, что объективность недостаточна, чтобы создать литературный портрет человека. Мимесис и правдоподобие – этого мало, чтобы написать роман. В приложение, в дневнике «настоящей» Гали, она пишет о желании изобразить Эйхманиса. Начальник лагеря говорит Гале,

что со временем будут читать только газеты или, на худой конец, дневники и воспоминания. Это самое честное, он сказал. Какая чушь! Все дневники и воспоминания – куда большее вранье, чем любой роман.

В романе писатель думает, что он спрятался, и открывается в одном из героев, или в двух героях, или в трёх героях весь целиком, со всей подлостью. А в дневнике, который всегда пишется в расчёте на то, что его прочтут, пишущий (любой человек, я, например) кривляется, изображает из себя. Судить по дневникам – глупо.

Если б я писала роман про Ф. [Эйхманиса], я бы… Там было бы всё по-другому, чем здесь. Я описываю здесь только правду – той, которой она мне видится. Но для описания жизни – правды не хватает! Правда событий, их перечисление и даже осмысление охватывает только очень маленькую, внешнюю, смешную часть жизни (Прилепин 2014b:714).

В этом комментарии Галя дает самое ясное определение философии изображения в «Обители». Становится понятно, зачем дневник помещен в конце книги – он объясняет, почему именно так написан предыдущий сюжет. Есть в самом начале отрывка некая ирония, когда Галя жалуется на то, что дневник


205

«большее вранье», чем чисто художественная литература. Дальше она заявляет, что об Эйхманисе она сейчас пишет «только правду – той, которой она мне видится». Такая фраза намекает на одну из тем романа: правдоподобие всегда зависит от субъективного восприятия автора. А простая объективность, как главная черта документальности, не годится для изображения человека, раз «для описания жизни – правды не хватает». Используя прием дневника, Прилепин как биографический автор обращает внимание читателя на искусственность собственного произведения, но, по словам Гали, он тоже оправдывает такую искусственность как необходимую. Что касается романа воспитания, то теория Гали подчеркивает, что «роман» и «воспитание» более схожая пара, чем «документ» и «воспитание». Только вымысел можно изображать суть жизни и ее развитие. В замечании Гали есть намек на то, что Bildungsroman описывает развитие

персонажей по-разному. В лагере есть ряд специфических препятствий, в том числе повторение и замкнутость как факторы, осложняющие развитие. После попытки уплыть с Галей с островов на катере, Артем возвращается обратно в ту же двенадцатую роту, где он жил в начале сюжета. Ему кажется, что все это уже происходило – и он прав (Прилепин 2014b:639). Зек находится в бесконечном цикле. Строгое расписание общих работ мало меняется. Есть в «Обители» моменты, когда Горяинов фактически работает самостоятельно и таким образом, решает, когда ему вставать, спать, и т. д., но читатель знает, что такая, хоть ограниченная, но свобода, продлится не долго. Зек сам себе не начальник. Когда нет ощущения контроля над жизнью, возможностей развития тоже мало. Физическая замкнутость лагерного быта влияет на развитие зека. В прямом

смысле закрытое пространство двенадцатой роты, карцера и острова – все давит на Артема, вместе с повторением они создают чувство безнадежность и у главного героя, и у читателя. Но существует второй уровень замкнутости. После того как Горяинов чуть не умер в холоде и голоде Секирского карцера, он попадает в тот же самый лазарет, где находился после побоев начальства в двенадцатой роте. Хотя этот момент (как и весь главный сюжет) дан с точки зрения Артема, есть философское отступление, которое не свойственно персонажу. Образ автор описывает весь ход русской истории, приведший к тому, что Горяинов оказался на Соловках.

Артем забрался с головой куда-то в глубину, в нору, в собственное тепло, в детство, в материнскую утробу, в отцовский живот, в далёкое и надёжное, как земля, сердцебиение и смутноразличимое полузвериное бормотание прародителей, донёсших его суматошную, смешную жизнь из лесных, меж чудью и мордвой, дебрей, из-под печенежского копыта, половецкого окрика, из путанных перепутий меж Новгородом, Киевом, Суздалем, Рязанью и Тьмутараканью, из-под татарского меткого глаза, смуты и чумной заразы, стенькоразинских пожаров, через год на третий неурожаев, из-под копыт опричнины, петровской рекрутчины, туретчины, неметчины, кабацкой поножовщины, бабьего бесплодья, засухи и половодья, водяного, лешего, конного, пешего, порки на конюшне, соседской злобы, любого из его рода,


206

застрявшего по пути на Божий свет посреди утробы,–донёсших вот сюда, на Соловецкий остров (Прилепин 2014b:584).

Такое перечисление – более подробное развертывание идеи Мезерницкого о том, что бедность всегда была в России. Через него воссоздается образ народа, чьи страдания цементируют русскую историю. Такая мрачная картина уже была в творчестве Прилепина – в «Саньке» есть размышление Леши о периодах насилии в России, и старик в деревне рассказывает Саше о тяжелой судьбе семнадцати поколений, которые все вместе и являются прошлым страны (Прилепин 2014a:796-97). Для современного автора такой масштабный портрет народного несчастья необходим, чтобы стать в ряды тех, кто следует по стопам великих классиков в их размышлениях о тайне и трагедии российской истории. Тема «Обители» доказывает, что Прилепин хочет в такую компанию, но изображая замкнутость судьбы Артема и страны, он исключает возможность того традиционного развития, которое Стейнер видит в Bildungsroman. Вопрос о становлении личности – не новый в лагерной прозе. Известно

выражение В. Шаламова: «после Хиросимы, после самообслуживания в Освенциме и Серпантинной на Колыме, после войн и революций все дидактическое отвергается. Искусство лишено права на проповедь. Никто не может, не имеет права учить» (Шаламов 2005:157). Согласно такому определению, современный роман воспитания просто не может существовать. После ужасов ХХв. словесность теряет всякое право на моральное учительство и проповедь – т. е., на основные задачи русской литературы. Артем переживает нечто похожее. Вот, после таскания баланов уже наступила ночь, и рассказчик отмечает

молчание измученных зеков: пока они идут обратно в барак, «никто не разговаривал, как будто забылись все известные слова» (Прилепин 2014b:81). Но такие моменты – исключение в «Обители», которая по объему, философии и стилистике больше похожа на толстые романы Солженицына, чем на тонкие, но страшные «Колымские рассказы» Шаламова. Фигура учителя играет заметную роль в сюжете. Василий Петрович, тот, кто

для Артема «почти идеальный тип русского интеллигента», старается убедить героя в том, что лагерь – отрицательный опыт, но это не означает, что в нем нельзя жить согласно нормам морали. Василий Петрович – представитель тех же либералов, которых герой «Саньки» (и сам Прилепин) не любит, а в книге он оказывает положительное влияние на героя, будя в Артеме совесть. Когда Горяинов уже успел забыть о баланах, Василий Петрович напоминает ему о том, что кто-то еще их тащит и страдает (Прилепин 2014b:47, 324). И не случайно, что именно через Василия Петровича Артем познакомится с

самым характерным учителем морали: с «владычкой» отцом Иоанном. Этот персонаж – наследник Алеши Карамазова, старца Зосимы и Алешки-Баптиста


207

(«Один день Ивана Денисовича»). Простая и искренняя любовь ко всем делает попа моральной силой в романе – он живет добротой и смирением, несмотря на то, что жену изнасиловали красноармейцы (Прилепин 2014b:159). После того как Галя предлагает Артему стать доносчиком (и тот пытается отложить ответ), Иоанн беспокоится, что Горяинов совершает грех и работает с начальством. Герой говорит, что все на Соловках грешные, а владычка спокойно ему отвечает, что «праведное дело больше весит, чем грех» и сохраняет духовное равновесие Руси. На протяжении всего романа – он опора для Артема и заслуживает название «батюшки». Горяинов признается себе, что Иоанн – единственный мужчина, которого он любит, кроме отца, кого сам и убил (Прилепин 2014b:185, 518). Таким образом, поп становится приемным отцом для героя, персонажем, особенно распространенным в прозе и фильмах советского и постсоветского периода. Василий Петрович и Иоанн погибнут в карцере, когда Артем тоже там

находится. Их смерть открывает самый мрачный период для главного героя. Василий Петрович расстрелян за то, что он, якобы, был замешан в попытке массового побега. Иоанн задохнулся в «штабеле», который сам предложил устроить, чтобы зеки ночью не замерзли до смерти. Идея его помогла другим, а сам поп – как и Христос – умрет за них (Прилепин 2014b:550, 516, 568). После их смерти (и гибели поэта Афанасьева) Артем становится совсем безжалостным, мучая чекистов, которые попадают к нему в камеру, будучи арестованными. Артем говорит себе, что он «не озверел», а читатель понимает, что правда другая (Прилепин 2014b:534, 675, 679). Часто бывает, что читатели больше знают, чем сами персонажи, а в романе воспитания этот факт особенно важен – ведь читатель уже взрослый и видит все те ошибки, которые герой совершает. В послесловии, в биографии Эйхманиса, сразу после того, как бегло описывается смерть Артема, образ автор задает вопрос, обращенный к себе и к читателю.

Теперь я думаю: если бы я смотрел на все случившееся изнутри другой головы, глазами Эйхманиса? Галины? Бурцева? Мезерницкого? Афанасьева? – это была бы другая история? Другая жизнь?

Или все та же? (Прилепин 2014b:743)

Кроме Гали, все персонажи в этом списке погибли. Вопрос этот от образа автора кажется странным и даже неуместным, раз он почти закончил роман о судьбе именно Артема Горяинова. Понятно, что «Обитель» с точки зрения другого персонажа получилась бы совсем иным произведением. Прилепин написал роман воспитания об Артеме, не об Эйхманисе или о Гале. Талантливость книги в большей степени проистекает от талантливости авторского вымысла, от сюжета вокруг Артема – без Горяинова роман был бы бессмысленным.


208

Нельзя сказать, что Артем становится традиционным героем Bildungsroman. Прилепину самому трудно определить развитие и деградацию протагониста: «Предполагаю, что в первой главе, он ещё не мог выйти из строя, чтобы положить свою душу за другого человека. Зато в предпоследней главе от живого Артёма осталось очень мало – он, скорей, похож на кусок соловецкой древесины» (Прилепин 2014e). Т. е., в начале книги он не решился бы делить смерть с Галей, но и к концу романа он уже похож на те самые баланы, которые таскал в двенадцатой роте. Есть сходное замечание Д. Быкова, по мнению критика, «задолго до своей полуслучайной, бегло упомянутой, загадочной смерти [Артем] гибнет, поскольку перестает отличаться от остальных; гибнет, потому что автору он больше не интересен» (Быков 2014:21). Есть ощущение, что Горяинов должен был бы умереть с Галей по приказу Ногтева – тогда сюжет отражал бы точно определенную траекторию жизни: от пугливого новичка-зека до человека, готового на благородный подвиг, за который читатель мог бы простить Артему многое. Но здесь подходит фраза из дневника Гали: «правды не хватает» – т. е., трудно передать мерзость и благородство главного героя. В конечном счете, Прилепин поступил верно: он написал неудачный роман воспитания для своего неудачного персонажа.

4. Документ в романе, роман-документ и авторский вымысел С самого начала в романе умело создается впечатление, что «Обитель» – художественная литература, основанная на реальных событиях. В прологе «От автора» мы узнаем, что прадедушка Захар отсидел три года на Соловках и познакомился с Эйхманисом. Заключение прадеда стало частью воспоминаний детства, но также явилось материалом для изображения ребенка, который думал о прадеде как о герое древней истории (Прилепин 2014b:9-10). Уже в прологе заявлены две ипостаси: «правда – вымысел». Дальше, в этой части «Обители» образ автора рассказывает о том, как:

Позднее, сводя в одну картину все рассказы и сверяя это с тем, как было на самом деле, согласно обнаруженным в архивах отчётам, докладным запискам и рапортам, я заметил, что у прадеда ряд событий слился воедино и какие-то вещи случились подряд – в то время как они были растянуты на год, а то и на три.

С другой стороны, что есть истина, как не то, что помнится.

Истина – то, что помнится. (Прилепин 2014b:12)

От образа автора сказано, что тот искал в документах подтверждение рассказов и нашел его, но одновременно понял, что прадед сильно путал время в изложении событий жизни на Соловках. А самое важно не то, что он изменил, а


209

то, что сохранил в памяти. Т. е., по такому определению, «истина» – не сам факт, а то, как Захар вспоминает факт. Такая философия повествования похожа на замечание в дневнике о том, как «правды не хватает». Не случайно, что эта концепция начинает и кончает роман: именно она объясняет мастерство создания книги. Благодаря художественному вымыслу, автор создает литературу из фактов. Эту роль играет Прилепин как биографический автор. Он не только имеет право искажать факты, но утверждает, что именно надо так поступать, чтобы сделать из них «истину», раз «правды не хватает». В контексте русской прозы ничего нового в тактике Прилепина нет; например, М. Лермонтов написал дневник Печорина в качестве «доказательства» достоверности «Героя нашего времени». Но «Обитель» еще откровеннее раскрывает историю своего создания. Порядок написания произведения был, якобы, такой: образ автора сообщает, как он слушал рассказы прадеда ребенком, спустя много лет проверил их по документам, написал черновик, показал его дочери Эйхманиса, и потом рассказал об этой встрече в окончательном варианте романа. Хотя основной сюжет посвящен неудачному становлению Артема, «Обитель» как единое целое также описывает жизнь образа автора – от детства до того момента, когда он пишет последние слова книги. Видна тесная связь между изображением человека и документальностью его жизни.

«Обитель» воспринимается читателем как единое целое. Это происходит, в частности, благодаря тому, что некоторые детали переходят из одной части в другую. В прологе Захар говорит о баланах (которые потом тащит Артем) и о доброй лагерной собаке Блэке, в честь которой автор в детстве назвал своего щенка. В основном сюжете Ногтев расстреляет Блэка после неудачного массового побега зеков (Прилепин 2014b:10-11, 479). Такие повторы помогают выстраивать биографический фундамент, который поддерживает роман. И. Каспэ говорит о том, как «документ» (т.е., рассказы прадеда) должен включаться в литературу. В современной прозе, «literature deals with the idea of documenting and frequently appeals to the concept of the archive, to the historical and even bureaucratic document. An important theme in this context is the notion of the document as working material necessary for the creation of "great literature," as well as every possible experiment to rethink these notions» (Каспэ 2010:565). Документ нужен для художественной прозы, но только как первый этап в построении романа. Прилепин предупреждает, что не надо слишком верить в то, что получилось в результате в романе. «Обитель» читается как сборник беллетризованных биографических историй из времен соловецкого срока прадеда, но нельзя «слишком доверя[ться] авторской интерпретации этого процесса, вычитанной вами в романе» (Прилепин 2014e). Стоит напомнить ключевую социальную роль документальности в

художественных работах и в мемуарах лагерной прозы. Как отмечает Каспэ,


210

документы помогают сохранить память о тех, кто не выжил в ГУЛаге: «Resurrecting the dead, the writer-interpreter operates as documentator and archivist: from this point of view, only he who searches for proofs, asks questions, and finally documents can create the witness» (Каспэ 2010:573). Писатель как «documentator» и «archivist» выступает как свидетель ужасов лагерей. Роль свидетеля часто встречается в лагерной прозе; в «Обители» эту функцию выполняют рассказы Захара и замечания образа автора. В период становления этого жанра рассказ о жертвах был наиболее важной целью авторов, ведь они описывали то, о чем советская власть и коммунисты на Западе молчали (Токер 2000:42).6 Уже с самого начала «Обители» читатели понимают, что каждый зек является

живым свидетелем-документом лагерной системы. Артем с несколькими другими заключенными двенадцатой роты должен уничтожить старое кладбище, где захоронено соловецкое духовенство. (Это жуткая сцена как бы предсказывает другие - ту, когда, Горяинову позже придется таскать трупы, и когда его самого убьют блатные возле озера (Прилепин 2014b:472). В то время как они копают могилы, лагерник из крестьян, задыхаясь, жалуется, что «ни мертвым... не живым... покоя большаки... не дают» (Прилепин 2014b:35). Так читателям дается понять, как лагеря разрушали душу и тело. Иногда в романе встречаются очевидные примеры документальности. После

того, как Мезерницкий стреляет в Эйхманиса, проходит общее собрание зеков:

На коленях стояли священники, крестьяне, конокрады, проститутки, Митя Щелкачов, донские казаки, яицкие казаки, терские казаки, Кучерава, муллы, рыбаки, Граков, карманники, нэпманы, мастеровые, Френкель, домушники, взломщики, Ксива, раввины, поморы, дворяне, актеры, поэт Афанасьев, художник Браз, скупщики краденого, купцы, фабриканты, Жабра, анархисты, баптисты, контрабандисты, канцеляристы, Моисей Соломонович, содержатели притонов, осколки царской фамилии, пастухи, огородники, возчики, конники, пекари, проштрафившиеся чекисты, чеченцы, чудь, Шафербеков, Виоляр и его грузинская княжна, доктор Али, медсёстры, музыканты, грузчики, трудники, кустари, ксендзы, беспризорники, все. (Прилепин 2014b:405)

Перед читателем проходят все категории заключенных и создается ощущение, что Соловки - это сколок «большой зоны», т.е., советского общества на материке. Но есть и еще особенность: со времен Гомера и каталога кораблей в «Илиаде» список сохраняет в памяти автора и читателя имена живых и умерших товарищей. Иногда в «Обители» такая информация свидетельствует о самых мрачных сторонах Соловков. Вот Артем подслушивает диктовку отчета комиссии, которая нашла массовые нарушения правил начальством лагеря – и читатель слышит, как представитель описывает случаи насилия, унижения, убиения, и злоупотребления (Прилепин 2014b:646-52). Большинство из них 6 Артем, в отличие от многих протагонистов в лагерной прозе, не хочет быть свидетелем. Лишь после расстрелa Василия Петровичa и Афанасьева, он сознательно старается сохранить их в памяти. Но даже при этом цель его - не память о потерянных друзьях, а сохранение стимула мучить чекистов-палачей в камере (Прилепин 2014b:676).


211

Горяинов либо сам испытал, либо видел – своей судьбой он связывает документальность и художественный прием как два фактора в изображении СЛОНа. Но, в конечном счете, документов и реальности, которая такие источники

предоставляет, недостаточно для написания «Обители». Образ автора намекает на это, когда Эльвира Федоровна, дочь Эйхманиса, показывает ему съемки соловецкого лагеря. Он увидел подлинную Галю Кучеренко и был «немного разочарован: она угловатая, полная, не такая симпатичная, как я думал. Хотя это съемка, это съемка. В жизни все бывает иначе» (Прилепин 2014b:701). Фотография не совпадает с представлением о героине, и образ автора надеется, что «в жизни» Галя такая, какая она в романе. Ему приходится сравнить «настоящую» женщину с изображением, и он решает, что его вариант лучше. Ведь съемка тоже изображение, но без мастерства писателя. В контексте эстетической системы «Обители» фото как документ – грубый материал, который художник должен дорабатывать.7 Авторское мастерство – ключевой фактор в романе. Как отмечает Бондаренко,

«художественный вымысел, образное видение существуют в литературе отдельно от конкретной жизни писателя, вроде бы и отталкиваясь от бытовых реалий, от истории написания, и уходя куда-то ввысь, в иное метафорическое мистическое измерение» (Бондаренко 2014:6). А это «метафорическое мистическое измерение» – литературное бытие, которое зависит от признания и оценки читателей русской словесности. Бытие и есть цель процесса создания, в который включены измененные рассказы прадеда, фотографии лагеря, дневник Гали. Эти документы лишь быт, а только «художественный вымысел» самого Прилепинa может сделать из них яркий роман.8 Прилепин как биографический автор подтверждает, что вопрос о порядке и о

том, когда он писал разные части романа (пролог от образа автора, главный сюжет, приложение, и так далее) некорректен. «Порядок не важен. И даже не очень важна разница между документом и литературой. Литературу надо писать так, чтобы она была документальнее любого документа. Чтобы над тобой ничего не довлело – ни идеологические пристрастия, ни личные эмоции, ни твой собственный человеческий характер. Литература должна быть больше и сильнее тебя самого. Она должна становиться самой жизнью и диктовать себя» (Прилепин 2014e). Прилепин как биографический автор стремиться создать

7 Галя сама смущается из-за своего образа. В дневнике она описывает момент, когда она смотрела собственное дело в конторе лагерной администрации: «Утром перечитывала свое личное дело, поймала себя на мысли, что, с одной стороны, все такое понятное, а с другой – никак не вижу себя ни в одной строке. Где тут я?» (Прилепин 2014b:711). Без авторского умелого вымысла персонаж чувствует себя каким-то неполноценным. 8 Отношение между бытом и бытием – один из самых важных вопросов в русской философии, религии и литературе. (Лотман 1994:10, Хатчинс 1997:37).


212

впечатление, что автором движет вдохновение, а его роман показывает, что все получается наоборот: благодаря ремеслу, Прилепин создает единый роман из разных сюжетов, частей и образа автора. В этом смысле не удивительно, что спор вокруг прилепинских комментариев

об «Архипелаге ГУЛаг» касается еще одного шедевра, где автор изображает реальные события – «Войны и мира» Толстого. Отвечая тем, кто был против предложения заменить магнум опус Солженицына, Прилепин замечает: «"Архипелаг"– это не "Война и мир", это не роман, где допустим и неизбежен вымысел – он читается и воспринимается именно как документальный текст, которому надо доверять. Но кое-чему там доверять не стоит» (Прилепин 2014d). Ключевое слово здесь, разумеется, «вымысел», который отличает «Войну и мир» (и «Обитель») от книги, являющейся «документальным текстом». По поводу того же спора О. Кашин также вспоминает исторический эпос Толстого, сравнивая его с «Архипелагом ГУЛаг»: «Неточности – да, про них уже много раз было сказано, что и в «Войне и мире» неточности, и они не мешают нам относиться к роману Толстого как к основному, а для многих и единственному источнику про войну 1812 года» (Кашин 2014). Кашин прав с точки зрения литературоведения и историографии. А что касается слов автора «Обители», здесь важна эстетика, а не политика. Для Прилепина в романе Толстого, в отличие от «Архипелага», есть вымысел – это волшебное качество, делающее из документа величайшую литературу. П. Басинский не принимает претензий Прилепина к Солженицыну, но

поддерживает идею о центральной роли (биографического) автора и о том, как она отличается от составителя или историка: в художественной литературе «какой магической силой обладают внезапно открывшиеся тебе документы и как они буквально просятся в роман. Развернуть, дофантазировать, превратить в живую картинку! Этим писатель отличается от историка» (Басинский 2014b:9).9 Прилепин показывает через персонажей и структуру «Обители», что мастерство автора делает художественный текст более правдивым, чем любой документ, фотография или воспоминание. В этом смысле роман воспитания – идеальный жанр для переделанных рассказов прадеда и архивного исследования. Именно в неудачности «Обители» как Bildungsroman раскрывается истина: человеческую жизнь нельзя показать через исторический источник или один жанр литературы – она может отражаться только в вымысле автора и в разных видах прозы.

9 Похоже пишет В. Бондаренко: «Любимый прадед Прилепина Захар – сам сидел в тех самых Соловках, много рассказывал о них позже деду и отцу писателя, так до нашего Захара докатилась история о необыкновенной любви красивой чекистки Галины Кучеренко и заключенного Артёма Горяинова. Дальше уже подключился вымысел» (Бондаренко 2014:6). Критик считает (немного наивно), что «история» Захара Петрова достоверна и благодаря «вымыслу» стала серьезным литературным произведением.


213

Литература Алексеева, М. 2011. «Роман воспитания в современной прозе». «Дергачевские чтения -2011. Русская литература: национальное развитие и региональные особенности: материалы X Всероссийской научной конференции». Екатеринбург: Издательство Уральского университета. Т. 2, 16-24.

Басинский, П. 2014а. «Обитель для ЧК». «Российская газета» 34 (2014-2-14), 14. __________. 2014b. «Прилепин против Солженицына». «Российская газета» 149

(2014-7-7), 9. Bakhtin, Mikhail [Бахтин]. 1992. The Dialogic Imagination. Four Essays by M. M.

Bakhtin. Ed. Michael Holquist. Trans. Caryl Emerson and Michael Holquist. Austin: University of Texas Press.

Бондаренко, В. «Власть соловецкая». «Завтра» 17 (2014-4-23), 6. Booth, Wayne [Бут]. 1961. The Rhetoric of Fiction. Chicago: University of Chicago

Press. Быков, Д. «Переплава, переплава». «Новая газета» 53 (2014-5-19), 21. Wachtel, Andrew [Вахтел]. 1990. An Obsession with History: Russian

WritersConfront thePast. Stanford: Stanford University Press. zaharprilepin.ru. Официальный сайт писателя. Kaspe, Irina [Каспэ]. 2010. “Certificate of What? Document and Documentation in

Contemporary Russian Literature.” Trans. Birgit Beumers. Russian Review 69,563-84.

Кашин, О. «Солженицын в школе: Олег Кашин о предложении Захара Прилепина убрать из учебной программы «Архипелаг ГУЛАГ».«Свободная пресса» http://www.svpressa.ru/society/article/89186/?mrat=1, 2014-6-5.

Лотман, Ю. 1994. «Беседы о русской культуре: быт и традиции русскогодворянства (XVIII–начало XIX века)». СПб.: Искусство-СПБ.

Lukács, Georg [Лукач]. 1971. Solzhenitsyn. Trans. William Graf. Cambridge: MITPress.

Morris, Marcia [Моррис]. 1992. “The Tale of Savva Grudcyn and the Poetics of Transition.” Slavic and East European Journal 2, 202-16.

Пирогов, Л. «Канционе русса». «Литературная газета» 15 (2014-4-16), 7. Прилепин, Захар. 2013. «Пусть они найдут свой ад!».

http://news.rambler.ru/19657721/, 2013-6-19. __________. 2014a. «Санькя». В сб. «Дорога в декабре». М. АСТ, 2014, 559-832. __________. 2014b. «Обитель». М.: АСТ, 2014. __________. 2014c. «Прилепин: «Архипелаг ГУЛаг» Солженицына: сборник лагерныхбаек». http://newsland.com/news/detail/id/1378747/, 2014-5-31.

__________. 2014d. Комментарий в ответ на критику. https://www.facebook.com/zaharprilepin/posts/760318094012514?fref=nf, 2014-6-

4. __________. 2014e. Сообщение Б. Сатклиффу по Фейсбуку. 2014-6-24. Skomp, Elizabeth and Benjamin Sutcliffe [Скомп и Сатклифф]. 2015.

LudmilaUlitskaya and the Art of Tolerance. Madison: University of Wisconsin Press.

Солженицын, А. 1962 [1994]. «Один день Ивана Денисовича». Смоленск: Полиграмма.


214

__________.1969. «В круге первом». Париж: YMCA Press. __________.1973 [1989]. «Архипелаг ГУЛаг». М.: Советский писатель. T. 1. Steiner, Lina [Стейнер]. 2011. For Humanity’s Sake: The Bildungsroman in Russian

Culture. Toronto: University of Toronto Press. Suleiman, Susan [Сулейман]. 1983. Authoritarian Fictions: The Ideological Novel as

a Literary Genre. New York: Columbia University Press. Toker, Leona [Токер]. 2000. Return from the Archipelago: Narratives of

GulagSurvivors. Bloomington: Indiana University Press. Толстой, Л. 1852, 1854, 1856 [1978]. «Детство. Отрочество. Юность». М.: Наука. Ушакин, С. 2004. «Место-имени-я: семья как способ организации жизни».«Семейные узы: модели для сборки». Состав. и ред. С. Ушакин. Т. 1. М.: Новое литературное обозрение, 7-52.

Hutchings, Stephen [Хатчинс]. 1997. Russian Modernism: The Transfiguration of the Everyday. Cambridge: Cambridge University Press.

Шаламов, В. 1965 [2005]. «Собрание сочинений: В 6 т». Т. 5: «Эссе и заметки; Записные книжки 1954–1979». М.: Художественная литература и Вагриус, 157-160.


215

News from Uppsala

Christine Watson (ed.) Department of Modern Languages, Uppsala University

[email protected]

Małgorzata Anna Packalén Parkman receives pedagogical award

Uppsala University’s pedagogical award for 2014 in the areas of theology, the humanities and teacher education went to Professor Małgorzata Anna Packalén Parkman. The motivation cites her role as a leading figure for Polish language and culture at Uppsala University and her ability to inspire and motivate her students. She has developed successful internet courses, bridging physical distance through feedback and creative forms of in-struction and examination, and also supporting students’ active participation in their learning.

New publication

The book Punishment as a Crime? Perspectives on Prison Experience in Russian Culture, edited by Julie Hansen and Andrei Rogatchevski, has been published in Acta Universitatis Upsaliensis: Uppsala Studies on Eastern Europe. This collection of articles offers new perspectives on the phenomenon of prison experience in Russia and beyond, drawing on both factual and fictional source material. A number of scholarly approaches in-form the chapters of this volume, coming from literary and cultural studies, film and gender studies, philosophy, psychology, and economic history. The first part, entitled

“Prison Realities,” provides a factual overview of conditions of forced labor and confinement during the Stalin and Putin eras. The second, “Reactions and Represen-

Photo:Mikael Wallerstedt

Christine Watson

216

tations,” examines a number of cultural responses to prison experience in Russia, from the nineteenth through the twenty-first century. The third, “Comparative Dimensions,” broadens the focus to include accounts of prison experience originating from contexts outside Russia. The book contains contributions from Helena Goscilo, Andrea Gullotta, Martin Kragh, Inessa Medzhibovskaya, Andrei Rogatchevski, Igor Sutyagin and Sarah J. Young. A fulltext electronic version of the book is available at Uppsala University’s website.

Conference on translation studies

On 3–7 June 2014, Uppsala University hosted the international conference “Translation in Russian Contexts: Transcultural, Translingual and Trans-disciplinary Points of Departure,” organized by Julie Hansen and Susanna Witt. By bringing to-gether leading scholars within the fields of Slavic Studies and Translation Studies, the conference transcended traditional disciplinary boundaries and aimed to illuminate the theory, practice and history of translation in various Russian contexts from a

variety of scholarly perspectives. In addition to approximately 50 papers, keynote lectures were delivered by Brian Baer, Alexandra Borisenko, Katerina Clark, Harsha Ram, Maria Tymoczko and Adrian Wanner.

Memorial seminar

On 26 May 2014, a one-day seminar was organised in memory of Professor Sven Gustavsson (1938–2013). The event took place in Uppsala University’s main building and attracted a substantial number of Professor Gustavsson’s former colleagues, friends and students. The organising committee was especially happy to welcome Mrs. Marianne Gustavsson as a guest of honour at the seminar.

During the first of four sessions, following an introduction by Prof. Em. Ulla Birge-gård, Prof. E. V. Padučeva gave a talk on the topic “Slavjanskij tip aspektual'nosti i russkie otglagol'nye imena”. This was followed by talks on pluriactional verbs, by Prof. Witold Maciejewski, and on the reception of Wisława Szymborska’s poetry in Sweden by Prof. M. Anna Packalén Parkman.

The second session opened with a talk by Prof. Gustavsson’s successor in Uppsala, Prof. Jussi Nuorluoto, on early Slavic phonological history. This was followed by Dr. Karine Åkerman Sarkisian who presented her work on a 17th-century version of the Life of St. Onuphrius, and by Prof. Ingrid Maier who spoke about Grigorij Kotošichin.

The third session contained talks by Prof. Per Arne Bodin (Ivan the Terrible, Repin and Russia Today), Dr. Madlena Norberg (The Sorbs in 2014) and Dr. Maria Zadenc-ka (The Melancholy Journeys of Tomasz Różycki).


217

The seminar concluded with talks by Prof. Birgitta Englund Dimitrova (On Bul-garian–Swedish translation), Dr. Daniela Assenova (On Bulgarian poetry in Sweden), and Prof. Tamara Lønngren (On the Russian verb vzjat').

In the evening, the participants were invited to a dinner at the Department of Modern Languages.

Seminar about Nicolaus Bergius

On 20–21 November 2014, Ulla Birgegård, Prof. Em. in Slavic languages, and Monica Hedlund, Prof. Em. in Latin, organized a symposium at Uppsala University Library. The subject of the symposium was Nicolaus Bergius, Superintendent General of Livonia in the early 18th century, the author of a dissertation about the Russian Orthodox Church, and one of the greatest donors of Slavic manuscripts and prints to Uppsala University Library. Prof. Birgegård and Prof. Hedlund are now preparing the publication of his 1704 dissertation in an English translation with commentary.

The symposium included presentations that approached the subjects of Nicolaus Bergius, the Russian Orthodox Church and Livonia from historical, bibliographical, theological and linguistic perspectives, and it was attended by both scholars and libra-ry staff.

Polish reestablished as major

For several years Polish has only been offered as a minor field of study at Uppsala University. After a decision by the Vice-Chancellor in December 2013, it is now once again possible to choose Polish as a major for a bachelor’s degree.

National Meeting of Swedish Slavists

On 23–24 May 2014, the Uppsala Slavists hosted a national meeting on teaching Slavic languages and literatures. The meeting was held in Sigtuna and was attended by 35 participants from six Swedish universities. Discussions concerned topics such as the status of Slavic Studies at the respective universities and possible areas of co-operation in undergraduate and graduate education.


218

Bibliography for 2013

Johan Muskala Department of Modern Languages, Uppsala University

[email protected]

The following publication list includes: a) works published in the department’s own series, i.e. Studia Slavica

Upsaliensia, Uppsala Slavic Papers, Slovo, Slaviska specialordlistor, and Slaviska handböcker och läromedel,

b) works published by the faculty members, and c) works published by slavists living in Uppsala, who are not associated with any

other department within Uppsala University. Only publications in the domain of Slavic studies are included.

ASSENOVA, DANIELA

(With Roger Gyllin) “В памет на Свен Густавсон (1938–2013)”. Българистика / Bulgarica 26, 89–93.

BEYER, JÜRGEN

(With Ingrid Maier and Stepan Šamin) “Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 49–73.

BIRGEGÅRD, ULLA

“Русская лексикография в Швеции”. In: Margarita Ivanovna Černyševa (ed.), Славянская лексикография. Москва 2013 (Азбуковник), 667–676. [Also published in Margarita Ivanovna Černyševa (ed.), Теория и история славянской лексикографии. Научные материалы к XIV съезду славистов. Москва 2008, 299–306.]


219

“Sven Gustavsson 1 June 1938 – 12 February 2013”. Scando-Slavica 59:2, 2013,

264–265.

(With Małgorzata Anna Packalén Parkman & Tone Tingsgård) ”Sven Gustavsson”. Dagens Nyheter, 2013-02-28, 18 [Also published in Svenska Dagbladet, 2013-03-02, 32 & Upsala Nya Tidning, 2013-03-03, 24.]

(Review) Lars P. Poulsen-Hansen (ed.), Den Ryssiske Lov 1649. Oversat og kommenteret af Rasmus Æreboe 1721. Aarhus 2013 (Aarhus Universitetsforlag). Nordisk Østforum 27:4, 2013, 406–410.

BJÖRKLUND, MARTINA

“Плюс iPadизация всей страны: om den expressiva funktionen hos transformationer av en Leninslogan”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 7–18.

DAHNBERG, MAGNUS

“Sven Gustavsson in memoriam”. Hugin & Munin 1, 2013, 18.

“Hatten på foten”. Hugin & Munin 2, 2013, 18–19.

“Skrivsvårigheter”. Hugin & Munin 3, 2013, 18–19.

GYLLIN, ROGER

(With Daniela Assenova) “В памет на Свен Густавсон (1938–2013)”. Българистика / Bulgarica 26, 89–93.

(With Ingvar Svanberg & Ingmar Söhrman) “Sven Gustavsson”. Svenska Dagbladet 2013-03-10, 29.

HANSEN, JULIE

(Ed. with Irene Gilsenan Nordin & Carmen Zamorano Llena) Transcultural Identities in Contemporary Literature. Amsterdam 2013 (Rodopi), 284 pp.

(With Irene Gilsenan Nordin & Carmen Zamorano Llena) “Introduction”. In: Irene Gilsenan Nordin, Julie Hansen & Carmen Zamorano Llena (eds.), Transcultural Identities in Contemporary Literature. Amsterdam 2013 (Rodopi), ix–xxvii.


220

“‘La simultanéité du présent’: History and Narrative in Andreï Makine’s Novels Le testament français and Requiem pour l’Est”. Modern Language Notes, French issue, September 2013, 881–899.

(Review) Alfred Thomas, Prague Palimpsest: Writing, Memory and the City. Chicago 2010 (The University of Chicago Press). Slavic and East European Journal 57:1, 2013, 650–651.

HELLMAN, BEN

“‘It’s wonderful to be a Soviet writer!’ Vera Inber’s Northern Journey in 1934”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 19–48.

LINDGREN, PONTUS

“A Question of Dignity: The Debates on the Serbian Orthography in the 1830s and 1840s in the Light of ‘Cultural Nationalism’ and ‘Ethno-Symbolism’”. In: Aleksandra Vraneš & Ljiljana Marković (eds.), Србија између истока и запада. Наука, образовање, култура, уметност. Београд 2013 (Универзитет у Београду, Филолошки факултет), 297–298. [Also with title in English: Serbia between the East and the West. Science, Education, Culture, Arts.]

(Transl.) Miljenko Jergović, “Tant Mirjanas bröd”. Diaspora / Dijaspora 3, 2013, 3.

(Transl.) Gordana Đilas, “Den sena gästen”. Diaspora / Dijaspora 3, 2013, 4.

(Transl.) Danilo Kiš, “Nationalismen är det banalas ideologi”. Diaspora / Dijaspora 3, 2013, 7–9.

(Transl.) Snježana Kordić, “Vi talar samma språk!”. Diaspora / Dijaspora 3, 2013, 10–13.

(Transl.) Miljenko Jergović, “Tyskarna i Sarajevo”. Diaspora / Dijaspora 5–6, 2013, 5 & 12–13.

(Transl.) Ivona Tacheva, “Ur ‘Skottårssol’”. Tydningen 8, 2013, 39–41.

LYSÉN, IRINA

(Ed. with Juhani Nuorluoto & Jelena Spasenić) Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 189 pp.


221

MURATSPAHIĆ, IZET

“Profesor Sven Gustavsson (1938–2013). Odlazak prijatelja”. Bosanska pošta 10, 2013, 12–13.

MAIER, INGRID

(With Jürgen Beyer and Stepan Šamin) “Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 49–73.

(With Sergej Alpatov and Stepan Šamin) “«Рассечение Европы»: русский перевод памфлета «Anatomia Europae» (1672 г.)” Часть 2-я. Древняя Русь / Вопросы медиевистики 51:1, 2013, 5–16.

(With Claudia Jensen) “Orpheus and Pickleherring in the Kremlin: The “Ballet” for the Tsar of February 1672”. Scando-Slavica 59:2, 2013, 145–184.

(With Stepan Šamin) “Псковское театральное лето 1644 года”. Родина. Российский исторический журнал 8, 2013, 64–67.

MIKHAYLOV, NIKITA

“The Route Instrumental: A Historical Perspective. On the Use of Bare Instrumental of Space in Eighteenth-Century Russian”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 74–86.

MUSKALA, JOHAN

“Bibliography for 2012”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 184–189.

NUORLUOTO, JUSSI

(Ed. with Irina Lysén & Jelena Spasenić) Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 189 pp.

“Det tjeckiska omljudet (česká přehláska): uppkomstmekanismer och -orsaker”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 87–98.


222

PACKALÉN PARKMAN, MAŁGORZATA ANNA

“Vart går den polska litteraturen? Några nedslag i nutida litterära trender”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 99–113.

“’Prawda pragnie być kochana chłodną i dyskretną miłością’ – o stosunku Fredrika Bööka do Polski”. In: Antoaneta Olteanu (ed.), Omagiu Profesorului Constantin Gembaşu la 65 de ani. Bukarest 2013 (Editura Universițăti din București), 230–246.

“Polsk modern musik efter andra världskriget”. Svensk-Polsk Bulletin 1, 2013, 10–11.

(Review) Katarzyna Szulc-Kłembukowska, 365 sposobów jak uszczęśliwić kobietę. Poznań 2013 (RW2010) [e-book]. “Kobiece szczęście na 365 sposóbów!”. Świt e-booków, jesień 2013 [e-journal].

“Linearność vs cykliczność: czas jako składnik struktury powieściowej w polskich i szwedzkich utworach o tematyce wiejskiej”. In: Piotr de Bończa Bukowski & K. Szewczyk-Haake, Kształty nowoczesności. Studia porównawcze o literaturze polskiej i szwedzkiej (= Gnieźnieńskie studia europejskie – Seria monografie 13). Poznań & Gniezno 2013 (Wydawnictwo Poznańskiego towarzystwa przyjaciół nauk), 11–30.

(With Ulla Birgegård & Tone Tingsgård) “Sven Gustavsson”. Dagens Nyheter, 2013-02-28, 18. [Also published in Svenska Dagbladet, 2013-03-02, 32 & Upsala Nya Tidning, 2013-03-03, 24.]

PERESWETOFF-MORATH, ALEXANDER I.

“Klinckowströms samling: Stafsunds slotts och Kungliga bibliotekets kyrkoslaviska pergamentsamlingar och deras tillkomst”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 114–132.

ROSÉN, THOMAS

“Ryska på 1740-talet”. Hugin & Munin 1, 2013, 16–17.

RYNKÄNEN, TATJANA

“Многоязычное языковое сообщество: русскоязычные иммигранты Финляндии”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 133–149.


223

ŠAMIN, STEPAN

(With Ingrid Maier and Jürgen Beyer) “Die Legende vom Ewigen Juden in einer russischen Übersetzung des Jahres 1663”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 49–73.

SPASENIĆ, JELENA

(Ed. with Juhani Nuorluoto & Irina Lysén) Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 189 pp.

“Editorial: The Conference of Nordic Slavists and Beyond”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 5–6.

STARKO, VASYL'

“Ukrainian Colour Concepts for Blue”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 150–163.

STEENSLAND, LARS

“Фрагмент средневековой рукописи Минеи в Упсале”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 164–180.

TINGSGÅRD, TONE

(With Ulla Birgegård & Małgorzata Anna Packalén Parkman) “Sven Gustavsson”. Dagens Nyheter, 2013-02-28, 18. [Also published in Svenska Dagbladet, 2013-03-02, 32 & Upsala Nya Tidning, 2013-03-03, 24.]

WATSON, CHRISTINE

“News from Uppsala”. Slovo. Journal of Slavic Languages and Literatures 54, 2013, 181–183.

slovo - diva portaluu.diva-portal.org/smash/get/diva2:801043/fulltext02.pdf · 2018. 12. 6. ·...

Documents